Prs tippest & JustAFriend

Femton minuter. Okej, bra. Perfekt. Då får du ta och skynda på Elliot. Rör på påkarna. Ja, flyttlådorna var mer än överfulla vid det här laget. Lika bra att börja bära över allt till aulan. I och med att aulan låg i anslutning till matsalen, skulle de flesta av borden stå i matsalen medans aulan mer var till för dans och annat. Elliot plockade upp en låda från golvet. Det resulterade att all sikt framåt skymdes. Härligt. Det bådade verkligen gott för en darrande liten pojke som skulle gå igenom x antal korridorer. Fast det skulle säkert gå bra. Positivitet Elliot, positivitet.
Väl framme vid aulan höll två av sportkillarna i Elliots ålder på att sätta upp en fana över ingången. "Höstbal". Hur Elliot lyckats släpa dit i princip hela (amerikanska)fotboll-, basket-, rugby och ishockeylagen, det var en lång historia. Eller många långa historier. Alla var ju givetvis inte där på samma gång, men några per eftermiddag hela veckan. Retorik, respekt och pengar kunde allt göra underverk när det kom till att övertyga folk. De fick lite bidrag till matchdräkter och benskydd, och Elliot hade starkt folk som kunde bära bord, nå upp till hyllor och så vidare. En toppendeal helt enkelt.
Vad de däremot inte hade något öga för var detaljer. Ja, konstant vägledning krävdes. Två stora pojkar i övre tonåren, en fana - och tydligen en helt omöjlig uppgift att få den i mitten. Elliot ställde ner lådan med svanar några meter bort och ställde sig sedan med händerna vilandes på höfterna. Vilket gjorde att yttepyttemidjan blev ännu tydligare. Det var dock inget han själv tänkte på just då.
"Mer höger hörrni", påpekade han och viftade lite med ena armen. "Mehhh", stönade Adam, den längsta, högt och drog lite i fanan. Givetvis för mycket. Hur svårt kunde det egentligen vara? Svårt att tro att de två pojkarna var i princip jämngamla. "Nudå?", fortsatte den jämnårige klagande. Elliot skakade bara på huvudet. Pekade åt vänster istället. "Men förihelvete Elliot, ingen kommer se". Inte lätt att jobba med en perfektionist inte.

Seb vandrade igenom korridorerna. Varför var vägen till aulan så otroligt lång? Borde inte aulan ligga någorlunda nära huvudingången? Nä, tydligen inte. Skolans layout var ju skev på otroligt många olika sätt.
Så småningom möttes han av tre individer i korridoren. Varav en var alldeles för tunn och två var otroligt långa och muskulösa. Elliot, Adam och... Tja, no-name-guy. Seb hade ingen aning om vad den tredje killen hette. Whatever. De verkade vara uppe i en diskussion om fanan som hölls på att hängas upp. Adam såg minst sagt uppgiven ut medan Elliot såg bestämd ut. Seb tittade upp på fanan. Visserligen sned, om man tittade längre än ett par sekunder, men ingen fara. Inte som att några fulla tonåringar skulle bry sig. För de flesta som gick på balen skulle väl dricka, right? Hm, du har ingen erfarenhet Seb.
”Jag tycker det ser bra ut”, sa han och stannade upp bredvid Elliot. Adams tidigare uppgivna ansikte såg plötsligt mindre uppgivet ut och han började nicka. Sådär mycket. För mycket. Åh. Fast det var liksom okej för att det var Adam och han var cool. Fast Seb, det var inte meningen att du skulle bry dig om sånt. Status och grejer.
”Seb är konstnären här!”, utbrast Adam och tittade på Elliot. ”Ge dig nu.”

Åh. Det pirrade till i magen av att höra rösten. Sebastians röst. Så underbar. Så fin. Bäst av alla röster någonsin. mmmm. Egentligen ville Elliot bara slänga armarna om den yngre. Kyssa honom. Fast det var ju verkligen inte läge för det just då och nej, de skulle ju vara "bara vänner" i skolsammanhang. Så han stod kvar. Hur lockande de där läpparna än var...Okej, fokus Elliot. Alla mot dig gällande fanan. Den var ju visserligen mindre sne nu men den satt inte rakt heller. Kanske var det inte något superstort problem, men om de inte skulle göra något åt saken så skulle Elliot ligga och gräma sig på natten. Kanske var det lite egoistiskt tänkt men han ville ju bara att allt skulle bli bra. Fanan var liksom en viktig detalj. Den var stor och skulle vara på förstasidan i skoltidningen och bara...ugh, två centimeter åt vänster så skulle det bli perfekt.
Elliot tittade upp på Sebastian gav honom en menande blick följt av ett skämtsamt leende. Vad var det för stil va? Inte backa sin (nästan) pojkvän? Fast Elliot tog det inte på fel sätt. Det var lugnt. Det var däremot inte det med fanan i sig.
"Men snälla, pyttelite åt vänster bara. Sen är jag nöjd", svarade Elliot och blickade i Adams riktning med hundvalpsögon. "Nej, vet du vad!", utbrast den jämnårige. "Här", mumlade han och viftade åt sin kompanjon att hålla i sin del med. Sedan stegade han iväg mot Elliot och innan den kortare hann protestera så satt han på Adams, väldigt muskulösa vänsteraxel. Hur? Tja Elliot, kanske för att du är pytteliten, han är jättestor och stark och tränar varje dag...bara en idé sådär.
"Hallå, sätt ner mig!", protesterade (den för övrigt höjdrädde Elliot när han åter funnit orden. Adam verkade däremot inte ha några planer alls på något sådant. Han stegade bestämt tillbaks till fanan. "Här", han sträckte över änden. "Fixa det själv". Varför hade Elliot inte bara hämtat en stege? Det var ju för att han inte hade hunnit allt då, utan det krävde ett gäng långa människor men...det här var ju inte något han var bekväm med. Särskilt inte framför Sebastian.
"Öh, okej", svarade han lite tveksamt men satte dit fanan vid det lilla minnesmärket. Ögonmått var ändå något han var hyfsad på. Ungefär en decimeter från dörrkarmen och så tre extra där... "Sätt ner mig nu".

