Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia gav ifrån sig ett skratt. Hon kastade skräpet i soporna under diskkon och gick ut igen. Hon sträckte sig efter handduken och plockade upp klänningen hon burit tidigare.
"Jag följer gärna med. Vill se mer än bara huset." Cecilia log mot Mara och började gå mot huset igen. "Bäst vi lägger oss då. Gian eller Luca syntes inte till. De hade förmodligen gått till sitt.

"Du kommer se mera än bara huset. Vi kommer träffa farmors släkt, våra andra kusiner blir det väl? Kanske sysslingar eller pysslingar." Hon skrattade och nickade.
"Ja kom jag börjar bli rätt trött."

Alba reste sig mödosamt upp och tog sig in i huset.
"Far?" Sa han och såg sig om. Han såg sedan sin bror och höjde handen i en hälsning.
"Har du sett pappa?"

Cecilia nickade och log vänligt åt hennes håll.
"Det blir trevligt att träffa de. Vi verkar har en ganska stor släkt.", skrattade Cecilia vid tanken av det.
"Vill du vara uppe ett tag till, eller ska vi gå och lägga oss?", frågade hon, som att de kanske skulle tillbringa kvällen ihop ett tag till. De hade ju trots allt olika rum och skulle inte se varandra då.

"Alba.", utbrast Valentino då han fick syn på sin bror. Han log brett.
"Jag tror han gick och lade sig. Kan jag hjälpa dig?" Hans leende försvann när han anade att Alba kanske hade ont. Han visste ju att Alba tyckte det var besvärligt med benet.

"Vi kan gå och lägga oss. Jag är rätt trött." Mara drog handen genom håret och gav henne en suck.
"Så kom" Hon började gå och tog sig upp för trappan.

Alba såg sin bror och hajade till.
"Åh Valentino..." Han lutade sig mot väggen. Nog kände han sig stark vem han var men det kändes som hans ben gjorde det bara besävr några gånger.
"Du såg kanske inte det. Men mitt ben börjar värka igen. Så kan jag få lite hjälp?"

Cecilia gäspade och förstod att hon inte skulle kunna vara vaken länge till ändå. Hon nickade till svar och följde sin kusins exempel och gick uppför trapporna hon med.

"Vad kan jag göra?", sa Valentino och rynkade pannan en aning samtidigt som han såg ner på Albas ben som för att undersöka det. Han var inte läkare. "Kanske vi borde ringa läkaren? Han kanske kan ge dig råd?", föreslog han.

"Åh stötta mig medan vi går kanske? Så jag slipper lägga sådan stor vikt på foten. " Han gav honom ett svagt leende innan det snabbt dog.
"Jag är så rädd att berätta för både far och Matteo om detta. Att jag kommer tvingas sluta. Men jag tror jag inte har något vall om detta fortsätter." Han såg ner mot foten och nickade.
"Jag borde ha sagt det till Vincent men han hade så fullt upp med farmor så jag tyckte att jag inte kunde ta den tiden."


"Och imorgon äter vi frukost utomhus i värmen. Sedan tar vi på oss snygga kläder för att sedan ta oss in till staden. För på eftermiddagen ska vi till våra släktingar. " Mara log glatt och öppnade sin dörr.
"Är du okej? Det är väl nytt för dig? Du har väl varit här förut?"

"Ehm. Okej!"
Valentino tog ett steg närmare för att lägga armen om Albas rygg och stötta honom. "Vänta med att ta ut något i förskott. Du vet inte vad Matteo kommer att säga.", sa han lite fundersamt samtidigt som de rörde sig därifrån.
"Skulle du vilja fortsätta fast än det fortsätter?", frågade han nyfiket och log snett åt honom.

"Det låter trevligt.", svarade Cecilia gillande och gav ifrån sig ett skratt. Hon stannade upp av Maras frågor. "Ja. Det är första gången jag är här." Hon pausade och log sedan. "..Men jag gillar det här. Jag ser fram emot att åka in till stan imorgon."

"Ja det är klart jag vill fortsätta.." Han gav honom ett leende och lutade sig trött mot hans kropp.
"Jag må ha en protes men det stoppar inte mig." Sa han och gick sakta.

"Men du kommer älska det mer och mer. Du kommer älska våra kusiner blir det väl? Eller är det sysslingar?" Hon funderade en stund men log sedann.
"Hur som helst."

Nästa morgon vaknade Cecilia av att det knackade på dörren.
"Cecilia? Är du vaken?" Det var Gian. Cecilia gnuggade sina stängda ögon i försök att väcka sig själv. "Ja-..-Ja!", svarade hon samtidigt som hon kvävde en gäspning.
"Vi ska åka om ett tag. Bäst att du gör dig klar."
Cecilia öppnade ögonen och blev med ens påmind om var hon var någonstans. Det var uppfriskande att vakna upp på ett nytt ställe, ett ställe hon länge hade velat åka till.
Hon kände ivern och ryckte av sig täcket för att gå fram till garderoben och leta reda på något passade att ha på sig denna dag.

Mara hade redan vaknat och klädde på sig. Log mot Gian.
"Så hur sov du Cecilia? Visst var det underbart?"

Alba satt vid frukostbordet med sitt ena ben över det andra. Läste en tidning och såg sedan upp.
"Godmmorgon." Han flinade.
"Sovit gott?"