Flowers in the dark [PRS]

Det finns inte mycket att säga där i stunden, bland annat för att personen hon skulle prata med i fråga är helt inkapabel till att prata.. Men också för att Hayley själv inte har någonting alls att säga. Hjärnan står för engångsakull stilla, och jösses vad skönt det är. Händerna fortsätter massagen per automatik, över alla knotor och muskler. Arbetar fint fint med lurvbollens stackars, överarbetade kropp. Hon behöver inte ha ögonen stängda, utan de ligger i lugn och ro stängda. Rätt fridfullt ändå, att kunna jobba sådär ned ögonlocken stängda, under tystnad. Alla tre verkar lite utmattade efter det hela, Yaosu först och främst. Men de ligger tysta allesammans. Tills Hayley märker en blick på sig själv, och ögonlocken öppnas. Hon vet inte hur länge tjugoettåringen legat och stirrat på henne, men en stund har det defintivt varit. Lite underligt ändå. Och generande. Kinderna är liksom alldeles rosiga av det hela.
"Är jag så underbar att du inte kan hålla ögonen borta?" Frågar hon i resan hon. Det går inte att hålla sig från att skratta åt det där knorrande mötet som sipprar ur hans mun, eller öronen som frenetiskt vickar på sig. Chuchu verkar ha hittat en ny hobby, istället för att bita folk på tårna har hon börjat gnaga på den lilla svansen. Än en gång, bedårande. "Försök att sova lite, du behöver det." Orden var riktade mot dd bägge två, men självklart Yaosu i förstahand. Gulleplutt. Händerna stannar till med sin massage över ryggen på honom, och kliar honom istället mellan öronen en kort stund, innan hon fortsätter.

I den stunden var det nog bara bra att Yaosu inte kunde tala, för annars hade han med största säkerhet slängt ur sig något dumt - typ som ett ja som svar på hennes fråga. Det var sanningen, hur mycket han än ville förneka att det var det. Inte för att det egentligen var något fel med att han fått känslor för Hayley, snarare för att det var på tok för tidigt och därmed en aning pinsamt. Samtidigt visste han att känslor man skaffade sig för andra inte var någonting som gick att styra över, men han önskade nog ändå att det varit en möjlighet. För i slutändan var han halvt skräckslagen över risken som hängde över dem på grund av hans dunkande lilla hjärta. Risken att han skulle råka skrämma bort henne.
Istället för att utstöta ytterligare ett underligt läte, gömde tjugoettåringen nosen bland kuddarna och slöt bestämt ögonlocken. Han tänkte göra som hon sagt, försöka att sova. På så sätt skulle alla dessa krävande funderingar försvinna och allting skulle bli lugnt och fridfullt. Det var ju ändå precis det han behövde i stunden, lite lugn och ro. Öronen fortsatte att vicka på sig en stund, trots att han äntligen börjat slappna av. De följde ljudet av den yngre flickans hjärtslag, andetagen och det lilla fostret inne i magen på henne. Yaosu fann det otroligt rogivande, lite som när man lyssnar på regnet som slår mot fönsterrutorna.
Det hela slutade med att den äldre av de två ungdomarna somnade som en stock. Andetagen var lugna och alla tankar hade suddats ut, vilket lämnade rum för total avslappning. Sömnen varade också en stund, inte bara i någon halvtimme. Först när en knackning ljöd genom lägenheten sprang han upp, med öronen spetsade.

I en liten stund verkar det som att Hayley ord inte difekt gör någonting bättre. Det hade verkligen varit ett dumt skämt, det är väl klart att hon inte är så underbar så att den andre stirrar på henne. Eller ja, det tror hon åtminstone inte tills hon får den reaktionen hon får. Totalt ignorerad. Jaha. Men det år förståeligt, efter allt som hänt under dagens gång. Yaosu är trött, så himla trött. De stora ögonen sluter sig, och han verkar för engångsskull helt rofylld. Förutom öronen som vickaf på sig lite dittan som dattan. Gulligt. Artonåringen fortsätter med sin massage över den muskulösa kroppen, försiktigt men ändå bestämt. Det är inte förrän hon märker de mer regelbundna andningarna som hon slutar upp med det, låter honom vara ifred. Istället sluter hon sina egna ögonlock, och faller så småningom till sömns hon med.

