Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Sienna hade fått stränga order om att hålla sig i närheten då tidpunkten för Brynjolfs besök närmade sig, och det var med en viss förväntan hon väntade på det. Det gick ju inte att undgå att det var något särskilt med tanke på den extas hennes far verkade befinna sig i. Fadern hade sprungit runt och donat en god stund nu, i god tid plockat fram både dricka och bröd.
”Tänker du inte säga något om vad det är ni har i kikaren?” Envisades hon, nyfiken som hon var men hon hade väl också fått sin envishet ifrån sin far.
”Icke -du får helt enkelt vänta och se. Men ta det med ro, den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.” Svarade fadern som tycktes hoppa upp i luften då han hörde Brynjolfs röst. Samtidigt som han också sken upp rejält, något som fick Sienna att släppa ut ett lätt fnitter. Inte på något vis illa menat, men han var ändå för rolig som han höll på. Hon följde honom nyfiket ut i hallen och sken själv upp något då hon fick se att Erland följt med Brynjolf dit. Hon log och gick genast fram till honom.
”Har du fått reda på något?” Frågade hon nyfiket.

"Sienna!", utbrast Erland då han fick syn på henne. Han hade inte kunnat hejda sig. Orden hann före än tanken. Han slogs av att hon var så vacker. Den där blicken, leendet.. Utan att, igen, tänka efter greppade han tag om hennes händer för att krama om de i sina. Nästa hade varit att dra henne till sig i en omfamning, men något stoppade Erland. Ja, eller snarare någon. Brynjolf tittade med stora ögon på då Erland och Sienna närmade sig varandra. Återigen kände Erland en frustration över Brynjolfs beteende och suckade för att släppa taget om Siennas händer. Vad det än var som Brynjolf var så intresserad av så skulle Erland inte ge honom ett skäl att fixera uppmärksamheten på han och Sienna. Han ville mest ha det här överstökat, vad det då var för något.
Lyckligtvis log Bronjolf ett brett leende när han synade Anselm och sträckte ut armarna för att gå fram och omfamna sin vän med klappar på ryggen. "Min vän, Anselm. Vi tackar ödmjukast för att få komma hit. Sienna.." Brynjolf vände sig till henne och tog tag om hennes hand för att möta den med hans läppar i en kyss. "Strålande, javisst, strålande är du.", sa han och nickade som att han övertalade sig själv. Det gick en sekund och sedan såg han på Anselm igen. "Då, till bords, nu är det affärer. Just precis." Han gav ifrån sig ett skratt. Erland såg oförstående efter sin far. Vaddå för affärer?
Han försökte se efter om Sienna visste vad det handlade om, men när han insåg att hon visste lika lite som honom ryckte han då på axlarna och följde efter Brynjolfs steg till det dukade bordet.
"Vaddå för affärer, far?", försökte Erland och satte sig ner på en stol. Brynjolf sträckte sig efter karaffen för att hälla upp i sitt glas. Han verkade inte höra på. "Anselm, nå, vad säger du, är det dags att vi berättar?" Han flinade då och såg mot sin vän. "Kom, vi sätter oss ner alla först.", sa han sedan utan att svara på sin egen fråga.

Trots att det inte gått många timmar sedan de setts senaste gången var Sienna ändå löjligt lycklig över att få vila blicken på Erland igen. Även om timmarna var få, så var varje minut utan honom en minut för mycket. Leendet blev bredare då han tog hennes händer i sina, och hon fick använda varenda uns av självkontroll för att inte luta sig fram för att ge honom en puss. Men deras båda fäders minst sagt nyfikna blickar hjälpte henne att hindra sig själv. Hon hjälptes dock snabbt med att komma på bättre tankar då Brynjolf istället tog hennes händer. Hon log vänligt tillbaks till honom, nickade med huvudet i någon slags hälsning.
"Tack." log hon, skickade en något förvirrad blick emot Erland innan hon slog sig ner bredvid honom. Någonting lurt hade dem där två definitivt i kikaren, men hon förstod inte alls vad det skulle ha med dem att göra.
"Åh Brynjolf, det är hög tid nu. Vi ska inte hålla dem på tårna alldeles för länge." skrattade Anselm, även om det nog bara var de två äldre herrarna som förstod det roliga. Han slog sig glatt ner, tog upp sin bägare och riktade den emot Brynjolf medans han talade.
"Käre vän, du får äran att berätta för dem. Trots allt var ju den strålande idén din." log han stort för att dricka lite ur sin bägare innan han ställde ner den och förväntansfullt såg på Brynjolf.

