The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Oops... har jag skrivit det? Fel av mig... Remus, Sirius och James var ju alla tre grymma i skolan, med den enda skillnaden att Remus pluggade lite mer, men att han inte skulle uppnått målen för att kunna läsa trolldryckskonst på grund av dåliga betyg har jag svårt att tänka mig... hm... Om jag själv har skrivit det får jag be om ursäkt för misstaget.



TAAAAAACK HÖRNI, SÅ SÅ MYCKET ♥ ♥



Totally agree Mer kommer i eftermiddag - så kommentera gärna så kan jag skicka det sen!

Kommenterar så vi kan får ett nytt kapitel! YAY! Jag kan inte få nog av den här ff:en! Har jag sagt du är bäst, pieceofchocolate? För det är du! ♥

*komenterar* ♥

Längtar tills nästa kapitel ♥_♥
Hehe, igår skulle jag sluta läsa till kl 21.30 men kunde inte ligga där och titta på telefonen så läste din underbara ff till 21.45 ist Cx♥

Jättebra!!! Längtar så 7kt mkt efter nästa kap!!!!!!!!!!!!

Längtar till nästa kapitel ♥

Jo, jag tror att det stod om det i kapitel 6:

’’Samma här. Mitt trolldryckskonstbetyg försvårar dock saker och ting. Jag var… inte riktigt i form när vi gjorde provet. Det visade sig på resultatet.’’
Mycket riktigt hade han inte direkt varit sitt bästa jag. Provet ägde rum dagen efter en fullmånenatt, och Remus hade knappt sovit en blund. Dessutom hade han antagligen inte lyckats i alla fall. Trolldryckskonst var rena grekiskan för honom.

I och för sig så stod det också i samma kapitel att Lily sa åt Remus att göra om provet,

’’Men be McGonagall om att få göra om provet! Om det är så viktigt för dig att läsa Trolldryckskonst i år, så kommer hon säkert be Snigelhorn om att han låter dig få göra om det.’’
’’Det skulle inte lyckas så jättemycket bättre den här gången’’, sa Remus ärligt. ’’Trolldryckskonst är inte min starkaste sida…’’
’’Jag hjälper dig!’’ sa Lily ivrigt. ’’Jag lovar. Tänk på saken.’’
’’Jag uppskattar det, men du behöver inte…’’
’’Du. Jag är skyldig dig för den där pluggkvällen med Trollkonsthistorian.’’
’’Okej. Jag ska tänka på det.’’

så det kanske är det han har gjort. Ett litet påpekande bara.

Hoppas det kommer mer snart ♥

Alltså, så himla bra!! Kunde inte läsa hela kapitlet på en gång, log som ett fån när jag läste det och fangirlade över kyssen till min vän, eheh.
Läääängaa till nästa del! ♥♥♥

Just det! Men... det gjorde han (hade jag helt glömt av men nu så säger vi att han gjorde det... hehehe) Tack för påpekandet!


TACK SÅ GALET MYCKET FÖR ERA KOMMENTARER ALLIHOP NI HAR INGEN ANING OM HUR NI GÖR MINA DAGAR ♥ ♥ ♥


Sorry. Det blev senare än jag trodde... Lite fluffy-bonding-shit. Enjoy.


