Prs tippest & JustAFriend

Ja, nu hade han ju varit sådär löjligt klyschig igen, men det spelade igen roll. Sebastian fick ta och vänja sig. Och att ha vetskapen om att den yngre ville ha honom oavsett klyschighet eller ej, ja det var guld värt.
"Bra", konstaterade Elliot för att sedan låta leendet växa i takt med att den andres läppar rörde sig längs med käkbenet. Det kittlades så han kunde inte hindra sig själv från att fnittra till. Ibland kunde verkligen hans ålder ifrågasättas, åt båda hållen. Fast det var lugnt. Just i den stunden kändes allt lugnt. Bra. Det kändes bra.
De egna läpparna skrek dock efter uppmärksamhet, så han blev tvungen att avbryta den lilla attacken med att låta dem fånga den yngres uppmärksamhet. Hyfsad morgon? Jovars.

Den äldres fnitter lät som musik i Sebs öron. Underbar, fantastisk musik. Bättre än musiken han dränkte sina skoldagar med. Åh, det var inte ens jämförbart.
Elliots käkben ersattes av hans läppar. Det var mycket bättre ändå. Inte för att käkbenen var dåliga. Nej, de var underbara, precis som allting med Elliot. Underbar. Fin. Vacker.
Morgonandedräkten la han inte ens märke till. Kanske gjorde Elliot det, dock. Det var ju inte det... fräschaste, precis. Äsch, strunt i det. Han lät placera sina händer på vardera sida av Elliots huvud, på madrassen. Gränslade över honom. Med täcket mot ryggen, som för att skydda de båda mot kylan där utanför.

Någon morgonandedräkt var inte relevant. ingenting som Elliot kunde fokusera på just då. Den fanns där, absolut. Men röksmaken hade nästan tynat bort och i jämförelse med den föredrog han morgonandedräkten. Definitivt. Alla dagar i veckan.
Och sedan hade han den yngre över sig. Som flera gånger tidigare. Fast naken. Det kändes...annorlunda. På ett positivt sätt, dock! Ja, och även om kinderna blossade upp så kändes det hela mycket mer avslappnat nu. Dagarna innan hade ju en nervositet och förväntan byggt någon form utav barriär emellan dem. Nu var den barriären riven. De hade gjort det. (En högtidlig)Check på den. Allt var så mycket mer avdramatiserat nu. Inte mindre fantastiskt för det, snarare mer, men det var liksom hud. Kroppar. Ingen större fara. De kände väl varandra på ett nytt plan och det var...fint. Finfint.
Elliot drog Sebastian närmre intill sig och placerade händerna vid den yngres midja, där under täcket, som för övrigt blev lite som en koja. "Låst dörr?", mumlade han frågande halvt på skoj, halvt allvar. Rimlig fråga ändå.

Dörren? Sebs huvud vreds omedelbart i riktning mot dörren. Som om att han skulle se om den var låst eller inte. Fånigt ju. Det var klart att den var låst. Han hade börjat låsa den hela tiden - även när Elliot inte var där. Alltid, alltid låst. Kanske var det därför han hört sin mamma och pappa diskutera om de skulle byta ut dörrarna på ovanvåningen. För att inskränka på deras yngsta sons privatliv. Hm. Hur som helst vred han lugnt tillbaka huvudet och blickade in i den äldres gröna ögon och nickade. Ett litet leende hade tagit form på Sebs tunna läppar. Kunde livet bli mycket bättre? Nej, det kändes inte som det. Och om livet skulle kunna bli bättre skulle det blivit alldeles för bra. Ja, och vad hände då? Om livet blev alldeles för bra? Knepig tanke.
”Det är den alltid”, mumlade han tyst och pussade lätt den äldres kind. ”...vill inte traumatisera Brandon mer än nödvändigt.” Det sista var definitivt skämtsamt. Ja, för det var väl ändå Seb som hade blivit mer traumatiserad när Brandon råkat komma in i rummet när Seb och Elliot... Tja, hånglade.

