~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Huvudbostaden i Öst:
Erik såg på Arya med öppna, klara ögon. Att hon låg där i hans famn, hennes ansikte så nära, den lilla handen mot hans kind. Det var ett ögonblick av stillsam lycka i deras kaotiska tillvaro. En liten inblick i paradisets himlavalv. Deras paradis på jorden. Minnesblickar dundrade in när hans blick drunknade i hennes.
....Mongralernas vrede...
........Aryas springande ben...
....Den röda jorden...
............Mord, våld och mörker...
....Hennes leende...
........Den bryska rösten...
....Hennes brinnande själ...
De blodfläckade händerna...
....Hennes ståtlighet...
........Solstrålarna i håret...
....Hans bultande hjärta...
............Hennes försvarsstans...
....Hans mur raseras...
........Han tappar andan...
....Livet står still...
Hon i hans famn...
....Händer över hans kropp...
........Hans läppar mot hennes...
....Hennes skratt...
............Natten blev varm...
....Dagen börjar med henne...
........Han börjar med henne...
....Jorden snurrar för henne...
Solen sken för henne...
....Stjärnornas glimrande...
........Vattnets porlande...
....Hon är hans.

Erik blinkar till, någonstans bland minnena som dundrade förbi som en hjord av hataris har han fällt en tår. Den strilar ner för hans kind och nästlar sig in i hans skägg, mellan två av Aryas fingrar.
"Arya..." Erik blinkar igen, "jag älskar dig. Så innerligt." sade han, så lågt att bara hon kunde höra orden.
"Från stunden jag mötte dig och vidare genom världens oändliga förlopp. Förstår du?" han tittar med intensiv blick på henne. Allt Erik vill är att hon - bara hon - ska förstå att vad som finns inom honom är enbart kärlek för henne. Att han kommer göra allt för henne, oavsett vad så kommer han för alltid att vara med henne, älska henne. Han må vara halvt utmattad men samma sekund som hon fanns nära var han lika full av liv som en nyfödd. Samtidigt som alla dessa tankar rusar börjar hans magi vakna till liv. Den känner kärleken och de överväldigande känslorna Erik har för kvinnan i sin famn och arbetar på eget bevåg för att hela hennes skador så mycket som möjligt.


Freja - Huvudbostaden i Öst:
Hon ser på Erik, hans ansikte har en underlig känsla över sig. Hon kan se s tydligt vad det är. Kärlek. Inget mer, inget mindre. Hon kan inte höra vad han säger eller tyda vad han ser för sitt inre öga men i samma sekund som Eriks blå magi börjar skina drar hon den uppenbara slutsatsen. Erik har funnit den rätta. Freja stirrar på paret. Att Eriks magi spontant börjar hela Arya kan inte ha någon annan förklaring än överväldigande känslor. Freja förstod, även om hon inte kunde omfamna djupet av hans känslor så förstod hon känslan. Hon bar den själv för Wilheim och delvis för Erik. Bara, på två olika sätt.

Wilheim knuffade till henne med sitt knä, Freja tittar irriterat på honom men hans blick är riktad mot Ameenia. Så hon följer den och skådar vad Wilheim måste märkt. En brinnande glöd i hövdingens ögon. Den av bristande hjärtan.
"Tror du?"
"Mmh." Freja tittade på Wilheim och han såg på henne med stelhet för en kort sekund. Kunde det vara så? Kunde, kunde Ameenia, hövdingen för Osianerna, verkligen ha - ha fallit för Erik? Freja svalde och med ens kändes halsen som en öken.
"Men hur ska-"
"Vet inte." Wilheim svarade på frågan som om han redan funderat på hur de ska övertala Ameenia att få stanna om erik just i den stunden sitter med kvinnan han älskar så innerligt att det är synligt för hela världen medan hons tår bredvid med längtan och brinnande glöd i sina ögon.
"Vi har problem..." Wilheim nickade medhållande.
"Det kan man säga..."

Arya - Huvudbostaden i Öst
Arya såg djupt in i Eriks ögon och han i hennes. Något hade hänt mellan dem, deras band kändes plötsligt så mycket starkare. Omgivningen och de andra människorna runt omkring försvann och det enda Arya såg var hennes älskade. Erik. Hennes Erik. Den enda människa hon någonsin haft ögon för. Den enda människa hon verkligen litade på. Den ende mannen hon älskade så otroligt. Den enda rätta. Hennes kärlek till honom var otroligt stark, starkare än någon känsla Arya någonsin känt tidigare. Hans närhet och bara synen av honom var nog för att Arya skulle bli mållös. Hon smekte hans kind med tummen hans tår nuddade vid hennes finger.

"Arya..." sade Erik mycket lågt, men hon kunde ändå höra varje ord mycket tydligt, "jag älskar dig. Så innerligt. Från stunden jag mötte dig och vidare genom världens oändliga förlopp. Förstår du?"
Aryas ögon tårades. Rynkan i hennes panna försvann och hon log, ett leende som sade så mycket och inget på en gång. Ett lyckligt leende. Erik var den enda levande människan som någonsin sagt att han älskade henne. Den enda som Arya erkänt för att hon älskade. Han var också den enda människan som fått henne att gråta på trettio år, den enda som nästan fått henne att bryta ut i skratt och den som skakat hennes känsloliv häftigare än någon annan. Erik var så mycket för henne på en gång. Nästan mer än vad hon kunde förstå och hon älskade honom över allt annat.

När Eriks blåa magi rörde vid Aryas gröna uppstod ett sken från och mellan dem båda. Ljuset hade en vacker lila färg och fyllde hela rummet av en behaglig värme. Det lila ljuset hade bara uppstått två gånger tidigare när Arya och Erik varit nära varandra. Första gången i gläntan i skogen när de båda träffades för första gången. Men nu kändes något lite annorlunda. En annan typ av kittlande värme kändes långt ner i Aryas mage. Som om något sken av kärlek och glädje där extra mycket. Med en lätt suck satte sig Arya upp, fortfarande i Eriks famn och med sin hand vid hans kind. Magin gjorde henne starkare och helade alla hennes skador. Hon hade blicken fäst i Eriks ögon och förde även sin andra hand till hans ansikte. Det var bara ett par centimeter mellan deras ansikte då hon viskade till honom;
"Jag älskar dig." och en tår föll från hennes öga och rann längs hennes kind.

Erik - Huvudbostaden i Öst:
Erik strök undan tåren som strilade längs med Aryas kind. Det lila skenet avtog runtomkring dem då Aryas skador var helade. Men Erik hade känt något, något han inte kunde riktigt sätta fingret på då deras olika magi beblandades. Men han hann inte fundera på det något vidare då Ameenia klev fram och avbröt deras återförening. Erik såg upp på henne för en kort sekund innan han gav Arya en snabb kyss till.


