Over the rainbow [PRS]

Det kändes bra att ha Louis armar slingrade runt sig, hemvant på ett sätt han inte riktigt kunde förklara. För även om minnet var suddigt och han inte riktigt kom ihåg den andre, talade känslorna för sig själva. Och känslorna sa åt honom att den jämnårige var någon han kände sig säker omkring, någon han litade på - älskade. För det gjorde han ju, han älskade den andre med hela sitt hjärta och det sken liksom igenom den där dimman som låg inne i skallen på honom. Det var väl därför det gjorde så ont inombords när han insåg att ravenclaweleven grät, att tårarna slingrade sig nerför de fina kinderna och klubbade sig i ögonfransarna.
Artonåringen försökte stryka bort de små floderna som rörde sig nerför ansiktet på honom, så gott han kunde. Med tanke på att han inte hade några händer att tillta gick det inte någe vidare, men han försökte i alla fall, vilket måste ha varit bättre än ingenting. Nosen strök försiktigt över den mjuka huden och öronen vickade på sig när Loui nämnde det där med att visa en målning han jobbat med.
De gula ögonen betraktade den jämnårige när han rotade igenom sin väska, tills han slutligen drog upp en canvas med en målning av Zhìyuan själv, som först inte riktigt förstod vad det var han kollade på. Huvudet föll lätt på sned och och vad som brukade vara ögonbrynen rynkade sig, vilket fick honom att se smått lustig ut. Vad var det riktigt han kollade på? In i en spegel? Nej, speglar betedde sig på ett helt annat sätt. Var det en såndär..vad hette de nu igen? En tavla, målning? Den var så detaljerad, vacker på något sätt. Och inte för att den föreställde vad han nu insåg var honom själv, utan för att penseldragen var så delikata, perfekta.
När den andra målningen sedan kom fram, vickade öronen på sig igen och artonåringen släppte ut ett underligt litet läte. Det där kom han allt ihåg, hur de hade suttit tillsammans utomhus den där soliga dagen och placerat maskrosor bakom öronen på varandra. Minnet var klart som dagen.
Zhìyuan vände de gula ögonen mot Loui och nickade åt frågan, jo han kände trots allt igen sig själv. Kanske inte lika bra som han kände igen sig själv från den andra målningen, men tillräckligt. Han var ju inte helt van att se sig själv på det sättet, trots att det var någonting han genomgick varje månad.

Frustrationen Yuxuan kände var enorm. Han hade god lust att ställa sig öga mot öga med den yngre kvinnan och blotta tänderna och bete sig allmänt dumt, men insåg att det absolut inte var rätt sätt att hantera det hela. Så istället strök han öronen bak över huvudet och slutade vanka fram och tillbaka, varpå han satte sig så långt bort från Madison han kunde komma, ovanpå sina sönderslitna kläder.
Ja, du borde ha fattat att jag inte var komfortabel att visa något sådant för en total främling. Hade du haft lust att göra det om du befann dig i min situation? För jag tvivlar starkt på det Tjugoåringen tog några djupa andetag där han satt och ruskade på huvudet. Usch, han behövde verkligen lugna ner sig och..och hade hon precis förstått vad det var han ville ha sagt?
De gula ögonen betraktade artonåringen medan hon drog ut flätorna. Det verkade nästan som om hon förstod vad det var han ville få fram med de där morrande lätena, vilket gjorde den äldre av de två både fascinerad och förvirrad. Varför kunde hon urskilja orden när ingen annan kunde det? Det var ju rent utsagt absurt.
Jag går igenom det hela ensam varje månad, varför skulle idag vara annorlunda? Du borde ha gått..flytt, lagt benen på ryggen och sprungit. Vem stannar genom något sådant? Yuxuan skakade på huvudet och släppte ut en långdragen suck, innan han kom upp på benen och började röra sig ut från rummet efter att ha plockat upp de förstörda kläderna från golvet. Tänk inte ens tanken på att följa efter, bara lämna mig ifred..

Att se Loui gråta var nog det värsta Zhìyuan visste, han hatade helt enkelt att se den jämnårige känna på det viset och önskade att han kunnat göra något för att förhindra det hela. Men fullmånarna gick liksom inte att förhindra, de kom och gick varje månad på beställning. Eller nej, inte som på beställning, för varför i all världens namn skulle artonåringen beställa något han kände en sådan enorm skräck inför. Och det var inte så konstigt att han kände på det viset egentligen. Det räckte med att glömma en dos av elixiret så var allting totalt kört. Nu hade han aldrig gjort det misstaget innan, men om han blev tillräckligt distraherad var det nog något so. Skulle kunna ske. Bara tanken fick honom att känna sig smått illamående. Han hade så många människor runtom sig han brydde sig så extremt mycket om, och faktumet att han mycket väl skulle kunna råka göra dem illa gjorde honom absolut vettskrämd.
När ravenclararen sedan grävde ner ansiktet i pälsen på den förvuxna vargen, hade denne lust att släppa ur sig ett skärande ylande. Åh, han älskade den andre så förbaskat mycket att det inte ens var sant.
Jag hatar att se dig ha ont också, tjöt Zhìyuan, som tack vare Loui börjat få tillbaka en del av sitt sinne. Han hade inte riktigt funderat över det till att börja med, men tankarna hade börjat röra sig som vanligt därinne bakom pannbenet på honom. De surrade något alldeles förskräckligt faktiskt.

