Over the rainbow [PRS]

Zhìyuan började sakta men säkert bli mätt, efter att han suttit där och stoppat i sig av maten ett ganska bra tag. Det kändes otroligt bra att sitta där och ha Loui bredvid sig. Han gjorde små mönster över ryggen på artonåringen, någonting som slytherinaren uppskattade något enormt. På något sätt kändes det lugnande, fridfullt. Det var näsan så pass att han glömde att det var fullmåne natten till ära, så fantastiskt kändes det att sitta där tillsammans med den andre. Och inte nog med att det kändes fantastiskt, det kändes även nästan overkligt. Tänk att Loui var där, i hans hem.
”Du vet att jag älskar dig, eller hur?” Undrade Zhìyuan och studerade pojkvännen, efter att modern tackat så mycket för den fina komplimangen hon fått, eller vad man nu skulle kalla det för. Det verkade lite som om den jämnårige ville göra ett gott intryck på Mrs Huaze, vilket artonåringen kunde förstå. Hade situationerna varit omvända hade han också velat göra ett gott intryck på den andres föräldrar. Förälder. Eller kanske inte, med tanke på vilket svin Louis pappa verkade vara.
Slytherineleven lutade sig tillbaka i stolen och klappade sig nöjt om magen, bara för att genast luta sig framåt igen och spotta ut en munfull med tänder som börjat lossna, tillsammans med en massa blod. Han släppte ut ett stön och drog bak håret med en av händerna, samtidigt som han spottade ut ytterligare några tänder och blod. Usch, det var verkligen vidrigt.

Ungefär samtidigt som Zhìyuan satt och spottade, lutade även Yuxuan sig framåt och spottade ut några tänder, med ett liknande stön. Han hatade när förvandlingen började, särskilt i sällskap av främlingar. Nu var det här den första gången han genomgått det hela i sällskap av just främlingar, men det kvittade, han hatade det helt enkelt.
Tjugoåringen slängde en hand över munnen och reste sig kvickt upp från bordet.
”Ursäkta mig”, sade han halvt kvävt och sprintade iväg mot ett av de många badrummen, där han sjönk ner framför toaletten och spottade ut ytterligare några tänder och ännu mer blod.
Han satt där på golvet ett tag, med armarna slängda runt toaletten ansiktet i toalettskålen. När alla tänder sedan hade ramlat och han spottat ut dem, kom han upp på benen igen och spolade, för att sedan skölja ur munnen i handfatet. Därefter lämnade han badrummet och återvände ursäktande till matsalen, där han skamset slog sig ner på sin plats och sneglade mot Madison och Loui.
”Om jag ska hinna ta mig en titt på det där ögat och den där läppen måste det nog ske ganska snart”, mumlade han och gömde tänderna på tallriken under en servett, med en grimas strykandes över ansiktet.

Det kändes bra att ha någon där som kunde hålla bak håret på Zhiyuan, som kunde fortsätta göra de där lugnande mönstren över ryggen trots att han kände sig som världens äckligaste människa. Han tog tacksamt emot glaset med vatten som den andre hällt upp och tog några klunkar. Blodet sköljdes sakta men säkert bort ur munnen, vilket kändes bra. Att spotta ut en munfull med tänder kändes alltid lika hemskt och äckligt. Nu gjorde det förvisso inte ont, men det smakade vidrigt och kändes fortfarande extremt obehagligt.
Artonåringen lutade sig tillbaka mot stolsryggen igen efter att han druckit av det kalla vattnet. Det kändes en smula bättre efter att han sköljt ur munnen, men helt plötsligt var allt han ville att gå och lägga sig, borra ner sig under det varma täcket och bara försvinna. Munnen värkte såhär på efterhand och han förde en hand mot en av kinderna, med en grimas strykandes över ansiktet.
”Det hjälpte definitivt att dricka lite”, mumlade Zhìyuan och lutade huvudet mot Louis ena axel. Att ha någon han älskade så mycket vid sin sida, ja det hjälpte också en hel del. För han älskade verkligen den jämnårige, mer än vad van kunde beskriva. Och tro honom, han hade försökt att beskriva sina känslor flera gånger, men de gick liksom inte att sätta ord på.

