Prs tippest & JustAFriend

Det var nog bra att han satt sig i sängen. Det här darrandet som verkade vägra sluta, ja det var inte jättepraktiskt när en skulle typ stå eller gå. När en skulle leva. Elliot kunde inte sätta fingret på när det hela började. Darrandet alltså. Fast det hängde ju helt klart ihop med ätandet. Som i sin tur berodde på en hel hop med faktorer. Hade han darrat såhär mycket för två månader sedan? Där i bildsalen? Just den kvällen var visserligen ett dåligt exempel, men tja darra hade han ju gjort. Innan dess då? Oklart. Det var ju dock där, för två månader sedan som det hela eskalerat. Då det dragits ner på matintaget. Han hade ju aldrig varit en storätare, bland annat på grund utav att familjen helt enkelt inte hade ekonomi för något sådant. Men annars kanske...han sysslade ju inte med så mycket träning förvisso men han var ju för tusan en växande tonårspojke! Det klart han behövde en massa mat, egentligen det vill säga. Umm, sidospår. Han frös och darrande, som vanligt. Minus huttrande, troligen tack vare äpplet. Det var väl egentligen hela poängen.
Han satte sig med benen hängandes över sängkanten. Iakttog hur Sebastian flyttade bort resterna av lunchen? Frukosten? Brunchen? Sedan lutade han sig bara långsamt bakåt, tills dess att ryggen kom i kontakt med täcket. Det där är inte att sitta Elliot... Men men.

Seb vände sig om, i riktning mot sängen, och såg hur Elliot mer eller mindre lagt sig ner. Var det så de skulle spendera dagen? Sängliggandes? Well, det hade ju mer eller mindre varit Sebs lov så... Varför inte ytterligare än dag med samma sak? Och det var ju inte samma sak när det var med Elliot. Nej, med Elliot var det ju bättre. Mycket bättre.
Han slog sig ner bredvid den äldre. På sängkanten. Sittandes, dock. Att ligga ner kändes bara... Segt. Trött. Något Seb inte ville, helt enkelt.
”Så detta blir en så kallad ’mysdag’, huh?” konstaterade han med en underliggande frågande ton i den halvt hesa rösten.

Mysdag? Var det sådant som folk sysslade med? Elliot kunde inte hindra sig själv från att undra vad en mysdag innebar. Självklart hade han hört begreppet innan men hade han ens haft en själv någon gång? En dag då han bara varit hemma, slöat, haft det mysigt. Nej, det hade nog aldrig skett. Mysiga dagar hade ju passerat, men han hade även tusen bollar i luften så någon heldag var högst tveksamt.
"Umm ja, eller om du vill", svarade Elliot lite flummigt och tog lite sats fär att sätta sig upp. Upp kom han och med sig drog han yrseln. Efter att världen snurrat någon sekund var det dock som vanligt igen. Livet med lågt blodtryck och för lite vätska och mat i systemet...
Vad skulle de ens hitta på? Det var definitivt ingen självklarhet. Typ ligga och mysa var ju fint och öh...mysigt, men inget de kunde spendera resten av dagel med väl? Netflix(utan den sortens chill) kanske. Det hade funkat. Eller sitta och prata bara. Hmm, någonting borde de väl ändå kunna hitta på.

En mysdag blev det. Inte heldag, i och för sig, eftersom Elliot blev tvungen att gå efter några timmar. Till sin familj. Vilket sög för Seb, för han ville ju aldrig att den äldre skulle gå, men tja, det var förståeligt. Elliot var sjutton år. Det var klart att han skulle vara med sin familj. Inte sitta inlåst i Sebs rum.
Efter att Elliot lämnat tassade Seb ner för marmortrappan och satte sig i soffan, bredvid sin mamma. Så småningom la han sig ner och lät sig lägga huvudet i hennes knä. Det trygga, säkra och stabila knät som han behövde efter en allt för stor Elliot-dos. Nja, en för stor Elliot dos hade det ju inte varit. Mer en för stor dos av misären i Elliots liv. Ja, det var mer korrekt. Hemlös? Mardrömmar? Ätstörningar? Ingenting av det där var särskilt stabilt. Mammas knä däremot, där var läget alltid stabilt. Alltid.

Och sedan gick dagarna vidare. Överlag händelselösa. Inte för att det spelade någon roll. Det var nog bra. Ja, ibland var det ju tvunget att stå still. Det var väl... Hälsosamt.
Nåväl, nu var det i alla fall onsdag. Dagen till ära hade Seb försovit sig. Great. Hela första lektionen gick förbi utan att Seb dök upp i skolan. Och när han väl kom dit, så gjorde han det i en svart hoodie, svarta jeans och svarta vans. En ytterst sprudlande outfit, right? Ha! Håret var dessutom ostylat. Och så hade han råkat ta med sig sina dåliga, gamla hörlurar istället för de nya han fått av Margot under lovet. Åh.

