Prs tippest & JustAFriend

Väl inne i det lilla rummet intill aulan och matsalen, ställde Elliot ner lådan. Där fick svanarna förvaras sålänge, imorgon skulle de börja ställas ut. Allt var noggrant planerat. Ja, det var ju Elliot som gjort planeringen, självklart var det väl genomtänkt.
Okej, så ingen bal för Sebastian? Det vore en lögn att påstå att Elliot inte blev besviken. Även om han aldrig skulle avslöja det. Inte sådär överdrivet, men det klart han hade hoppats. Tänkt att det kanske kunde bli bra. Att de kunna gå tillsammans, som vänner eller ej. Men var det här oväntat? Nej, inte egentligen. Det behövde ju dock inte kännas bra för det. Hur skulle han klara av det utan Sebastian som stöd? Tidigare hade han inte oroat sig om det, men nu kändes det faktiskt otroligt nervöst och osäkert hur bra det verkligen skulle gå.
"Säg inte förlåt, om du inte vill så ska du inte", svarade han så lugnt som möjligt, trots stressen från allt det andra. Tog ett kliv närmre den yngre och blickade upp i de mörka ögonen. Sökte lite lugn. Hela kroppen var ju ett enda stort(litet) stressmoln. Nu stod de ju ensamma i ett rum med två stängda dörrar. Då var det väl okej? Det var ju inte direkt som att han klängde. Nej, minst 50cm säkerhetsavstånd.

Ett förlåt kändes, trots Elliots ord, fortfarande nödvändigt. Kom igen Seb. Den äldre har typ lagt ner hela sin själ i det här, och du ska inte ens gå? Den där tanken hade ju dykt upp otroligt många gånger under de gångna dagarna, men trots det kunde han fortfarande inte säga ja till balen. Det var som att det fanns en spärr. En spärr mellan honom och balen. Spärren var väl egentligen bara rädsla. Rädsla för att känna sig utanför. För att se ut att vara utanför, en outsider. Under skoltid kunde han skylla på att han hatade skolan, människorna där, men om han gick på balen? Nej, argumenten skulle inte fungera. Balen var ju valfri att gå till.
Han mötte den äldres gröna ögon. Försökte tyda känslan i dem. Misslyckades, som så många gånger förut. För en kort sekund blickade han bort för att kontrollera att dörrarna var stängda. Check. Han blickade ner i de gröna ögonen igen, sträckte ut sina armar och drog Elliot mot sig. Suddade ut de femtio centimetrarna som tidigare varit mellan dem.
”Är våra planer för fredag fortfarande igång?” frågade han och drog enda handen igenom de kastanjebruna lockarna på den äldres huvud. Ja, det var väl ändå en rimlig fråga.

Hjärtat började rusa när de var sådär underbart nära. Lite oväntat kanske, med tanke på att de var i skolan. Men bra. Ja, bara bra.
Deras planer? Just det. De hade Elliot i princip förträngt. Inte helt, nej det klart de fanns där, men det hade varit mycket annat att tänka på de gångna dagarna. Och kanske, ja kanske var det så att han inte ville tänka på det? Han älskade Sebastian. Verkligen. Av hela sitt hjärta. Och han var ett år äldre. Men innebar det att han var redo? Det var långt ifrån säkert. Just då kändes det otroligt tveksamt. Fast kanske. Ja, de skulle väl ändå ta det lungt? Jo. Hmm.
”Mm, jag kan komma hem till dig efteråt. Men det blir nog ganska sent”, svarade han in mot den yngres bröstkorg. När kunde allt tänkas sluta? Sent. Ja, sent gick nog att konstatera.