Det där var långt ifrån lika självklart som den yngre hade fått det att framstå som. Den där gången, den första gången Elliot varit där, ja det skulle han aldrig glömma. Flera orsaker till det. Positivt, såklart. Men han var också ärrad. Det lät ju väldigt dramatiskt att säga, men lite så var det ju faktiskt. Hur blodet liksom frusit till när, den då okände, brodern klivit in och sett minst lika skräckslagen ut som de andra inblandade. Hmm. Nåja, nu var dörren låst. Bra. Inte för att Elliot hade något särskilt stort behov av att dölja deras lilla relation. Men det verkade ju fortfarande vara viktigt för Sebastian, och då var det väl bäst att vara på den säkra sidan för allas bästa.
"Mhmm, det var snällt tänkt", mumlade Elliot skämtsamt till följd av ett litet skratt. Armarna slingrade han tätare kring den yngres kropp. Nära nära. Så underbart nära. Elliots kropp var dock kall. Det kunde mycket väl vara en faktor som minskade mys-känslan, men det var väl lite som det var med den saken.

Det kändes omöjligt att komma närmare Elliot. Det var naken hud tätt mot varandra. Tätt. Väldigt. Och Elliot var kall, vilket definitivt minskade komforten. Det var inte obehagligt, verkligen inte, men kallt. Det kunde ju varit behagligare. Fast då skulle nog livet få det där lilla extra, så att allting skulle bli för bra, och då skulle allting falla isär.
Han lät sig gosa ner ansiktet vid den äldres axel. Stannade så. Tja, inte sådär jättelänge, för mobilen började ringa. Igen. Varför hade han fortfarande inte stängt av ljudet? Ugh. Han lyfte ansiktet från världens mysigaste axel och sträckte sig i riktning mot nattduksbordet. Kyle. Kyle? Det kändes lite viktigare än Margot. Ja, Kyle brukade hålla sig till textmeddelanden för det mesta, så ett oplanerat samtal stod ut. Seb mötte ursäktande Elliots blick innan han rullade av den kalla kroppen och plockade upp mobilen, tryckte på den gröna knappen.
”Hej?” svarade han frågande, som att han väntade sig en förklaring för samtalet.
”Mina föräldrar har kastat ut mig”, fick han som svar. Kort, konkret och samtidigt uppgivet.
”Kastat ut dig?” Varför det? Kyle var väl inte världens duktigaste barn, men att kasta ut honom, really?
”Kan berätta sen. Är hos dig om tjugo, typ.” Klick. Förvirrat la Seb ner mobilen på nattduksbordet och reste sig upp från sängen; utanför täcket piskade kylan snabbt mot honom. Under sängen lyckades han fiska upp sina egna kalsonger som han snabbt drog på.
”Kyle konmer om tjugo minuter”, mumlade han, aningen förvirrat. Skulle Elliot stanna? Ja, han kunde ju inte kasta ut honom bara för att Kyle skulle komma.

Elliot hade inte tackat nej till att stanna så hela dagen. För evigt hade också funkat utmärkt. Allt bra hade ju dock ett slut, såklart. Inte för att det blev förfärligt efter det. Nej, bara lite mindre underbart.
Hade någon blivit utkastad? Eller jo, obviously. Men hade den yngre liksom fler vänner som Elliot. Periodvis hemlösa. Usch då. Snabbt började tankarna komma ikapp. Okej, vad skulle han då hitta på? Tja, gå hem lät väl rimligt. Ingenting han ville dock, men vem bryr sig ens om det Elliot? Ingen. Sebastian har fler vänner. Du kan inte räkna med att få allt fokus bara för att du råkar vara den (förhoppningsvis) enda vännen som den yngre låg med. Bara för att ni typ är tillsammans är det inte självklart med en massa andra fördelar.
"Då...då kanske jag borde dra?", mumlade Elliot till svar. Egentligen oklart om det varit en fråga eller påstående. Definitivt lite förvirrat, men vem hade inte blivit det i en sådan situation? Han satte sig upp och blickade bort mot den yngre. Fortfarande dold av täcket. Hmm. Jo, det var väl bara att släpa sig hemåt.