Uh, det var nog meningen att Seb skulle stötta Elliot i det hära. De var ju nästan ett par. Och då gjorde man väl sånt, eller hur? Stöttade, backade upp, trots att man inte höll med? Hur som helst så verkade Elliot inte ta illa upp. Däremot släppte han inte det där med fanan. Trots att alla var emot honom. Envis, much?
Plötsligt, väldigt plötsligt, satt Elliot uppe på Adams vänsteraxel. Alltså inte på båda axlarna, men på en. En jävla axel. Hur var det där ens möjligt? Ja, Seb blev avundsjuk. Det... Det var klart att han blev avundsjuk. För det där kunde egentligen varit en söt par-grej men det där skulle ju aldrig vara möjligt mellan Seb och Elliot för Seb var helt enkelt för klen. Och sedan gillade han väl bara inte att Elliot satt på Adams axel. Inte för att det var Elliots fel. Adam hade bara lyft upp honom och... Åh, Seb blev bara avundsjuk av att tänka på det. Men vad skulle han säga? Det fanns inget han kunde säga. Inte utan att avslöja allting. Och dessutom var det ju fel att bli avundsjuk över en sådan grej. Jätte, jättefel.

"Hoppa". Om han vetat vad något sådant kunde betyda för någon som Elliot... Adam böjde sig ner en aning. Enligt Elliot knappt märkbart. Hur långt var det ens ner till marken? Avståndet mellan fötterna och golvet? Kanske en och en halv meter? Över en åtminstone. För mycket.
"Jag är inget fan av höjder Adam, sätt ner bara ner mig", mumlade Elliot nu lätt sammanbitet och en aning blek om nosen. Det tog några sekunder innan den jämnårige tagit in informationen(varför tänkte inte folk med musklerna? Okej, fast då skulle du vara korkad Elliot så tyst nu, dum tanke). Avståndet mellan golvet och Elliots fötter minskades dock inte. Nej, det blev återigen längre. "Mes, du fattar att jag lever mitt här uppe va?", blev ett lätt retsamt svar. Nu var Adam en av de hyfsat drägliga sportkillarna, det fanns ju betydligt värre, men ändå. Feghet och rädslor var inget som hyllades direkt. "Adam...", mumlade Elliot varnande i takt med att världen började snurra en aning. Det gjorde den ganska ofta. Som tur var var det något som den andre slutligen verkade märka av och strax därefter stod Elliot med fötterna på golvet igen. Lite svajig, men balansen brukade återfås hyfsat snabbt. Jösses, allt blev verkligen onödigt krångligt. "Öh, tack".

Vad skulle Seb säga? Skulle han ens säga något? Nej. Nej, det skulle han inte. Dessutom blev det jobbigt att titta på Elliot sitta där på den onödigt muskulösa vänsteraxeln. Riktigt jobbigt. Avundsjuka var ju inte favoritkänslan, direkt. Seb vände ner blicken i golvet. Fäste den där. Egentligen var det ju fånigt. Det insåg han själv också. Att han inte klarade av att se Elliot så nära, så omhändertagen, av en annan kille. Plötsligt hade han en större förståelse för hur Elliot känt sig med den hela Emma-grejen. Inte för att det var samma sak, och Seb blev inte heller upprörd, but still... Ökad förståelse. Och till slut, äntligen, var Elliot nere på golvet och borta från Adams axel. Äntligen. Aldrig igen. Adam skulle bara våga röra Elliot... (Really Seb? Ugh, vad avundsjuk man kan vara.) (Dessutom var det aningen skrattretande att Seb vågade hota Adam ens i sitt eget huvud.)
”Elliot, skulle du till aulan?” frågade Seb när han tittade upp från golvet igen. Höjde lätt menande på ögonbrynen. Aulan, aulan, aulan. Bort härifrån och Adam. Den äckliga, vidriga Adam. (Stackars kille. Adam hade ju ingen aning om Seb och Elliots relation. Dessutom var hela grejen förmodligen inte menad på det sättet.)