Kapitel 26
Tårar och kladdkaka
Februari 1977

’’Tagghorn?’’
’’Mm?’’
’’Är du vaken?’’
’’Mm.’’
Sirius petade på honom.
’’James!’’
’’Vad är det?’’ James öppnade ögonen och gjorde plats i sin säng. Sirius kröp ned bredvid honom.
’’Jag har varit en idiot’’, viskade han.
’’Lite’’, mumlade James, fortfarande inte helt vaken.
’’Förlåt mig.’’
’’Det är ingen fara. Det hände något med Måntand, eller hur?’’
Sirius suckade.
’’Ja.’’
’’Ni kysstes.’’
’’Ja. Hur visste du?’’
’’Shit’’, sa James bara. Han gäspade. ’’Jag gissade bara. Jag märkte att något hade hänt. Hur var det?’’
’’Fint’’, svarade Sirius. James blundade, men Sirius visste att han lyssnade i alla fall. ’’Han kysste mig först. Jag frågade hur han kände för mig, och han kysste mig bara till svar.’’
’’Gulligt. Och sen?’’
’’Sen frågade han hur jag kände för honom.’’
’’Och du kysste honom till svar.’’
’’Mm.’’
’’Wow. Vad händer nu?’’
’’Ingen aning. Berätta inte för honom att du vet det här.’’
’’Nejdå. Jag lovar.''

James ville inte erkänna det, men han grubblade en hel del över det faktum att någonting uppenbarligen var på väg att hända mellan hans två bästa vänner. Trots att han inte hade något som helst emot det, så var det fortfarande något av en chock när Remus kom ut för honom. Och inte nog med det, Sirius bara några dagar senare? Och kära, i varandra. I flera år. Och James hade inte märkt någonting.
Han skämdes nästan. Kände han verkligen sina vänner så bra som han trodde att han gjorde?

Hursomhelst, de hade kysst varandra. Hans bästa vänner hade stått i de fyra vännernas gemensamma rum och utbytt saliv som bara den. Tanken kändes så främmande.
Tänk om de blev någonting och lämnade honom utanför? Tänk om de stötte bort honom och Peter, och totalt slutade intressera sig för någon annan än varandra?
Han lugnade sig själv med att det inte skulle hända. Sirius bodde ju hos honom, för tusan. Och de hade allihop varit vänner så länge.
Men tänk om de gjorde slut och Marodörerna splittrades? Tänk om någon blev sårad och inte ville veta av den andre? Åh hjälp. För många tankar.
Jag är glad för deras skull. Jag är jätteglad för deras skull. Om de träffar någon som gör dem lyckliga så blir jag också lycklig. De skulle bli ett sött par, tänkte James för sig själv. Han upprepade samma fraser i huvudet. Han visste att det var sant. Vartenda ord. Han skulle bli glad för deras skull. De skulle vara söta ihop. Men ’’Tänk om’’ fanns kvar.

Remus och Sirius pratade inte mer om det. De pratade inte alls med varandra. De pratade knappt över huvud taget, för att vara exakt. James hade bestämt sig för att låta de ta hand om det själva, trots att han mer än gärna hade stängt in de båda i ett rum och sagt ’’Ni får inte komma ut förrän den stela stämningen är borta, förstått?’’
Lily märkte att något var fel, men så fort hon letade upp Remus verkade han ha ett plötsligt skäl att fly därifrån. Fram tills onsdagkvällen, då det var deras tur att patrullera.
’’Vi har båda våningarna idag, eller?’’
’’Ja.’’
’’Okej…’’ Hon började gå. Osäker på vad hon borde säga frågade hon försiktigt; ’’Hur är det?’’
’’Fint. Själv?’’
’’Öh, bra…’’
Vanligtvis brukade Lily kunna tillägga ’’Är du säker?’’ eller ’’Det verkar inte så’’ när han svarade att allt var bra, om det var så uppenbart att det inte var det. Men nu verkade han så reserverad. Och han gick snabbt, som om han ville få det överstökat.

