Prs tippest & JustAFriend

Världen fortsatte att snurra. Den gjorde ofta det, men i vanliga fall brukade allt avta när han inte stod upp. Hade väl med blodtryck och sånt att göra. Elliot hade full koll på mycket, men just det där var helt klart ett undantag. Han hade ju liksom druckit tja...tre glas vatten dagen innan. Något enstaka kex och en jordgubbe ifrån buffébordet hade också slunkit (*host* tvingats *host*) ner. Så det borde ju vara lugnt. Det var ju svinmycket. Kanske till och med för mycket. Eller...? Okej Elliot, nej. Fokusera på kläderna istället för dina dumma tankar.
Efter ett par sekunders famlande fick han upp dragkedjan på ryggsäcken och plockade därmed fram kläderna. Snabbt på med kalsongerna. Kanske lite väl snabbt för direkt därefter blev allt mycket suddigare och snurrade ännu mer. Han satte sig ner på huk och återfann efter några sekunder synen igen. Okej, konstigt. Bakom sig hörde han hur Sebastian tycktes rota(tja, inte speciellt högt, men ändå) i garderoben. Då hade han troligtvis missat allt Elliots vinglande, vilket sjuttonåringen uppskattade. Hur skulle han ens ta sig ifrån positionen där vid fönstret? Hmm. Långsamt reste han sig upp igen på ostadiga ben. Långsamt långsamt. Okej, bara lite snurr. Byxorna på tur. Elliot hade verkligen förmågan att göra allt till en vetenskap, även om det kanske inte alltid var meningen.

Hastigt drog han även på sig gårdagens svarta jeans. De där jeansen som kanske egentligen krävde ett skärp, men som aldrig fick det. Living on the edge, eller nåt. Herregud Seb, jeans. Jeans! Du lever inte vilt. Det handlar om jeans. Hur som helst vände han sig om från garderoben och möttes av en stående, men ack så vinglig, Elliot.
”Är du okej?” frågade han. Osäker på om han skulle gå bort till fönstret för att stötta upp den vingliga varelsen, eller om det skulle innebära att han inkräktade på privat territorium. Elliot var ju trots allt inte fullt påklädd ännu. Och trots att den äldres nakna kropp varit öppen för Seb natten därinnan så kanske den inte var det längre. Okej, det där lät sorgligt. Som att de typ hade gjort slut. Det han menade var bara... Att det inte var samma känslor som flödade runt i systemet längre. Inga jag-vill-ligga-med-dig-NU-känslor.

Försiktigt, med stöd av väggen intill, drog han på sig byxorna. Inte helt utan bekymmer men de kom i alla fall på. Tröjan och strumporna var nog bäst att ta på sittandes. Ja, ramla omkull kändes ju inte speciellt lockande. Herregud Elliot, är du typ nittio eller? Problem med balansen? Hah. Imponerande. Fast det brukade ju inte vara så. Jo, ibland, men inte såhär...suddigt. Elliot förstod verkligen inte, vilket väl hade varit en komiskt dålig prestation för någon i vanliga fall så snabbtänkt, om ämnet varit mer skämtvänligt. Liksom hur svårt kunde det vara att lista ut? Kroppar behöver mat. Punkt. Och ja, det gäller även din, Elliot. Men bara fortsätt ignorera det du...
"Jag är...", började han lite tystare än en vanlig samtalston. Vände sig långsamt om med den röda tröjan, den som lyfte fram ögonfärgen så väl, pressad mot den beniga bröstkorgen. "...lite yr bara", avslutade han och blickade upp på Sebastian, med en dimmig blick. Därefter tassade han försiktigt tillbaks mot sängen.
Om bara några minuter skulle de vara tre där inne, det bådade ju verkligen gott... Verkligen.

Röd tröja. Matchade Sebs röda hoodie. Great minds think alike, right? Vilken duo. Seb och Elliot. Elliot och Seb. Tidernas duo. Alla tiders par. Men tappa inte fokus Seb. Elliot, med de extremt gröna ögonen (som fick hjärtat att fladdra till), var fortfarande vinglig. Tja, inte farligt vinglig egentligen men... Fortfarande vinglig.
”Lite yr?” ifrågasatte Seb och gick även han fram tlll sängen. Lite snabbare än den äldre, förstås. ”Jag är inte blind, vet du va?” Nä, Elliot måste ha varit mer än ’lite yr’ för att vingla sådär. Ja, det insåg till och med Seb. Och när hans egen mage, och avsaknaden av mat, gjorde sig påmind, insåg han plötsligt vad vingligheten kan ha berott på.
”Är du hungrig?” frågade han sedan och slog sig ner på sängen. Rösten var lite tystare, lite mjukare, som att bara orden om hunger och mat skulle kunna krossa den äldre.

