Prs tippest & JustAFriend

Om Elliot i den stunden hade tittat på mackan hade han märkt. Hundra procents chans(eller risk kanske vore mer passande). Panik. Troligtvis ett panikartat 'min bit är större Sebastian!". Men nu såg inte Elliot. Och tur var väl det. Istället hade han krupit ihop ytterligare intill den yngre och slöt ögonen för att samla kraft. Lyckligtvis i samma stund som bröddelandet.
Det skulle inte gå att komma undan för alltid. Nej. Förr eller senare skulle ju mer mat behöva komma i. Mat. Bränsle. Det behövdes ju fyllas på. Annars la ju maskineriet ner.
Elliot vred lite på huvudet så att inte munnen låg lika nära tröjtyget. Att kleta smörrester på folk hörde ju inte direkt till de mest uppskattade sakerna. Sebastian tog en tugga. Inte för att Elliot direkt kunde se ansiktet eller så, men sånt gick ju att känna när en satt sådär nära. Plus att mackan hade närmat sig den yngre mun och...han hade helt enkelt tagit en tugga. Nu var det Elliots tur. Ingen big deal. Fast jo, det var det ju visst. Men nu hade de ju en överenskommelse. Eller kanske inte direkt, men jo, typ. Inget skulle väl hända om den inte fullföljdes men det var ändå något som han behövde göra. Halva. Det var en kompromiss. Det borde gå. Försiktigt tog han en liten tugga. Stirrade tomt ut i rummet, försökte fokusera på närheten. Distrahera sig.

Seb blickade ner på Elliot. Det dröjde en aning, nästan så mycket att Seb ville kläcka ur sig något ’uppmuntrande’, men innan dess tog den äldre en tugga. En liten. Tydligt mindre än den Seb tagit. Fast det kunde ju inte Elliot veta. Nej, han jade ju ansiktet vinklat så att han inte kunde se Sebs ansikte.
”Mm, det är bra, El”, mumlade han tyst och lät ännu en gång den ena handen pilla med de kastanjebruna lockarna. Strök undan de från den äldres ansikte så att han skulle få en bättre skymt av det vackra, men åh så tunna ansiktet. Var det uppmuntrande? Det var ju meningen. Men kanske, och det var mycket möjligt, var det bara jobbigt och irriterande. Hm.

'Det är bra, El'. Elliot kunde inte annat än tänka på alla skolans sporttränare. Varende träningspass han gått förbi lät det sådär ifrån. 'Kom igen nu', 'kämpa på', 'det är bra'. Fast betydligt högre ljudvolym givetvis. Men någon irritation orakade det ändå inte. Nej, det var ju trots allt bara snällt menat. Peppande. Eller tja, det tog Elliot för givet. Något annat syfte fanns det nog inte. Nej, Sebastian vill dig inget illa. Bara att du ska äta. För annars dör du. Så börja inte dra igång några andra fåniga teorier. Det fick konstateras med ännu en liten tugga. Möjligen aningen större än den tidigare.
När lockarna ströks undan, blickade han upp mot den yngre med stora ögon. Klargröna. Vinklade upp huvudet en aning också. Lät ett litet leende skymta i mungipan. Bättre utsikt. Lite som en solros som sträckte sig upp mot solen. Fast att Sebastian var solen och Elliot fortfarande satt ihopkrupen där intill då.
Handen som inte höll i mackan vandrade upp till den yngre kind. Som så många gånger förr. Kanske satt det en inbyggd magnet där någonstans? Någon form av koppling åtminstone. Hursomhelst trivdes handen där. Så som hela Elliot trivdes med hela Sebastian. Väldigt bra.

Åh. Den äldres klargröna ögon blickade upp mot honom. Ett litet leende kunde skymtas i den äldres mungipa och... Åh, Seb blev överväldigad av känslor som bara nykära känner av. Allt slogs mot honom på en och samma gång. Det blev svårt att inte böja sig för att lämna en kyss på de otroligt lockande läpparna, men med tanke på att den äldre nyss tagit ytterligare en tugga av mackan fick Seb hålla sig och nöja sig med att mjukt pussa handen som den äldre lagt på hans kind. Inte för att det var så bara, egentligen.
”Du är så fin”, mumlar han och kan inte hålla tillbaka det lilla leendet som bildas över hans läppar.

Pussen på handen fick det att pirra till på huden, i magen. Åh, behovet av den yngres läppar var verkligen påtagligt. Så otroligt underbara. Visserligen tunna, men i Elliots ögon helt perfekta.
"Tycker du verkligen det?", svarade han. Det var svårt att förstå, men inget han tänkte säga emot. Det skulle bara skapa dålig stämning. En liten motfråga kändes dock okej. Det var ju liksom sagt med kärlek i blicken och ett litet leende dansandes på läpparna. "Du är finast av alla", mumlade han senare och lät leende växa. Tummen började han stryka lite över Sebastians kind. Nu kändes det bra igen. Snacka om att den lilla relationen hade humörsvängningar.