Brynjolf smakade glupskt av drycken och torkade läpparna rena med servetten. Han verkade inte vilja skynda sig vilket irriterade hans son. Erland rynkade pannan och öppnade munnen för att säga något mer, men en blick från hans far fick honom att hejda sig. Ja, det var nu de skulle få veta. Pulsen ökade hos Erland. Vad sjutton var det frågan om?!
Brynjolf såg allvarlig ut och Erland funderade på om han hade totalt missuppfattat situationen, han hade ju fått uppfattningen om att det var goda nyheter. Nu var han inte lika säker längre. Men när Brynjolf sedan mötte Anselms blick verkade Erlands far inte kunna hålla minen längre och brast ut i ett skratt för att sedan lyfta glaset i en skål mot vännen sin.
"Javisst, javisst!", skrockade Erlands far och satte ner bägaren på bordet igen.
"Erland.. Sienna..", började han, med en allvarsam ton, och vände sig i stolen åt deras håll. Erland var spänd att höra vad han skulle säga härnäst. Med det stora leendet att tyda så verkade som om det var något roande för hans far. Han hoppades bara på att det skulle roa honom lika mycket.
"Jag och Anselm..", han bytte en blick med Siennas far och såg sedan tillbaka på de två.
"..Vi har diskuterat och det är bäst att, tja.. ni vet, att ni gifter er." Han pausade lite. Erland hann inte processa det Brynjolf hade sagt när han tog till orda igen. "Jag och Anselm..", återigen en blick på mannen för att se till Sienna och Erland igen. "..Vi står för bröllopet. Det blir stort, det blir fint, alla är inbjudna. Alla är glada. Det här.. det här är det bästa för er. Ja, visst är det så." Han nickade då och skrattade.
Erland var chockad. Visste inte vad han skulle tro. Brynjolf såg detta och klappade sin son med kraftiga slag över hans rygg. "Så, så min pojk, jag trodde du skulle vara lite mer glad än så. Du och Sienna.. ja, alltså.. ni är ju perfekta för varandra.", sa han då, som om det var fakta. Han sträckte sig efter sitt glas igen för att smaka på drycken. Väntade på en reaktion av Sienna och Erland.

Dem drog verkligen ut på det längsta möjliga, fick Sienna att bli ännu mer nyfiken än vad hon redan var på vad dem hade i kikaren. Dem gjorde henne sannerligen inte besviken heller. Det tog henne några sekunder att ens inse vad Brynjolf hade sagt, och ännu någon sekund att inse vad det innebar.
Det innebar att hon skulle få gifta sig med honom. Med Erland. Bara tanken tycktes få hennes inre att svämma över av lycka - visst hade hon drömt om att få ha honom till sin man och ha framtiden tillsammans att forma som dem ville. Men det var tankar som hon inte hade vågats alldeles för mycket på, för ärligt talat - Erland var bästa vän med den nyblivna kungen, och skulle säkerligen få en hög plats inom adeln. Medans hon själv bara var en enkel smeddotter.
"Är ni allvarliga?" frågade hon förvånat, även om hon mycket väl förstod att dem faktiskt var det. Hon ville bara försäkra sig om att det inte var något slags skämt. Hon anade dock att det syntes på henne hur glad hon egentligen blev över det hela - hon kunde inte hindra leendet från att växa fram, och vågade sig på att fatta Erlands hand under bordet och krama den hårt.
"Såklart, såklart. Tror du vi skulle skämta om sådana allvarliga ting?" log hennes far stort, tydligt stolt över det hela.