Jaja, han kom i alla fall dit. Anlände i tid till de resterande lektionerna. Lektionerna, som för en gångs skull gick förbi ganska snabbt. Och efter att den sista lektionen var slut drog Seb upp mobilen och ringde Kyle, vilket sedan ledde till att han spenderade någon timme eller så (?) i ett parkeringsgarage i stan. Med Kyle, och några andra. Rökte. Pratade om någon ny film. Skitsnack om lärare. Klagande på föräldrarna. Bla, bla, bla. Och det var då som Seb tog upp sin mobil och tog en bild på sina byxor och skor där han satt på asfalten och skickade till Elliot med sällskap av texten: ”Vad gör du?” och ett rött hjärta, såklart.

Som sagt, efter ett par timmars slöande i sängen hade Eric ringt. Tyckt att det minst sagt var dags för Elliot att dra sig hemåt. Eller tja, till familjen åtminstone. Varpå Elliot lunkat hem i sin pyjamas. Inte utan en tyngd i bröstet. Men så kändes det ju i princip alltid när han var ifrån den yngre. Sebastian gjorde honom ju hel. Så hel som det nu var möjligt för en annars trasig person att bli. Fast det hade ju varit en mysig dag och de hade inte skilts som ovänner för omväxlingens skull. Det underlättade en hel del.

Efter många om och men hade det även gått ihop sig med hyran. Tillfälligt. Erics sista sparpengar. De som skulle bidra till Elliots möjligheter att studera på collage. Så sannerligen på gott och ont. Nu hade de åtminstone hemmet tillbaka. Med värme. Tills vidare.

Mycket balförberedelser blev det. Så Sebastian såg han bara till i korridorerna, på morgnarna och käkben på snapchat då och då. Resten av tiden fick läggas på fix. Varje eftermiddag. Ingen lunch. Sedan planering och fix. Till sent. På onsdagen började fixandet med dekorationerna. Elliot satt vid ett bord och vek servetter som svanar. Ironiskt nog det som han skulle gjort, i papper, kvällen i bildsalen. Istället för att köra ner saxar i armen... Skärmen lös upp för kanske tjugonde gången den timmen. Blombud. DJ. Rektorn. Sebastian. Sebastian? Åh. Det var värt att avbryta vikandet. Elliot öppnade. Tog en bild på svanarna. "Förbereder balen", rött hjärta. Det visste väl Sebastian om? Jo, det gjorde han ju. Hmm. Äsch, det kvittade. Kontakt var ju bra. Kroppskontakt var ännu bättre. Efter balen kunde de träffa varandra som vanligt igen, eller hur? Jo. Då skulle det vara lugnt. Tid för att mysa och...sånt. Kanske. "Och du?", lade han till på en rad längre ned. Skickade iväg det. Återgick till svanarna, med ett öga på skärmen. Ingen tid fick spillas på strunt. Sebastian var ju däremot allt annat än strunt. Så det var ju bra. Bara bra.

Svaret från den äldre dröjde inte länge, vilket nog var tur. De senaste dagarna hade Seb fått en allt för liten dos av Elliot och det skulle inte förbättras av att sitta och behöva vänta hur länge som helst på ett svar. Nej, Elliot-dosen var tvungen att ökas.
Förbereder balen. Det visste han ju. Ja, det var väl det enda Elliot gjort på det senaste. Förberett inför balen. Och sedan läste han, på raden längre ner, och du? Tja, nu skulle väl Seb inte vara allt för specifik. Sitter i ett parkeringsgarage och röker, det skulle nog inte vara ett uppskattat svar. Elliot hade ju visat ganska tydligt att han inte gillade det där rökandet. Och det var ju klart att Seb också fattade att det inte var bra att röka, men... Han gjorde det ändå. Det var svårt att inte göra det ibland.
Men han tog en likadan bild som förut och svarade: ”Inget speciellt. Var sitter du någonstans?”