Ameenia - Huvudbostaden i Öst:
Det blixtrade i hennes bröstkorg, men det var något hon försökte behärska och hålla inom sig. Att hennes ögon förmodligen speglade vad hon kände inom sig kunde hon tyvärr inte göra något åt. Hon hade drömt om och tänkt på Erik så många gånger under åren, alltid som den unga pojken som stupade över jordskanten och bars upp av sin far på det gigantiska riddjuret. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hon någonsin skulle få se honom igen - hon hade trots allt fått höra att han dog av skadorna. Men nu fanns den vuxna Erik framför henne, oturligt nog med en solkysst kvinna i sin famn - delandes en sådan där romantisk stund som hon sett bland andra par tidigare.

Hon gick fram till paret på golvet och sjönk ner på knä en meter från dem.
"Jag måste avbryta er, vi har mycket att diskutera." sade hon med en ursäktande ton även om hon hade en krigares lust i bröstet som dansade runt. Hon såg på Erik som gav henne en dyster blick.
"Ska vi börja med en måltid?" I ögonvrån såg hon hur de andra vita människorna rätade på sig och det tycktes tända till i Eriks ögon. I samma sekund var det flera magar i rummet som kurrade hiskeligt högt. Ameenia log,
"Då gör vi det."

Hon reste sig från marken och bad vakterna skära loss alla band på fångarna som nu var deras gäster. Men hon sade till Raja att hålla ett extra öga på den solkyssta. Något Raja uppenbarligen gladeligen gjorde - förmodligen i hopp om att hon skulle få en möjlighet att beröva kvinnan på hennes liv.
"Då så, ska vi bege oss?" Ameenia såg på människorna som från och med nu skulle klassificeras som gäster i Öst.


Erik - Rundtur i Öst:
20 minuter senare...
De hade lämnat huvudbostaden bakom sig, Erik höll under hela förflyttningen att stadigt grepp om Aryas lilla hand - men ingen annan än Ameenia talade. Hon pekade mot diverse byggnader, växter och platser medan hon berättade vad de var för något. Erik lyssnade delvis men var mest vaksamt mot folket som rörde sig runtomkring dem. Han hänfördes fortfarande över deras otroliga längd, och det faktum att det mestadels var kvinnor som rörde sig i samhället. Nästan enbart kvinnor faktiskt. Några små pojkar syntes här och där men riktiga män var inget han såg.
"...och här har vi vår samlingsplats. Här firar vi våra högtider, våra kulturella traditioner och lite annat." sade hon och framför dem låg en spektakulär syn som bredde ut sig likt inget annat.

Framför dem fanns en smal liten bro av trä och rep som ledde över vad som såg ut som ett oändligt stup. Bron ledde till en platå i mitten utav - ja i mitten av luft egentligen. Där fanns ett enormt träd som var öppet inuti och ett mjukt gult sken kom inifrån. Från marken bubblade en källa av färskt vatten upp och rann i små så sträck genom marken innan vattnet störtade ut över platåns sidor, rakt ner i den oändliga avgrunden. Längs med platåns kanter stod facklor, statyer, avbildningar och blomstervotiv. Det var verkligen en otrolig syn.
"Här ska vi fira ikväll." fortsatte Ameenia, "att vi har fått er som gäster." sade hon vidare och Erik tittade på henne, han var otroligt tacksam för att det verkade vända, för att Ameenia förstod dem och inte längre var fullkomligt inne på att plåga, tortera och slutligen beröva dem på det liv de har. Erik drog Arya lite närmre sig, de hade inte släppt varandra under promenaden, men de hade heller inte haft chansen att säga något till varandra.

"Kom, jag ska visa vart ni ska bo medan ni är här." sade Ameenia vidare med en mjuk ton i rösten och hon vände riktning. Erik gav platån en sista blick innan han tillsammans med Arya, Freja, Wilheim och 4 krigare följde efter Ameenia tillbaka samma väg som de kommit. Erik kramar Aryas hand lite extra, han vill prata med henne, vara ensam med henne. Men samtidigt befann de sig i ett känsligt läge där de inte kunde riskera något. Så de fick vara tysta och lyssna på Ameenia som talade ganska öppet och fritt om sitt hem. Erik var på god väg att fråga Ameenia varför alla stirrade så innerligt på dem vart de än gick innan han påminde sig själv om att ingen av dessa människor förmodligen sett en Vit människa, eller en gyllenbrun som Arya. Och plötsligt var det 4 av dem i deras hem. Förmodligen hade Osianerna haft mardrömsberättelser om Garudierna precis som Garudierna förmodligen haft om Osianerna.
"Hallå? Erik?" Ameenia och alla andra hade stannat upp och Erik hade varit inne i sina egna tankar för att ens märka något.
"Åh, ja, förlåt. Jag bara funderade på allt, allt du berättat under rundturen." Försökte han ursäkta sig med så gott han kunde.
"I alla fall, vi är framme." Erik tittade vart Ameenia pekade med öppen hand och såg två små hus på styltor och stöttade av två trädstammar. De var ca 3 meter upp i luften men hade trappor som ledde upp från marken.
"Det finns en till er," Ameenia såg på Erik och Arya, "och en till er." fortsatte hon och förflyttade sin blick till Freja och Wilheim.


Freja - Bostad i Öst:
Hon såg på husen, de var ganska små men tycktes tillräckligt stora för att hysa åtminstone tre rum. Fast, de var ju inget emot de vackra, ståtliga timmerhusen hemma i Norr. Freja saknade innerligt sitt hemland just i den stunden. Kylan, snön, folket och den friska luften som nästan sprakade med iskristaller under kalla mornar.
"Tack." sade hon lite stelt och Wilheim nickade medhållande vid hennes sida mot Ameenia. Den kvinnliga ledaren för Osianerna tog emot deras tack med ett leende. Freja hade under hela rundturen varit väldigt nära Wilheim hela tiden, något som kändes underligt och tryggt på samma gång. Men nu när de stod där vid de små husen ganska långt ut på kanten av den Osianska byn så ville hon stå lite längre bort från honom men hon hade inte möjligheten att flytta sig utan att det skulle vara otroligt uppenbart. Hon började gå tillbaka till sina vanliga vanor, hålla folk på avstånd och inte direkt släppa in någon.