Erland blinkade några gånger, försökte få ihop det han nyss hade hört. Först hade han trott att det varit ett skämt. Ett test kanske till och med, av något slag. Men Anselms svar på Siennas fråga fick honom att förstå att det faktiskt var på stort allvar.
Erland satt tyst och iakttog Anselm och sin egen far då han kände Siennas händer om sina och vred på huvudet för att se på henne. Han log då, lyckligt. Orden hade tillslut lyckats sjunka in hos honom. Han nickade då och gav ifrån sig ett skratt. Han skulle just till att böja sig närmare henne i en kyss då han insåg att Anselm och Brynjolf förmodligen inte kände till att de redan var ett par. Skulle han berätta? Fanns det någon idé med det? Erland tänkte efter, men beslöt sig för att ingenting säga. Det kanske ett annat tillfälle skulle visa sig för det.
"Tack. Det är en strålande idé.", sa han då tillslut och såg mot sin far som nickade nöjt med ett brett leende på sina läppar.
Brynjolf skrattade högt. "Min gosse, du har fattat rätt beslut. Mycket bra, jovisst, mycket, mycket, bra." Han sträckte en grov hand mot Erlands rygg och klappade honom gillande.
Erland skrattade glatt. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Men så flimrade bilden av Rowans ansikte upp i hans sinne. Såklart. Han ville dela med sig av den goda nyheten, och kanske om de hade lite tur, också få veta hur det gick för det blivande kungaparet. Tja, om det nu fanns något som ett kungapar. Kungen iallafall..
Erland harklade sig och lösgjorde sig ur Siennas händer för att sedan resa sig ur stolen.
"Tack. Tack för att ni hjälper oss.", sa han och lät en aning formell samtidigt som han nickade åt de äldre i rummet. "Men jag skulle vilja berätta för Rowan nu. Jag tror.. jag tror han också skulle gilla det." Erland såg från Brynjolf till Sienna. "Följer du med?"
Brynjolf höjde ögonbrynen, verkade inte riktigt klar med diskussionen, men nickade då. Han förstod att det skulle finnas gott om tid för planeringen av deras bröllop.
"Nåväl, vad säger du, Anselm, ska vi låta kärleksparet gå sin väg?" Han skrattade igen, road över att det gått så bra och sträckte sig efter karaffen igen för att hälla upp på nytt i sitt glas.

Anselm skrattade till, exakt vad han skrattade åt var oklart men med största sannolikhet var det bara en sorts glädjeyttring åt det hela. Nu hade han inte trott att ungdomarna skulle motsätta sig deras fantastiska idé, men det var förstås ändå en liten lättnad att det gått så bra som det gjort.
"Låt dem springa iväg och fira. Och skvallra." Gudarna skulle veta att de båda äldre säkerligen skulle ägna en god stund åt den saken, så varför inte låta ungdomarna njuta av detsamma?
Sienna kände sig nästintill bubblande inombords. Det var overkligt att det hon fantiserat om sedan hon träffat Erland faktiskt skulle bli verklighet. Att få gifta sig med honom, bli gamla ihop... Det ländes som en dröm som blev verklighet, vilket det väl också var på ett sätt. Hon nästan hoppade upp ur stolen då dem fick godkännandet av sin far att lämna, både i iver att få vidarebefordra nyheten och för att få krama om Erland mer privat. Vilket hon också gjorde så snart de kommit utanför hemmets dörrar, kastade sig runt halsen om honom och lät höra ett lyckligt pip.
"Är du säker på att dem där inte anat något?" skrattade hon lätt.