Efter att ha suttit med huvudet lutat mot den andre ett bra tag, rätade slytherinaren på sig och släppte ut en stor gäspning. Han kände sig otroligt trött helt plötsligt, så det där att lägga sig lät inte som någon dålig idé.
Med ett litet stön kom han upp på benen, efter att ha skjutit ut stolen från bordet.
”Är det okej om jag går upp och lägger mig?” Undrade Zhìyuan och sträckte armarna över huvudet, så att de knakade till rätt ordentligt. ”Vill du följa med?” Undrade han därefter och sneglade mot Loui och därefter Madison. Kanske han inte ville lämna sin tvillingsyster, men å andra sidan verkade det som om Yuxuan skulle ta hand om henne, så det kanske inte var något problem trots allt?

Yuxuan skakade på huvudet och sneglade mot Madison. Det var väl klart att han skulle ta hand om hennes skador, det var liksom hans passion i livet, att hjälpa andra.
”Nej, det är ingen fara”, försäkrade tjugoåringen och kände med tungan över de nya, vassa tänderna. Förvandlingen hade precis dragit igång, så det skulle nog dröja ett ganska bra tag innan den fortsatte på mer allvar. Det skulle ge honom ordentligt med tid att ta sig en titt på det där ögat och den där brustna läppen. För han ville verkligen hjälpa den yngre kvinnan, hon såg ut att behöva det, särskilt med tanke på att madam Pomfrey inte hunnit ta sig en titt på det ännu. Och nu var det liksom lite sent att återvända till Hogwarts bara för att se skolsystern.
”Jag känner mig verkligen inte tvungen”, fortsatte Yuxuan med ett blekt leende och tog några klunkar av vattnet framför honom. Merlin vad gott, det sköljde bort smaken av blod ytterligare vilket fick honom att känna sig en gnutta mer fräsch.

Om det var något som stod fast var det att Loui hjälpte Zhìyuan mer än han kunde ana. Artonåringen mådde fortfarande som absolut piss och kände sig både trött och ängslig, men det hade varit tusen gånger värre om den andre inte funnits vid hans sida. Det kändes liksom skönt att ha någon där som han kunde luta sig mot, både mentalt och fysiskt - och som han litade på med hela sitt liv och lite till. Nu litade han ju precis lika mycket på sina bröder och sin mor, men det var inte samma sak, alls. Ravenclaweleven var någon han var kär i, någon han älskade på ett sätt som inte riktigt gick att beskriva och det gjorde helt enkelt skillnad.
”Visst är det okej”, svarade Zhìyuan och slängde en blick mot modern, som genast skakade på både huvudet och händerna.
”Merlin, nej, nej!” Utbrast hon, fortfarande skakandes på huvudet med händerna framför sig. ”Jag och Weimin fixar disken, det är bättre om ni andra gör er så hemmastadda som möjligt”, fortsatte hon och log försäkrande mellan de två tvillingsyskonen.
”Bra, då går vi upp till mitt rum, och tack för maten förresten!” Artonåringen greppade kvickt tag om Louis ena hand, bara för att leda honom bort från matsalen och uppför de breda, majestätiska trapporna.
Kristallkronorna lyste i taket ovanför dem och Zhìyuan släpade sig själv uppför de sista trappstegen, mot trappavsatsen på den fjärde våningen. Bokstavligen allting var i marmor förutom väggarna, där ljusa tapeter sträckte sig genom korridorerna.
Det fanns två håll att välja på, höger eller vänster, där slytherinarens rum låg åt höger medan Yuxuans låg åt vänster. Och just därför svängde artonåringen åt höger, fram till den stora dörren som ledde in till hans eget rum. Han lade en av händerna på dörrhandtaget och pressade ner det, varpå dörren gled upp och avslöjade en ganska stökigt rum med filtar och täcken på golvet, nästan som en liten lya. Det såg egentligen för jävligt ut, men i den stunden orkade han verkligen inte bry sig.
”Förlåt att det ser kaos ut, har en dålig vana att sova på golvet..”