Elliot blickade försiktigt upp på Sebastian, som inte alls verkade bekväm med situationen. Inte för att Elliot varit det heller. Men det gick inte att skaka bort tanken på om han gjort något fel. Det kändes inte så kallt egentligen men...ja, något var det. Och en menande blick som inte gick så lätt att tyda. Hmm.
"Jag flyttar på de där borden och sen drar jag", mumlade Adam och släpade med sig lagkamraten bort mot matsalen. Elliot nickade lite och när de lämnat (det gick snabbt med så pass långa ben)vände han sig om mot den yngre igen. Nickade ännu en gång. "Ja", konstaterade han och gick bort mot flyttkartongen med alla svanar i. Plockade upp den. Kände hur lite han ville vara där just då. Sebastians rum, säng, famn kändes tusen tusen gånger mer lockande. Suck.

Adam och den andra muskulösa sportkillen försvann snabbt. Tur. Seb ville inte ens titta på Adam. Ville inte vara i samma utrymme som honom. Åh jisses vad barnsligt. Turligt nog kan Elliot inte läsa tankar, för då skulle han nog inte velat vara med Seb. Fullt förståeligt.
Och så plockade Elliot upp en full kartong och började förmodligen gå i riktning mot aulan. Och i sådana fall gjorde Seb också det. Pillade med sina långa, beniga fingrar istället för att låta de hänga avslappnat längs sidorna. Och så vände han blicken mot Elliot, som förmodligen gick där bredvid.
”Är det mycket kvar att fixa?” frågade han och lät blicken långsamt glida över hela den äldre. Håret tog extra lång tid. Åh, vad fin han var.

Elliot styrde mycket riktigt även han stegen in mot aulan. Aulan som var i princip under renovering. Åtminstone såg det så ut. Lådor här och var. Förvirrade unga män bärandes på bord hit och dit. You name it.
"En hel del", svarade Elliot med ett trött, men genuint litet leende. Han blickade upp mot Sebastian, för att sedan försöka få någon glimt av det bakom alla svanar. Vore ju tråkigt att gå in i någon vägg eller så. Fast då skulle väl Sebastian varna? Äh, du kan inte förvänta dig sånt av andra Elliot, ta inget för givet. Förhoppningsvis ingen vägg i väggen, bara lämna det där. Spinn inte iväg på onödiga trådar. Bara sluta. Du är irriterande.
"Jag...umm, jag har vikt 214 servettsvanar och planen var betydligt fler, så där har jag ju en hel del kvar. Och se- nej, hörrni! Åt andra hållet sa vi ju, annars blockerar det ju ingången", Elliot avbröt sig själv då de kom in bland bärarna. Inte lätt det där med instruktioner inte. Några suckar och stånkanden senare var den lilla truppen i full gång med att ändra om. Ja, på något sätt hade den lilla sjuttonåringen ändå fått pli på åtminstone en del av dem.
"Umm, ja...mycket", konstaterade han bara och blickade snabbt upp i taket. Hur skulle de hinna allt? Usch, tänk inte på det nu Sebastian var ju där. Tänk på honom. Mycket bättre. "Har-", började han efter en liten paus. Blickade återigen i den yngres riktning. "Har du bestämt dig om du ska gå än?", frågade han och försökte jaga bort stressen och alla sådana tankar. Situationen krävde väl liksom sitt lugn, inte sant?

214 servettsvanar? Mycket kvar? Wow. Vem brydde sig om servettsvanar? Okej, Elliot, tydligen. Han brydde väl sig om detaljer och sånt. Ville inte spara på krutet när det kom till balen. Och det var ju inte fel. Nej, detaljer, små som stora, var ju otroligt viktiga för helheten. Samtidigt kunde Seb inte hjälpa men att undra om Elliot inte la ner lite för mycket krut i det hela. Gjorde andra elevrådsordföranden det? Kanske. Men Elliots ansikte såg så trött ut... Åh. Ja ja. Det var inte bal så ofta. De gångerna det var så fick väl Elliot ta ut sig ordentligt. Det var inget fel med det, eller? Han var ju bara en bra elevrådsordförande. Den bästa.
Och sedan dök den bestämda Elliot upp ännu en gång. Varför var han typ aldrig så när han var ensam med Seb? Hm. Hur som helst så gillade Seb den sidan av den äldre. Bestämd, visste vad han ville, bara... Annorlunda. Och inte så velig. Inte för att varit något fel på Elliot tidigare. Nej, Seb älskade honom oavsett.
Balen. Skulle Seb gå? Öh... Han hade ju funderat på det. Försökt föreställa sig själv gå dit, ha kul och sånt men... Nej. Alltså, nej. Det skulle inte gå. Han skulle känna sig obekväm, malplacerad. Trots att han hade Elliot. För det skulle ju bara vara vänner och helst inte ens det för Seb ville undvika alla misstankar som någonsin skulle kunna poppa upp i någons huvud. Fegt. Åh, så fegt.
”Jag, öh-”, hur skulle han säga det utan att låta kall? Som att han inte brydde sig? Det gjorde han ju. Mycket. ”...Nej. Det är inte min grej. Förlåt.”