Prs tippest & JustAFriend

'Jag är ledsen'. Really? Åh, du borde inte sagt något Elliot. Repetition verkade inte funka för uppenbarligen gick ju inte det där med att hålla tyst speciellt bra. Att du alltid ska babbla på som om någon ville lyssna. Som om någon brydde sig. Så dum, så dum. Vad hade du ens väntat dig för svar? Den frågan kunde inte Elliot svara på. Babbla på om saker som inte går att få ett bra svar på - dumt. Mycket dumt.
Nu var det säkert så att Sebastian visst brydde sig, men återigen, missförstånd var väl liksom lite av deras grej.
Han svarare inte, stirrade ner på mackan istället. Flyttade bara bort en aning. Behövde ju inte sitta så nära.

Blev det kallt igen? Det kändes så. Särskilt när Elliot flyttade undan. Inte mycket, men det var ändå påtagligt. Var det Sebs svar som låtit... fel? Oberört? Obrytt? Tja, förmodligen. ’Jag är ledsen’ är ett standardsvar som man använder när man, typ, inte bryr sig men ändå inte vill låta som ett rövhål. Och det var inte fallet här. Långt ifrån. Seb brydde sig jättemycket. Jätte, jätte, jättemycket! Men orden är, som sagt för tusende gången, inte hans grej.
”El?” sa Seb med frågande röst. Tittade upp på den äldre som då istället blickade ner på sin macka. Aj. Utbytt mot en jävla macka. Ha! Vilket skämt. ”Vad är det? Varför... Varför drog du dig undan?” Åh wow, kontrollbehov. Inte för att Sebs kontrollbehov är mycket värre än det vanliga man hade så lät det extremt, extremt stort nu.

Bröd har en ganska skum textur egentligen. Gropighet. Som maskgångar. Eller sprickor. Mer som sprickor egentligen. Djupa sprickor. Mmm, det lät ju gott. Äta sprickor. Vad fint att du analyserar allt Elliot. Att du tänker så. Det hjälper ju verkligen aptiten på traven. Toppen. Inte.
"Öh- va? Jag-...ville du inte det?", svarade Elliot förvirrat. Höjde blicken till den yngre igen. Hade det varit han som stod för det kalla nu? Bara flyttat iväg. Jo. Jo, så var det nog. Om det varit ombytta roller så hade han ju troligtvis tänkt likadant, fast om den yngre. Trott att han gjort något fel. Fast det hade känts som att det varit läge att flytta. Som att Sebastian kanske inte ville ha honom där, sådär väldigt nära. Eller egentligen inte så heller men...det kändes väl bara som att det samtalsämnet var slut och Elliot hade bara känt sig som en liten påträngande trädkramare. Hmm, det där med övertänkande kunde väl inte vara positivt för ett förhållande. Inte på några plan. Ughhh, vad du ska krångla till allt hela tiden Elliot.

”Varför...”, påbörjade Seb förvirrat. Tackade nästan alla gudar som satt där uppe när Elliots gröna ögon mötte hans egna mörka. ”Varför skulle jag vilja det?” Nej, det... Seb kunde inge hitta något i sitt eget beteende som skulle rättfärdiga Elliots uttalande. Eller tja, ’jag är ledsen’. Det lät ju inte sådär jättengagerat. Vilket det i all ärlighets namn inte heller var. Inte för att Seb inte bryr sig, för det gör han, jättemycket, men för att... Vad annars ska han säga? ’Jag förstår’, nej, för det skulle vara en fet lögn. Seb skulle aldrig kunna förstå. Skulle aldrig kunna förstå Elliot så mycket som han egentligen ville. Tragiskt? Ja, men åh så sant.
”Jag lovar, El”, började han sedan och började fingra med täcket under sig. ”Att säga till om jag vill att du ska dra dig undan, okej? Och det måste du också göra.”

Ja, varför skulle han egentligen vilja det? Det var väl minst sagt en bra fråga egentligen. Men som sagt, övertänkande övertänkande, lite felaktiga tolkningar på det - och voilà, där var Elliot och Sebastians relation.
"Nej, jag-", började Elliot men avbröt sig själv. Skakade lite på huvudet. Han hade inget vettigt svar på det.
"Okej", mumlade han till svar. Fortsatte hålla blicken fäst på den yngre. Sebastian skulle säga till, Elliot. Och du skulle göra det samma. Seså, ingen anledning till egna tolkningar. Ni kan tala med varandra - surprise surprise.
Efter att tvekande blickat ner på brödskivan några sekunder för kanske tusende gången, flyttade han tillbaka. Närhet ville han ju ha. Sebastian med, verkade det ju som. Varför då undvika den? Elliot lutade återigen huvudet mot den andres axel och fångade sedan upp dennes hand, som pillade med täcket, med sin egen. Hålla hand var okej, va? Jo, det kunde ju inte vara "värre" än ansiktet? Fast du behöver inte tänka på det Elliot. Sebastian säger till om det blir för mycket. Chilla.

