Prs tippest & JustAFriend

Elliot hade verkligen hoppats på att den yngre bara skulle gjort som han blivit tillsagd. Gjort det som Elliot bett honom att göra. Men icke sa Nicke. Självklart skulle hans lilla desperata plan stöta på förhinder. Helvete. Innerst inne visste han ju att det var det rätta, att det var bra. Men just då kändes det bara jobbigt. Ögonen blev genast blanka och tårar hotade med att tränga sig ut. Han försökte förhindra det med att sluta ögonlocken. Det kanske kunde hjälpa till med att sortera tankarna med? Tja, kanske i teorin. Det gick dock betydligt sämre såhär, i verkligheten. Han öppnade ögonen igen. Undvek frågan. Svaret var nog underförstått. Att ljuga var lönnlöst och att säga sanningen kändes för absurt.
"Jag måste", viskade han vädjande. Lite som m en väsning, fast utan att låta arg. För arg var inte. Inte direkt. Det var ju inget illa menat. Desperat däremot? Frustrerad? Nära till bristningsgränsen ännu än gång? Åh ja, definitivt. "Snälla", fortsatte nästan kvidande, hjärteskärande. Han behövde få upp det. Det kunde bara inte stanna. Ughhh.

Seb ville verkligen inte vara där. Önskade nästan, bara nästan, att han blivit kär i någon annan än Elliot. Någon som inte var så... sjuk. Och ledsen. Men nej, det ville han ju egentligen inte. Han kunde inte föreställa sig att vara kär i någon annan än Elliot. Skärp dig, Seb.
Elliots ord krossade Sebs hjärta. Måste? Nej Elliot, du måste inte. Snälla inse det. Och vädjandet i rösten, det där hjärtskärande... Hur många gånger kunde ett hjärta gå i kras? Där inom Seb fanns det två olika sidor. Typ som en ängel på ena axeln och en djävul. Dock oklart vilken sida som var ängeln och vilken som var djävulen. Jävligt, jävligt oklart. Låta Elliot få som han vill, spy upp allt och fortsätta svälta sig själv eller... Eller hålla kvar honom mot sin vilja och se till så att han inte spyr trots att det förmodligen kommer göra att han hatar dig, Seb? Åh. Det... Det var verkligen inget som var svart på vitt. Inget som var helt rätt eller helt fel.
”Du måste inte göra det”, viskade han och drog in den äldre i en kram. Snälla, snälla stanna där Elliot. Stanna i mina armar och glöm allt det där. Bli glad igen. Snälla. Åh, naiva önskningar.

”Men...”. För ett par sekunder övervägde sjuttonåringen, elevrådsordföranden och den tillfälligt hemlösa om han skulle slå sig ur omfamningen, låsa upp dörren på egen hand och sedan störta ut till badrummet med risk för att bli sedd. Det var något som lät som ett ganska rimligt alternativ. Något som i den ofta kloka, men ack så förvrängda hjärnan, kändes som en akt för överlevnad.
Fast sedan gick inte det andra, den "vanliga" Elliot att ignorera. Den Elliot som var Elliot. Ja, den enda Ellioten. Ingen dum kopia och framför allt inga idiotiska tankar. Han själv, som mycket väl visste att det inte skulle vara rätt sätt att gå tillväga. Att han inte kunde göra så. Att han inte fick göra så.
Så istället besvarade han efter några långa sekunder kramen. Eller egentligen inte. Det var mer ett sådant där koalaliknande klängande, fast med fötterna på golvet. Ett desperat ett. För om han nu inte skulle gå och spy, ja då krävdes det att någon eller något hindrade honom. Och en dörr räckte inte på långa vägar. ”Då får du hålla fast mig, för jag orkar inte mer. Jag orkar inte stå emot”, viskade han slutligen till svar. Nej, det fanns nästan ingen ork kvar i den lilla kroppen. Tankarna var så ofantligt starka. Om den yngre inte ville att de skulle få styra, ja då fick uppdraget att förhindra det läggas över på honom. För den stafettpinnen hade Elliot redan tappat. Att låta den yngre plocka upp den och på så sätt få det ansvaret var ju inte alls speciellt bra eller ansvarsfullt av Elliot. Men alltså, hur mycket gick det egentligen att förvänta sig av någon att klara av? Det går inte att klara av allt. I synnerlighet inte på egen hand, när all energi tagit slut.

