Prs tippest & JustAFriend

Det hela eskalerade ganska snabbt. Eller eskalerade var nog inte rätt ord att beskriva det hela på, men rörelserna gick från långsamma till snabba inom loppet av någon minut. Elliot kände hur Sebastians fingrar börjat knäppa upp skjortknapparna. Han stelnade till för något ögonblick. Händerna vid midjan hade känts helt okej. Eller bra. Jo, det hade känts övervägande bra. Knapparna var en annan nivå. Ledde till något annat. Något som möjligtvis var att gå för långt. Men efter den lilla pausen nickade han, trots det lilla tvekandet, jakande. Det var okej. Om Sebastians tröja också skulle av det vill säga. Ja, annars skulle det bara kännas konstigt. Sure om den yngre inte velat visa överkroppen tidigare men om de skulle göra mer så skulle allt tröjan av. Det var väl okej annars med, men det hade känts skumt att gå längre i sådana fall.
I takt med att Elliot lät läpparna vandra över till andra käkbenet, började han mjukt men bestämt putta bort den yngre mot sängen. Mm, stå halvnaken vid ett fönster kändes inte toppen. Dessutom var ju sängen skön och...ja, det kändes bara rätt att röra sig i den riktningen.

Elliot gav sitt godkännande. Eller det var i alla fall Sebs tolkning av den äldre. Han sa ju inte nej, och slutade inte kyssa honom heller. Det var ett definitivt ’yes, go on’. Så resten av skjortknapparna knäpptes också upp, samtidigt som han lät Elliot föra de båda i riktning mot sängen. Hände detta verkligen? Ja, det gjorde det. Äntligen.
Seb föste av skjortan från den äldres tunna axlar och kastade sedan, högst oförsiktigt, ner skjortan på golvet. Skjortans välmående fanns inte bland Sebs tankar. Nej, där fanns bara Elliot. Elliot Elliot Elliot.
”Du är det bästa som någonsin hänt mig”, mumlade han tyst, hastigt och hungrigt, på något sätt, efter att han blickat ner på den äldres tunna, allt för tunna, överkropp. Men så underbar. Så fin. Sexig. Älskvärd. För den tillhörde Elliot.
Men Sebs ord var sanna. De var inte något resultat av alla hormoner som trängdes inom honom. Nej, det var ingen hormonfylld överdrift. Det var endast sanning. Men att reflektera över vad som var sanning respektive osanning fanns det inte tid till, nej, och kort efter att Seb öppnat munnen hade han också puttat ner Elliot på sängen.

Temperatur var sådant som nog aldrig skulle gå att förstå sig på fullt ut. Speciellt inte när det gällde kroppstemperatur och så vidare. Må hända om det var ett ointressant ämne, men det var ändå något Elliot reflekterade över. För trots att avsaknaden av kläder på överkroppen, som bidrog till att han frös något förskräckligt, så hettade det samtidigt till rejält. Inombords kokade det. Kinderna brann. Så mycket känslor och hormoner, herrejösses Elliot, är du femton eller?
Ett leende spred sig återigen över läpparna och han drog sig undan en aning. Drog in de mörka ögonen, de skarpa dragen. Allt. Och sedan lutade han sig fram igen.
"Jag älskar dig", viskade han till svar och lät de kalla händerna glida under den yngres tröja. Inte vardagligt. Nej, det där kunde faktiskt inte räknas som vardagligt. Kom igen, det var ju en evighet sedan sist. Och det som troligtvis skulle följa, ja det skulle ju bli premiär.

Seb rös till. Oklart om rysningen berodde på de tre orden som lämnade den äldres perfekta läppar, eller om de var de kyliga fingrarna som kom i kontakt med hans mage. Ja, för under den gråa hoodien var det bara hud. Ingen tröja. Förmodligen berodde rysningen på en kombination av de två tingen - åh, båda sakerna var underbara. Kanske skulle det varit bättre om Elliots fingrar varit en gnutta varmare, men äsch, det var ändå Elliots fingrar och då var det perfekt.
”Jag älskar dig mer”, mumlade han och blickade in i de gröna ögonen. Så otroligt, underbart vackra. Perfekta. Älskvärda.
Seb, som böjt sig ner över Elliot, rätade på sig. Hoodien skulle av. Trots att det gjorde honom osäker. Lite. Han var inte lika osäker som förut. Nej, det hade väl träningen hjälpt till med. Det var väl bra. Självförtroende var bra och... Han drog av den gråa hoodien. Kastade den på golvet bredvid sängen innan han återigen böjde sig ner över Elliot och placerade dn fjäderlätt kyss i hans panna.

Ryggen mot täcket och madrassen. Sebastian över sig. Åh, fjärilar. Kanske var det fånigt i en sådan situation, men äsch. Det var ju så det kändes. Bubbligt. Pirrigt. Underbart.
Och där var de båda tröjlösa. Herregud, hur skulle hjärtat klara av mer?
"Du är...så...fin", mumlade Elliot. Lät blicken glida neråt, studera den yngres överkropp. Konstverk. Så fin. Vacker. Ögongodis. Händerna fick röra sig över bröstkorgen och ner mot magen igen. Okej, läpparna ville också hålla sig sysselsatta. Lika mjukt, men bestämt, som innan drog han den yngre närmre och lät läpparna komma i kontakt med käkbenet och sedan vandra nerför halsen sakta men säkert. Den nervösa delen av hjärnan verkade ha stängt av tillfälligt. Allt han kunde fokusera på just då var hur Sebastians hud kändes under fingertopparna.