"Då så, vi ska lämna er just nu. I husen finns mat och dricka, ni får själva göra er hemmastadda och jag kan tänka mig att ni behöver lite vila innan festligheterna ikväll." Freja tittade sig omkring och alla tycktes faktiskt väldigt trötta och svultna. Erik hade åtminstone gått ner några kilon sedan han lämnade norr, Wilheim såg likadan ut som alltid medan hon själv var något magrare än tidigare. Arya kunde hon inte se någon direkt skillnad på då hon inte kunde riktigt exakt minnas hur hon såg ut när de mötte vid slagfältet.
"Tack, Ameenia. Vi uppskattar detta." sade plötsligt Erik när Osianerna hade vänt sig om för att lämna platsen. Ameenia log mjukt och nickade,
"Återhämta er nu idag så firar vi ikväll." sade hon och i nästa sekund var det bara dem själva kvar och Freja slappnade av något. Det tycktes de alla göra.

Arya - I Öst
Arya granska kvinnan som avbrutit henne och Erik med en misstänksam blick. Hon kände igen hennes röst från tidigare och förstod på så vis att det var hon som gett order om att sära på sällskapet som utan tillstånd gett sig in i Öst. Anledningen till att hon plötsligt valt att föra de alla samman igen kunde Arya inte förstå. Men hon höll sig tyst och lyssnade istället för att säga något om det. Helt tyst var hon dock inte, då kvinnan sade ordet "måltid" gav Aryas mage ifrån sig ett förvånansvärt högt läte Arya inte kunde minnas att hon någonsin gjort ifrån sig förut.

Under hela rundturen i den Österländska byn höll sig Arya och Erik mycket nära varandra. Ingen av dem sade något till varandra men de höll hela tiden varandras händer. Den ända som talade var den Osianska kvinnan som obekymrat pratade på och berättade om sitt hemland och dess vackra natur. Arya var egentligen väldigt intresserad av allt runtomkring sig, men hon vågade inte fråga vidare om något eller titta för länge på någonting. Fortfarande var hon mycket misstänksam mot allt och alla som hade med Öst att göra. Tortyren hon upplevt under natten då hon hört Eriks skrik hade satt sina spår inom henne. Dessutom, tyckte Arya att det kändes som att en av krigarna som gick med i sällskapet bevakade hennes minsta rörelse, vilket var mycket obehagligt.

"I alla fall, vi är framme." kvinnan som lett rundturen stannade upp och visade med en handgest två stycken små hus framför sällskapet, "Det finns en till er," kvinnan såg på Erik och Arya, "och en till er." fortsatte hon och flyttade sin blick till Freja och Wilheim. Arya fortsatte att tiga och rörde sig inte men Freja tackade Osianen lite stelt.
"Då så, vi ska lämna er just nu. I husen finns mat och dricka, ni får själva göra er hemmastadda och jag kan tänka mig att ni behöver lite vila innan festligheterna ikväll."
Kvinnan och de fyra krigarna vände sig om och var påväg att lämna sina gäster då Erik plötsligt sade;
"Tack, Ameenia. Vi uppskattar detta."
Det ryckte till i Arya efter att Erik sagt kvinnans namn. Ameenia? Arya kunde inte hjälpa sitt något chockade ansiktsuttryck. Hade de precis fått en rundtur i Öst av självaste Ameenia, ledaren för alla Osianer och hövdingen av Öst?
"Återhämta er nu idag så firar vi ikväll." I nästa stund var Ameenia och hennes krigare borta och Arya blev något mer avslappnad i sin stans. Men det chockade uttrycket i hennes ansikte försvann inte. Hennes tankar kretsade kring alla de gånger hon hört kungen, drottningen, rådsmedlemmar, generaler, mästare, ja helt enkelt alla som sysslade med politik i Söder tala illa om Osianernas ledare Ameenia. För Arya kändes det så märkligt, riktigt surrealistiskt att just ha blivit runt visad och tilldelad ett eget hus av kvinnan hon hört så mycket illa om. Bilden hon haft av Osianen stämde inte alls med verkligheten. Arya kramade stenhårt Eriks hand utan att hon märkte det. En ny orolighet hade lagt sig inom henne efter avslöjandet om vem den Osianska kvinnan var.

Parvati - Tjänarnas Del I Kungliga Palatset Hamathya Mahal
Parvati och hennes mor gick tillsammans genom en korridor i tjänarnas del i palatset Hamathya Mahal. De skulle snart gå åt olika håll då deras första arbetsuppgifter för dagen var på olika platser. Parvatis i fängelsehålan och Hariamtas på en annan plats högre upp i byggnaden. Modern och dottern talade lågmält till varandra där de gick.
"...och snälla Parvati, försök att hålla dig borta från allt som kan orsaka problem idag!" sade Hariamta och stannade upp precis i slutet av korridoren.
"Ja, mor." svarade Parvati.
"Bra, jag antar att vi ser varandra nästa gång vid middagen ikväll igen. Adjö." tjänarinnan var just påväg att svänga in i en annan korridor då hennes dotter hejdade henne.
"Mor, vänta! Jag måste fråga dig något innan du går bara."
Hariamta hejdade sig och såg något irriterat på sin dotter.
"Åh, Parvati, att du alltid ska dra ut på tiden, skynda på! Ställ frågan fort, vi har båda arbete att utföra!"
"Ja, mor jag-" Parvati drog en djup suck, "har du köpt frihetsberövade slavars tjänster till fängelsehålan?"
Hariamta spärrade förskräckt upp sina ögon och tog ett förvånat steg bakåt.
"Parvati!" fräste hon, "att du ens kommer på tanken att ställa en så befängd fråga! Jag-"
"Mor snälla, bara var ärlig och tala om fö mig om du har gjort det eller inte!"
Hariamta förde en hand till sitt hjärta och skakade förolämpat på huvudet.
"Nej, Parvati det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra!" snäste hon och skakade på huvudet igen. Parvati rynkade sorgset pannan.
"Vad får dig ens att tro något sådant? Vem tror du att jag är!? En slavdrivare!?"
Jo ibland så händer det att jag undrar- Parvati avbröt snabbt sina tankar och skakade förtvivlat på huvudet.
"Förlåt mig mor, jag menade inget illa jag bara undrade-"
"Jaha! Men du undrade helt befängt! Sluta upp med det förskräckliga dagdrömmeri Parvati! Det är hög tid att du växer upp ur dessa barnsligheter och beter dig som en vuxen kvinna istället!"
"Mor jag-"
"Adjö Parvati."