Artonåringen studerade pojkvännen när han ställde tavlorna mot väggen, bara för att sedan tassa iväg bort mot sängen och slinka ner under ett av de många täckena. Merlin, hela rummet såg ut som någon slags underlig lya, med kuddar och täcken kors och tvärs. Han var verkligen inte helt mänsklig, det var någonting som inte gick att förneka.
De gula ögonen fäste sig på Loui där han låg i sängen, bland alla högar. Om det var någon som var förskräckligt söt så var det väl ändå ravenclaeleven själv? De där stora, blåa ögonen fick honom att se ut lite som en hundvalp och fan vad bedårade han var. Och inte blev det hela sämre av de där fluffiga lockarna som täckte huvudet på honom. Han var verkligen vacker på alla sätt och vis.
Om det är någon som är förskräckligt söt så är det väl ändå du själv, påpekade Zhìyuan och skuttade upp bredvid den andre, för att sedan gräva ner sig i famnen på honom. Fingrarna som nyss pillat i lakanet fick mer än gärna pilla med pälsen istället, det var nämligen väldigt behagligt.

Faktumet att Madison av någon jävla anledning kunde förstå sig på Yuxuans grymtanden fick hjärnan att snurra på tjugoåringen. Hur var det ens möjligt? Kunde det vara någon form av legilimens?
Med ytterligare en suck stannade den äldre av dem till och vände huvudet bak mot den yngre flickans håll. Okej, nu hade han kanske varit en gnutta hård. Vem visste ens hur de skulle bete sig i en sådan situation till att börja med? Kanske hennes muskler hade frusit till totalt på grund av någon primitiv rädsla? Då hade det ju faktiskt varit mer eller mindre omöjligt för henne att flytta sig från rummet.
Förlåt, började Yuxuan trevandes och placerade försiktigt kläderna på golvet, för att sedan vända sig om helt i dörröppningen och slå sig ner på golvet. Det är bara ett väldigt känsligt ämne överhuvudtaget för mig och helt ärligt är det sjukt pinsamt, fortsatte han skamset och vek undan med blicken. Tänk om hon helt plötsligt slutade förstå vad det var han ville ha sagt? Då skulle allting bara bli ännu mer komplicerat än det redan var.
Jag vet att det inte kommer att hända igen, jag borde inte ha erbjudit mig att hjälpa dig såhär nära inpå fullmånen överhuvudtaget och kommer inte att göra om det. Men samtidigt..jag ville se till att behandla dina skador så snart som möjligt och har inte direkt möjlighet att göra det i den här ruttna formen. Yuxuan betraktade Madison när hon pillade med den svarta kjolen. Hon var egentligen väldigt söt där hon satt, någonting som förstärktes av hennes uppenbara osäkerhet. Det verkade inte riktigt som om hon visste vart hon skulle ta vägen, vilket tjugoåringen helt klart kunde förstå. Hon hade ju precis fått sig en rejäl utskällning som hon kanske egentligen inte förtjänat.
Det är absolut ingenting att tacka för, jag brinner liksom för att lappa ihop folk. Kanske lite ironiskt med tanke på att jag egentligen borde sluta dem itu, men men.

Ögonbrynen rynkar ihop sig medan tankarna stannar tvärt i skallen på Loui. Han glor tyst på den jämnåriga eleven, osäker på vad det är som nyss har hänt. Det är som att han hört Zhíyuans röst inne i pannbenet, men han inser att det är högst osannolikt med tanke på att pojkvännen är i sin fyrbenta form och inte har en mun att tala med.
”Vad hörde jag precis?” Undrar han och sätter sig rakare upp i den lilla lyan som slytherineleven byggt upp. Det är väldigt bekvämt att ha så många kuddar och täcken runt omkring sig, betryggande på något sätt. Det hela skriker Zhíyuan på ett väldigt behagligt och lugnande sätt, som att det är där han hör hemma. Samtidigt så är det lite svårt att tänka på det när han hör sin pojkväns röst inne i skallen trots att det inte borde vara möjligt. ”Hatar du att se mig ha ont också?” Undrar han, som att det ska fungera att kommunicera med honom. Det är lite kusligt, det är som att han tillslut lyckas förstå vad det är den andre vill ha sagt. Det är inte läten längre, det är hans röst, hans ord. Kanske Loui börjat höra röster, att det bara på något sätt är önsketänkande. Louis hjärna är fortfarande i full gång när lurvbollen lägger sig ner bredvid honom, gosar in sig rejält. Hans händer stryker sig över den lurviga, mörka pälsen och han kramar om honom hårt.. varje gång han lägger armarna om den andre så vill han aldrig släppa honom, de hör liksom hemma tillsammans, tätt intill varandra. ”Du kommer alltid att vara den söta ut av oss.” Mumlar han och drar en hand över ansiktet, väldigt förvirrad och trött.
”Jag tror jag håller på att bli galen Zhíyuan..” Mumlar han erkännande med rynkade ögonbryn medan fingrarna börjar göra massage över ryggen på honom. ”Kan jag förstå vad du säger? Eller hittar jag bara på?