En knackning hörs genom den fläckfria lägenheten. Det får alla tre upp på fötterna. Hayley hade visst slingrar sina armar om Yaosu under sömnens gång. Aja. Hon glider upp från sängen, inte lika kvickt som de andra två, och rör sig mot dörren i hallen.
"Hejsan fån, tack så mycket för att ni väckte oss." Muttrar hon mot sin bästa vän. Dumt fån.

Efter att ha greppat tag om halsbandet och illa kvickt slängt på sig ett par mjukisbyxor, kikade Yaosu efter Hayley som öppnat ytterdörren. Hade han kunnat sova i typ tre timmar till? Ja. Hade han varit alldeles för bekväm mest pågrund av det faktum att den yngre flickan varit så pass nära? Ja. Okej, så det var tydligen inte ens värt att försöka förneka det hela för sig själv längre.
”Varför har du ingen tröja på dig?” Frågade Zihao och såg ytterst suspekt ut. Åh, just ja. Det var vad han skulle göra - ta på sig sockor och en tröja. Fan, hjärnan var fortfarande lika långsam som en snigel. Tydligen hade sömnen inte riktigt hjälpt med hela den aspekten.
”För att jag låg och sov, är det en tillräckligt bra anledning eller vill du ha mer?” Undrade den äldre brodern och höjde prövande på ett av ögonbrynen.
”Varför kunde du inte sätta på dig tröjan innan du ställde dig där och såg..halvnaken ut?” Kontrade nittonåringen och höjde också lätt på ett av de mörka ögonbrynen. Det var bara två år emellan dem och med åren blev deras ansiktsuttryck mer och mer lika. Ögonen var lika mörka, nästan omöjliga att skilja på, de mörka lockarna båda svarta som natten och längden ungefär densamma. Zihao var lite längre, men det märktes bara som de ställde sig rygg mot rygg, vilket för övrigt inte skulle ske där och då.
”Du överdriver, vadå halvnaken? Du kan knappast kalla det här att vara halvnaken”, utbrast Yaosu och stirrade ner över sin egen överkropp. ”Och förresten är det mitt hus, så sluta klaga”, fortsatte han bittert och drog flyktigt händerna genom håret. Dumma Zihao som alltid kom och förstörde hans humör. Han slängde en lång, mörk blick mot den yngre brodern innan uppmärksamheten slutligen vändes mot Joshua.
”Gick det bra att åka hit? Ska jag hjälpa er med packningen? Åh, välkommen förresten.” Ordbajs.

Hayley hade inte tänk så långt att det kanske hade varit bäst om hon hjälpt den äldre Huaze brodern, men ja.. hon kan inte direkt hjälpa honom att klä på sig, så det är inte direkt något hon kan döma sig själv för. Hon själv märker inte ens att något saknas förrän Zihao själv påpekar det, hon hade varit i full färd att hjälpa sin bästa vän att komma in. Så, som den nyfikna lilla flicka hon är kikar hon upp, och jo, hon ångrar sig. För jösses vad attraktiv han är, som en modell. Det hade varit lättare att hålla de ostyrbara, tankarna ,som helt styrs av hormoner, i kontroll när den andre av de två haft tröjan på sig. Jösses, hon vill himla med ögonen åt sig själv. Men hon är ändå en artonåring med livlig fantasi. Nu kanske hon inte gillar att vara nära män, och att hennes barndom förstört det en hel del, men det hindrar inte tankarna från att röra ihop sig helt och hållet. Hayley tvingar bort blicken från Yaosu, och tar emot en liten väska. Än en väska med utvidgningsbesvärjelse över sig.
”Allting är med,” säger Joshua med en gäspning, innan han håller upp påsarna med varm hämtmat. Ignorerar helt och hållet konversationen som pågår mellan de två äldsta Huaze bröderna. Hayley själv är lite fascinerad över hur spot on deras ansiktsuttryck är. I vanliga fall är de inte så förskräckligt lika varandra, men när de väl håller på sådär så ser hon definitivt en stor liknelse.
”Precis, sluta klaga Zihao,” instämmer den artonåriga flickan och rör sig in mot köket med påsarna fylld med mat. Det var trots allt så Gud menat att människorna skulle vara när han skapat dem. Och det är en trevlig syn, ingenting fel med att påpeka det, eller hur? Som sagt har hon lite problem med vad som kommer ut ur munnen och vad som inte gör det, precis som det verkat att hon flirtat med Yaosu innan. När det verkligen inte varit det hon velat. Joshua svansar efter henne, innan Chuchu fångar hennes uppmärksamhet totalt. Den lilla vovven springer runt deras fötter, uppmärksamhet tack. Han höjer blicken mot Yaosu och nickar långsamt. Han vet inte riktigt vad han ska säga om sin kompis påpekande.
”Jodå, resan gick fint fint.”