Närhet. Återigen. Bra. Bra bra. Seb, dina tankar har börjat bli lika dåliga som orden du faktiskt uttalar. Skärpning!
Elliots huvud mot axeln och den äldres fingrar sammanflätade med sina egna kändes bra. Nästan som att den tidigare, tillfälliga kylan aldrig ens existerat. Men bara nästan.
”Ska du äta din macka?” frågade han sedan. Med hög risk för dålig stämning. Men det... Måste riskeras. För prata. Det var bra att prata, eller hur? Hm. Kanske inte om det. Åh Seb, du är hopplös ibland. För det mesta. Skärp dig!!!!

Mat var inte direkt Elliots favoritämne, nej. Inget superbra val av fokus om bra stämning var vad en sökte. Men nu kanske det inte var så. Kanske var det bara vanligt prat. Så som de flesta par, eller icke-par för den delen, pratade. Bara sådär. Om vad som helst. Till exempel mat. Det kanske bara kändes ovant för att de tidigare inte hanterat det så värst bra. Det där med att prata med varandra. Kommunikation. Kanske skulle det ändras. Förhoppningsvis. Ja, det förhållande låg ju ruskigt risigt till annars. Nåväl, ett steg i rätt riktning. Seså, fokus Elliot. Macka? Äta? Suck.
"Jag...har inte ätit på...ett tag", mumlade han och förflyttade motvilligt fokuset från deras händer till brödskivan med smörspår på. "Det-", fortsatte han. Lite korthugget, som att han hade andnöd trots att det inte alls var fallet. "Jag vet inte om jag klarar det", fick han tillslut fram. Sänkte blicken till händerna istället. Det kändes bättre så.

Nej, definitivt inget samtalsämne för att lyfta stämningen precis. Men bra ändå, eller hur? Om de någon gång skulle kunna bli ett par i framtiden så var de ju tvungna att prata om saker man egentligen inte vill prata om. Så som mat. Trots att Seb egentligen gillar att prata om mat (när han var med Kyle brukade han alldeles för ofta slänga ur sig: ’åååh, tänk en [insert maträtt här] just nu’) så var det väl inte Elliots favoritämne precis.
”Det är okej, du har ändå ätit ett äpple”, svarade han och drog handen genom den äldres stökiga lockar. ”Men halva kanske? Så kan jag ta andra halvan.”

"Jag älskar när du gör sådär", mumlade Elliot och njöt. Lät det konstigt? Mycket möjligt. Men att ha Sebastians fingrar pillandes med sina lockar kunde vara något av det bästa Elliot visste. Utan tvekan. Hur många gånger gick det ens att konstatera det? Hmm, många. Men det var ju sant. Så. Jävla. Underbart.
Halva? Skulle han klara det? Kanske. Det var värt ett försök. Sebastian sitter med. Stöttar. Och äter andra halvan. Det blir bra Elliot. Det klarar du.
"Okej", svarade han tyst och nickade efter en stunds tvekan. Bet sig löst i läppen. Sebastian tycker inte att du är fånig. Det är lugnt.

Åh, vad bra. För Seb älskade att göra sådär. Älskade att känna det mjuka, men rufsigs, håret mellan sina fingrar. Det lät inte konstigt alls. Det lät bra i Sebs öron. Att de älskade samma saker. Och inte bara varandra. Ju mer gemensamt, desto bättre, eller hur? Ett stort leende spreds över hans läppar.
Och mackan var okej. Bra. Seb lämnar Elliots hår med sin hand för att kunna dra isär mackan på mitten. Nåväl, inte precis på mitten. Men ögonmåttet var väl ändå helt okej så storleksskillnaden på de två halvorna var knapp. Dock så tittade han lite längre på dem och gav den aningen större till Elliot. Förhoppningsvis skulle den äldre inte tänka på det. Seb hade en känsla av att det inte skulle vara jätteuppskattat.
”Bra”, sa han och tog en tugga av sin halva. Väntade på att Elliot skulle följa efter och göra detsamma.