Rowans dagar hade varit hektiska, och att nu ha sällskap av Thessa båda förstärkte och förvärrade just det. Hon hade en alldeles speciell egenskap att lugna ner honom, få honom att slappna av mer, men samtidigt så fick han ju förstås mer att göra i det. Han ville ju lägga mer tid på henne, och tid hade visat sig vara extremt dyrbart. Men han visste också att det var som värst nu i början. Allt skulle säkert lugna ner sig så snart dem kommit in i mer rutiner, alla ceremonier var klara och han fått rätta till åtminstone de värsta felen Clavius gjort med riket. Dagen till ära satt han inne på det rum som blivit hans kontor, som en gång i tiden även varit hans fars. Det kändes på något vis overkligt att jobba i det rum han lekt i som barn, men det var nog även det en känsla som succesivt skulle avta i framtiden.

Brynjolf skrattade efter ungdomarna när de lämnade Anselms residens. Han var lycklig över att det gått så fint. Även om han hoppats på en större reaktion av sin son, men det fick gå för den här gången. Förhoppningsvis, trodde han, var Erland mycket lycklig. Det hade inte undgått Brynjolf att Erland sett på Sienna så. Och framför allt han varit så ivrig att hälsa på henne när de kommit dit. Han anade att det fanns något mer där, som Erland inte berättade, men drog ändå slutsatsen att de hade ju träffats tidigare, det kanske inte hade varit mer än så. Dessutom orkade han inte fundera mer på det. Nu ville han njuta. Äntligen, barnbarn.. ja, så kul det skulle bli!
"Jag tror inte det.", sa Erland och log mot henne. Var inte helt säker, men det var inget han kunde tänka på nu. Han längtade över att få hålla henne nära intill sig. Kyssa henne.
Det började med en omfamning. Hennes doft, hennes mjuka hud mot sin. Han lät sig hålla sig någon sekund längre med armarna om henne innan han drog sig loss för att istället möta hennes läppar med sina i en mycket efterlängtad kyss. När läpparna mötts drog han sig undan igen och iakttog henne i tystnad. Lycklig över att få bli hennes make. Lycklig över han hon var hans. Han skulle vara hennes. För alltid. Det fanns inget annat han hellre skulle vilja i världen.
Ett fnitter lämnade hans läppar och han tog hennes hand i sin. Kom på sig själv varför de skulle därifrån. Det skulle bli kul att se sin vän igen. Bara han och Thessa hade det fint. Han oroade sig en aning för de, hur samtalet hade gått, men hade också valt att lita på tystnaden. Hade något hemskt hänt.. förhoppningsvis så skulle Rowan ha hört av sig.
"Kom.", sa han och kramade om hennes hand i sin för att styra stegen mot slottet. Han ville ju tro att Rowan skulle gilla Erland och Siennas förening.

Thessa hade svårt att finna sig i slottet. Trots att hon bott där så länge tidigare så kändes det nytt. Obekvämt. Som att hon trängde sig på.
Det hjälpte att Rowan var där. Han sa rätt saker, gjorde rätt saker. Fick henne att känna sig mer säker. Han förstod hennes tankar. Ändå kände hon inte att hon levde där fullt ut. Allting därinne i slottet påminde henne bara om en annan tid. Om Clavius och alla de hemskheter han hade begått. Thessa skämdes. Kunde inte låta bli. Det hjälpte inte att se de bekanta ansikten som tjänat de tidigare. Hon fick för sig att de kastade misstänksamma blickar åt hennes håll, viskade hennes namn i korridoren när de trodde att hon inte hörde på. Det var svårt att släppa det. Men gång på gång, med Rowans närhet och ord lärde hon sig att ha tålamod. Det fanns inget hot där. Det fanns inget eller ingen som skulle göra henne illa där.
I tystnad lovade hon sig själv att gottgöra för den tid som varit. Även om det var Thessas beslut, kände hon sig tvungen till att göra det. Som Rowans maka, som hans drottning. Som Vrales drottning.
En bra början var planeringen av bröllopet. Det kändes lätt. Det var kul att planera ett evenemang för hela riket. Att se de komma till verklighet, dag för dag. Thessa lät sig tas över av all planering om det. Det fanns frågor att svara på, papper att skriva på, brev att skicka. Dag för dag blev det lättare.