Erik - Bostaden i Öst:
Erik ryckte till lite, knappt märkbart, då Aryas hand kramade hans ännu hårdare än vad den tidigare gjort. vinden ven genom träden som en mjuk hand som smekte topparna. Solen var i konstant färd mot toppen av himlen men hade ännu inte riktigt nått ditt och Erik förblev stilla tills alla Osianerna hade lämnat området innan han talade,
"Arya?" sade han och vände sig samtidigt så han stod mer riktad mot henne men fortfarande med sin hand om hennes.
"Hur..." han tappade orden då han egentligen ansåg det vara en otroligt dum fråga att fråga hur hon mådde, men han tog ett andetag och fick ut orden iallafall, "hur mår du?"Han var i ärlighetens namn väldigt orolig för sin älskade. Det hade varit en lång, plågsam natt - för dem båda - och han ville i den stunden bara få in henne i bostaden för att kunna tala ut om allting. Men han kunde samtidigt inte bara lyfta upp henne och ignorera situationen de befann sig i då både Freja och Wilheims blickar var på honom, han kunde se det i sin yttre vi trots att hans blick var fokuserad på Arya.


Wilheim - Bostad i Öst:
Han följde Osianerna med blicken, det hela var en högt underlig situation som utvecklats under morgonen. Wilheim var osäker på hur han skulle tyda det hela, logiken fanns ingenstans att bli funnen och händelseförloppet var ett enda kaos av motsättningar.
"Arya? Hur- hur mår du?" Eriks röst var det första som skar genom luften när Osianerna var borta, Wilheim tog tillfället i akt att studera miljön och gav ett tappert försök till att tyda omgivningen så pass väl att eventuella tjuvlyssnare förhoppningsvis skulle upptäckas. men han var inte dum, Osianernas överlägsenhet i riket de befanns ig i var uppenbar. De skulle vara chanslösa i det bara landet som var Norr. Men där i djungeln var de soms agt överlägsna. Wilheim kunde vidare inte tyda några tjuvlyssnare eller spioner - det betydde ju dock inte att de befann sig där ute bland stammar och buskage.

Wilheim tar ett steg åt sidan, närmre Freja,
"Okej?" Hon sneglade surmulet upp på honom med sina ljusa ögon,
"Okej." muttrade hon och Wilheim nickade. Hans fokus återgick till scenen som utspelade sig framför dem båda - Erik och Arya, de återförenade älskarna. Wilheim var fortfarande inte alls förtjust i det hela och önskan om att följa lagar och order låg djupt rotad inom honom. Kanske för djupt rotad.

Arya - Bostaden i Öst
"...förbannade Osianer och deras ledare, Ameenia."
"...ren ondska. Hon står helt klart i förbund med någon demon."
"...nära gränsen, den där jävla häxan, Ameenia."
"...hon skulle bara våga. Satans Osianer och deras ledare, Ameenia."

"Arya?"
Arya skakade hastigt på huvudet men lyckades inte bli av med sitt ilskna ansiktsuttryck innan hon såg upp på Erik. Minnena från alla de gånger hon lyssnat på eller varit delaktig i samtal om Öst och Osianerna hade oinbjudet flugit in i hennes huvud och studsat runt som vassa pilar därinne. När hon tänkte på allt det hon fått höra om Osianerna och deras ledare fylldes hon av en ovälkommen och högst otrevlig vrede hon kände sig skamlig av att känna. Visst visste hon att mycket av det som sagts säkerligen inte var helt sanningsenliga och antagligen mycket överdrivna på grund av hatet mellan Garudier och Osianer. Men hon kunde ändå inte hjälpa eller riktigt tygla sin ilska hur mycket hon än försökte. Hon påminnde sig själv om att Söder också gjort hemska saker mot Öst och att hon inte borde döma Ameenia som person för att hon fått höra negativa saker från folk som inte gillade henne. Men det hjälpte inte. Vreden syntes i hennes ögon då hon mötte Eriks blick.
"Hur- hur mår du?" hennes älskades röst lugnade henne lite, men inte tillräckligt för att alla de plötsliga känslorna skulle sköljas bort.
"Jag mår bra." svarade Arya kort och något mörkare än planerat, "Hur är det själv?"

Parvati - Fängelsehålan i Hamathya Mahal
Parvati suckade tungt när hon ensam gick ner för de mörka trapporna mot fängelsehålan. Allt i hennes liv såg mörkt ut. Arya var borta från palatset, hon var förbjuden från att beträda tronsalen, hennes mor var vred på henne, hon var tvungen att utföra de tyngsta arbetet i hela palatset och som pricken över i:et kände hon sig otroligt förvirrad över vad som hänt dagen innan och vem den mystiska flickan, Mayya, var. Det var så konstigt att ingen utom Parvati verkade minnas flickan och vad hade hon gjort i palatsfängelset om hon inte var inköp dit som slavinna? Parvati ruskade på huvudet av alla tankar då hon kom ner i första fängelsehålan. Kanske skulle hon senare stöta på Mayya och få lite svar på sina frågor.

"Kai!" vakten såg upp då han hört sitt namn ropas, "Kai! Hej!"
Parvati log mot sin gamla barndomsvän och vinkade då hon kom närmare platsen han stod på.
"Åh, hej Parvati." Kai lät inte lika glad över att se Parvati som hon över att se honom, men det tänkte inte Parvati på.
"Vi hann knappt prata igår, du försvann så snabbt och jag var väldigt trött efter allt som hände." Kai var tyst medan Parvati fortsatte, "Men hur som helst, jag undrar när du har matrast nästa gång? Tänkte att vi kanske kunde äta tillsammans och prata lite? Det var ju så länge sedan vi sågs senast."
Parvati fortsatte att le och snurrade en svart hårlock runt sitt finger. Kai, som var en bit längre, såg ner på Parvati vid sin sida men väntade lite med att svara henne.
"Min familj och jag flyttade till huvudstaden och började arbeta på palatset för femton år sedan, jag har sett och känt igen dig varje gång vi stött på varandra tidigare." vakten talade i en ganska mörk ton men lät ganska sorgsen vilket förvånade Parvati. Hon förstod inte om hon sagt något fel. Men hon skämdes över att hon i så många år för det mesta befunnit sig i samma byggnad men ändå aldrig ha så mycket som talat med sin före detta bästa vän. Hon slutade le och höll fingret i hårlocken stilla.
"Så...du vill inte äta med mig då?" frågade hon lite försiktigt.
Kai ryckte nonchalant på axlarna.
"Jovisst, varför inte."
Parvati rynkade pannan. Hon förstod inte riktigt om Kai var ledsen eller något på henne, men beslöt sig för att inte säga något om det utan istället vänta med att fortsätta prata med honom tills senare på dagen.
"Okej, bra!" sade Parvati och log igen, något mindre nu, "hämta mig i någon av de tomma cellerna när du är ledig!"
Hon vände sig om för att gå då Kais röst ljöd bakom henne.
"Parvati?"
Parvati vände sig om med något höjda ögonbryn.
"Mmh."
Kai suckade tungt och rynkade pannan något.
"Dem ska avrätta mannen som överföll dig igår. Han har betätt sig som en galning hela natten i natt. Slitit av stora delar av sitt skägg, skrikit att han är besatt och att det är någon liten flickas fel."
Parvati spärrade upp ögonen samtidigt som hennes haka föll från övriga ansiktet.
"Tänkte bara att du kanske borde veta det."