Hjärtat bultade så hårt att det nästan lämnade bröstkorgen. Inte för att Seb egentligen var nervös längre, nej, Elliot kändes trygg, men... Tja, varför bultade hjärtat så hårt? För att han var lycklig? Hm. Det var en oklar reaktion från Sebs kropp. Svår att tolka, även för han själv.
”Och du...”, började han och slöt ögonen av välbehag; Elliots nedåtvandrande läppar fick honom definitivt att känna saker. ”...är så jävla sexig.” Orden rullade nästan ovant av tungan - hade han någonsin kallat den äldre sexig förut? Det var ju sant, men kanske - tja, kanske hade Seb inte sett den delen av den äldre tidigare? Eller? Jo, det hade han. Varför hade han aldrig sagt det? Eller hade han gjort det? Hm, tvek. Men övertänk inte nu Seb. Det spelar ingen roll. Det är sagt nu.

~morgonen efter~
Vad kunde klockan ens vara? Det var en svår fråga att besvara. Och onödig. Ja, vad spelade det ens för roll? Det var lördag. Förmiddag. Det var väl det som var klart. Lördag förmiddag. Elliot slog upp ögonlocken. Huvudet dunkade. Aj. Fast det fanns annat som tog större fokus. Viktigare saker. Typ Sebastian. Kvällen innan. Ja, jösses. Och där var fjärilarna tillbaka igen. Det hade varit...fint. Bra. Lagom. Och sedan hade åtminstone Elliot somnat typ direkt efter. Med största sannolikhet naken med den yngres armar runtom sig. Och troligtvis var situationen den samma fortfarande. Mys. Typ första gången det ordet gick att använda i ett icke-ironiskt syfte. För mysigt var det. Inte en massa jobbigheter. Bara...fint.

Sömnen hade krupit sig på ganska snabbt och höll sig kvar väldigt länge. Eller? Hm. I alla fall längre än sömnen brukade vara under vardagar. Definitivt längre än fem timmar. Borde varit runt åtta. Hur som helst hade han sovit längre om det inte varit för mobilen, som låg på nattduksbordet, som började ringa. Varför i hela helvete hade han ljudet på? Trött tvingade han ögonlocken att öppna sig. Tungt, otroligt tungt. Han sträckte sig över sängen för att kunna kika på mobilskärmen. Margot. Varför ringde hon? Visserligen brukade de prata i telefon ibland, men inte tidigt på morgonen. Fast, åh, det var ju inte tidigt på morgonen. Du har sovit bort morgonen, Seb. Nåväl, han klickade ändå bort samtalet. La sig tillrätta i sängen igen, redo att somna om igen, men la märke till den äldre bredvid sig.
Just det. De hade gjort det. Fjärilarna började fladdra i magen och kinderna hettade till en aning. Hade de verkligen...? Ja, ja det hade dem. Och åh vad bra det hade varit.
Att somna om var inte längre ett alternativ. Nej, särskilt inte då Elliot redan var vaken. Hur länge hade han varit det?
”Godmorgon”, mumlade han med den där hesa, nyvakna morgonrösten. Blickade in i de gröna ögonen. Kär. Jättekär.

Minut efter minut passerade i stilla mak. Långsamt, men inte mikrovågsugns-långa minuter, utan lagom långa. Fridfullt. Gav Elliot tid att sortera tankar, men framför allt studera den yngre på nära håll. Inte för att han inte haft det tidigare, för det hade han obviously. Det var bara att sväva iväg till gårdagen, eller tja, natten. Om han sett Sebastian på nära håll? Jo, det var gick att konstatera. Tanken fick det att hetta till rejält om kinderna.
Efter ett tag ringde dock den andres mobil och Elliot var därmed inte längre den enda vakna. Fokus.
"Godmorgon", svarade han med ett aningen blygt litet leende. Elliots röst, till skillnad från den yngres, skötte sig hyfsat på morgonen. Höll sig nästan vanlig. "Har världens vackraste sovit gott?", fortsatte han och lät händerna lämna värmen under täcket för att pilla med en viss persons underbart rufsiga lockar.

Elliots röst var normal, inte morgon-hes. Betydde de att han hade varit vaken länge, eller var han bara en av de få som inte hade någon morgonröst? Fast det spelade ingen roll. Seb orkade inte tänka på det, kunde inte tänka på det, när han såg Elliots lätt blyga leende och kände hans fingrar bland sina stökiga lockar.
”Världens vackraste?” härmade han med skrovlig röst ock skakade lätt på huvudet. ”..Det vet jag inte, men jag har sovit riktigt gott.” Och sen kunde han inte hålla sig undan. Hade inte ens vett nog att skicka tillbaka den äldres fråga, utan istället attackerade han Elliots käkben med sina läppar. Åh, så underbart. Elliot, Elliot, Elliot. Helt oemotståndlig.
Seb hade världens vackraste person bredvid sig. Naken, i sängen, och utforskad. Ibland, ja, ibland hade man en enorm tur.