Prinsen (sjätte året)
Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Trezzan
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Spoiler: Tryck här för att visa! Spoiler: Tryck här för att visa! Spoiler: Tryck här för att visa! 25 feb, 2020 13:00 |
Avis Fortunae
Elev |
Nepflite
Spoiler: Tryck här för att visa! Ginerva2003 Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Och O.M.G. !!! HALLÅ KAN ALLA BARA TITTA HIIIIIIIIIT!!! Du beskriver Severus hår på ett sådant sätt att jag får upp en inre bild av att det är glansigt och fluffigt, svajigt, och alldeles mjukt att ta på. JUST DET! HAHA JAG HAR ÄNTLIGEN LYCKATS HIHIHI!!! Spoiler: Tryck här för att visa! HermioneGranger100% Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! SweeneyTodd Spoiler: Tryck här för att visa! Cyan Spoiler: Tryck här för att visa! Varning för mycket svåra händelser. Det här kapitlet var svårt att skriva. PG13+ / PG15+ Kapitel 33 - 1971 Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 1 mar, 2020 10:06
Detta inlägg ändrades senast 2024-01-13 kl. 22:25
|
Mintygirl89
Elev |
Oh, Gud! Jag svimmade nästan när jag läste kapitlet! (Som du ser på bilden!) Gud, det var riktigt läskigt! Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 1 mar, 2020 11:59 |
Ginerva2003
Elev |
Så bra!!!
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 1 mar, 2020 17:19 |
Leoney
Elev |
Shit! Tror nog jag har rekord på mugglarportalen i att bli fäst vid en fan fiction. Jag har läst hela Länken, hela Kraften och hela vägen hit sen vid tiotiden igår!!
Det är riktigt riktigt bra, så det kanske är du som ska ha rekordet? I att skriva bäst ff? Men Sniriam är ju världens bästa ship alltså, jag ÄLSKAR dem! Amicis 3 mar, 2020 17:29 |
Trezzan
Elev |
Jag vill bara poängtera att anledningen till att jag får just den inre bilden(av Snapes hår) är för att min bästa väns hår ser ungefär likadant ut. Glansigt, fluffigt och mjukt svajigt! Meeen intala dig du att du lyckats. ((skämt åsido, du har lyckats!!! Och Embla tyckte inte att de va kul att bli liknad med Snape…))
Först varningen och sen bilden på eld… svåra? Vad är det som ska hända..? Jag har öppnat spoilern tidigare men bara nosat snabbt i och sett något om att Eileen räcker sig efter sin stav… Mer än så har jag inte hunnit.. Så det blir spännande att grotta ner sig i detta nu. Dryck kan verkligen pendla mellan solsken och helveteseld om ”lille” Sev får bestämma. Eugene är fundersam och Severus är full av ängslan. Och han röker! För att du använder dig lite av din morfar i honom? Om jag får gissa… ♥ Han känns som en sådan trygg person. Och omgivningarna här tar jag verkligen till mig. Kan verkligen se exakt hur det ser ut! Och så är det tal om sim såklart! En hint till Mintygirl89. Det gillar jag. ♥ Det har varit ett genomgående spår! (Och jag får be om ursäkt Mintygirl89.. För jag tror att det är lite mitt fel att Avis Fortunae skriver såsom det du rättade i din kommentar. ((eller så inbillar jag mig))) Och visst har Snape berättat för Miriam om sin morbror - det är ju trots allt en person som han håller nära och förlitar sig till… Även i framtiden väl? Eller är det bara något jag fått för mig??? Och sen den lilla underbara detaljen om att han simmat med Lily i ån hemmavid!!!! Och det morbrorn säger tycks Snape ha med sig när han lär Miriam. ♥ ”Den[magin] är en naturkraft, men som sådan är den också beroende av ens inre styrka.” ♥ Ååh, det läker hans barnasinne. ♥ Men snart blir det mörkt. Jag känner det på mig. Det är något förebådande med lugnet. Och han längtar efter sin egen stav… Av fel skäl. Och det förklarar så mycket, alltså hans barndom, till varför han dras till svartkonsterna. Att kunna beskydda och hålla det dåliga från honom. Och även om han är tvungen att lämna morbroderns idyll så vet han att Lily är därhemma. Även om han vet vad mer som