Yuxuan såg in i Madisons kristallblå ögon. Det var en fin färg som matchade hennes mörkblonda, långa hår. Han hade inte riktigt tänkt på det innan, men hon var egentligen väldigt söt, om man bortsåg från blåtiran och den brustna läppen. Nej, sådär kunde han ju inte tänka. Tjugoåringen ruskade genast på huvudet och grimaserade. Tankarna hade en tendens att vandra iväg när fullmånen var nära, precis på sättet de nyss gjort. Han avskydde det och avskydde sig själv ännu mer för att han inte kunde styra över det där.
”Det är ett smart val, min hjälp brukar kunna vara ganska bra”, sade den äldre med ett blekt leende strykandes över läpparna. Han kom därefter upp på benen och sträckte armarna över huvudet, vilket fick benen att knaka till, på ett skönt sätt då. Det var nog bäst om de gick till ett av gästrummen, där ljuset var bättre och han kunde ta sig en lite närmare titt på skadorna. Att sitta nere i matsalen kändes inte vidare hygieniskt.
”Det är nog bäst om vi går upp till något av gästrummen, ljuset är bättre där och det är lite renare”, förklarade Yuxuan och petade lite på sina tänder med en av fingrarna.

“Varför ber jag om ursäkt? För att det ser ut som skit”, svarade Zhìyuan med ett skratt och skakade på huvudet. Rummet var relativt stort med ett tillhörande badrum, som låg till vänster när man kom in. Sängen stod fortsättningsvis intryckt i det vänstra hörnet i andra änden, fylld till bredden med flera täcken, filtar och kuddar. Det var en stor skillnad från hur sängen på Hogwarts såg ut - den var betydligt mer anständig. Nu låg det täcken och filtar nere på golvet utöver den där högen som redan låg däruppe och allting såg allmänt kaos ut. Men till hans stora försvar var det mysigt, väldigt mysigt. Han gillade att sitta där på golvet och svepa in sig i täckena och somnade där mer än ofta. Det var nästan som hans egna, personliga lilla lya.
Lite längre bort till höger, ungefär i mitten av rummet upp mot ett av fönstren, stod ett stort skrivbord. Nu var det nog svårt att tro på, men han hade faktiskt försökt studera en del när han var hemma, med Yuxuans hjälp. Tyvärr hade det inte gått någe vidare, men han hade i alla fall gett det ett ärligt försök. Det var egentligen lite lustigt hur mycket två bröder kunde skilja sig åt, med tanke på hur otroligt skicklig både den äldre och yngre brodern var när det kom till att studera.
”Och jag älskar dig”, konstaterade Zhìyuan och kände hur kinden blev en smula varm av den andres beröring. ”Så mycket, mer än du ens kan föreställa dig!” Fortsatte han och svepte armarna om Loui, bara för att därefter dra med honom ner på sängen. Han betraktade den jämnårige när de slog mot den mjuka madrassen, drog en hårtest bakom örat på honom med ett leende strykandes över de bleka läpparna.

”Jag kan lova att jag inte kommer peta in något finger i ditt öga”, lovade Yuxuan med ett litet skratt och himlade med ögonen, innan han började röra sig ut från matsalen, efter Madison - naturligtvis efter att han tackat sin mor så mycket för den goda maten. Han betraktade flätorna som svängde bakom henne, noterade hår hälsosamt och långt hennes hår var, till skillnad från hans egna. Nu hade han inget behov av att ha så långt hår, men det hade varit trevligt om det inte blev torrt och livlöst varje gång innan fullmånen. Det hade sett ut som skit i en hel vecka vid det laget.
”Inga problem”, svarade tjugoåringen när den unga kvinnan påpekade att hon nog inte skulle hitta något värst i det stora huset. ”Vi ska till den tredje våningen och sen får du välja rum”, fortsatte han med en liten ryckning på axlarna och sneglade ner mot kofferten, som han var snabb med att ta från henne. Hon hade redan en katt i famnen, inte skulle hon vara tvungen att släpa på den där kofferten också.
”Jag kan ta den där”, sade han och plockade upp kofferten från golvet, innan han började röra sig uppför de breda marmortrapporna. ”Och tack, antar jag? Det är inte direkt mitt hus, det är mest mammas..”