Seb nickade. Såklart. Såklart tyckte han att Elliot var fin. Varför skulle han annars sitta där, pussa Elliots hand och äta en halv smörgås i snigelfart som moraliskt stöd? Duh, det var klart att Elliot var fin. Både på insidan och utsidan.
”Det är väldigt konstigt”, sa han tyst. Tog mjukt tag i Elliots strykande tumme innan han fortsatte. ”För du är den finaste av alla. Någonsin.” Usch, vad klyschiga de var. Vilken frisk, icke-kär människa som helat skulle kaskadspytt över dem om de var där. Med all rätt. Om Seb inte varit så satans kär hade han också kaskadspytt. Fast bara över sig själv. Inte Elliot. Nej, Elliot var ju perfekt. Hur skulle han kunna spy på Elliot?

De skulle nog inte komma någon vart med den där diskussionen. Alla liknande försök, tidigare gånger hade ju misslyckats. Så Elliot nöjde sig med att skaka lite på huvudet. Det fick räcka. Han höll inte med. Det gick inte att hålla med. Omöjligt. Fast så var det väl med allt. Alla tyckte och tänkte ju olika. Även Elliot och Sebastian. Tja, i synnerlighet Elliot och Sebastian.
Elliot lutade sig lite närmare igen. Inte så att pannorna nuddade vid varandra, men närmre.
"Får jag kyssa dig?", viskade han fortfarande med de stora ögonen blickandes in i den yngres mörka. "En liten?".

Oh. Oväntad fråga ändå, eller? Seb hade inte trott att Elliot skulle... Eh. Det kändes bara som att mat och ett gott humör inte riktigt gick ihop för Elliot. Seb kände verkligen inte den äldre så väl som han ville tro.
”En tugga till först, kanske?” frågade han försiktigt med en lätt uppmuntrande ton i rösten. En tugga till. Det var väl inte för mycket att fråga efter, eller? Inte för Seb i alla fall. Fast då var det inte Seb som det handlade om - nej, det handlade om Elliot. Och som det visat sig tidigare, mycket tidigare, hade de två pojkarna helt olika gränser gällande mat. (Och förmodligen mycket annat också.)

Jo, kanske hade det varit en lite oväntad fråga. Eller ganska mycket oväntad. Mycket riktigt var ju inte mat något som direkt frammanade några lyckokänslor hos sjuttonåringen. Men det gjorde däremot Sebastian och det var väl egentligen det enda som tillförde någon form av logik in till det hela.
Fast varför? Ja, var det verkligen bara för att allt kändes bra just då eller för att Sebastian var helt oemotståndlig? Eller kunde det också ses som ett utväg för att slippa det han ville fly mest av allt, efter sin pappa? Elliot hade inget bra svar på det. Med största sannolikhet var det en kombination av de båda.
Han drog sig undan igen och nickade lätt. Leendet försvann inte helt, men bleknade en hel del bara av synen på den resterande biten av bröd. En tugga hade varit ett ganska stort steg, men ändå "bara" en. Två var det dubbla. Dubbla är 100% mer. Det är mycket. Tre tuggor, ja det var ju en gigantisk mängd! Här började det ju verkligen bli jobbigt på riktigt. Tja, givetvis var det ju långt ifrån en gigantisk mängd men det här var ju trots allt tankar som snurrade runt i en sjuk pojkes huvud. Där allt detta lät rimligt. Sant.
Med långsamma rörelser förde han brödet mot munnen. Tog tvekande en tugga. Började tugga. Kände hur illamåendet gjorde intrång. Han hade inte tagit en, inte två, utan flera tuggor. Det gick inte att frånse och det fick ett kaos att bryta ut inom Elliot. Han kunde inte behålla det. Nej, fy. Han halvt om halvt kastade ner den kvarvarande mackan på brickan och for sedan upp på ostadiga ben. "Kan du kolla om någon är utanför? Jag måste på toa", frågade han stressat och blickade på den yngre. Det lugna, glada hade ersatts med något vädjande, nästintill desperat.

Gick Seb för långt genom att fråga efter det? En tugga till. Han började ana att det blev för mycket när Elliots leende bleknade. Men sedan kändes det lite lugnare igen när Elliot väl tog den där tuggan men sen - ja, sen... Det kändes bisarrt. Gud, vad mycket som kunde kännas ’bisarrt’. Men en tugga, en tredje liten tugga av en macka utan pålägg och knappt något smör, hur... Hur kunde det förändra hela Elliot? Seb tittade chockat på den nya Elliot som flugit upp ur sängen. Måste gå på toa? För att spy? Tja, förmodligen. Första instinkten var att direkt göra som Elliot sa, gå ut och kolla om hans mamma var där ute i korridoren. Men när han väl rest sig och börjat gå fram mot dörren insåg han att han hade andra alternativ. Några som kanske skulle göra att Elliot hatade honom, men som kanske hjälpte den äldre mer. Skulle Seb verkligen låta den allt för magra tonåringen spy upp den lilla mat han fått i sig?
”Hey, vad ska du göra där?” frågade han mjukt, trots att han redan trodde sig veta svaret, innan han gick fram till Elliot. Våga röra? Hm... Ja, okej. Tveksamt började han stryka undan den äldres vilda hår från det tunna ansiktet samtidigt som han blickade in i de klargröna ögonen.