Elliots svar lät inte jätteövertygande, men det var okej. Man skulle inte pressa någon att ligga med en. Nej, Seb, det är dumt. Dåligt. Och det fattar du själv också. Men vad skulle han göra med stinget av besvikenhet som spreds genom kroppen? Alltså, nu hade ju Elliot inte sagt att det inte skulle bli av, men det kändes ändå så. Typ... Och det var väl klart att Seb blev besviken då han förberett sig på det där. (Herregud. Förberett. Säg aldrig det högt.) Men om Elliot nu inte ville, kanske inte var redo, då fanns det ju inte mycket att göra. Det spelade ingen roll heller, Seb. Sex spelar ingen roll. Nej nej nej, verkligen inte. (Fast jo?)
”Det är lugnt”, mumlade han till svar och funderade på om han skulle säga något i stil med ’vi behöver inte ligga’ men bestämde sig för att inte göra det. Nej, det skulle kännas stelt. Av någon anledning. Istället placerade han mjukt händerna på vardera sida av den äldres ansikte och krökte lätt på nacken för att kunna trycka sina läppar mot hans. Gud, när hade de kysst varandra senast? Tja, de hade ju inte haft ett kyss-uppehåll på mer än en vecka men shit, vad det kändes som att de inte gjort det på hur länge som helst.

Lugnt? Så de skulle fortfarande göra det, men på natten? När tröttheten slagit till? Det var givetvis inte tröttheten som egentligen oroade Elliot, men det var ju alltid skönt att ha något att skylla på. Trötthet kändes bättre än feghet. Mycket bättre. För även om Elliot inte brukade lägga så mycket kraft på vad andra skulle tycka eller tänka kring de aspekterna i hans liv så var han trots allt sjutton år. Oskuld. Inte en del som dtörde sådär fasansfullt, men om han var feg? Jo. Jo, det var han allt. Om det räknades, återigen så var det väl en definitionsfråga. Nåväl, koncentrera dig på nuet istället Elliot. Du har gott om tid att tänka på det där.
Elliots ena hand vilade på Sebastians midja, medans den andre vandrade upp till kinden. Han besvarade försiktigt kyssen. Definitivt alltför länge sedan sist. Det var det i princip alltid. Det smakade mint om Sebastian. Och rök. Ja, visserligen till stor del dolt, men inte borta. Saker en inte tyckte om var väl lättare att hitta, inte sant? En klump växte till sig i Elliots mage. Cigaretter. Deras lilla konflikt spelades upp på näthinnan. Definitivt en stämningsdödare. Fast han drog sig inte undan. Ville inte vara överdramatisk, som så många gånger tidigare. För det var ju trots allt Sebastians liv och allt det. Men fy vad det skavde.

Tuggummi. Elliots läppar hade varit alltför lockande, frestande, för att Seb skulle komma ihåg att spotta ut det muntliga tuggummit innan han krökte på nacken. Uhhh... Att kyssa någon samtidigt som man hade tuggummi i munnen var, som man nog förstod, inte sådär jättecharmigt. Som tur var besvarade Elliot kyssen på ett försiktigt vis. Ja, annars kunde det definitivt blivit värre. Äckligare.
Seb drog sig undan. Plockade ut tuggummit ur munnen med högerhanden och tittade sig omkring efter en papperskorg. Nä, ingen. Varför fanns det ingen papperskorg? Åh. Istället vände han sig mot bordet och fäste tuggummit under bordsskivan innan han vände sig mot Elliot igen. Torkade av de smått klibbiga fingrarna på det svarta byxbenet innan han mötte de gröna ögonen. Att fästa tuggummi under bord var vidrigt, men... Det fanns inte så många alternativ. I och för sig kunde han ha svalt det, men med tanke på alla skräckhistorier man fått höra som barn om hur tuggummin fastnade i diverse organ, så gick det alternativet bort. Aja, skitsamma. Det var bara ett tuggummi. Istället för att överanalysera hela skiten la han armarna kring den äldres tunna midja innan han backade bakåt mot bordet och satte sig halvt ner på kanten.
”Är det dumt att säga att jag har saknat dig?” frågade han tyst och lät inte sina mörka ögon vända bort från Elliots gröna.