Det var ju bra att Loui fann det hela charmigt, för i Zhìyuans egna ögon var det en smula pinsamt. Nu gillade han sitt rum, men han visste att till exempel resten av familjen avskydde det. Yuxuan höll på att svimma varje gång han såg utrymmet, så pass illa var det enligt honom.
”Tack, alla andra som har sett det tycker att det är enbart stökigt, minus det där charmiga”, förklarade artonåringen och blickade in i Louis ljusblå ögon. De var så fina, på alla sätt och vis. Han hade nästan lust att äta upp den andre, så förbaskat ljuvlig såg han ut - och var, för den sakens skull. För den jämnårige var verkligen just det, ljuvlig. Och perfekt och underbar. Merlin, det märktes nog hur fäst Zhìyuan blivit vid Loui, och det där var inte någonting han kunde styra över heller. Han klarade knappt av vardagen utan huvudprefekten längre och det var faktiskt lite läskigt, när allt kom omkring.
De svarta ögonen strök sig över den andres rosiga kinder. Fan vad söt han var, precis som en liten delikat munsbit.
”Jag får dig att rodna? Vad tror du att du får mig att göra då?” Undrade artonåringen med ett leende på de bleka läpparna, varpå han besvarade den lilla kyssen. Att ravenclaweleven ens ville kyssa honom där och då, det var egentligen fantastiskt. Zhìyuans tänder var liksom vassa och gulaktiga, inte direkt någonting man ville stöta på när man kysste någon.

”Det går alldeles utmärkt”, försäkrade Yuxuan och tog ett lite stadigare grepp om kofferten medan benen rörde sig uppför trappstegen. Tjugoåringen tog ett djupt andetag. Precis som den yngre brodern var han ganska slö för stunden och det tog en hel del kraft att lyckas ta sig till trappavsatsen.
”Åh, förlåt”, mumlade den äldre när Madison påpekade att hon bara konverserat. Han var inte den mest socialt kapabla personen i hela världen, snarare tvärtom faktiskt. Yuxuan hade aldrig varit vidare begåvad när det kom till sociala sammanhang och uppfattades ofta som stel, vilket säkert var hur den yngre kvinnan uppfattade honom i den stunden.
Tjugoåringen följde efter Madison när de nådde fram till den tredje våningen i huset och vidare in i rummet hon valt. Gästrummen såg ungefär likadana ut, med stora sängar fyllda med kuddar, ett badrum på sidan och en liten eldstad med fåtöljer framför sig. De var faktiskt väldigt mysiga, någonting den äldsta Huaze brodern inte funderat så mycket över innan. Han rörde sig knappt vid gästrummen till att börja med.
“Åh, du kan sitta där på sängen, det blir bra”, svarade Yuxuan som böjt sig ner för att klappa på den lilla kissemissen. Precis som när det kom till Zhìyuan brukade katter inte tycka något vidare om honom, men den här lilla katten verkade vara annorlunda, mer nyfiken.
Han rätade sedan på sig, efter ett slag, och viftade med staven, varpå en liten väska kom insusandes i rummet och placerade sig på ett av nattduksborden.
”Så, då ska vi se”, började han och drog fram en stol framför Madison, som han slog sig ner på. ”Vad hände egentligen?” Undrade han fortsättningsvis och öppnade väskan, där han tog fram en liten glasflaska.

Om det var något Zhìyuan fortfarande inte kunde greppa så var det hur han lyckats få någon så perfekt som Loui vid sin sida. Tänk att de träffats under en kvarsittning, precis innan fullmånen då artonåringen såg som absolut värst ut. Men ändå hade den jämnårige fallit för honom där och då, eller i alla fall börjat göra det. Han var nog en av världens lyckligaste och olyckligaste människor på samma gång. Det var extremt bra att han lärt känna den jämnårige när han väl gjort, annars hade livet nog bara varit pest vid det laget. Nu var det däremot inte det, utan det fanns massor med ljusglimtar.
De svarta ögonen betraktade Loui stillsamt när han strök bort några svarta hårstrån ur pannan på slytherinaren. Han besvarade sedan genast den där kramen som kom därnäst och borrade ner ansiktet i den andres mörkblonda lockar. Åh, bara att ligga där och dra in hans doft fick hjärtat att ta flera skutt.
”Inte ens i närheten av hur fin du är”, svarade Zhìyuan och blundade när huvudprefekten började leka med de svarta lockarna. Det kändes så bra, väldigt behagligt såhär nu när allting annat kändes nästan löjligt obehagligt.
”Om det är någon som är fin, så är det du”, fortsatte artonåringen bestämt och placerade händerna runt Louis kinder, bara för att klämma löst på dem. ”Och perfekt på alla sätt och vis och otroligt söt!”