”Åh, Blondie, jag såg dig inte ens först”, bet Zihao tillbaka och tog av sig skorna, som han inte placerade på någon skohylla. På samma sätt knölade han in jackan i garderoben och ruskade på sig, innan han följde efter Jodhua in i lägenheten.
”Zihao”, väste Yaosu och skyndade sig fram till garderoben, där han hastigt fick upp jackan på en galge och ställde upp skorna på hyllan.
”Vad?” Den yngre brodern vände sig om och betraktade tjugoettåringen. Det var så smärtsamt uppenbart att han inte ens insåg att det han precis gjort var ytterst ohyfsat. Men kanske han inte brydde sig eftersom han visste att det inte skulle finnas några större konversationer en dag som denna. Han visste allt hur han skulle spela sina kort, en förmåga han förfinat ända sedan han var en liten fis.
”Häng upp jackan nästa gång och ställ upp skorna”, muttrade den äldre och rätade på sig.
”Du vet att jag är glömsk..mitt huvud är bokstavligen en enda stor röra och tinningarna dunkar som två bongotrummor”, gnällde nittonåringen och putade med underläppen. Som sagt, han var en mästare på att lägga fram rätt kort vid precis rätt tillfälle.
”Jo, jag vet, men du måste försöka”, svarade Yaosu med en suck och rasade fram till den längre av dem. ”Vi äter först så kan vi oroa oss över det där andra senare”, fortsatte han och log blekt.
De två bröderna delade en hastig blick innan de tassade efter de två artonåringarna. Zihao stannade till på vägen till köket med ett litet pipande läte. Åh jo, Chuchu hade börjat nafsa honom i hälsenorna igen och verkade snart övergå till tårna. Orkade den äldsta Huaze brodern bry sig om den lilla utvecklingen? Knappast. Istället fortsatte han mot köket medan händerna drogs genom de svarta lockarna och en gäspning kröp fram. Han skulle nog behöva sova ännu mer, men det fick vänta tills vidare. För tillfället hade han för mycket att tänka på, och däribland ingick naturligtvis den där lilla kommentaren Hayley gjort tidigare. Suck.
”Det var ju bra, det brukar kunna vara ganska mycket trafik såhär på eftermiddagen”, sade Yaosu och gäspade ännu en gång. Långsamt, som om han av någon anledning inte kunde röra sig snabbare än snigelfart, började han lyfta upp de olika maträtterna från påsen. Den större av dem innehöll allting som behövdes till att göra hot pot, i alla fall om man hade en löstagbar kokplatta och kastrull delad i två delar. Och ja, tjugoettåringen hade självfallet vis det. I den andra påsen fanns diverse smårätter, allting från soppa, till kalla och varma rätter.
Magen knorrade till och han bet sig själv löst i underläppen. Gud vad hungrig han var. Det var nästan middagsdags och de hade inte ätit någonting sedan frukosten. Kanske Joshua och Zihao gjort det, men båda han själv och Hayley hade ju sussat sött i flertalet timmar.
”Ska vi äta? Tror inte att jag orkar vänta länge till..”