Erik - Bostad i Öst:
Erik såg något fundersamt på Arya, hon betedde sig lite annorlunda - nej, egentligen beter hon sig helt som sig själv med sin ilska och vrede mot allt och alla hela tiden. Erik kunde inte hålla tillbaka leendet som retsamt drog i mungiporna över tanken, tanken om den vanliga vresiga Arya som var envis, enveten och något surmulen emellanåt. Det hela var en ganska upplyftande tanke och känsla, fast just i situationen de befann sig i var inget bra tecken. Det enda Erik kunde tänka sig hade med det hela att göra - förutom tortyr, illa behandling, den tuffa natten, hunger, att var på flykt etcetera - var att Osianerna och Garudierna var på krigsstigen med varandra och Arya hade således förmodligen blivit inpräntad med diverse negativa ting om folkslaget.

Men Arya sade, något mörkt, att hon mådde bra. Vilket Erik tvivlade på.
“Hur är det själv?” hade hon fortsatt och för en stund var Erik lite paff. Hur mådde han egentligen? Ville ahn del ge det just nu? Egentligen inte så han lade sina stora grova fingrar mot Aryas kind och log,
“Har ju dig, vad ska jag klaga på?” sade han retsamt och gav henne en plötslig, lätt kyss på läpparna innan han knappt sagt klart meningen. Något han var alldeles säker på var att känslan av att få kyssa henne - glädjen och värmen från det - skulle aldrig försvinna.

Så fort hans läppar lämnat hennes vred han blicken mot Freja och Wilheim samt sänkte handen från Aryas ansikte.
“Gå in och ät, få lite vila så ses vi i vår bostad senare.” sade han och han lät något barsk, men det var enbart hans prins och ledar status som varit hans i hela livet som tog vid för en kort sekund. Utmattningen och längtan efter mat och att få ha Arya för sig själv, ifred, var stark vilket vidare bidrog till att den sidan av honom kom fram. Han ville visserligen se till att de andra två var okej men ingen av dem skulle må vidare bra förrän de fått mat och vila. Freja och wilheim nickade till honom och gick stelbent mot bostaden till vänster meda Erik vände sin uppmärksamhet tillbaka till Arya.

Briañna - Palatset Letiania, Norr:
Briañna hade vid flera tillfällen försökt luska och lirka ut vad som var hennes del i det stora hela från Leea men hon hade inte lyckats. Faktum var att hon inte hade lyckats få ut något vettigt alls ur Leea, hon hade mumlat något om magier, föreningar och långa resor. Mend et var det enda och Briañna kunde för allt i världen inte lista ut vad kvinna talade om. Så hon hade suttit tyst en ganska lång stund, ett par timmar åtminstone medan Leea gjorde - ja, vad än nu en Tovenaar gjorde. Briañna hade väntat i Leeas boning tills dess att hennes sinne var tillbaka till det normala. Synerna försvunnit och hennes tankar inte längre kretsade kring smärta, död, plåga och diverse vidriga ting. En av bieffekterna från att genomföra ett Aandoen.

Men när det hela hade lättat hade Briañna så hövligt hon kunde ursäktat sig och lämnat den mumlande Leea bakom sig. Med tunga, trötta steg travade hon genom den långa korridoren och upp för de tunga trapporna. Hela hennes kropp kändes tömd på energi och efter att ha kräkts upp allt innehåll från amgen var hon utsvulten. En känsla hon även känt komma från Erik i smärtsamma vågor.
“Måtte du klara dig.” mumlar hon för sig själv i en tyst bön innan hon når fram till den hemliga bokhylledörren. Briañna sätter handen mot den och trycker till. Den glider upp men enbart så en springa uppenbarades innan den tog i något på andra sidan,
“Vad i-” Briañna puttar till och dörren gläntar uppe ytterligare lite, precis brett nog för henne att verkligen klämma sig igenom.

Hon nästan snubblar ut på den andra sidan av dörren och när hon återfått balansen ser hon vad som höll dörren stängd. Rok låg på golvet och, ja han sov uppenbarligen. Dörren hade tagit i hans ena axel men då Briañna inte var vidare stark kan det inte känts mycket, inte ens när hon puttade för en andra gång.
“Rok… Vad gör du här?” mumlar hon med ett litet leende åt mannen som låg ihopkurad - ja på ett sätt som faktiskt inte kunde liknas vid något annat än en hund. Briañna stängde dörren och hukade sedan ner framför honom. Med handen på hans axel skakade hon honom lite - men med mycket styrka för att vara hon - och yttrade hans namn några gånger. Rok grymtade till och lyfte huvudet,
“Bri!” utbrast han och flög upp från golvet - igen, mycket likt hur en hund skulle bete sig då matte eller husse kommer hem.
“Varför ligger du här?” frågar Briañna medan hon reser sig upp samtidigt som honom.
“Du försvann.” sade Rok och såg sig fundersamt omkring, “jag väntar.” fortsatte han sedan med sin bullriga röst. Briañna log och nickade,
“Vill du göra mig sällskap till köket? Jag är hungrig.” Rok nickade och hon nickade mot dörren, de båda lämnade salen och började vandra mot köket för lite nattlig mat.

Rok gick tyst vid Briañnas sida hela tiden och hon erkände tyst för sig själv att han hade en betryggande energi runt omkring sig. Inte för att hon inte kände sig säker i sitt hem utan det var en annan typ utav trygghet och där fanns något som verkligen drog henne till honom. Det var inget romantiskt eller liknande, mer som - ja som matte och hund. Briañna skrattade lite åt sig själv med ett nästan ljudlöst fnitter åt sin egna tanke. Men då de i samma stund anlänt till köket tystnade hon,
“Är du också hungrig?” frågade hon Rok innan de öppnade dörren. Rok nickade, “då får vi båda äta då.” sade hon med ett leende och tryckte upp dörren. Köket låg alldeles tyst, förutom kattens om jamade ljudligt i ena hörnet från ljduet av dörren.
“Sch lilla kissen.” hyschade Briañna försiktigt och gick fram till skafferiet, “du kan sätta dig där.” sade hon samtidigt och pekade mot en stol vid det lite mindre avlånga bordet vid ena sidan i rummet. Roks tunga steg hörde, stolen drogs ut och han satte sig medan briañna plockade fram diverse ting för att göra en liten måltid till dem båda.

