Prs tippest & JustAFriend

Sebastian mötte Elliots blick, han kände hur han rodnade.
"Min bror, Eric. Han är...på besök...typ", Elliot försökte läsa av Sebastians ansikte. Det var ännu en gång svårt att tyda. Tusan också. Han hoppades att Sebastian skulle glömt allt han eventuellt hört och bara gå vidare. Sjukt troligt Elliot. Sjukt troligt. Han hade ju inte direkt sagt allt precis som det var men om man lyssnade mellan raderna så krävdes det inte många hjärnceller för att förstå, i alla fall en stor del. Eller alltså, troligtvis krävdes det fler än vad sportkillarna hade tillgång till men ändå. Det hade Sebastian.
Vad hade det ens pratat om innan? Nakna killar. Okej, det där lät jävligt fel. Det var ju sant men asså, nej. Ringsignalen hade avbrutit Sebastian när han precis skulle säga något.
"Uhm, jag avbröt dig..?"

Seb la märke till hur Elliots ansikte börjat bli rosa. Som en rodnad. Vad hände? Elliots ord surrade fortfarande genom Sebs huvud. Mamma, flaskor... Flaskor med alkohol i? Nej, fan Seb. Tänk inte så. Elliots mamma är inte alkoholist bara för att de bor i ett fattigt område. Skärp dig. Flaskorna kunde lika gärna vara flaskor med mjölk i. Flaskor med mjölk i, toppen! Föreställ dig inte några jävla flaskor med alkohol i. Seb, du skulle bara våga.
”Nej, det var inget”, sa han och tittade upp på huset framför dem. Stort, vitt, typiskt rikemanshus i filmer. Inte som i Gatsby, som tur var, men tänk dig de rika och populära tjejerna i tonårsfilmer. Ett sådant hus. ”Vi är ändå framme nu.” Han puttade upp den svarta grinden med knät och steg in på tomten. Fan. Vad skulle Elliot tycka?

Elliot tittade upp på huset Sebastian stannat framför. Eller hus och hus. Mer som typ en herrgård. Eller slott. Okej, kanske inte ett slott men det var sjukt stort. Och vitt. Och dyrt. Typ motsatsen till Elliots hus.
"Wow", Elliot kom på sig själv med att ha munnen halvöppen. 'Wow', så kunde han ju inte säga! Vad var ens det?!
"Eller alltså, fint, typ", fan, ta dig samman Elliot. Gör inte bort dig redan vid grinden. Grinden. De hade en grind. Bara det. Wow. Säg det inte igen Elliot. Wow. Han klev in genom grinden, in i trädgården.

Seb sneglade på Elliot. Ett wow med halvöppen mun.. Helvete. Han skulle definitivt ta tillbaka det med att vara vänner och allting. Seb kunde inte bli arg på honom, dock. Vem fan ville vara vän med en bortskämd ungjävel? Inte folk som Elliot i alla fall. Han stängde till grinden efter Elliot gått in och bet sig i läppen. Vad skulle han säga? Tack?
”Det är väl helt okej”, sa han med en axelryckning samtidigt som han började gå mot dörren. Det är väl helt okej? Seb, om du inte vill låta bortskämd så säg inte så jävligt dumma saker. Klart som fan att han tyckte det var fint. Det var mycket mer än helt okej! De hade inte gått innanför dörren än och han hade redan lyckats fucka upp någonting. Toppen!

Han drog upp nycklarna ur jackfickan och låste upp dörren. Ny dörr, smidigt lås, inget nervöst fumlande. Det var tur. Om låset hade varit segt så skulle han förmodligen börja skaka och se dum it. Tack mamma för att du köpte en ny dörr fastän det inte behövdes egentligen. Han öppnade dörren och steg in i hallen. Om huset inte såg stort ut från utsidan så förstod man nu hur stort det var. Som Kris’ hus i Keeping Up With The Kardashians. Faktiskt var det hans mammas inredningsinspiration, så det låg ju någonting i det.

'Det är väl helt okej', nej Sebastian, det var så mycket mer än bara okej! Elliot tänkte på sitt eget hus. Sebastian skulle säkert inte sätta en fot där. Inte för att Elliot dömde honom för det eller något, om han inte behövt så hade han nog inte heller gjort det. Men alltså wow. Bara dörren var något som Elliot knappt kunde drömma om. Och det var låst. De låste dörren som alla andra normala människor. Om Elliot hade bott där hade han inte heller låst. Om och om, det finns inga om! Sluta drömma så orealistiskt, lev i verkligheten, det kommer inte att hända. Det. Kommer. Inte. Att. Hända.

Insidan. Ännu ett wow. Elliot klev in efter Sebastian. Han fann verkligen inga ord. Allt var så stort. Rent. Vitt. Det kändes som att vad han än skulle röra så skulle det förstöras. Av Elliots operfekthet typ. Han skämdes. Han kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Eller det var väl egentligen en massa anledningar men han kände sig liksom smutsig. Över att vara där. Eller bara att vara för den delen. Nej, sluta övertänk Elliot! Det var ju faktiskt Sebastian som föreslagit att de skulle hem till honom. Inte för att det fanns så många alternativ...Elliot! Skärp dig!