”Det är verkligen ingen fara”, försäkrade Yuxuan och sneglade mot kofferten, följt av en liten axelryckning. Det hade ärligt talat inte varit det, även om det hade varit lite jobbigt att ta sig uppför trapporna. Men som tur var, precis som sin yngre bror, hade tjugoåringen en del muskler och tja, att släpa på en koffert var ingen stor grej direkt.
”Tror du?” Undrade den äldre av de två när Madison tillade att kissemissen verkade tycka om honom. Det var verkligen någonting ovanligt, eftersom katter verkligen inte brukade tycka om honom alls. Nej, de brukade ofta resa ragg och fräsa åt honom, inte stryka sig mot benen och bete sig allmänt gulligt.
”Om du vill prata om det så finns jag här, är ganska bra på att lyssna”, sade Yuxuan och lutade sig lite närmare den yngre kvinnan, så att han kunde lägga på lite olja från den lilla glasflaskan över blåtiran. Han var väldigt försiktig när han gjorde det, lätt på fingrarna och varsam med rörelserna. Därefter plockade han fram en liten salva från väskan som kommit svävandes, och kletade på lite av innehållet runt ögat.
”Så, om du bara håller dig stilla nu så”, mumlade tjugoåringen och drog fram trollstaven igen, som han drog i en cirkel runt det stora blåmärket. ”Sådär, nu borde den nästan vara borta imorgon när du vaknar!”

Var Zhìyuan på en helt annan nivå? Knappast. I hans mörka, nästan svarta, ögon var han hundratusentals nivåer under Loui, som var en form av förkroppsligad perfektion enligt honom själv. Artonåringen såg verkligen den andre i det ljuset, nästan som någon form av gud. Okej, inte för att han ansåg den jämnårige vara en gud, men han kollade nästan på honom som om han vore det, med både kärlek och förundran i blicken.
”Precis, jag är ungefär hundratusen nivåer under dig”, svarade slytherinaren med ett skratt och skakade på huvudet. Nej, de skulle nog aldrig komma överens om det där, det hade den andre helt rätt i.
Han strök några fingrar över Louis kind där han låg, samtidigt som han beundrade de vackra, delikata dragen. Ravenclaweleven såg verkligen extremt bra ut, med de där ljusblå ögonen, långa, mörka ögonfransarna och fylliga läpparna. Hur skulle han någonsin kunna hålla sig borta från honom? Det var ju nästan omöjligt.
”Vi har ett piano som jag brukar spela på en hel del, så jag kan absolut spela för dig..det är ändå vad jag brukar ägna mig åt under loven”, berättade Zhìyuan och fnissade till lite över den där hårda kramen han fick. Merlin, hur kunde en människa ens vara så söt? Loui var utan tvekan artonåringens ögonsten, hans absolut största skatt. Det gick liksom inte att förneka.
Den längre lutade sig tillbaka en smula för att kunna betrakta den andre lite bättre. En hand strök över kinden på den jämnårige medan ett leende kittlade över läpparna. Han var så grymt vacker att det knappt fanns, det borde inte ens ha varit möjligt.
”Vad brukar du göra på dina lov?” Undrade han efter en stunds tystnad, fortfarande med blicken fäst på Loui.