När de suttit ner för att förtära maten som Briañna plockat fram och gjort iordning frågar Briañna Rok varför han väntade på henne utanför dörren. Rok sväljer en stor tugga kallt kött innan han svarar,
“Plikt. Jag vakta dig.” säger han stelt men tittar inte på henne,
“Åh, jaså.” svarar briañna och studerar roks flackande ansikte och blick från sidan.
“Jag trodde att det kanske var för att du bryr dig om mig. Men jag hade väl fel om det då.” Rok ryckte till och tittade lite vilt på henne,
“Bryr mig om dig. Mycket.” sade han hasplande, “Rok bryr sig mycket om Bri.” Briañna logg och bröt av en bit bröd från limpan.
“Va bra, jag bryr mig om dig också.” svarade hon med ett hjärtligt leende, Rok log tillbaka på sitt egna sätt.
“Men, kan du berätta för mig varför min mor håller så hård koll på mig?” frågade hon lite trevande och hoppfullt.
“Inte säga. Får inte.” Rok hugger tag i en till köttslamsa och trycker in den i munnen som om han inte fått mat på flera dagar.

Briañna studerar honom lite försiktigt en kort stund innan hon stoppar in brödbiten i munnen och tittar fundersamt rakt fram på väggen en bit bort där torkade örter hängde upp och ner.
“Du vet, när jag var mindre var du alltid vid min sida, som en storebror.” Briañna svalde en stor klunk med vatten innan hon fortsatte, “det var mysigt och roligt.” Hon tänkte tillbaka på hur han vaktade henne, lekte med henne och hur han lyfte upp henne på diverse riddjur för korta turer medan han ledde djuret hon satt på.
“Rok minns.” sade han och tuggade vidare på maten,
“Men sedan försvann du och det var som om jag inte betydde något för dig egentligen.” rok skakade på sitt huvud men förblev tyst,
“Det var samtidigt som min mor tog dig närmre sig, efter att du hade slagits med några byfånar om rätten att äta på värdshusets restaurang om inte jag minns fel.” Briañna tänkte tillbaka på hur Rok hade med sina bara händer slagit ner fem-sex män med vapen. Briañna hade själv inte bevittnat det men hört ryktena om det.

“Jag tror att min mor såg hur du kunde tjäna henne bättre, än som deltids barnvakt åt mig och deltids palats vakt. Men, jag saknade dig när du försvann ska du vet. Och det gjorde ont att du inte berättade något för mig. Du bara försvann.” Briañna talade med en lågmäld röst som inte på något sätt var sträng eller hård. Hon bara förmedlade sina känslor och tankar till mannen bredvid.
“Rok förstår. Rok vet. Rok också ledsen.” grymtade han innan nästan en halv limpa med bröd åkte in i munnen på honom. Briañna fnittrade,
“Rok, du äter som en häst.” skrattade hon fram och med sin lilla hand borstade hon ut smulor ur det korta mörka skägget.
“Förlåt.” muttrade Rok nedslaget och lade ner den andra halvan av limpan på bordet,
“Det gör inget, ät så mycket du vill av det som finns på bordet.” rok skakade på sitt huvud,
“Drottningen säger jag äta en ur hus och hem, om jag får.” i Roks röst fanns en nedslagenhet och det ryckte lite i Briañnas hjärta.

Hon lade sin hand på hans, hennes var så pytteliten ovanpå hans enorma näve.
“Rok, känn inte så. Du måste ju äta tills du blir mätt. Annars är det ingen mening med det ju.” rok vände sin blick mot henne, “du vet, ibland får man bara äta vad som finns, utan att bli mätt - men när någon erbjuder än att äta så mycket man vill tills det är slut så tycker jag man ska göra det. Uppskatta gåvan som givits, det finns folk som svälter och lyckligtvis är du inte en av dem. Inte jag heller.” Något tindrade till i Roks ögon och han log mot Briañna innan han greppade limpan och stoppade in den resterande halvan i munnen.

Det gav Briañna en idé att se Rok äta så glupskt och med sådan aptit.
“Rok, ska vi inte dela med oss av det goda?” Rok tittade fundersamt på henne men nickade trots sin oförståelse. Briañna började plocka ihop tygpåsar med mat, totalt 5 stycken, innehållande bröd, frukt, lite kött och ost.
“Vi ger detta till behövande folk i samhället.” sade hon glatt och staplade upp påsarna på bordet.
“Mitt i natten?”
“Det är det som är poängen, de behöver inte veta vem som gett det, bara att någon tänker på dem.” Briañna ler nöjt och nickar bestämt, japp, så ska vi göra. Rok reser sig och grepar påsarna med sina nävar.
“Jag måste bara upp och byta kläder först.” sade Briañna hastigt, hon bar en alldeles för prålig klädsel och det var dessutom kyligt ute. Rok nickade och de tog följe upp till Briañnas rum, medan Rok väntade utanför drog hon hastigt på sig en mörkblå, fodrad, simpel klänning tillsammans med en grå kappa.

Briañna hade fjärilar i magen då de smög ut ur palatset med matsäckarna, hon bar en själv och de andra fyra bar Rok. De tog sig genom de finare kvarteren, ut mot kanten där det fanns slumområden. Leetára var precis som vilket annat kungadöme som helst. Där fanns rika medborgare, medel medborgare och fattiga medborgare. Några av de fattigaste löpte stor risk för att svälta under vinterhalvåret då maten var begränsad även för eliten och allmosor var mer sällsynta. Nu hade vintern börjat sitt intåg och Briañna kände en glädje i sig med tankarna om att kunna underlätta för några olyckligt lottade människor.

Slummen var ingen trevlig plats, smutsigt och dunkelt. Där fanns små hyddor och mindre husliknande byggnader. Ett och annat härbärge och badställe, även en del matställen. Vägarna var leriga och pipet från råttor kunde emellanåt höras.
“Nära mig.” sade Rok då Briañna gick några meter framför honom, hon stannade upp och väntade på honom så hon kunde hålla sig lite närmre rok. Det var ett farligt område och rånare var inte ovanligt - människor gjorde knäppa saker när de drevs till galenskap av svält och kyla. Briñna stannade plötsligt upp då hon fick syn på en familj. En mor med sina tre barn. De var smutsiga, hade trasiga kläder och satt inklämda i en byggnad som bara kunde liknas vid ett skjul med tre väggar och ett tack. På marken under dem fanns sunkig halm som var täckt av en lite filt. Briañna tittade förfärat på dem och sneglade upp på Rok, han nickade och Briañna drog upp huvan över huvudet för att skugga sitt kungliga ansikte.