Seb vände sig om för att titta på Elliot, som fortfarande låg kvar i sängen. Dra hem? Nå, visserligen hade det varit Sebs första tanke också men... Var deg verkligen rättvist? Att han bara droppade den äldre sådär? Ugh, nej. Elliot skulle väl aldrig gjort så mot Seb? Nej, förmodligen inte.
”Nej nej nej”, svarade han hastigt och slog sig ner på sängkanten, fortsatt med blicken fäst på Elliot. ”Eller om du vill dra så får du det, men öh... Ja. Du får stanna.” Ja, för Elliot kanske inte ville stanna. Kanske ville ha lite egentid. Kanske inte ville vara med Seb och Kyle. Kanske mest Kyle, med tanke på de dömande blickarna och whatever.

Ville Elliot ens stanna då? Jo. Jo, det hade han ju just konstaterat att han absolut ville. Fast det kändes inte riktigt lika självklart nu när det där namnet gått in ordentligt. Kyle. Elliot var ganska säker på att det var samma person som han mött tidigare. På festen. Och han hatade verkligen sig själv för att inte tycka om Sebastians vänner. Eller tja, det var ju just Sebastians så Elliot behövde ju egentligen inte tycka om dem, men ändå. Det kändes fel att inte tycka om dem. Det var inget starkt ogillande från Elliots sida men de där blickarna han tilldelats hade varit i princip allt annat än vänliga. Men tillräckligt hemska för att inte stanna och kunna umgås med Sebastian? Nä, tveksamt.
"Okej", svarade han och blickade tillbaks på den yngre ett tag, innan han drog undan täcket och reste sig upp. "Då stannar jag", mumlade han och lämnade en puss på den andres hjässa. Väskan med kläderna låg ju borta vid fönstret. Under ett par sekunder hann han överväga om han skulle vira täcket omkring sig eller kanske be Sebastian att hämta kläderna, men sen insåg han hur patetiskt det hade varit. Ja herregud, de hade ju för fan legat med varandra! De var typ tillsammans. Du måste klara av att visa dig Elliot. Seså.
Det snurrade till när han ställde sig upp, försökte återfinna någon form utav balans, med bristande framgång. På ostadiga ben vinglade han iväg till väskan, där han snabbt slog sig ner på huk och började dra fram de noggrant vikta kläderna. Jösses vad världen snurrade. Hmm.

Så Elliot skulle stanna. Hm. Alltså, det var ju det Seb ville. Att den äldre skulle stanna. Right? Han hade ju sagt det. Nej nej nej tydde ju ganska klart på att Seb ville ha kvar Elliot i sitt rum. Samtidigt kunde Seb inte ignorera den delen av hjärnan som praktiskt taget bad om att Elliots mobil skulle börja ringa eller något annat skulle hända som gjorde den äldre tvungen att dra därifrån. Harsh, eh? Ja, definitivt inte rättvist i alla fall.
Men det var väl en sak att tänka dumma saker och en annan att faktiskt utföra dumma saker? För han skulle ju inte sparka ut Elliot. Hade till och med protesterat när den äldre föreslog att han skulle gå. Seb var okej. Han gillade Elliot. Älskade honom. Han var bara förvirrad. Väldigt förvirrad. Som alltid.
När Elliot drog sig bort mot sin väska vid fönstret reste sig Seb själv och gick bort mot sin garderob. Det kändes inte okej att titta på Elliot så. Helt naken och... Ja. Vilket var dumt för att det var väl klart att Seb fick titta på Elliot naken? Right? För den äldre skulle väl inte gå runt naken i hans rum om det inte var okej att... Okej, whatever. Seb, ditt huvud är bara - helt, helt åt skogen.
Istället för att ägna ytterligare fokus till dedär dumma, snedvridna tankarna drog han på sig en röd hoodie. Ja, en röd. Färg. Sjukt.