Yuxuan lyssnade under tystnad på det som Madison berättade och en grimas gled sakta men säkert upp över ansiktet på honom, allteftersom orden lämnade artonåringens mun. Det där var allt annat än okej, rent vansinne faktiskt.
”Jag beklagar att du var tvungen att genomleva det”, mumlade den äldre av de två och kliade sig själv löst bakom nacken. ”Det är ju rent vansinne..bara för att man blir arg behöver man ju inte göra någon illa”, fortsatte tjugoåringen och blickade tillbaka in i de där ljusblå ögonen. De kantades av tjocka, långa, mörka ögonfransar som framhävde dem på ett väldigt behagligt sätt. Hennes ansikte på det stora hela var väldigt fint att titta på, men återigen var han helt övertygad om att det var fullmånen som talade.
”Åh, ja, det är inte vidare komplicerat”, förklarade Yuxuan efter att han lutat sig tillbaka. Han fingrade lite på salvan och sneglade mot den brustna läppen. Det var väl lika bra att ta tag i den i samma veva, eller hur? Jo, det var det.
”Vi ska ta och fixa den där läppen också”, konstaterade tjugoåringen och plockade upp den lilla glasflaskan igen, för att stryka på lite av den feta oljan över läppen på den yngre kvinnan, fortfarande väldigt försiktig i sina rörelser och varsam. ”Jag hoppas verkligen att du slutar träffa den där idioten som gjorde det här mot dig..kan du lova det?” Frågade han därefter och öppnade salvan, för att sedan stryka på ett tunt lager över den sköra huden, innan han drog en liten ring över området med staven. ”Sådär! Nu är du klar!”

Det stod nog redan klart där och då att de aldrig skulle komma överens om det där, och det var väl inte särskilt konstigt egentligen. De såg på varandra med helt andra ljus gentemot hur de såg på sig själva, så det var verkligen inte vidare underligt att den där konversationen aldrig skulle nå något konkret slut.
När Loui sedan nämnde att Zhìyuan gärna fick lära honom att spela lite piano, gled ett leende upp över läpparna på artonåringen. Det fanns ingenting han hellre skulle göra, att sitta där på pallen tillsammans med den andre, tätt intill varandra medan fingrarna gled över tangenterna. Bara synen han skapade i huvudet fick hjärtat att bli alldeles varmt. Tyvärr var det inte bara det som gjorde honom varm för stunden däremot - svetten hade börjat leta sig nerför pannan på honom och han kände hur de svarta lockarna nästan gått och blivit en smula våta. Hela kroppen kändes helt plötsligt nästan olidligt varm och han hade nästan lust att springa ut i trädgården och slänga sig i den lilla dammen de hade därute. Fan vad skönt det hade varit.
”Absolut”, kraxade Zhìyuan och satte sig upp i sängen istället, där han viftade med handen framför ansiktet. Fan, varför skulle det här gå och hända nu, precis när de lagt sig tillrätta och konverserade om allmänt mysiga saker?
”Det låter jättemysigt”, fortsatte den längre av dem när Loui sedan berättade vad han brukade göra på lovet. ”Du får jätte-jättegärna visa mig n-något du målat någon gång”, stammade han vidare och gnydde till när ryggkotorna sköt i höjden, medan fingrarna grävde ner sig i lakanet under. ”Merlin, f-förlåt”, kved artonåringen och försökte ta några djupa andetag, någonting som inte gick någe vidare i den stunden. Lungorna protesterade tillsammans med resten av kroppen, där nu revbenen skjutit ut och därmed knakat till. Precis allting gjorde ont, varenda liten cell i kroppen skrek redan av smärta, trots att detta bara var början.

”Du, det är verkligen ingen fara”, försäkrade Yuxuan och började plocka undan den lilla glasflaskan och salvan han använt på Madisons skador. ”Jag lyssnar som sagt mer än gärna om det nu finns någonting du vill, ehm, slänga ur dig på mig”, fortsatte han med ett varmt leende och stängde den lilla väskan han kallat på innan. Den fick stå kvar på nattduksbordet för stunden, det gjorde nog ingenting.
Med händerna knäppta i knät vände tjugoåringen tillbaka de svarta ögonen mot den yngre kvinnan, som verkade smått generad, eller kanske snarare tveksam, över det hon nyss, såkallat, slängt ur sig. Hon behövde verkligen inte känna någon skam över det, ibland var det bättre att få ut sig saker och ting än att gå och bära på dem.
”Även om han är övertygande så vet du innerst inne att det inte är värt det”, svarade Yuxuan, vars kinder blev sådär lagom röda över den där lilla komplimangen hon gett honom. Vad duktig du är. Av någon anledning kändes det fint att höra och tja, kinderna levde sitt egna lilla liv. Varför han reagerade på det sättet hade han inte den blekaste om, men vad skulle han göra åt saken där och då? Springa och gömma sig? Nej tack.
”Det är verkligen ingen fara, jag håller ju på att utbilda mig till att göra sånt här för resten av livet”, mumlade artonåringen och kliade sig ännu en gång bak i nacken. ”Och helt ärligt hade det varit mindre obekvämt om du bara gjort det istället för att sagt det”, tillade han sedan om det där med kramen, något som fick kinderna att hetta till lite extra.