Det verkar som att Yuxuan tvekar på om han ska gå ut ur rummet eller inte, och det blir en lättnad för Madison när han verkar bestämma sig för att stanna, åtminstone en liten stund till. Artonåringen sätter sig ner på sängen med nersjunkna axlar och blicken fäst på golvet. Det känns skönt att han stannar, för helt ärligt så vill hon inte vara ensam. Att vara ensam kommer bara få tankarna om hennes ex att komma tillbaka, om slagen, om allt. Ett svagt leende stryker sig över de fylliga läpparna när han ber om ursäkt medan hon skakar på huvudet.
”Det är okej.. jag förstår att det är ett känsligt ämne, det är inte konstigt att du inte vill att jag ska vara här,” försäkrar Madison och drar en hand genom de mörkblonda lockarna. Kanske det varit pinsamt i den äldre mannens ögon, men hon kommer försöka att inte lägga någon vikt vid det som har hänt. Det är lättare för henne såklart, det är inte hon som blivit blottad på det sättet.. men i hennes ögon är det hur som helst ingenting att vara generad över, Yuxuan ska inte behöva känna att det varit pinsamt. Däremot så är hon medveten om att hennes ord inte kommer göra någon skillnad nu, varför skulle han lita på henne? Madison funderar på om hon ska gå fram till den äldre och sätta sig framför honom, men det är nog inte någon vidare bra idé.
”Kanske inte.. men jag är väldigt tacksam över att du gjorde det.” Berättar hon innan hon än en gång sjunker ner på golvet för att vara i ögonnivå med Yuxuan.
”Det är klart att det är någonting att tacka för.” Madison frustar till åt det som den andre säger, att han kanske skulle slita folk itu. Lite roligt är det ändå. ”Du är duktig på det också.. du kommer att bli en utmärkt läkare.”

Nej, nu var det någonting som helt klart inte stod rätt till. Hade Loui precis hört vad Zhìyuan slängt ur sig inne i skallen? Det kan inte ens ha varit möjligt, eller? Artonåringen stirrade på den jämnårige efter att ha lutat sig tillbaka en smula. Antingen kunde den andre helt plötsligt förstå vargar eller så var deras hjärnor kopplade på något mystiskt sätt. Han hade ju aldrig varit i ett tillräckligt bra tillstånd innan för att kunna tänka klart, det här var liksom den första gången.
Jag vet inte vad du hörde, svarade slytherinaren och vickade lite på de mjuka öronen. Därefter spärrade han genast upp ögonen och nickade intensivt. Var det där något som den jämnårige hört eller hade han bara lyckats lista ut vad det var Zhìyuan ville ha sagt?
Hörde du det där eller lyckades du bara lista ut vad det var jag ville säga? Båda är imponerande, fortsatte han efter en stunds tystnad och kände hur svansen började vagga fram och tillbaka. Den där svansen hade han aldrig haft kontroll över och skulle nog aldrig få, inte ens elixiret kunde hjälpa med den saken. Och det var ju faktiskt lite trevligt hur den levde sitt egna lilla liv. Men bara ibland såklart.

Okej, det verkade som om Loui faktiskt hört vad det var Zhìyuan kastat ur sig i tankarna, vilket både var fascinerande och lite läskigt. Kunde han helt plötsligt höra allt han tänkte eller bara det som var riktat mot honom? För om han kunde läsa alla tankar var det pinsamt, det rörde sig så mycket skrot bakom det där pannbenet att det knappt ens var sant.
Vi kommer aldrig att komma överens om det där, konstaterade artonåringen med ett litet frustande och sneglade mot pojkvännen, som såg både trött och förvirrad ut. Han verkade inte heller förstå vad det var som hände och det var väl egentligen inget konstigt med det. Helt ärligt blev Zhìyuan också otroligt förvirrad och utmattad av det hela, även om tröttheten nog berodde mest på förvandlingen.
Jag tror också att du håller på att bli galen, varför är du i min skalle och rotar? Undrade den mörka lurvbollen och frustade sedan till. Du kan uppenbarligen förstå vad jag säger..tänker. Att gissa sig till allt det där är inte ens möjligt, men det borde å andra sidan det här inte heller vara det, fortsatte han trevandes och skakade på huvudet. Kanske vi bara är otroligt trötta och hallucinerar?