väntar… Det är otroligt hur miljöskildring kan gestalta känslan i en text. Det är säkert inte kallare eller mer dragigt än någon annan gång - men det känns så. Visst? Åh… Insjunkna kinder. Undrar om han någonsin ser sin mamma i Jess? På något underligt sätt. Kanske i framtiden när hon är illa däran? Uschamej, det är kusligt när hon gläntar på dörren. Och att vardagsrummet ”gapar tomt”… Det förhöjer känslan av skräckfilm. Som taget ur en läskig film helt enkelt. Och håll dig undan Sev… </3 ”Severus försöker minnas, om far någon gång har varit sig själv” Han har alltså en bild av hur en fader ska vara. Hans fadersfigur är väl säkerligen Eugene och han jämför dem båda med varandra. Och arg är han. Förstås. Ilskna brännande tårar… Men kan det vara så??? Som jag nu tror? Att Severus pappa är sjuk? Såsom Eileen säger här? Att han ser saker som inte finns… Kanske lider han av någon psykossjukdom? (Eller är det för att jag pluggat hela kvällen…?) ”Vad har du tagit?” …. JA? Vad i helskotta är det som händer…? Jag blir så … intrigued. Usch. Jag har så svårt för att förstå hur våld i nära relationer ter sig. Vad det är som orsakar en person att stanna kvar i destruktiva förhållanden. Jag önskar att jag kan lära mig mer. Det är fruktansvärt att veta att det finns liksom det är fruktansvärt att läsa när du gestaltar det. Åh… DET ÄR DÄRFÖR ELDSVÅDORNA VAR PÅ BILDEN! Stackars Severus att ha vetskapen om att han tänt eld på sitt egna hem. Och vilken liknelse till Harry i samma ålder. Om än kanske inte lika hemskt så blir magin starkare och det händer saker som ungarna inte kan rå för.. Eller kan rå för? Åh jisses. Sev…. Bli inte ihjälslagen älskade unge… Låt honom inte slå magin ur dig med sina knytnävar. Detta får väl bli veckans låt. Men genom att byta ut Eugene som fadersrollen i låten. Men tro mig - det är svårt att hitta en passande låt när en läser om en pojk som är i färd med att bli misshandlad. 3 mar, 2020 23:35 |
Mintygirl89
Elev |
4 mar, 2020 07:06 |
Pride Potter
Elev |
I'M BACK!
Vet inte riktigt om någon har saknat mig men nu är jag i alla fall tillbaka. Har sträckläst i tre dagar efter skolan, och nu är jag tillbaka. Dock kommer jag nog inte skriva lika långa kommentarer som jag gjorde förut, när jag skrev kommentarer till nästan varje stycke. Hur som helst, alla kapitlen jag har läst hittills är helt fantastiska. Du skriver med bra flyt i texten. Inga konstiga ordval eller sätt att uttrycka sig. Man förstår alltid vad du menar, i alla fall jag! Dessutom är dina miljöbeskrivningar något att dö för. Nu längtar jag till nästa kapitel. ♥ 5 mar, 2020 16:03 |
Avis Fortunae
Elev |
Mintygirl89
Spoiler: Tryck här för att visa! Ginerva2003 Spoiler: Tryck här för att visa! Leoney Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Pride Potter Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 34 - Prins “Det var den kvällen min mors magiska förmågor försvann för gott. Hon kunde aldrig läka såren." Han strök tankfullt över bröstkorgen. "När hon insåg vad som hade hänt, var det som om all kraft flöt bort ifrån henne.” Jag låg med kinden mot ett av de mörka märkena. Tårarna hade torkat och bildat mönster över det, och mina armar var hårt slutna om hans kropp. Hur skulle jag någonsin kunna lämna honom igen? “Min far försvann hemifrån för en kort tid. Kanske när ruset från drogerna sjönk undan och han såg vad det lett till. Jag såg honom i alla fall inte mer innan min avresa till Hogwarts.” “Så du kunde ta dig dit? Vem tog hand om dig?” “Min mor, så gott hon kunde. Jag läkte ihop … i alla fall på utsidan.” Han avbröt sig och drog filten över mina axlar: “Du darrar. Förlåt att jag …” “Nej, snälla. Säg inte förlåt för det, Severus …” Jag kröp närmare, gömde huvudet mot hans hals och försökte få mina skälvande armar att hålla honom stadigt. Han strök över min rygg ovanpå filten. “Hur tog