Skärmen lös upp igen. Två svanar senare. Elliot hade definitivt snabbat på tekniken och det var väl tur det, för alltså, många svanar skulle det bli. Många många. Majoriteten klara.
Ingenting speciellt. Trodde Elliot på det? Nej. Nej, det gjorde han inte. För Sebastian satt på asfalt. Antagligen utomhus. Även om de (tyvärr) inte kände varandra utom och innan ännu så visste trots allt Elliot att den yngre ytterst sällan lämnade sitt rum. Så någonting höll han ju på med. Vem satt ens asfalt och gjorde 'ingenting speciellt'? Och det kändes inte superbra att Sebastian kände att han behövde dölja något. Men tydligen och då fick Elliot ta och acceptera det. Förhoppningsvis skulle de någon gång känna att det gick att berätta allt. Men tänk inte mer på det nu Elliot. Det är ingen big deal.
"Ett grupprum, men ska till aulan snart", svarade han med en bild på golvet. Flyttkartongerna som svämmade över med servettsvanar. Skulle han fråga om Sebastian ville komma? Nej, så krävande ville han inte känna sig. Dessutom var han ju fullt upptagen. Inte så att han inte hade tid att prata med den yngre, men om han skulle fråga så kanske det skulle låta som att han hade all tid i världen att umgås och det stämde inte. Han skickade iväg bilden.

Seb hade ju egentligen frågat Elliot om var han var någonstans för att han skulle kunna komma dit som en överraskning, typ. Liksom: hej Elliot! Ska vi gå in på en toalett och hångla för jag vågar inte göra det här där alla kan se? Men det kändes inte som en allt för bra idé med tanke på att Elliot verkade ha väldigt mycket att göra. Väldigt mycket att göra klart. Det var ju inte ens säkert att Seb var välkommen. Nej, långt ifrån. Bäst att fråga innan, alltså. Inga överraskningar. Sånt kan leda till dålig stämning. Dålig stämning, något de förövrigt kunnat undvika några dagar nu. Underbart.
”Får jag komma dit?” skrev han i sällskap med en bild på sina stökiga lockar och en liten, blyg emoji. Snälla säg ja, snälla säg ja.

Elliot älskade Sebastians stökiga lockar. Älskade älskade älskade. Han tyckte om när håret var stylat med, men stökigt kändes det mer...fritt. Som att han fick pilla runt hur mycket han ville. Styltat blev det mer som ett museiföremål - se men inte röra. Äsch, vad spelade det för roll? Det pirrade till i magen.
"Jadå, kom du", skrev han i sällskap med en sådan emoji med en massa hjärtan runtomkring. Ja, för den andre var ju välkommen. Mer än välkommen. Den där balen kunde ju faktiskt inte få styra allt. Elliot hade ju Sebastian-abstinens. Han skickade iväg texten med en bild på de spinkiga, jeansbeklädda benen.

Jadå, kom du. Yes! Det var ju perfekt. Särskilt när diskussionerna i parkeringsgaraget började övergå till tjejen som någon av killarna legat med kvällen därinnan. Nej, det var väl inte något Seb ville vara med och diskutera.
”Kommer om 15”, skickade han iväg med en ännu en bild på lockarna. Femton minuter? Hm, ja, då behövde han ju inte skynda sig. Då kunde han cykla i en ganska lugn takt.
”Jag måste dra”, sa han och reste sig upp. Sträckte ut benen. Ja, han hade suttit ner allt för länge och nu kändes benen otroligt svaga och stela. Ugh. ”Är det någon som har tuggummi?” Tuggummi behövdes. Inte för att det tog bort den ihållande rökdoften som satt fast i den svarta jeansjackan, men den rökdoften kunde han skylla på någon annan - röksmaken i munnen, ja, det blev lite svårare. Inte för att det var säkert att Elliot ens skulle kyssa honom. Nej, såklart inte. Men man fick väl alltid hoppas?
”Här”, sa Kyle och räckte fram ett paket. ”Lilla Sebbie vågar inte berätta för mamsen att han röker.” Fortsatte han sedan förklarande för de andra. (Och det var väl typ sant. Men det var ju inte därför han ville ha tuggummi. Öh, nen. Han skulle ju inte hångla med sin mamma?)
”Käften”, mumlade Seb och tog ett tuggummi. Mint. Stark mint. ”Hejdå.” Och så tog han sin cykel och ledde ut den ut parkeringsgaraget. Och därefter satte han sig på den och cyklade mot skolan. Med musiken i öronen och frenetiskt tuggande på tuggummit.

Typ en kvart efter han skickat till Elliot var han framme vid skolan. Lämnade cykeln utanför bildsalen och klättrade in genom fönstret. Inte för att det var nödvändigt, men det var ändå en vana. En vana som han inte kände sig tvungen att överge. Och så gick han vidare i korridorerna mot aulan. Elliot sa väl att han skulle gå dit, right?