Patrulleringarna brukade annars vara deras tid att få en uppdatering om vad som hänt i den andras liv, prata ut och stötta varandra utan att någon marodör eller medlem i Lilys tjejgäng stod och stampade på stället av otålighet. De brukade dra ut på tiden, men nu verkade det mest som om han försökte uträtta sitt jobb så snabbt som möjligt för att sedan kunna gå och lägga sig.
De gick två korridorer i tystnad.
’’Har det hänt något speciellt på sistone?’’ frågade hon trevande.
’’Skola. Du då?’’
’’Samma, bara…’’
Tänk om det inte ens hade hänt något? Tänk om det bara var att han var sur på henne?
Hon kunde inte förmå sig att fråga, så de gick ännu en korridor i stel tystnad. Hon funderade på vad hon hade gjort som kunde upprört honom.
Hans ben var mycket längre än hennes, så hon fick nästan småspringa emellanåt för att hålla hans tempo. När de svängde runt ännu ett hörn fick hon nog och tvärstannade. Han fortsatte några steg innan han insåg det och vände sig om med höjda ögonbryn.
''Vad är det, Lily?''
’’Har jag gjort någonting?’’ frågade hon upprört.
’’Nej’’, sa han ärligt och gick några steg närmare henne. ’’Varför tror du det?’’
’’Du verkar sur.’’
’’Det är klart jag inte är sur, Lily.’’
’’Du beter dig så.’’
’’Förlåt.’’
Hon tog ett steg mot honom.
’’Jag ser att det är någonting’’, sa hon. Han himlade med ögonen.
’’Du ser mycket du.’’
’’Var inte sån.’’
’’Hur då?’’
’’En skithög.’’
’’Men kom igen…’’
’’Vad sa du?’’
’’Inget. Förlåt. Jag mår bra, Lily.’’
’’Jag trodde vi hade kommit över det stadiet i vår vänskap när du tvunget skulle envisas med att du mådde bra i en kvart innan jag fick det ur dig.’’
Han kollade bara på henne. Hon såg trotsigt tillbaka, men ett korn av oro syntes i hennes gröna ögon. Remus suckade och vek undan blicken. Han stirrade ner på sina fötter.
’’Okej’’, sa han lätt. ’’Nej, det är inte så bra.’’
’’Det visste jag redan’’, sa hon och närmade sig ännu ett steg. ’’Så, vill du berätta vad som har hänt eller vill du bara ha en kram?’’
Hon såg hur han log åt hennes fråga under den ljusbruna luggen som fallit ner i ansiktet.
’’Eller både och?’’ tillade hon. ’’Och jag skaffar lite choklad åt oss från köket.’’
’’Du känner mig allt för väl.’’
Hon skrattade.
’’Kanske det. Leta upp en tom hörna så kommer jag snart.’’