Av någon dum anledning känner sig Hayley lite förnärmad av smeknamnet, Blondie. Det är en sådan negativ klang över det hela. Sen är det lite underligt, hon brukar inte vara lätt att förolämpa, men när det kommer till en viss Huaze Zihao så blir hon någorlunda lättirriterad.
"Hellre lite kort än stor som en mumakil." Med ett lätt fräsande skickar hon en liten grimas mot nittonåringen. Den stora drummeln. Nu kanske inte alla förstår vad en mumakil är, men det är ett stort fiktiv djur, släkt med elefanterna, som man kan finna i Tolkiens böcker. Nu förstår nog ingen annan kopplingen förutom Joshua, som skrattar lire tyst från sitt hörn, men det är det som är härligt. För nu kommer Zihao inte ha någon som helst koll på vad en mumakil är. Rätt åt honom. Istället fokuserar hon på maten, dukar fram till de alla fyra, trots att hon hellre vill glömma bort den mellersta Huaze brodern. Sen så glider hennea uppmärksamhet tillbaka till Chuchu. Vovven måste vara ännu hungrigare än dem, ingen av dem har fått någon lunch.. och Chuchu är så liten. Så hon häller upp hennes mat i en skål, och ställer fram det på hennes vanliga plats. Därefter sneglar hon upp mot Joshua, fäster blicken på honom. Krävs inte mycket mer för honom att förstå vad det är hon vill.
"Vet du om Isaac kommer någon gång snart förresten?" Frågar han harklandes efter syskonens dumma fejd. Han hadd glömt att ställa den där frågan innan de anlänt, så det får helt enkelt bli här och nu. Hayley behöver trots allt veta.

Nej, varken Yaosu eller Zihao hade den blekaste om vad en mumakil kunde tänkas vara. Däremot dröjde det inte länge förrän den yngre av de två fiskat upp mobilen, efter att han lyckats skaka av sig Chuchu och hennes fullt seriösa nafsande. De mörka ögonen var fästa på mobilskärmen ett ganska långt tag innan de smalnade och han istället övergick till att blänga på Hayley. Det var inte bara en mörk blick, utan någonting mer än så. Typ som om han hade lust att flyga rakt på den ett år yngre flickan och bita henne riktigt hårt.
”Nej, Zihao”, morrade tjugoettåringen och stannade genast upp med att hålla upp soppbuljongen i kastrullen. ”Vi ska inte äta upp Hayley”, fortsatte han varnande och greppade tag om den yngre broderns händer, bara för att sätta honom i arbete istället. Det fanns en hel del råa saker som skulle läggas i kastrullen, en del i den starka buljongen och en annan i den milda. Man fick välja själv och det var nog anledningen till att han personligen älskade just den maträtten så mycket som han nu gjorde.
”Isaac”, upprepade nittonåringen med en trumpen min, samtidigt som han började lägga upp både rått kött och råa grönsaker på en tom tallrik. ”Varför undrar du? Jag har inte träffat honom sedan han började jobba för den magiska kongressen”, fortsatte han med en axelryckning och stoppade i sig en hel skiva med rått lamm, helt ovetande om att det för en annan uppfattades som otroligt äckligt.

Var det löjligt hur mycket Hayley njöt av att se ansiktsuttrycket förändras på några sekunder? Kanske en snutta, men det gör hon iallafall. Hon kan inte undgå att le över det hela, för hon gläds fortfarande av att ge den ett år äldre verbala käftsmällar lite då och då. Det är liksom det enda hon kan göra efter allt som hänt. Det är verkligen inte så att hon hatar den andre, inte längre. Men hon behöver vara på sin vakt, för Joshuas skull, och i och med det kan hon inte komma överens med honom. Kanske det är dumt, och hon har gränser, men hon tänker iallafall bita tillbaka när någon annan börjar. Hur löjligt det nu än låter. Artonåringen kan uppenbarligen vara rätt löjlig, men hon har sina stunder då hon är lite mer trevlig, tro det eller ej. Det som kommer därnäst får henen att stanna till. Det är så självklart att de slagit till en öm nerv bara genom att fråga om Zihaos gamla vän. Blicken glider över hans ansikte, det där vanliga ansiktsuttrycket har helt plötsligt blivit väldigt trumpen, ledsen.
”Har inte sett honom på ett tag bara, varför har ni inte träffat varandra?” Och där med zoomar Hayley ut. Inte för att hon inte lider med den andre, det gör hon verkligen, men den delen av samtalet är privat. Det har hon ingenting med att göra. Plus fick hon reda på det hon behövde egentligen. Det hade varit väldigt mycket lättare om Isaac kommit till dem, men nu förstår hon varför, och hon kan mycket väl ta en titt förbi byggnaden där den magiska kongressen håller hus, och berätta allt för henne. Blicken glider från Zihao till Yaosu, och sedan tillbaka. Hon vill gärna låta blicken stanna där på tjugoettåringen, han är så snäll och bra att titta på, men ögonen glider ändå till Zihao. Av den simpla anledningen att hon inte kan sluta undra över hur han kommer reagera på att barnets är hans bästa vän. Sedan trappar det uppåt, och hjärnan börjar försöka se hur Isaac kommer reagera. Mycket tankar som inte får plats i det stackars huvudet.