Tuggummi. Mintsmaken hade kommit från ett tuggummi. Inte direkt något oväntat, det var ju inte direkt någon som smakade mint naturligt. Eller? Okej, sidospår Elliot, sidospår.
Vart tog det vägen? Tja, troligtvis exakt där du tror. Ingen soptunna i närheten. Bara en bordsskiva. Men lägg inte energi på det. Var inte sådär störig. Lev inte ut den perfektionisten du är. Det är inte viktigt. Äckligt, visst, men inte så viktigt. Det finns bättre saker att fokusera på.
Armarna kring midjan fick Elliot definitivt på andra tankar. Visserligen blandade sådana, men till stor del positiva. Midjan var känsligt område. Väckte definitivt äckelkänslor. Fick honom att rycka till lite. Men Sebastians beröring lämnade fina spår. Typ heliga. Händerna och armarna hörde hur som helst hemma där, kring Elliot. Så de fick stanna där. Han lät sig bli meddragen mot bordet. Händerna vandrade upp mot den yngres huvud och därefter lutade han pannan mot den andres. Så underbart nära.
"Säg det igen", mumlade han efter att ha skakat lätt på huvudet med ett litet leende. De där orden väckte känslor inombords. Inte riktigt som 'jag älskar dig', givetvis, men definitivt känslor. Att någon saknade honom, det var...fint. Och inte minst att denna någon var den underbaraste av dem alla. Den bästa.

Om det nu faktiskt var möjligt för ögon att tindra till så gjorde Sebs det när han fick se Elliots lilla leende och underbara huvudskakning. Det var något av det sötaste den yngre någonsin sett. Fast samtidigt så var väl det mesta Elliot gjorde sött. Det mesta, men långt ifrån allt. Verkligen. Och efter fredagen kanske han skulle se på Elliot annorlunda? Hm. Om det ens skulle ske något på fredagen. Det var inte säkert. Elliot hade verkat tveksam. Och det var okej, verkligen. Jätteokej.
”Jag... har...”, började han långsamt, långsamt. Drog ut på orden och tog en paus mellan för att få möjligheten till att placera ut en kyss på Elliots käkben. ”...saknat... dig.” Flera kyssar placerades ut och tankarna på tid och rum försvann. Allt som existerade i Sebs huvud var bara Elliot, de gröna ögonen och de ytterst söta fräknarna; några tankar på att dörren till det lilla rummet förmodligen stod olåst och öppen för vem som helst att dra upp slog honom inte.

Leendet växte sig aningen större. Om fjärilarna inte vaknat till liv tidigare så gjorde de helt klart det när kyssarna började placeras ut. Wow. Trots att de befann sig i en skolmiljö, så kändes det så bra. Det var definitivt något speciellt med den yngre, men det hade ju Elliot redan konstaterat. 'Jag har saknat dig' var för övrigt ett utmärkt substitut för 'jag älskar dig'. Det kunde ju betyda i stort sett samma sak men gick ändå att använda när det andra riskerade att bli vardagligt.
"Jag har saknat dig med", mumlade han och flyttade sig lite närmare. De behövde ju inte utmana Sebastians nackmuskulatur alltför mycket. "Hela tiden", lade han till. För det var sant. Hela hela tiden.

Ja, den lilla biten som Elliot flyttade närmre underlättade verkligen för Sebs stackars nacke. Fast Elliot var värd lite värk i nacken. Elliot var värd all värk i världen - och så mycket, mycket mer.
”Jag längtar tills denna balgrejen är över”, mumlade han och blickade in i de gröna ögonen framför sig. Balen. Balen, som Seb aldrig gillat och nu, ja nu, då hindrade den honom från att umgås med den han älskade mest i hela världen. (Oh, cheesy.)
Men efter fredagen, då var balen över. Elliot skulle bli Sebs igen. Inte behöva syssla med någon dum bal hela tiden. Sebs längtan var obegripligt stor. Att han snart skulle få tillbaka den äldres fulla fokus, tja, det kändes underbart. Även fast det lät otroligt egoistiskt och barnsligt. Var han verkligen tvungen att ha Elliots fokus nästintill hela tiden? Tja, ja...