Försiktigt satte han sig ner på sängkanten. Fick vänta ut yrseln någon sekund innan han kunde trä tröjan över huvudet. Nej, han var inte bara lite yr. Han var van vid att vingla till då och då. Att må lite illa. Vara trött. Att världen omkring snurrade lite extra vissa dagar. Men det här var betydligt mer än tidigare. Det var svårt att fokusera på något alls, men det gick inte att ignorera magkänslan som tydligt sa att något var fel. Väldigt väldigt fel. Men äsch, det var kanske bara för lite sömn eller så...
Elliot blickade återigen upp mot Sebastian, som nu satt där bredvid. Jag är inte blind... Kanske är det dags att sluta underdriva allt du känner Elliot? Tekniskt sett räknas det väl som en lögn. Eller åtminstone undanhållande av en bit av sanningen.
Mat? Hungrig? Åh, det knöt sig i magen. Inte nödvändigtvis av hungerskäl, dock. Magen var tom. Kroppen skrek efter energi. Ingen tvekan om den saken. Däremot var just det där med hungern sant. Efter ett tag försvinner den förmågan. Förmågan att känna hunger. Ångest. Blä. Elliot tvekade på vad svaret skulle få bli. Bet sig löst i läppen och hela han utstrålade någon form utav beslutsångest. Inte lätt när det pågår en hetsk debatt inuti huvudet. Det var ju uppenbarligen något som var fel, skulle mat hjälpa med det? Men han ville ju verkligen inte äta. Det behövdes ju faktiskt inte.
"Jag-", började han kluvet, men avbröt sig själv. Blicken hade vandrat iväg till någon punkt på väggen, längre bort. Han tvingade tillbaks fokuset till de mörka ögonen, där bredvid. "Det är lugnt", fortsatte han tyst strax därefter. Är du hungrig? kändes synonymt med vill du ha mat? . Så det var lika bra att svara på båda på samma gång. Elliot behövde ju ingen mat. Nejdå, bara lite yrsel. Det skulle väl gå över så småningom.

Långsamt, kluvet svar. Som att det spelades upp en kamp inuti den äldres vackra, men åh, så förvirrande, huvud. Men ögonkontakt. De gröna ögonen gav glimtar, knappt ens det, av det som försiggick där inne. Seb ville komma närmre, ville se mer än glimtar, ville förstå. Ville inte gissa. Nej, han ville inte dra egna slutsatser hela tiden. Han önskade att han kunde förstå Elliot. På riktigt.
”Gör inte så mot dig själv”, mumlade han och lät sina mörka ögon nästan klamra sig fast i de gröna. Titta inte bort, inte bort, inte bort. För om den äldre tittade bort skulle den lilla förståelse som Seb faktiskt hade försvinna. Poff. Direkt.
”Eller mig. Hur du nu vill...”, började han och bet sig osäkert i läppen. Vad höll han på med? Var detta ens... Relevant? ”..tänka.”

Ögonkontakten blev jobbig, men trots det lät Elliot blicken stanna där. Det var som att den yngre såg igenom allt. Eller kanske inte allt, för det hade ju varit en hel del, men åtminstone delar. Förstod att det där svaret inte kom från den Elliot som fanns gömd bakom allt det jobbiga, utan från tankarna. Därför hade han inte någon lust att vara den första att titta bort. För det skulle verka som att han erkänt sig besegrad och så lätt skulle inte det gå. Inget av det där var medvetna tankar, men någonstans inne bland kaoset susade de omkring. Det är ju oftast betydligt lättare att låtsas som att allt är okej än att tvingas hantera det jobbiga.
Eller mig. Okej, där högg det till. Sebastian hade alltså lärt sig Elliots svaga punkter. Inte så svårt egentligen kanske, men otroligt hotande för ilskna ätstörda tankar. Någon som försökte ändra tankebanor och mönster. Inte bra, inte bra. Svaret fick dröja ett par långa sekunder.
"Det är bara en frukost", mumlade han tillslut, för att sedan bita sig i kinden, sådär så att kind- och käkbenet på den sidan blev obehagligt tydliga. Det där med "bara en frukost" var väl i princip sant. En frukost var väl liksom en frukost, inte mycket att diskutera. Men för Elliot var ju faktiskt inte det där bara sant om en skulle vara krass. Det var ju laddat, på så många sätt. Men just då intalade Elliot sig själv att en frukost hit eller dit inte spelade någon roll. Och visst kunde det ligga en del sanning i det, men samtidigt så var det ju just det där med en och det var väl ungefär där som den tanken inte längre höll. Eller okej, vem försökte han ens lura? De flesta tankarna i den situationen var bara skumma. Skeva. Förvridna. Bara trassel.