du dig igenom det?” viskade jag. “Visst kunde jag ha gått samma väg som min mor, med krafter som tynade bort där och då”, sa han. “Men under sommaren med morbror hade jag trots allt fått en styrka. Så mina känslor tog en annan väg. Jag lovade mig själv att aldrig mer låta det onda göra mig illa. Jag skulle lära mig försvar mot det och förstå hur det fungerade, i alla sina former. Och jag var även övertygad om att det här var droppen, den vändpunkt som skulle få mor att lämna honom.” Han tog ett tyst, darrande andetag innan han fortsatte: “Jag hade fel.” “Men hur kunde hon …?” “När jag återsåg min far under julledigheten var han, liksom mor, helt förändrad - spak och eftergiven. Mycket tyst. Vi har egentligen aldrig sagt så många ord till varandra efter det, varken gott eller ont.” “Och ingen fick någonsin reda på vad som hänt?” “Du är den första.” “Inte ens … ?” “Nej”, sa han, men blev lite ljusare i ögonen, “inte ens Lily. Men hon var den ljuspunkt som fick mig att fortsätta kämpa, att ge allt i utbildningen från start.” Som många gånger tidigare kände jag tacksamhet mot Lily för den roll hon spelat i Severus liv. Kanske hade hon, på sitt sätt, även räddat det. “Jag föresatte mig att lära allt som var värt att veta om magi”, fortsatte han. “Speciellt om de onda krafterna. Min åsikt var att man måste känna dem utan och innan för att kunna försvara sig. Jag förstod inte andras återhållsamhet. I första årskursen hade jag lyckats ta reda på mer om olika förhäxningar och förbannelser än många av de som gick sista året.” Så detta var alltså orsaken. Jag mindes hur Sirius, när de fortfarande var ovänner, pikat Severus på grund av hans intresse för svartkonster. “Lockelsen till mörkrets sida började spira i de där studierna”, var det nu han själv som konstaterade. “Som du vet tog den ett riktigt grepp om mig, när Lily och jag skildes åt. Och jag hade överhuvudtaget inga positiva erfarenheter av så kallade mugglare. Möjligen Lilys föräldrar, som jag hade träffat sporadiskt, men inte direkt några andra. Nu kan jag tycka att det var väldigt enkelspårigt och naivt att tänka så.” “Du var ung och hade svåra erfarenheter …” “Ja, men likväl … nå, det går inte att ändra historien. Bara att försöka reparera det som är möjligt.” “Återvände du hem ibland?” undrade jag. “Det var man tvungen att göra under sommarferierna, men jag såg till att det blev kortvarigt. Och vi gick som sagt aldrig i vägen för varandra längre, far och jag. Det blev bäst så, om inte annat för att skona mor. Jag tror inte att hon kunde uppbåda kraften att bryta med honom. De var båda brutna.” Han blev tyst ett ögonblick. “Det kan ju ha varit så, att de kände sig misslyckade gentemot mig.” “Vad hände när du blev vuxen?” “Det var då de flyttade, långt bort från byn. Mor erbjöd mig att ta över huset på Spinnargränden. Sedan det praktiska kring övertagandet blev klart, har vi inte träffats.” Han ryckte lätt på axlarna, som om han sedan länge försonats med tanken: “Vi har inget att säga varandra.” Jag kände mig också konstigt nog svarslös, men desto mer rik på känslor, där vi låg tätt intill varandra. Han var varm nu och andades med lugna, jämna andetag. Efter en stunds tystnad frågade jag: “Varför behöll du huset?” Han verkade inte bli förvånad, utan sa: “En relevant fråga. Men jag har haft ett behov av att ständigt återvända dit.” Med ett tankfullt ansiktsuttryck granskade han den nattsvarta himlen. “Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…” Jag tänkte på hur oroligt han kunde sova ibland, och rycka till i sömnen, som i försvar mot något. Tårarna steg på nytt i mina ögon och vätte ner hans hals. Han vaggade mig lätt och viskade: “Så, så. Gråt nu inte mer för min skull … ett av mitt livs skönaste minnen råkar faktiskt också vara från Spinnargränden.” Jag lyfte på huvudet och såg frågande på honom, skulle