Hon gick försiktigt fram till familjen som sov oroligt. Rok stod stilla i bakgrunden som en enorm svart vålnad i dunklet som man enbart kunde urskilja siluetten på. Briañna knackade försiktigt på skjulet vägg,
“Hålla?” familjen ryckte till och vaknade kvickare än kvickt.
“Vad vill du? Vi har inget att ge!” utbrast kvinnan och drog sina barn närmre sig. Briañna log,
“Jag söker inget från er. Jag kommer med en gåva.” sade hon försiktigt och ur matkassen tog hon fram en limpa, lite kött, fyra frukter och några skivor ost. Hon räckte försiktigt över det till familjen med ett leende.
“Vi kan inte betala för detta.” stammar kvinnan fram och skakar på sitt huvud, det hugger till i Briañnas bröst. Hade de aldrig mottagit en gåva?
“Jag söker inte betalning, det är en gåva till er familj. Ta det nu och ät.” sade hon och placerade gåvorna i kvinnans knä innan hon rätade på sig och började gå tillbaka mot rok,
“Vänta! Vem är du?” hörs kvinnans röst ropa,
“Åh, jag är ingen, jag vill bara hjälpa.” sade hon och dunklet omslöt henne. Hon och Rok lämnade familjen som nog bar leenden och mumsade i sig färsk mat.

Under en timme hade de gått runt och funnit familjer, mest barnfamiljer och äldre individer. Det var som om desto mer Briañna kunde ge och hjälpa, desto bättre kändes det inom henne. Men Rok fanns där hela tiden som en vakande gestalt. Och det visade sig var tursamt då de på hemvägen, precis innan slummen övergick i medelklass blev de stoppade av fyra unga män. Bara några år äldre än Briañna själv. Hon hade gått ca fem meter framför Rok och det räckte för att ahn inte skulle synas i ljuset av väg facklorna ännu. De unga männen hade hoppat fram från ingenstans och omringat Briañna som kände en våg av panik över situationen. Hon ville ropa på hjälp men det skulle inte tjäna något till. Knappt några patruller fanns ute innan gryningen.
“Nämen, vad har vi här grabbar?”
“Ah, jag tror minsann det är en liten snäcka i slasket.”
“En vacker sådan också.
“Vi har fångat jackpotten grabbar.” Männen talade i hungriga, ylande röster. De var magra och slanka med kalla ögon.
“Låt mig passera.” sade Briañna stelt, männen skrattade men föll i nästa sekund in i dödlig tystnad. Briañna antog att det var rok som klivit fram, men d hon vänder sig om ser hon en kvinnans smutsiga ansikte. Hon var minst dubbelt så gammal som pojkarna och briañna kände genast igen henne. Hon var en av dem som hon under natten givit en gåva.

Kvinnan satte händerna på höfterna och stirrade, så som enbart en mor kunde, på de fyra pojkarna.
“Jag vänder blicken från er i två minuter och detta är vad ni gör? Omringar en stackars flicka och gormar sådana befängda saker åt henne.” kvinnan hytter med fingret åt pojkarna som backat et steg.
“Men titta på henne mamma!”
“Ja titta på henne!”
“En sådan där högfärdig som bara tänker på sig själv och sina kläder!”
“Precis mamma, titta på-”
“TYST!” vrålade kvinnan ilsket och pojkarna blev stumma. I samma sekund steg Rok upp bakom kvinnan och pojkarna blev synbart rädda.
“Nu, ni pojkar ska be om ursäkt till denna kvinna. På riktigt! Vet ni vem hon är?” Pojkarna skakade på huvudet och briañna blev rädd att kvinnan listat ut att hon var prinsessan av Norr.
“Hon är gåvobringaren!” Briañna andades lättat ut, vinden slet tag i hennes huva och den föll från hennes huvud, “och hon har varit ute halva natten för att ge oss, era vänner och våra familj, mat. Trots faran det innebar för henne och nu gör ni såhär! Tror ni hon någonsin kommer komma till slummen igen för att ge gåvor när ni beter er som huliganer?!” Kvinnan var synligt upprörd, riktigt ilsken och pojkarna var ledsna.

Pojkarna bar innerligt om ursäkt och kvinnan log mot Briañna, även mot Rok som log tillbaka mot kvinnan. Pojkarna avlägsnade sig illa kvickt då kvinnan som uppenbarligen var deras mor, hytte näven åt dem.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, mina pojkar brukar inte göra sådant men det har varit tufft nu senaste tiden…” Briañna nickade och lugnade kvinnan genom att försäkra henne att det inte var någon skada skedd.
“Tack, prinsessan.” sade kvinnan och Briañna stirrade på henne, “åh, jag må vara gammal unga dam men synen är det inget fel på. Inte heller mitt minne.” Briañna suckade och nickade, “men er hemlighet är trygg med mig så länge den inte behövs.” sade kvinna och försvann in i mörkret. I samma sekund tonade Rok upp sig framför Briañna och tittade surmulet på henne.
“Jag sa till dig nära mig.” Briañna nickade,
“Jag vet, jag vet. Förlåt, jag glömde av mig.”
“Vi gå hem nu.” Briañna nickade och gäspade stort. Hon var utmattad och längtade innerligt efter sin varma mjuka säng. Det hade varit en lång natt och det kändes bra inom henne även om natten slutade som den gjorde.

Nästa morgon väcktes hon av ett hårt bankande på dörren. Yrvaket flög hon upp i sittande position med täcket som en bulle vid magen.
“Vem kan det vara?” Bankendet hördes igen, ett hårt dunkande nästan.
“Ja jag kommer!” ropade Briañna ut och steg upp, hon tog morgonrocken om sig och gick med hastiga steg över trägolvet bort till dörren som hon nästan slet upp med ett irriterat uttryck från sömnbristen som gnagde i hennes grusiga ögon. EMn innan hon hunnit säga ett ord möts hon utav en leende Rok som tycks förväntansfull inför något.
“Rok?”
“Komma med mig?” frågar han glatt som svar på Briañnas förvirrade uttal.
“Va? Vart?”
“Ut!” sade han glatt och ler mot Briañna. Hon frustar och suckar medan hon lutar sig mot den öppna dörrens sida.
“Rok, det är tidigt och jag är trött.”
“Du blir glad.” fortsatte han och Briañna kunde helt enkelt inte neka honom.
“Ja, okej ,vänta lite. Ska klä på mig bara.” Rok nickar, Briañna stänger dörren och ruskar av sig morgonrocken innan hon drar på sig en fodrad klänning, borstar håret och drar på sig kängor samt en höstkappa.