I och med att de två turturduvornas konversation tog en mer privat vändning, bestämde Yaosu sig för att gå och sätta på sig en tröja. Att sitta och äta i bar överkropp var bara ohyfsat och därmed tänkte han inte göra det. Egentligen var han inte ens en såndär person som gick omkring utan tröja överhuvudtaget, utan det hade liksom bara blivit så. Han hade som vanligt fått lite småpanik när Zihao satt sin fot innanför dörren och tja, det hade väl sluppit undan i kaoset som var hans stackars hjärna. Inget konstigt med det inte.
Tjugoettåringen slank in i garderoben och drog igen dörrarna efter sig. Hayley och den mellersta Huaze brodern verkade absolut inre komma överens och han förstod verkligen varför såhär på efterhand. Inte nog med att nittonåringen varit ett as i flertalet år, nej, han gick även omkring och kallade henne för blondie, plus att han kommenterade hennes längd med en ytterst negativ klang. Personligen tyckte han att den yngre flickan var väldigt gullig och att hon var kort bidrog en smula till detta. Nu hade hon självfallet varit minst lika söt om hon varit längre, men det var på något sätt extra charmigt. Hon var så kort att han var tvungen att böja sig ner för att vila hakan på den blonda hjässan. Urgulligt.
De mörka ögonen gled fram och tillbaka över de olika tröjorna som hängde på sina respektive galgar. Med tanke på garderobens storlek hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer kläder, men inte då. Yaosu gillade att hålla allting organiserat och det var därför allting hängde med stora mellanrum mellan sig. Fast det gjorde det inte lättare att välja för det. Han kliade sig själv löst i nacken innan han bestämde sig för en simpel, svart tröja med halvlånga ärmar och djup urringning.

”Så, nu äter vi innan jag svälter”, sade den äldsta av de alla fyra och slog sig ner vid bordet. Buljongerna som alla råa ingredienser skulle ner i stod och puttrade för fullt och allting annat som stod framdukat såg otroligt gott ut. I alla fall så pass att en viss person började dregla. Okej, de var två vid det laget, då Zihao också satt och såg utsvulten ut. Stackarn, det kunde inte vara lätt för honom när mörkret lagt sig.
”Jag har redan strukit med pågrund av hungern”, knorrade den yngre brodern och började stoppa ner diverse köttskivor i den starka delen av kastrullen. ”Vad var det som tog så lång tid? Att välja den där tröjan? Är inte det där typ den enda sortens tröja du har?” Fortsatte han buttert och började snart tugga på en av de kokta köttbitarna.
”Nej, jag har faktiskt tre andra färger”, påpekade Yaosu, fullt seriös. Ja, han hade samma slags kläder i flera upplagor. Många vita skjortor, många långärmade tröjor, några stickade och så en del halvlånga. När det kom till byxorna var det ungefär samma visa. Varför göra det jobbigt för sig?
”Wow, du är så kreativ”, svarade Zihao och himlade med ögonen, innan han återgick till att plocka med maten.
”Nåväl..” Tjugoettåringen började lägga ner sitt egna val av grönsaker och kött i buljongen innan han också tog för sig av diverse andra rätter. ”Om ni har några frågor om maten så är det bara att fråga..”