Prs tippest & JustAFriend

Nu var de ju minst sagt cheesy. Verkligen så där äckligt förälskade igen. Fast var det verkligen äckligt? Mer typ irriterande och obekvämt och det gällde andra men det här var väl ändå...fint? Att de tyckte om varandra så pass mycket och ville spendera typ all tid i världen med varandra. Jo, det var fint. Fint att känna så. Fint att ha ha någon som tänkte så om en. Mmm.
"Vadå då?", frågade Elliot och lutade huvudet snett på sniskan. Lämnade en liten puss vid den yngres mungipa. Kunde inte låta bli. Det här planerandet tog verkligen på krafterna. Verkligen en tidstjuv. Fast han tyckte ju om det. Eller delvis. Kanske hade han bara gjort det i början när allt kom omkring. För det var ett roligt uppdrag. Ett uppdrag som passade sjuttonåringen perfekt. Men när en tog allt på så pass stort allvar - då blev det svårt att njuta. Och att sätta stopp. Det var väl generellt något som behövde övas så. Säga nej. Men också våga säga ja. Mes ibland, överambitiös stor del av tiden. Obalans.

”Så att du kan bli bara min igen”, mumlade den yngre tyst och misslyckades med att hålla borta ett svagt leende. Ja, det var svårt att inte le. Omöjligt, nästan. Allting var typ bra. Han och Elliot hade inte bråkat på ett tag, Brandon var fortfarande utomlands (och hade inte köpt en biljett hem än, vilket var lovande), mamma och pappa lät honom vara, han hade vänner att umgås med. Det enda negativa i livet var väl att dosen av Elliot var allt för liten, men... Ja, det löste sig snart. Väldigt snart.
”Inga förberedelser att tänka på”, fortsatte han tyst och strök tummarna längs den äldres midja. ”Bara du och jag. Hemma hos mig. I min säng.” Syftade han på att de skulle ligga? Oklart, faktiskt, till och med för Seb. Kanske syftade han på det, isåfall undermedvetet.
Hur som helst spelade det inte någon roll. Det skulle bli Seb och Elliot igen. Ingen bal ivägen. Åh, snart.

De hann stå där ett bra tag innan saker och ting kom emellan. Annat trängde sig in, såsom leveranser av beställningar. Den yngre drog sig hemåt så småningom och det samma gjorde Elliot, när mörkret började skingras av stjärnljus. Hur många timmar lades egentligen ner på den där balen? Svaret var många. Otaliga timmar, som bara gick upp i rök sådär. Allt gott och ont hade ju dock ett slut och det hade även festfixandet. När solens första strålar letat sig fram på fredagsmorgonen kunde inte Elliot känna sig annat än lättat. Eller jo, lögn. Otroligt stressad. Lättnaden skulle nog komma senare. Redan innan solen stigit upp befann sig sjuttonåringen i aulan och där höll han hus fram tills dess att balen var i full gång. För då, ja inte förens då gick det att pusta ut. En aning. Det fanns fortfarande glasrutor som kunde krossas. Nej, lugnet skulle nog dröja. Däremot var det andra som skulle stanna och ansvara för ihopplockningen. De skulle stanna där tills de sista festprissarna vinglade iväg på ostadiga ben. Då behövde inte Elliot vara där. Nej, han hade ju viktigare saker att ta itu med. Eller snarare en viktigare person att fokusera på. Sebastian.

Med ett trött litet leende knackade Elliot försiktigt på fönsterrutan in till den yngres rum. Mobilen var urladdad så Sebastian var inte varnad med någon snap. Förhoppningsvis hade han hållit sig vaken och i annat fall, tja, då var det väl bara för Elliot att dra hem. Det ville han dock inte. Nej, verkligen inte. De två hade spenderat alltför lite tid med varandra på sistone och hemmet var långt ifrån den plats han helst ville spendera natten. Sebastians famn kändes som ett betydligt mer lockande alternativ. Ryggsäcken var packad för övernattning och hängde över de små axlarna. Vad kunde klockan tänkas vara? Ett? Två? Tre? Fyra? Oklart. Som sagt, urladdad mobil. Men sent var det. Kanske till och med för någon som Sebastian. Någon som var betydligt mer nattuggla än Elliot.

Balen hade ännu en gång kommit emellan de två pojkarna och Seb drog sig hemåt. Med en bra känsla i magen. En pirrande sensation över läpparna. Och kastanjebruna lockar i huvudet. Åh, allt var bra. Han hade fått sin dos av Elliot. Äntligen. Och sedan kom han hem och råkade hamna mitt i ett bråk mellan föräldrarna. Inte det bästa att komma hem till, men med huvudet fyllt med annat så... Tja, det var helt okej. Det rörde inte honom så mycket.