’’Husalfernas effektivitet slutar aldrig att chocka mig.’’
’’Jag kan inte göra något annat än att hålla med’’, sa Lily. Det hade inte ens gått fem minuter sedan de skildes åt. Hon slog sig ned bredvid honom längst bort i änden på en tom korridor, gav honom en av skedarna hon höll i handen och ställde ner kladdkakan framför de. ’’Jag visste inte att den här korridoren existerade.’’
’’Inte jag heller’’, sa Remus ärligt. Lily log, drog upp benen i skräddarställning och tog en sked av kakan.
’’Okej. Så berätta. Vad har hänt?’’
’’Jag kysste Sirius.’’
Lily satte i halsen och började hosta febrilt. Remus dunkade henne i ryggen tills hostattacken tog slut och hon kollade upp. Hon hade tårar i ögonen efter andnöden.
’’Du gjorde vadå? När då?’’
’’I tisdags’’, sa han lugnt och smakade av chokladkakan.
’’Igår?’’
’’Nej. Förra tisdagen.’’
’’Remus Lupin! Du kan då hålla hemligheter!’’
’’Jag vet. Förlåt.’’
’’Vad hände?’’
’’Det var så stelt efter Alla hjärtans dag’’, sa Remus. ’’Vi pratade nästan ingenting. Men så i tisdags – han stormade in i sovsalen när jag var där ensam. Han blödde från handen och verkade jätteupprörd. Han bad mig berätta hur jag kände. Han frågade mig, om och om igen –’’
’’…och du kysste honom.’’
Remus tog en ny sked och tuggade långsamt.
’’Mm.’’
’’Och sen?’’
’’Sen frågade jag hur han kände om mig. Och han kysste mig också.’’ Han kollade upp och mötte hennes blick. Hon stirrade på honom. Blinkade några gånger. ’’Vadå?’’
Hon gav till ett gällt skrik som nästan spräckte hans trumhinna och kastade sig om halsen på honom.
’’Jag visste det! Jag visste att ni var menade för varandra! Åh Gud, jag gråter nästan – det här är så fantastiskt! Jag kan inte fatta det!’’ Hon släppte taget om honom och viftade med händerna framför ansiktet. ’’Du förtjänar det här så mycket, Remus! Och… och…’’
’’Jag önskar det var så enkelt’’, sa han bistert. ’’Vi har inte pratat sen dess.’’
Hon frös till och tog ned händerna.
’’Vad säger du?’’
’’Vi har inte pratat sen dess’’, upprepade han. ’’Och ingen vet. Bara du.’’
’’Åh hjälp.’’
’’Mm.’’
’’Vad ska du göra? Kan jag hjälpa dig?’’
’’Nej. Tack ändå. Det löser sig.’’
’’Det löser sig inte om ingen bestämmer sig för att lösa det.’’
Han suckade och proppade munnen full av chokladkaka. Han tuggade långsamt, svalde och svarade sedan;
’’Okej. Du har rätt. Jag ska ta tag i det.’’
’’Snart.’’
’’Okej, jag ska ta tag i det snart. Vad ska jag göra?’’
’’Vad vill du göra?’’
’’Jag har absolut ingen aning’’, sa Remus ärligt. ’’Jag vill egentligen inte ha ett förhållande, men… jag vill inte inte ha ett förhållande.’’
’’Tja, du försvårar saker och ting.’’
’’Jag vet. Jag har en alldeles särskild talang för det.’’
Hon log sorgset mot honom.
’’Vad är fel med ett förhållande? Om du tycker om honom och han tycker dig, störs du inte av tanken av att inte vara tillsammans?’’
’’Jo, det är klart.’’
’’Så vad väntar du på?’’
’’Du förstår inte. Du har James Potter efter dig.’’
’’Åh, okej…?’’
’’Ledsen för otydlig formulering. Bara… du och James har alla förutsättningar. Allt verkar så enkelt. Han är kille, du är tjej. Han är begåvad, omtyckt, smart, rolig… och du också.’’
’’Tack, verkligen, men det behöver inte betyda att allt är enkelt.’’
’’Jag vet!’’ sa Remus häftigt. ’’Det är bara… jag vet inte om Sirius vill något mer, egentligen.’’
’’Du har bara bestämt dig för att det inte ska gå! För i helvete Remus, han kysste dig! Räcker inte det som bevis? Vad mer kan du behöva för bekräftelse?’’
’’Han experimenterar!’’ sa Remus och flög upp. ’’Det är vad han gör! Han flörtar med alla, han spelar med folk, han vill bara bevisa att han kan få vem han vill!’’
’’Remus, sätt dig ned’’, sa Lily strängt. Han lydde motvilligt, och hon fortsatte; ’’Är det här verkligen vad Sirius gör, eller är det bara vad du har fått för dig att han gör mot dig?’’
Han svarade inte. Hon visste redan svaret.