Han trampade av sig skorna (hans mamma tillät inte skor i huset. Han hade börjat följa den regeln förra veckan.) och hängde av jackan på en av krokarna. Blicken vändes till Elliot som fortfarande såg smått chockerad ut. Hatade han honom? Förmodligen. Ville han dra därifrån? Förmodligen det också.
”Du kan bara hänga dina grejer där”, sa han och pekade mot krokarna. Hoppades att han lagt märke till att Seb tagit av sif skorna. Han gillade inte att påpeka för folk att de skulle ta av sig skorna. Det var onormalt. Inte för att han tog med sig så många kompisar hem, men ändå. Dessutom hade han ju själv inte tagit av sig skorna förrän en vecka sedan.

Han väntade tills Elliot förmodligen gjort som han sagt innan han gick mot trappan. Marmor. Vem fan hade en trappa i marmor? Pinsamt. Inte pinsamt egentligen, men det blev pinsamt nu. En jävla marmortrappa. Helvete mamma!

Elliot tog försiktigt av sig halsduken och drog av sig jackan. Han hängde de på krokarna som Sebastian pekat på. Han tittade ner på golvet. Hur blankt kunde egentligen ett golv vara. Det golvet som en i pågående stund befann sig på var troligtvis svaret på den frågan. Sebastian tog av sig skorna. Ovant ovant. Men varför blir du ens förvånad? Ge dig! Allt här kommer vara ovant för du är inte Sebastian! Ingen är Sebastian! Förutom Sebastian då...bra tänkt Elliot. Vilket snille. Verkligen. Nej, men poängen var väl i alla fall att Elliot var en fattiglapp och det var uppenbarligen inte Sebastian.

Han följde efter Sebastian mot trappan. Som var i marmor. Marmor! Han tänkte på den knarrande trappan hemma, i oklart material. Det var hur som helst långt ifrån marmor. Typ tvärtom. Fanns det ens en motsats till marmor? Ehhh, nej? Jaja, poängen gick fram, typ.

Huset föll i total tystnad. Säg något, Seb. Något. Inget dumt bara. Men inget kom fram. Han kunde inte säga något. Så han ökade takten för att nå fram till sitt rum snabbare.

Han slog upp den vita dörren till hans rum. Var hans rum så farligt egentligen? Det var inte lika överdådigt som resten av huset, men det var fortfarande... Lite för mycket. I alla fall om man jämförde med Elliots kvarter. Fan Seb, så kan du inte tänka!
Rummet var vitt. Som resten av huset. Väggarna var kala, till skillnad från resten av huset. Han satte inte upp sina tavlor. Lät dem ligga i en skrivbordslåda. Sängen var gjord i något mörkbrunt trä. Dubbelsängen, såklart. Vilken tonåring hade en dubbelsäng? Okej, en del. Men det var inte så många som hade en så överdrivet stor. Fan. Vem hade en så stor teve på sitt sovrum? Vem hade två skrivbord, ett med två datorer på och ett fullt med pennor och papper? Vem?!
”Öh, det här är mitt rum”, sa han och mötte försiktigt Elliots blick. Försökte räkna ut om han hatade honom eller inte.

Sebastians rum var...vitt. Elliot hade väntat sig mer tavlor, liksom hey, Sebastian var ju typ en konstnär. Men alltså, wow. Hur många gånger hade ens tänkt det de senaste minutrarna? För många, men vad annat fanns det ens att säga. Sängen. Dubbelsäng. Liiiite större än Elliots madrass.
"Niceee", ughhh, kunde han bara sluta vara den mest cringeiga människan på typ hela jorden? Nähä.
Okej, nu var de alltså ensamma i Sebastians rum, Sebastians rum!!! Elliot tittade upp mot Sebastian. Hur fin kunde man egentligen vara? Alltså sååå perfekt! Var det ens lagligt. Läpparna. Han ville upprepa det på cykeln, fast med ett annat slut. Ett bättre slut. Fan Elliot. Vänner.

Om Elliot hatade honom så ville han inte uttrycka det i alla fall. Det var väl bra egentligen, för Seb skulle inte ha något att försvara sig med om Elliot fick för sig att uttrycka hatet. Det var lugnt, Seb. Kom på något att säga. Var inte stel. Du brukar inte vara stel. Kom igen. Kom igen nu. Något roligt. Inte allt för seriöst i alla fall. Han satte sig på skrivbordsstolen vid det skrivbordet som stod mittemot sängen. Det ’konstnärliga’ skrivbordet.
”Borde du inte veta en massa skit om lärarna och rektorn?” frågade han och snurrade lite på stolen. ”Elevrådsordförande och sånt shit.” Det var väl inte en dum grej att fråga? Det var väl ändå en rimlig fråga? Okej, kanske inte helt. Men han undrade faktiskt på riktigt, så det lät i alla fall inte framtvingat.