Dagarna gick vidare. Händelselösa, precis som de andra. Fredagen kom och atmosfären i skolan var definitivt förändrad. Folk var taggade. Taggade på att festa, dansa, supa, ligga, typ. Balen var ett speciellt tillfälle. Många gjorde saker för första gången där. Lite fint ändå, men definitivt okristligt. Inget som föräldrarna ville höra något om. Och inte Seb heller. Inget som hade med balen att göra var något han var intresserad av. Bara om det var Elliot som pratade, förstås. Fast då var det Elliot och hans engagemang som var det intressanta. Aldrig, aldrig balen.
Hur som helst cyklade Seb hem som vanligt efter skolan den fredagen. Kyle kom inom i cirka en halvtimme men drog sedan vidare. Och då var det bara Seb. Seb, som var nervös. Väldigt nervös inför kvällen. När Elliot skulle komma där och knacka på fönstret.
Han gjorde sitt bästa för att inte tänka på det. Distraherade sig med att träna, titta på tv, prata med Margot i telefon, men det låg alltid i bakhuvudet. Och själva grejen var ju inte att han inte ville ligga med Elliot, för det ville han, jättegärna, men... Uh, tja, vad skulle hända om Elliot inte gillade det? Seb kunde bli dumpad jättelätt. Press.

Och så kom fredagskvällen (natten, rättare sagt). Seb väntade på att den äldre skulle snapa. Men ingen snap kom. Klockan blev ett. Nervositeten i den yngres kropp började ta över. Han bäddade sängen, dammsög, plockade i ordning på sina skrivbord. Smög in på Brandons rum och nallade både kondomer och glidmedel. (Vilket kändes otroligt fel. Men, öh, ja. Vad fan ska han säga?) När han hade återvänt till sitt eget rum igen, låst dörren bakom sig och lagt sitt stöldgods på nattduksbordet hade han inget mer att göra. Inget annat än att vänta.
Men han kunde inte bara vänta. Han blev rastlös. Kände hur det kröp i kroppen. Så han reste sig upp och tog upp cigarettpaketet ur ryggsäcken som låg slängd framför dörren. Tändaren låg i fönsterkarmen. (Ja, han brukade sitta där. Det var jobbigt att gå ut.)
Han slog sig ner i fönsterkarmen, som så många gånger förut, och slog upp fönstret. Kände sig lugn efter ett par bloss. Som att röken han drog ner i lungorna gjorde det lättare för att tankarna att skingras. Öh.

Strax efter klockan tre, när Seb hunnit röka två cigaretter till samt påbörjat en ny serie knackade det på fönstret. Hjärtat, som ändå lugnat ner sig, började bulta igen. Snabbt, hårt, obehagligt. Seb reste sig från sängen. Drog handen genom det ostylade håret och blickade ner på sina kläder. Grå hoodie, svarta byxor. Inga strumpor. Okej, kör. Kör på.
Och så öppnade han fönstret. Möttes av en alldeles underbar Elliot med en ryggsäck slängd över axlarna.
"Hej", hälsade han, omedveten om det leende som gradvis började ta över ansiktet i takt med att han lät blicken dras över Elliot. Kär, dunderkär.

Ostylat hår. Otroligt uppskattat från Elliots sida. Återigen inte för att den yngre på något sätt såg mindre bra ut annars - nej, verkligen inte. Däremot så kändes det här mer okej att röra. Även om det forfarande var ett konstverk på sitt alldeles egna sätt så tja, det kändes bara mer okej att röra och Elliot ville det. Röra Sebastians hår. Röra hela Sebastian. Just det, det var ju så det var planerat. Han svalde en klump av nervositet och osäkerhet innan han klättrade in genom fönstret. Ett par svarta jeans, vit skjorta, svart fluga, svarta skor, jacka och så halsduken. När han klättrat in försökte han stänga igen fönstret och lyckades(!). Därefter vände han sig om.
"Hej". Med tindrande, men trötta ögon blickade han upp på den yngre innan han ställde sig på tå och pressade läpparna mjukt mot Sebastians. För många dagar med alldeles för lite kroppskontakt. Att hälsa med en kyss var väl inte för mycket? Nej. Nej Elliot, ni tycker om varandra, det är okej.

Elliots ögon var trötta. Tja, det var väl förståeligt. Men Seb hann inte tänka mycket på det innan den äldre ställde sig på tå för att nå upp till hans läppar. Åh. Elliot hälsade med en kyss. Det var fint. Och behövligt. För att lugna ner Seb, och för att kompensera för de förgående dagarnas bristande kroppskontakt.
Utan att lämna Elliots läppar virade Seb av den vinröda halsduken från den äldres tunna, tunna hals. La den på skrivbordet bredvid dem, oviken. Men ändå omsorgsfullt. Ja, i alla fall för att vara Seb. Om det hade varit hans eget plagg hade det hamnat på golvet.
Smakade han rök? Han hoppades inte det. Något tuggummi hade han inte, så det kunde ju inte döljas med mintsmaken. Shit. Han hoppades på att Elliot helt enkelt inte skulle lägga märke till det, antingen för att han var för trött eller bara... Tja, avspänd? Hur skulle han inte lägga märke till det?
”Fan vad fin du är”, mumlade han efter han dragit sig undan. Drog försiktigt av den äldres jacka som hamnade ovanpå halsduken. Hoppades på att röksmaken gått obemärkt förbi.