Sekunderna tickade förbi och Seb väntade nervöst på Elliots reaktion. Skulle han slita sig ur hans kram eller besvara den? Och om han slet sig ur, vad skulle han göra då? Hoppa ut genom fönstret eller bara springa ut i korridoren? Och vad skulle Seb göra då, följa efter eller stanna kvar? Som tur var så bestämde sig Elliot till slut för att stanna och besvara kramen. Rättare sagt klängde den äldre sig fast vid Sebs kropp. Det blev ovanligt lätt. Inte tungt som man kunde föreställa sig att det skulle bli om en sjuttonårig kille klängde sig fast vid en.
Hålla fast Elliot? Öh... Okej. Det skulle kännas konstigt. Att hålla fast någon. Men Elliot hade ju sagt det själv. Då får du hålla fast mig.
”Åh, El”, viskade han bara med en lätt huvudskakning. Hur kunde sådana tankar ta över en människa sådär?

Kanske hade det låtit överdramatiskt eller konstigt, men det var exakt så Elliot kände. Trots att det "bara" var tankar i huvudet så kändes det bokstavligen som om någon försökte dra honom till badrummet. Som om någon höll en hand för munnen när han försökte äta. Som att någon stod och skrek åt honom vid varje måltid. Och allt han kunde göra var att streta emot i tystnad. En kamp på insidan, som ingen annan kunde bevittna. Utåt sett kanske allt bara verkade fånigt, eller som att Elliot bara gav med sig utan att kämpa. Men den som tänkte så - ack så fel den hade. Han kämpade. Hade kämpat. Länge. Innan det började synas. Kampen hade börjat långt innan dess. Och tillslut orkar en inte mer, det är inte mänskligt att klara av hur mycket som helst. Ibland faller man. Ibland går det att resa sig direkt och bara fortsätta gå, men ibland ligger en kvar där i timmar, dagar, kanske veckor. Då behöver någon komma och hjälpa till. För annars kan marken bli en slutdestination. Det går inte alltid att ta sig upp själv. Något kan vara brutet. Typ ett hjärta eller så.
Klängandet avtog så småningom en aning. Transformerades till en mer vanlig kram. I takt med att tårar bröt sig loss, grävde Elliot löst ner huvudet intill Sebastians bröstkorg. Var i stort behov av trygghet. Desto närmare, desto bättre.

Seb visste inte hur länge de stod så där. Elliot klängandes kring honom, förmodligen med ett slag av olika tankar i huvudet och Seb, som stod där, förvirrad som aldrig förr. Var det såhär livet med Elliot skulle se ut? Hur många gånger skulle det här hända? När tankarna tog över Elliot och han förvandlades till... det här? Åh, vad Seb skämdes för att tänka sådär. Tänka på Elliot som något annat än sig själv och... Skämdes framförallt över det faktum att han undrade om det var värt det. Svaret var ja, svaret blev alltid ja, såklart, men att han ens kunde undra det? Skulle Elliot någonsin få för sig det? Förmodligen inte. Han var typ helgod. Insidan ut. Hela tiden.
Den äldres klängande övergick så småningom till en kram. En vanlig kram. Och det perfekta, men tunna, ansiktet begravdes i Sebs bröstkorg. Han kände den äldres tårar som började väta ner tröjan.
”Förlåt”, mumlade han tyst efter att ha lämnat en liten puss över de kastanjebruna lockarna. Ett förlåt var verkligen på sin plats. För att inte ha förstått var gränsen gick, för att ha pressat Elliot sådär. En tugga till, kanske? Dumt sagt Seb, dumt, mycket dumt.