just undra om det var något från den tidiga barndomen, innan jag såg en liten retsam gnista i hans ögon och kom på att ett av mina skönaste minnen också var från samma plats. Närmare bestämt hans gamla sovrum, på annandagen förra julen. Vi skrattade till, ett läkande, tårfyllt skratt, och jag sjönk tillbaka in i hans famn. En stund låg vi där i våra egna tankar. Så kom jag på något. “Hur gick det med din morbror, med Eugene? Kunde ni träffas igen?” “Min mor bröt kontakten”, svarade Severus. “Av många skäl, skulle jag tro, alla avsedda för att skydda sin bror. Även om min far aldrig blev likadan igen, vet jag ju inte heller vad han kan ha ställt för ultimatum. Jag tänkte tyvärr likadant som min mor, och vågade aldrig besöka morbror igen.” “Men när du blev vuxen?” “Det hade gått så många år … och jag …” “Severus”, sa jag och reste på huvudet igen, medan jag allvarligt fångade hans blick och höll fast den. “Du inser väl att du måste söka upp honom?” Han såg lite förvirrat, nästa yrvaket, på mig. Så rynkade han fundersamt pannan. “I framtiden kanske”, sa han, “om det här eländet någon gång får ett slut, om mörkret …” “Men tror du inte att han skulle kunna ge dig styrka? Precis som han gjorde då?” “Jag har inte tänkt på det så … Miriam, jag vet inte ens om han lever.” Severus skakade bekymrat på huvudet. “Och om han gör det, måste han ju känna sig sviken av vår familj.” “Det vet vi inte säkert”, vidhöll jag. “Tänk vad han måste ha oroat sig för dig under uppväxtåren! Han skulle säkert uppskatta att se vilken fin person du har blivit …” Jag strök över hans vackra anletsdrag och det silkeslena håret, men de mörka ögonen betraktade mig med viss skepsis. “Du ser mig med kärlekens ögon, Miriam. Men om man ser krasst på det - vad har det blivit av mig egentligen?” Något mycket finare än vad han själv insåg. Hur skulle jag få honom att förstå det? “Eugene ser dig också med sådana ögon”, sa jag i en plötslig ingivelse. “Du borde försöka träffa honom. Tänk på det i alla fall.” Jag lade huvudet på sned och gav honom den där blicken jag visste att han inte kunde motstå, vilket lockade fram ett motsträvigt leende i det vemodiga ansiktet. “Ditt lilla odjur”, sa han kärvt, drog mig till sig och kysste mitt hår. “Vi får se. Bara att hitta honom kan bli ett företag.” Jag funderade och kom plötsligt på något, ett minne från nyårsafton för två år sedan, då jag hade varit magiskt förklädd och spelat den uppdiktade släktingen Metrimona, på Severus mors sida. “Han måste ju heta Prince i efternamn?” frågade jag nu, och Severus nickade bekräftande. “Då har vi i alla fall en plats och ett fullständigt namn att utgå ifrån”, sa jag. “Ett vackert namn … Prins.” “Jag har alltid tyckt mer om det än mitt nuvarande efternamn”, erkände han. “Ditt nuvarande är också vackert … men du är verkligen en Prins, Severus.” Det gick nästan att höra ljudet av hans ögonbryn som skeptiskt drogs ihop, men så började han skratta sitt dova, vibrerande skratt och kysste mitt hår på nytt. “Hur ska man hantera alla dessa smickrande ord?” mumlade han, nästan generat. “Det är på tiden att vi får sova en stund, min skatt. Tack för att jag får vara hos dig.” Ögonblicket därpå sov han, en lugn och utmattad sömn, med det utslätade, oskyldiga ansiktet. Jag kysste honom försiktigt vid den mörka tinningen. I den begynnande gryningens ljus såg han verkligen ut som en prins. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 8 mar, 2020 11:06
Detta inlägg ändrades senast 2024-01-13 kl. 22:26
|
Nepflite
Elev |
Jätte bra avsnitt, Och Miriam har verkligen nått in i hjärtat på honom.
Man får verkligen se vilket starkt förtroende han har för henne och tvärtom. bara så synd att han varken kan eller får avslöja det som komma skall, som jag vet eller kan se att han verkligen vill. 8 mar, 2020 11:36 |
Du får inte svara på den här tråden.