Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon hade lyssnat på sin lärare och sedan hade hon somnat i brist på saker att göra. Vaknade till när hon återigen hörde hans röst och såg ut. Det hade blivit mörkt och hon kunde se byggnadens konturer.
Försiktigt klev hon ut ur vagnen och gned sig i ögonen.
Gick tätt efter honom och kunde höra sina egna steg.
"Jag tror jag är redo." Sa hon och plockade fram en flaska och räckte över den.
"Drick något Du är så hes." Sa hon och gav honom ett varmt leende innan hon såg sig om.
Skulle hon bli påhoppad?

"Estagan där är du ju!" En mörk mans röst hördes och ett skratt kom.
"Ni kom precis i tid."

"Tack." Estagan tog emot flaskan och skulle precis säga något mer till Alice då han blev avbruten av ljudet av portarna som öppnades. Det var tjänaren som pressade upp de. Och till sin överraskning blev de mött av Lunar.
"Lunar. Hej. Ja precis. Oj, vad längesedan.", skrockade Estagan och hällde i sig drycken från flaskan för att sätta ner den själv i sin egen väska.
"Hur står det till, min vän?" Estagan sträckte sig för att skaka hand med varulvsmannen. Det var en av de vänskapsrelationerna Estagan hade. En sådan där de träffades så sällan, men trots det plockade de bara upp var de lämnade det sist och fortsatte sin vänskap.
Estagan släppte taget om mannens hand och höjde blicken för att se sig om.
Direkt fick han syn på sin egen kung och kände en inpuls att gå fram till honom, men hejdade sig för att se sig om en del till.
Estagan såg alvkungen Haart med hans son Eruiel som han nyligen träffat. Och vampyrdrottningen Helena. Henne hade han aldrig haft äran att prata med. Men kände till en del. Drottningen hade med sig ett gäng av sina. Däribland dem fanns vampyrprinsen Rion. Honom hade Estagan stött på tidigare. Rion var en charmig ungkarl och gick sin egen väg. Någon oförutsägbar, skulle Estagan säga. Sjöfolkets drottning syntes inte till. Men Estagan antog att det fanns en anledning för det. Kanske skulle han få reda på det senare.
"Vi är sist till mötet?", sa han överraskat och tittade på Lunar. "Hur länge har du varit här?"

Lunar var väldigt lång och bredaxlad. Med ett stort leende skakade han hans hand och räckte över en väska.
"Blå månglomma. Från vårat rike. Svår att få tag i och jag vet att du alltid är ute efter dem. Jo det är bra. har blivit pappa för en månad sedan till tre underbara flickor." Han tittade nyfiket mot Alice men han nickade.
"Ja ni är sist. Förstår inte varför ni inte andvände portalmagi. Du är lite snål med det." Han skrattade och såg sedan över axeln.
"Det finns mat att hämta för de som är hungriga. Själv ska jag hämta." Han funderade sedan och lade huvudet på sned.
"Vad kunde det varit? Ett år sedan? Eller var det mer?"

"Åh, tack, Lunar. Det var väldigt omtänksamt av dig." Estagans skrynkliga händer greppade tag om väskan och nickade som i en liten bugning. "Och gratulerar. Jag är säker på att du är en strålande far." Han drog litet på mungiporna då i ett litet leende och iakttog mannen för att sedan kika åt Kung Súnerdôhs håll. Han vaknade upp ur tankarna strax därpå och vände sig till Alice. "Alice- det här är Lunar. Han är varulvarnas ledare och en vän till mig." Han visade med armen mot mannen i fråga.
"Alice! Vad kul att se dig igen." Eruiel hade kommit fram till Alice och Estagan. Nu hade Eruiel en ny dräkt som tydligt visade på att han var prins. Den var ljust blå och skimrade i silver. På huvudet bar han silvrig krona som var tjusigt flätad på ett smickrande sätt.
Eruiel log mot Alice och tittade sedan mot Estagan. "Vi har väntat på er.", sa han med ett leende. "Hej, Eruiel.", sa Estagan och tittade sedan på kungen igen. "Om du ursäktar, Lunar, så måste jag få tala med min kung. Vi pratas mer senare." Han bugade litet och gick iväg för att rapportera till kung Súnerdôh.