Elliot borrade in ansiktet ytterligare en aning. Närmre. Tog några djupa andetag. Försökte lugna ner sig. Frustration skulle ju inte leda någon vart. En halvtimme, helst en timme, så var han safe. Då skulle det vara för sent att försöka få upp allt. Men det var inte en kort tid. Nej, just då kändes det som en evighet. Inte en outhärdlig evighet, dock. Nej, han stod ju med Sebastians armar runtom sig. Hur skulle det någonsin kunna vara outhärdligt?
Efter att ha väntat en stund och låtit den lilla ursäkten sjunka in, drog han sig undan en aning. Skakade lite på huvudet och drog till sig en hand för att torka tårar med, innan han åter slingrade armen kring den yngres kropp.
"Jag är ledsen att det här har behövt gå ut över dig med", sa han tyst med en liten snyftning på slutet. Åh, vad han önskade att Sebastian sluppit se allt det här. När han var så där. Visst var de typ tillsammans och det var ju inte första gången de stod inför liknande situationer. Men ändå kändes det jobbigt. Det här var väl liksom inget Sebastian gått med på? Att bli osams då och då ingick. Kramar och mentalt stöd med. Men till en viss nivå. Mer än så var det inte alla relationer som krävde. En relation med Elliot gjorde dock det och även om det egentligen inte var hans fel så kändes det jobbigt. Återigen, den där känslan av att vara en parasit. Vem skulle liksom stanna med en partner som en behövde stoppa från att springa iväg och få sig själv att spy? Eller hindra från att hoppa från broar? Eller eventuellt betala dennes familjs elräkningar? Nej, det kunde väl inte vara många. Men Sebastian? Han skulle väl stanna? Jo. Snälla. Vad skulle ens hända annars? Det vågade Elliot inte ens tänka på.

Det dröjde en stund innan Seb fick någon som helst reaktion från Elliot. Att få en reaktion från den äldre hade dock inte varit baktanken, men... Tja, en reaktion skulle känts bekräftande. Typ att Elliot hade hört. Och att han inte var sur/arg/ledsen på Seb. Ledsen på Seb. Öh, så kan man väl inte säga. Men typ... Besviken? Hm, inte riktigt rätt ord.
Men sen så kom det. En lätt huvudskakning. Men ingen verbal protest, så en verbal protest från Sebs sida skulle kännas onödig. Han höll munnen stängd och knep ihop de tunna läpparna.
Jag är ledsen att det här har behövt gå ut över dig med. Det gör inget, Elliot. Fast jo, det gjorde det väl ändå? Seb hade ju blivit placerad i en situation som han absolut inte ville vara i. Dock hade han ju själv orsakat den och... Tja, att stötta sin partner i obekväma situationer ingick väl.
”Tänk inte på det”, viskade han till slut som svar. Tänk inte på det. Nej, snälla.

Och hur i helskotta hade Sebastian tänkt att det skulle gå till? Att Elliot skulle förtränga det bara sådär? I sådana fel hade den yngre nog uppfattat typ allt som gick att uppfatta med Elliot fel. Han höll ju kvar i ungefär allt alldeles för länge. Drunknade i skuldkänslor. Men försök Elliot. Ja, försök om det är så Sebastian vill ha det.
"Okej", viskade han långt ifrån övertygande. Slöt det lilla mellanrummet igen och lutade huvudet mot den andre.
Efter en liten stund drog han sig dock undan ännu en gång. De kunde trots allt inte stå där i all evighet hur lockande det än kunde kännas. "Vi kanske kan gå och sätta oss igen", mumlade han och började tassa bort mot sängen igen. Det där med att stå så pass nära dörren var också en aning påfrestande. Så nära men ändå så långt ifrån. Fan vad sjuk tanke. Det är en toa Elliot. Som du vill spy i? Fast det stämde väl ganska väl egentligen. Sjuk.

Nej, Elliots ’okej’ var inte övertygande för fem öre. Men vad skulle Seb göra åt det? Han kunde ju inte hindra Elliot från att tänka vad han ville tänka på. Eller vad han tänkte på trots att han inte ville. På så sätt kunde ingen koncentrera sg själv, right? Hjärnan drog upp allting; vare sig man ville det eller inte. Ett tortyrredskap, tja, så kan man väl beskriva hjärnan from time to time. Hm, anyways.
Seb nickade. Sätta sig i sängen igen. Japp. Bättre än att stå där och bara... Kramas. Det var ju visserligen skönt, otroligt behagligt, men ändå... Nja, att sitta ner i sängen var ju att föredra.
”Ska bara ta undan det här...”, mumlade han efter att ha gått fram till sängen och börjat plocka ihop matresterna. Ja, det kunde väl annars vara ganska triggande? Hm, om inte annat så var det ivägen. Han samlade allting på brickan och satte bort det på dator-skrivbordet. Det längst bort från sängen. Got to stay safe, right?