’’Just precis. Det här är inte han, egentligen. Det är bara dina hjärnspöken.’’
’’Du pratar väldigt väl om honom för att vara någon som hatat honom i fem år.’’
’’Jag har aldrig hatat honom. Folk växer upp. Varför skulle du inte vilja vara tillsammans med honom? Ni två är perfekta för varandra.’’
’’Det är vi inte’’, suckade Remus. ’’Vi småbråkar helatiden, han säger åt mig att sluta bete mig som hans mamma och jag säger åt honom att sluta bete sig som en småunge. Han hamnar i knipa, jag räddar honom ur den så gott jag kan, han ber om ursäkt och jag förlåter honom trots att han kommer göra om det igen inom ett dygn. Jag ger honom sarkastiska kommentarer och han säger att jag är en skithög. Han ställer upp för mig och är världens bästa, och jag kan inte vara sur på honom. Och sen börjar det om igen. Och… varför kollar du sådär på mig?’’ Han hade märkt att Lily storlog.
’’Ingenting’’, sa hon. ’’Ni bara låter som det perfekta paret.’’
’’Åh, snälla…’’
’’Jag menar det.’’
’’Jag skulle ändå inte klara av att vara i ett förhållande.’’
’’Varför?’’
’’Okej, först och främst, jag bits.’’
Lily skrattade högt.
’’Bara en gång i månaden. Det gör jag också, så att säga. Vad har du mer för tomma argument?’’
’’Tja, jag är svartsjuk. Jävligt svartsjuk. Och han skulle kunna få minst tre fjärdedelar av tjejerna på den här skolan om han bara ville. Jag skulle inte få sinnesfrid en sekund. Och vi är bästa vänner tillsammans med två andra personer. Jag vill inte riskera något eller göra de obekväma. Och dessutom, jag skulle vara världens sämsta pojkvän. Och han är värd den bästa.’’
Han andades tungt nu.
’’Du är den bästa, Remus.’’
’’Lily…’’
’’Du är den bästa, den mest kärleksfulla, smarta, omtänksamma, vänliga, lojala och tålmodiga killen jag träffat i hela mitt liv.’’
’’Tack, men…’’
’’Hör du vad jag säger?’’
’’Jag hör dig!’’ sa han envist. ’’Och jag uppskattar dina fina ord! Men Gud, kolla på mig...’’
''Jag har kollat på dig i flera minuter, och det enda jag kan se är världens bästa kille som dessutom råkar vara jävligt snygg!''
''Lägg ned.''
''Lägg ned själv! Har jag någonsin ljugit för dig, Remus?''
''Så vadå, om jag var jätteful skulle du säga det?''
''Inte nödvändigtvis. Men nu är du inte det. Jag förstår inte vad som är ditt problem.''
''Jag har ärr i hela ansiktet…''
''Det har du inte. Du har ett fåtal, små ärr för att du går igenom något som andra inte kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar.''
''Jag är spinkig som en pinne…''
''Verkligen inte.''
''Jag ser alltid jättetrött ut och har världens sämsta hållning.''
Lily fick en kraftig impuls att smälla till honom.
''Med all respekt, Lupin, håll käften. Det är min bäste vän du pratar om, och jag tänker inte tolerera att du pratar om honom på det sättet. Och inget av det där stämmer'', sa hon enkelt men bestämt.
''Det är bara... bara...''
’’Bara vadå?’’
’’Det skulle aldrig gå.’’ Han böjde ner huvudet igen. Han var beredd på att hon skulle säga emot, fortsätta, men hon förblev tyst. Han kände en hand på sin axel och motvilligt tårades hans ögon. Hon höll kvar handen utan att säga någonting. ’’Helvete’’, mumlade han och torkade irriterat bort tårarna. ’’Fan. Jag vill vara med honom, Lily. Det vill jag verkligen.’’
’’Jag vet’’, sa hon tyst.
’’Vad ska jag göra?’’ Han lät ynklig nu. Han kände sig dum. Hon hade inte svaret, och det visste han.
Remus kände med ens en hand mot sin kind. Det var Lily som milt försökte få honom att möta hennes blick. Han kollade upp. Den första tåren släppte från hans öga och rann ner för kinden. Hon såg det och torkade försiktigt bort den. Sen lutade hon sig fram och omfamnade honom.
Han lutade sitt ansikte mot hennes axel. Hennes hår doftade svagt av äpplen. Fler tårar rann, mot hans vilja. Hon strök honom långsamt över ryggen.
’’Det ordnar sig. Jag lovar.’’

Jag kan inte säga mer än

Hur kan du skriva SÅ bra? ♥
Längtar efter nästa kapitel!