Tick. Tack. Sekunderna kröp förbi. Elliots mun förblev stängd. Seb fick ingen respons. Hade han gått för långt? Eller förstod den äldre inte alls hur den yngres ord varit relevanta? Bra jobbat, Seb.
Men sedan. Några långa sekunder därefter. Det är bara en frukost. En mening som hade låtit hur rimlig som helst om det kom från vilken annan människas mun som helst. Men från Elliot? Nej. Nej, det funkade inte. Gick inte hem. Mat var ett allvarligt ämne när det kom till Elliot. Elliot, som bröt ihop på grund av en halv macka. Hur kunde samma Elliot säga så? Förstod han inte hur orimligt det var?
”Jag vet att du inte tänker så”, Sebs svar levererades nästan lika långsamt som Elliots. Ja. Det var ju inte världens mest engagerande konversation. Om de hade varit med i en film hade publiken somnat. Tja, om de inte lagt märke till ordens betydelse, och ignorerat dess leverans.
”Kan du bara...”, började han, osäkert, som vanligt. ”..äta något? Litet?”

Nej, ögonkontakten fick brytas. Det gick inte. 1 - 0 till Sebastian. Snarare 100 - 0, gällande det mesta. Egentligen var hela situationen rätt så bisarr. Mat. Hur kunde något så centralt och viktigt bli till en vetenskap? Hur kunde det bli så laddat och jobbigt ämne? Varför tvingades de ha den här typen av, för en utomståendes, absurda diskussioner. Ja, tänk om någon visste svaret på den frågan.
Blicken sänktes ner till sina egna spinkiga lår. Tja, spinkiga var väl det sista ordet Elliot själv skulle beskriva dem med för ja, det var helt enkelt en del av det ätstörda paketet. Hur som helst fick den inte stanna där länge. Han ville inte se. Blev äcklad av sig själv. Så istället vandrade fokuset bort till benen där bredvid. Sebastian. Betydligt bättre. Osäkert, med otroligt darriga och kalla händer plockade han upp den av den yngres händer som var närmast. Började försiktigt pilla lite med fingrarna, sådär som så många gånger förut. Dels för att det helt enkelt var något som Elliot tyckte om. Det var lugnande och så innebar det ju också att han fick vara nära den han älskade mest. Men så distraherade det också tankarna. Och gav utrymmet för ännu ett avvaktande och sent svar. Åh, allt var så jäkla dimmigt.
"Jag kan...", började han försiktigt, utan att höja den suddiga blicken. "Jag kan äta något vid lunch". Skulle han göra det? Jo kanske. Värt ett försök. Men nu? Tveksamt. Visst skulle det kanske gå att ge det ett försök, men att skjuta på den plågan kändes betydligt mer lockande.

Och där försvann förståelsen. De gröna ögonen vändes bort och Seb kände sig omedelbart vilse. Vad tänkte den äldre på? Okej, inte för att Seb kunde läsa Elliots tankar bara genom att titta honom i ögonen, men med ögonkontakten kunde han i alla fall läsa av lite om vad som skedde där inne. Skymtade ett visst kaos. Sedan kunde Seb heller inte hjälpa att han ryste till när Elliot plockade upp hans hand. Elliot var kall. Som han varit för det mesta när Seb rört vid honom. Varför rös han då till, om han visste om kylan? Nåja, det spelade väl ingen större roll. Elliots fingrar pillandes med Sebs egna var mysigt. Det enda mysiga i deras situation just då. Elliots svar dröjde dessutom. Tick... Tack...
Vid lunch. Hm. Okej? Eller var det inte okej? Skulle han säga ifrån och bara: "Nej förihelvete Elliot du måste äta nu!"? Eller var det för mycket? Jo, förmodligen. Och så tryckte han igång sin mobil och tittade på klockan. Kyle skulle dit om en kvart. Seb skulle aldrig kunna få Elliot att äta på en kvart. Nej, det kändes verkligen inte så.
Maten fick helt enkelt vänta. På grund av Kyle. Och Elliot. Och delvis en Seb som inte ville att Kyle skulle... Tja, tycka att Elliot var en mes? Eller vadå? Ugh. Maten fick vänta till lunch. Förhoppningsvis hade väl Kyle hittat ett annat ställe att vara på tills dess.
"Vid lunch", konstaterade Seb tyst och krökte på nacken i ett försök att möta Elliots blick. "Lovar du?"