Det kändes som om den där kyssen beskrev mer än tusen ord, beskrev precis alla dem känslor som susade omkring inom Sienna. Hur lycklig hon var över att få gifta sig med honom. Något hon litade på att han visste om oavsett om hon berättade det eller ej. Han förstod och kände henne väl tillräckligt bra för det. Just det var en underlig sak dem emellan, det kändes som om de känt varandra i en evighet trots att de träffats nyss. Sienna ville åtminstone tro att det var något slags tecken på att dem var ämnade för varandra och passade så pass bra ihop. Hon kramade hårt hans hand för att följa honom emot slottet, väldigt nyfiken även hon. Trots att hon egentligen knappt kände varken Rowan eller Thessa så höll hon tummarna för att det skulle ha gått bra för de båda kungligheterna. Uppe vid slottet guidades dem snabbt fram till det hon gissade var Rowans kontor, väntade där ihop med tjänaren som knackat på i väntan på att bli insläppta. Hon hade inte riktigt vant sig vid att få gå såhär fritt här inne, det kändes på nåt vis som om hon inte borde få lov att vara där. Hon kände sig välkommen, det var inte det, utan snarare mest en ovan känsla att röra sig i sådana fina kretsar.

Rowan insåg snart att han skulle behöva en paus ifrån allt jobb. Egentligen var han inte alltför utmattad av självaste jobbet, utan i själva verket saknade han mest Thessa. Nu var hon endast i rummet bredvid men det var ändå alldeles för långt bort i Rowans mening. Men det var inget som inte gick att göra något åt. Han lade ner den lista han ägnat sin uppmärksamhet åt - en lista över de främsta förändringar som Clavius gjort - och reste sig istället för att gå in till rummet intill och Thessa.
”Hur går det?” Log han, väntade inte på något svar innan han gick fram för att lägga armarna omkring henne bakifrån. Han suckade lätt då en knackning hördes på dörren.
”Kom in.”

Erland kom på sig själv att le fånigt stort när han gick inne i slottets korridorer. Han var ivrig över att få berätta för Rowan om han och Siennas giftermål. Men också, att det gått så lång tid sedan de sågs. Han ville veta hur det var med honom med. Och med Thessa.
De hade tillsammans följt efter tjänaren som tagit de bort till Rowans arbetsrum. Där sneglade han åt Siennas håll för att se efter hur hon verkade ha det. Erlands leende svalnade en aning när han granskade henne. Anade att hon kanske inte var så bekväm med att vara här i slottet. Och träffa Rowan, som hon knappt kände. Det var bara spekulationer, han skulle fråga henne om han verkligen ville veta. Men för stunden nöjde han sig med att krama om hennes hand igen och le åt hennes håll.

"Rowan..!" Thessa ryckte till en aning då hon kände hans armar om henne och vred på huvudet för att snegla på honom över axeln. "Du överraskade mig.", log hon och höjde en hand för att placera den på hans kind. Det kändes så naturligt. Det var lätt att älska honom. Det gick liksom inte att låta bli. Efter all drama som varit så var han en trygghet. Det värmde henne att hon delade sin framtid med honom. Förhoppningsvis kände han detsamma.
Thessa lade ner papperet i sin hand och vände sig om för att kyssa honom lätt, mer än så hann hon inte då knackningen drog henne tillbaka till verkligheten. Lite förvånat blickade hon åt dörrens håll och släppte taget om Rowan så att armarna föll till varsin sida.

Dörren till Rowans arbetsrum öppnades och framför de visade sig Erland i dörröppningen. Han log brett igen då han synade det blivande kungaparet och klev in. "Hej, främling. Hur går det?", sa han skämtsamt och såg nöjt från Thessa till Rowan igen. Glad över att de verkade sams igen. Han pausade och såg över axeln på Sienna, som för att ge tecken att hon också kunde kliva in. "Jag vill veta allt, Rowan, men först.. Vi har något att berätta.", sa han utan att se bort från Sienna. Han sträckte en hand åt hennes håll för att visa att hon skulle ta den.