De spatserar ner för trapporna,
“Så, vad är det som är så brådskande att det inte kunde vänta till drägligare timmar?” frågar Briañna lite retfullt, men Rok bara ler. Hon skakar sitt huvud och fortsätter följa honom. De går genom halva palatset, ut genom en sidoport och anländer slutligen till gårdsplanen vid stallarna.
“Vänta här.” sade Rok och Briañna stod lydigt stilla i vinden och väntade medan hon såg Rok försvinna in i stallet. Vad har han hittat på nu?

Några minuter senare kommer Rok ut med två stycken hataris i släptåg. Briañna tittar fundersamt på honom,
“Vad ska detta föreställa?” Rok stannade framför henne och log,
“Du berätta att du saknade när jag ledde dig. Men du stor och duktig nog för att själv rida.”
“Ja, jo, det är sant.”
“Så vi rida tillsammans.” Sade Rok med ett leende, ett sådant där som liksom var hans lilla egna sätt att le, och höll fram tyglarna till det mindre av de två riddjuren som också bar vitt träns och sadel. Briañna kunde inte hindra den barnsliga glädjen som drev upp inom henne. Det var inte längesedan hon mindes Erik och deras många äventyr - hur hon aldrig skulle få göra det igen. Nu var det ju inte Erik hon skulle ut på äventyr men det var ett äventyr med Rok. något hon såg gladeligen fram emot.

Arya - Bostad i Öst
Erik tog lite tid på sig att besvara Aryas fråga vilket gjorde henne något orolig. För vad visste hon inte riktigt. När han väl svarade blev hon också något irriterad på svaret.
“Har ju dig, vad ska jag klaga på?” sade han.
Arya suckade lite irriterat, lade huvudet lite på sned och öppnade munnen för att säga något. Men inte så mycket som ett ljud han komma ut från hennes mun då Erik fört en hand till hennes kind och plötsligt givit henne en oväntad kyss. Mitt på hennes öppna läppar.
"Mpff-" Arya blev så paff att hon bara stirrade på sin älskade. Även då han släppt hennes ansikte och vänt sin uppmärksamhet mot de andra Letoyanerna kunde hon inte släppa honom med sin förvånade blick.
“Gå in och ät, få lite vila så ses vi i vår bostad senare.”
Uppmaningen lät väldigt bestämd, nästan som en order. Det kanske det till och med var, kom Arya ännu mer förvånat fram till. Eriks beteende gjorde henne helt stum. Det här var en helt ny sida av honom hon aldrig sett förut. En mer ledande, rå sida som tydligt talade om vem som hade kommandot. Trots det fann Arya denna nya sida av Erik väldigt tilldragande. På något sätt tyckte hon om att han inte bara var mjuk och vänlig utan även lite hårdare och ledande.

När Erik vände sin uppmärksamhet tillbaka till Arya hade hon ett märkligt uttryck i ansiktet. Det var en blandning av irritation, förvåning och förundran. Hennes mun gapade, pannan var rynkan medan ögonen visade på en mycket speciell form av nyfikenhet. Då Eriks blick mötte hennes skakade hon hastigt på huvudet och sträckte på sig. Hon måste sett ut som en idiot!
"Så, ska vi också gå in då? Eller?" frågade hon i en lite annorlunda, betydligt mjukare, ton.

Erik - Bostaden i Öst:
Erik log mot Arya och nickade,
"Det tycker jag." Han greppade hennes hand och gick ledande mot bostaden, upp för dess trappor och in genom dörren - lite ovanligt med en dörr på ett hem i Öst men Erik lade ingen vidare vikt vid det. Att ah en dörr och stänga om sig kändes mer som hemma vilket var välkommet. Inte fören de var inne i bostaden släppte Erik Aryas hand för att stänga dörren bakom henne. Det blev dunkelt i bostaden men inte mörkt på något sätt. Mer behagligt ljus kunde man nästan säga.

Erik såg sig omkring lite hastigt, där fanns en dubbelsäng, kuddar på golvet runt ett lågt bord varpå frukter och lite annan mat samt en bägare av lera med vatten stod uppepå. Det kurrade ljudligt i Eriks mage,
"Ska vi äta lite?" frågar han med blicken mot den stora limpan med bröd. Han var verkligen svulten trots att han hade fått en frukt tidigare, han misstänkte att Arya var ännu hungrigare än vad han själv var. Det skar lite vid tanken på att det var längesedan de fått i sig vettig näring och än värre skar det då han tänkte på hur mycket deras kroppar fått utstå.

Arya - Bostaden i Öst
Arya gick efter Erik in i det lilla huset de tilldelats. På insidan var hemmet mycket likt ett Söderländskt, medel- eller lågkastligt hus. Det låga bordet med kuddar runt sig och dubbelsängen skulle kunnat komma från vilket Garudiskt hushåll som helst. Enda skillnaden var att möblerna här hade en mer Östlig touch vad gällde material och stil och taket var mycket högre än i vanliga hus i Söder. Arya suckade lätt. Det gick inte att förneka att de två folken hade väldigt mycket gemensamt.

Arya vände sin blick mot Erik. Hans gråa ögon såg inte mot henne utan vandrade längs rummet. Det var perfekt för Arya då hon kunde betrakta honom utan att han märkte det. Hennes blick gled över hans ansikte. Från pannan, över ögonen och näsan och ner till hakan och där skägget slutade. I Aryas ögon var han en felfri varelse. Så otroligt stilig och vacker trots utmattning och hunger som tydligt syntes i hans blick. Arya suckade igen. Både över hur det smärtade inom henne över vad hennes älskade fått utså under natten och över hur perfekt han var. Så otroligt perfekt. Utan att varken hon själv eller Erik märkte det tog Arya två försiktiga steg framåt. Nu stod hon så tätt inpå honom att deras kroppar nästan nuddade vid varandra.
"Ska vi äta lite?"
Arya hörde knappt frågan. Trots att hennes mage riktigt skrek efter mat hungrade hon ännu mer efter något annat. Erik. Hans närhet, beröring och allt som hade med honom att göra skrek nästan hela Arya efter. Hungern efter honom som kommit från rädslan av att ha trott sig nästan förlorat honom under natten var starkare än något annat för Arya just då.
"Mm..." svarade Arya svävande, fortfarande med sina ögon fästa på hans ansikte.
Då Erik till sist vände sitt ansikte mot hennes kunde hon inte hålla sig längre. Hon sträckte på sig, ställde sig på tå, förde sina små händer till hans kinder och kysste honom med slutna ögon.