Ibland när en är ute i kyla så gör det liksom ont i näsan. Som att den fryst till och att dra in något genom näsborrarna får det att bränna till i bihålorna och hela huvudet. Hjärnfrys. Som en stor glass. I näsan... Tja, hur som helst hade det varit så för Elliot, men nu var ju rummet inte speciellt kallt så han vågade andas in. Ville känna den yngres underbara doft. Möttes dessvärre av något betydligt mindre uppskattat. Rök. Det luktade rök. Och smakade. Ja, nu kom smaken med. Blä.
"Du smakar rök", mumlade han till svar. Kallt? Det var inte menat så. Mer ett konstaterande. Något som definitivt var en stämningsdödare. Men det kändes bättre att bara säga det direkt så att det inte skulle bli elefanten i rummet. Elliot drog sig med undan. Hjälpte till med att få av jackan. Därefter böjde han sig ner och började knyta upp skosnörena. Ja, det här med rökandet hade fått det att hugga till i hjärtat. Och så smakade det äckligt. Och luktade. Och han kunde inte förstå för allt i världen varför det inte hade gått att hålla sig borta? Om de nu hade haft de här planerna och den yngre var väl medveten om Elliots relation till cigaretter, hade det då inte gått att hållit sig undan? En kväll liksom.
Nåväl, det var väl inte tillräckligt för att han skulle vända på klacken och klättra ut genom fönstret igen. Nej, någon dramaqueen var inte en image han sökte. Men det var ju okej att visa vad en inte tyckte om, eller hur? Ja, det var ju inget fel med det och nu hade du ju bara konstaterat röksmaken och det var ju okej och...okej Elliot, nu tar vi och chillar lite här va? Ta det lugnt och res dig upp. Trampa på hälarna. Av med skorna. Seså.

Det var väl inte svaret Seb hade väntat sig på ’fan vad fin du är’. Det var snarare svaret han undvikit. Hm, det hade ju gått sådär. Rent åt helvete. Var stämningen dödad nu? Nej, det skulle väl gå att rädda den? Elliot var ju fortfarande kvar. Nej, för sent kunde det inte vara.
”Det är ett konstigt sätt att säga ’du också’ på”, svarade han skämtsamt och tittade ner på Elliot som böjt sig ner för att knyta upp sina skosnören. Den skämtsamma tonen i Sebs röst skämde sig mot Elliots tidigare kalla ton. Hade det verkligen varit nödvändigt för den äldre att bli så kall? Fine, Elliot gillade inte cigaretterna men... Det var en dålig vana. Folk har sådana. Sebs är rökning och Elliots är väl att skada sig själv på diverse olika sätt. (Det är ju verkligen inte skevt att jämföra det sådär Seb, nejnej, verkligen inte!)

Om det inte hade varit för röken så hade nog 'du också' varit ett rimligt svar. Eller tja, något i den stilen bara troligtvis mer klyschigt. För det var ju en standardtanke när det kom till Sebastian och klyschigheten, ja det var väl bara sådan han var.
Elliots hjärnceller hade svårt att enas om hur vidare han hade rätt att typ sura och om han ens ville det i sådana fall? Det vore kanske en överdrift. Allt handlade ju i grund och botten om omtanke, sedan var en del med det ökade illamåendet som växte inom Elliot. På tom mage var cigarettrök aningen svårhanterligt.
Efter att möjligen spenderat aningen för lång tid på skorna tog han ett steg närmre igen.
"Du säger det alltså?", nej det där cigarettsnacket kunde sparas till en annan gång. Illamåendet borde gå att hantera. Ett litet leende uppenbarades på Elliots läppar igen. Per automatik, han stod ju liksom framför världens vackraste människa. Blicken var nog svårare att tyda. Trött, definitivt trött. Men också fylld av oro, förväntan, stress, sorg och så en massa kärlek såklart.
Elliots fingrar drogs direkt till den andres ostylade hår. Som en magnet. De trivdes där. Hörde hemma där. Läpparna fick komma i kontakt med Sebastians käkben istället. Ibland behövdes inga ord. Han var oroad över rökandet, inte sur. Illamåendet var ett faktum. Var nervös inför kvällen. Hade saknat närheten. Älskade Sebastian. Ja, godkänd sammanfattning.

Sekunderna blev till minuter. Sebs hjärna gick på högvarv, bollade tankarna fram och tillbaka. ’Vad kommer Elliot säga? Kommer han fortsätta vara sur?’ Men så tog de långdragna sekunderna slut och Elliot bestämde sig för att inte vara sur. Yes! Sebs leende blev automatiskt ännu större. Genuinare, dessutom. Det faktum att Elliots läppar undvek Sebs och istället letade sig till käkbenet berörde honom inte. Elliots läppar var bra oavsett. Det, i kombination med den äldres fingrar i det stökiga håret, var oemotståndligt. Så underbart. Fantastiskt.
Sebs fingrar smekte mjukt längs Elliots midja. Långsamt, och sen snabbare. En skjortknapp knäpptes upp. En till. Men sedan slutade han. Kände sig tvungen att få någon slags respons av Elliot, känna av situationen.