Just som Yuxuan sedan skulle resa på sig och fly sin kos, vek sig benen under honom och han föll ner mot golvet med en liten duns. Benen knakade något alldeles förskräckligt och han släppte ut ett kvidande läte, medan han desperat försökte ta sig upp från golvet. Men det gick inte, för snart fortsatte det hela med ryggen, som böjde sig på ett onaturligt sätt samtidigt som kotorna sköt i höjden under huden på honom.
De kloliknande naglarna grävde ner sig i trägolvet och tjugoåringen tog några djupa andetag, i ett försök att lugna ner det hela så att han kunde fly upp till sitt rum. Det verkade däremot ha motsatt effekt, då revbenen snart brakade till, tillsammans med ett skrik av smärta.

Tårarna slingrade sig nerför kinderna på Zhìyuan, vars kloliknande naglar greppade tag om lakanen medan ansiktet var lutat mot det svala tyget. Pannan var alldeles full med svett vid det laget och andetagen var ytliga, grunda. Man förstod att han hade svårt att få in luft bara av att lyssna på honom.
Med darrande händer rätade han på sig och drog långsamt av tröjan, som han slängde på golvet. Det var ingen idé att förstöra kläderna och Loui hade redan sett honom utan kläder flertalet gånger vid det laget, så det kändes knappt ens genant. Nej, det enda som kändes genant i det laget var förvandlingen i sig, för den kunde knappast vara särskilt trevlig att bevittna.
Ryggkotorna sköt i höjden ännu en gång och artonåringen släppte ut ett smärtfyllt skrik, samtidigt som benen böjdes i onaturliga riktningar och händerna knakade något alldeles förskräckligt.
”D-det känns bara som n-något man bör be o-om ursäkt för”, kved Zhìyuan och sparkade av sig byxorna, som även de föll ner på golvet. Han tog några djupa andetag och slängde en hastig blick mot Loui, bara för att genast krampa av smärta i nästan sekund.
Därefter gick allting snabbt - benen bröts på flera ställen och växte sedan samman, axlarna poppade ur led och armarna omformades. Nosen gled fram tillsammans med öronen, medan tänderna blev längre och vassare. Naturligtvis formades även den yviga svansen, som genast åkte in mellan benen på den darrande vargen, vars öron låg strukna över huvudet och gulaktiga ögon stirrade omkring sig.
Allting kändes sådär nytt igen, främmande och så fort blicken fästes på Loui, for ett dovt morrande ur slytherinaren, som snart grävde ner sig under täcket så att bara svansen stack fram. Åh, vad patetisk han kände sig i den stunden.

”Vad händer?” Upprepade Yuxuan med ett bistert skratt, lätt flåsandes där han satt på golvet krampandes av smärta. Benen rörde sig under huden på honom och man kunde nästan se hur de omformades under den svarta T-shirten han bar. Ännu en gång försökte han ta sig upp på benen, men det gick verkligen inte. Istället bröts de där och då, med ett förskräckligt ljud, och tjugoåringen föll tillbaka mot golvet med en duns. Ögonen var stora och skräckslagna och underläppen darrade på honom, precis som resten av kroppen. Hela Yuxuan skakade som bara den och svetten hade börjat rinna ner över pannan på honom, tillsammans med tårarna som letade sig ut från ögonen.
Till skillnad från den yngre brodern hade han inga planer på att ta av sig kläderna, de fick hellre förstöras. För han kände liksom inte Madison och det var redan tillräckligt illa att han behövde bevittna det hon redan bevittnat. Kanske det vore bäst om hon gick? Men innan den äldre hann be henne om den lilla tjänsten, sprack revbenen och ett skrik rymde läpparna. Ännu en gång grävde naglarna ner sig i golvet och skapade djupa skåror när ryggen sköt i höjden med ett knakande läte, följt av ett dovt morrande läte när nosen pressades fram. Kläderna sprack i sina sömmar och gled slutligen av den slanka kroppen som formats, medan svansen gled in mellan bakbenen och öronen drogs platta över huvudet.
Yuxuans gulaktiga ögon strök sig över Madison några gånger, samtidigt som han mer eller mindre fräste åt henne. De var fortfarande absolut, totalt skräckslagna.