"Jag har flera barn. men mina tre flickor är just nu ljuset på natten." Han tog Alices hand och kysste den ömt.
"Trevligt att träffas. Hur känner ni Estagan?" Frågade han men släppte när han hörde Eruiels röst.
"Oh jag är hans lärling." Hon såg på Eruiel och log.
"Hej det var några timmar sedan. Hoppas du inte fick det brottom hem." Hon såg mot Lunar och neg.
"Vi kommer talas vid senare. jag ska hämta något ätbart. Jag är så hungrig." Hon såg på Eruiel.
"Hur är det?"

"Vi blev också kallade till mötet. Ja, som du ser.." Eruiel vände tog ett steg åt sidan för att visa på de andra som också fanns i rummet. "..Som vi alla blev." Eruiel tittade på Alice igen. "Jag ville hälsa på dig igen.", sa han ärligt och log mot henne. "Kom gärna förbi och prata med min far, han vill hälsa på sin hedersgäst.", sa han och nickade sedan för att lämna Alice ifred och gå tillbaka till skogsalvernas sällskap.
Rion steg fram till Alice. Han stod obekymrat framför henne och granskade henne uppifrån och ner. "Här har vi en smakbit.", skrattade Rion och satte slött händerna i de vita kavajbyxorna. Hela han var vitklädd. Det var bara det gnistrande röda håret som gav honom färg. Och de blåa ögonen.
"Dig har jag inte sett förut. Och jag har träffat alla.", sa Rion och sträckte sedan fram en hand åt Alices håll för att hälsa. "Och vad kan ditt namn vara då?"

"Det var så roligt att se dig igen. DU får gärna se vårat hus igen sedan." Hon log men stannade upp när hon såg den rödhåriga mannen kliva fram. Hon såg fortfarande ut som en prinsessa med den blåa klänningen och hon tog ett steg undan.
"Jag är här med mästare Estagan." Sa hon och nickade åt hans håll.
"Jag är hans lärling Alice." Hon tog hans hand och kände hur sval han var.
"Jag heter Alice Keytih" Hon lade huvudet på sned.

"Lärling säger du?" Rion höjde på ena ögonbrynet. Han verkade inte särskilt imponerad.
Han släppte taget om hennes hand och körde ner den i byxfickan igen. Verkade inte väldigt nyfiken på vem hon tillhörde. Han hade bara ögon för henne.
"Alice.." Rion smakade på namnet och slickade sig om läpparna. Han log retsamt.
"Mitt namn är Rion. Du kan lägga det på minnet.", sa han och bugade sig sedan för Alice för att sedan vända på klacken och lämna henne ifred.

Hon såg på honom och rynkade på näsan. Kunde man vara fräckare? Hon såg efter Eruiel och gick och hämtade lite mat och slog sig ner för att äta under tystnad.

"Vi ska börja mötet nu." En man hade ställt sig på en pall och vinkade till dem.
"Så om ni väljer att följa med så kommer mötet börja inom tre minuter." Sa han och Lunar slöt sig upp vid Alice.
"Kom jag hjälper dig. Estagan har nog fullt upp." Han höll ut en solbränd hand o log vänligt.

En lång och smal dam svepte förbi Lunar och Alice. Det var vampyrdrottningen Helena. I mångas ögon var hon en skönhet. Hon hade ett tjockt mörkt hårsvall i smickrande lockar som räckte över ryggen och ramade in hennes vackra bleka ansikte. Hon var helt klädd i svart i en åtsittande klänning med ärmar och korsett som kantats med lika svart spets. Hon var sminkad med svart ögonskugga och mörka målade läppar. Hon hade en iskallt blå blick.
"Ursäkta.", sa hon när hon märkte att kjolen på hennes klänning nuddat Lunar.
Hon stannade upp och iakttog Alice. Det var ett nytt ansikte för henne. Men det var inte det som fångade henne. Utan det var Alices skönhet. Hon skimrade som alverna, men det var tydligt att hon var en människa. En nyfikenhet väcktes hos vampyrdrottningen. "Hm.", sa hon utan vidare presentation med ett litet lurigt leende på läpparna och gick sedan vidare för att samla sig med sina framför ordföraren. Mötet skulle strax börja.