Egentligen måste själva förvandlingen ha varit nästan lika jobbig för Loui som den var för Zhìyuan, fast naturligtvis på ett helt annat sätt. Att sitta där bredvid, att höra benen knäckas och splittras utan att kunna göra någonting för att stoppa det hela, det måste ha varit absolut tortyr. För artonåringen själv var det bara någonting att lida genom, att följa med utan att göra några alldeles för stora protester. Sinnet suddades ju ut under det hela också, vilket det inte gjorde för den andre. Nej, han var ju fullt medveten hela tiden, någonting som förmodligen gjorde det hela hemskt att genomlida. Slytherinaren kunde inte ens föreställa sig att se någon han älskade så mycket ha så ont, det måste ha varit hemskt.
Öronen gled långsamt upp på huvudet när Zhìyuan hörde Louis röst genom täcket, även om tänderna fortfarande var blottade. Svansen började däremot vifta där den stack fram och han kunde inte riktigt förneka att han kände sig trygg, trots allt som precis hänt. Lederna gjorde fortfarande ont och han kände sig alldeles mörbultad, men på det stora hela kände han sig som sagt trygg.
Huvudet gled fram från täcket och de gula ögonen studerade Loui medan öronen vickade på sig. Han kunde inte säga att han kom ihåg honom direkt, men han var helt säker på att det här var en person han älskade. Och det, det var tillräckligt för att han skulle skaka av sig täcket och svansa fram till den jämnårige, där han placerade huvudet i knät på honom och släppte ut ett gnällande läte. Bara den där rösten fick honom att bli alldeles tam inombords, som en riktig knähund. Det var han nog också innerst inne, det krävdes bara att han litade blint på personen i sitt vanliga stadie. Då lockade tydligen förvandlingen fram något av en förvuxen hundvalp på ett kick istället för ett smått skräckslagen varg. Nu var han fortfarande halvt traumatiserad efter förvandlingen, men nu när han kände Loui riktigt ordentligt banade det inte väg för bakåtstrukna öron och blottade tänder.

Skillnaden mellan Yuxuan och Zhìyuan var att Yuxuan aldrig riktigt tappade medvetandet under förvandlingen. Han höll desperat fast vid det hela tiden, trots smärtan och slapp därför befinna sig i det där uppskrämda, förvirrade stadiet efter att det hela var över. Det hindrade honom däremot inte från att blotta tänderna och fräsa mot Madison, även om det mest berodde på osäkerhet. Ögonen var fulla med både skam och skräck - hade hon precis tvingats bevittna det där? Varför hade hon inte lagt benen på ryggen och flytt sin kos som en vanlig människa? Av någon anledning gjorde det tjugoåringen väldigt frustrerad och han kunde verkligen inte hindra sig själv från att släppa ut en rad dova morranden, som för att skälla ut henne.
Svansen var fortfarande placerad mellan benen när hon satte sig på knä framför honom. Merlin, vad höll hon ens på med? Var det inte rätt uppenbart vid det laget att han var smått förbannad på henne för att hon varit dum nog att stanna? Det där hade liksom inte varit något han ville visa för en, så gott som, främling. För inte nog med att det måste varit hemskt för henne att bevittna, det var även genant för stackars Yuxuan.
Bra jobbat? Vad vill du att jag ska säga? Tack? Varför stannade du? Varför la du inte bara benen på ryggen och drog? Tankarna ekade i huvudet på tjugoåringen, samtidigt som en rad med underliga läten for ut från honom. Han skakade frustrerat på huvudet och gick ett varv runt Madison, fortfarande muttrandes. Åh, du måste vara den mest underliga kvinna jag någonsin stött på, vet du det? Och det är inte en komplimang. Var det uppenbart att han var frustrerad över situationen? Förmodligen, och det var väl ändå inte så konstigt när allt kom omkring?