Konstigt är det absolut inte, det håller jag med om, började Yuxuan och petade lite på de sönderslitna kläderna med en av de mörka tassarna. Fan, han gillade de där kläderna så det var inte alls uppskattat att de låg där i en trasig hög.
Att blotta sig på det där sättet är aldrig roligt, speciellt inte inför någon man nyss träffat..det var som sagt inte ditt fel, det inser jag, men det var ändå pinsamt. Och det måste ha varit otroligt obehagligt för dig också, fortsatte tjugoåringen och sneglade mot de där fylliga läpparna, där ett leende glidit fram. Jösses, han kunde knappt ens kolla på henne utan att känna hur det hettade i kinderna. Hela situationen kändes otroligt genant och han skämdes något så enormt över att ha visat den sidan av sig själv. Sedan var det även pinsamt att han blivit så sur över att hon stannat, särskilt när det kanske inte ens varit ett aktivt val.
Hade jag varit lite smart hade det kanske fått vänta tills imorgon men..det såg så förbaskat obekvämt ut att jag inte kunde hålla mig själv i skinnet. Yuxuans gula ögon följde Madison när hon gled ner på golvet, så att de nådde ungefär samma ögonhöjd. Det var en fin gest och han uppskattade den något enormt, utan att riktigt inse det själv kanske. Däremot fick den hjärtat att bli alldeles varmt därinne i bröstkorgen på honom.
Tack! Har alltid drömt om att jobba med läkekonst, det är ett så otroligt intressant fält med så många olika dimensioner[i], rabblade tjugoåringen på innan han tystnade och harklade sig. Jösses. [i]Vad vill du göra när du är färdig med Hogwarts?

Tack gode gud, det hade varit skrämmande om du faktiskt kunnat läsa mina tankar, har så mycket skit härinne som du gärna får hålla dig på armlängds avstånd från. Zhìyuan frustade återigen till och skakade lite på huvudet. Hela den här situationen var extremt underlig och det var knappt så att hans trötta hjärna orkade med det hela. Eller han orkade i vilket fall inte fundera vidare djupgående om deras plötsliga kommunikations möjligheter.
Din hjärna är ju i och för sig fantastisk på alla sätt och vis så det skulle förklara saker och ting, konstaterade artonåringen med ett hummande läte och grävde ner sig ytterligare i den andres famn. Där hörde han hemma, i Louis armar. Sedan hörde naturligtvis den jämnårige även hemma i hans egna armar, men det var inte direkt som om han kunde svepa in honom i famnen där och då. Fullmånen stod fortfarande högt på himlen och spred sitt bleka sken in genom sovrumsfönsterna. Det skulle nog dröja ganska många timmar innan månens grepp avtog, vilket slytherinaren inte hade någonting emot när det väl kom till kritan. Han var faktiskt relativt bekväm med att vandra omkring på fyra ben, problemet låg i själva förvandlingen och den där gnagande känslan i magen att han kanske skulle råka göra någon illa. Utöver det var det ganska befriande, även om det samtidigt var otroligt jobbigt.

Något som kunde liknas med ett leende gled upp över Zhìyuans ansikte när Loui borrade ner ansiktet i pälsen på honom. Det kändes så förbaskat bra att den andre vågade vara nära honom även under nätter som denna, att han inte blev skräckslagen över det hela och lade benen på ryggen. Nu hade det varit fullt förståeligt om han gjort det, men det kändes ändå bra att ha honom där nära intill sig.
Jag tänker inte heller klaga, konstaterade artonåringen och gäspade stort. Fy fan vad trött han var, ögonlocken riktigt hängde på honom.
Mhm, det är en väldigt trevlig hallucination, höll han med efter att ha hållit sig tyst ett slag, bara för att släppa ur sig ännu en stor gäspning. Vi får grotta ner oss i det där imorgon tycker jag, fortsatte han och kände hur kroppen började bli alldeles tung. Förvandlingen tog verkligen kål på honom, särskilt när han var vid medvetande till råga på allt.

Hade Madison känt oro för Yuxuan? Trots att hon varken kände eller brydde sig om honom? Nu hade han nog känt på samma sätt om han befunnit sig i hennes sits, men det var ändå väldigt fint av någon anledning.
Nej, egentligen är det väl ingenting att skämmas över, började tjugoåringen trevandes och pillade lite med de trasiga kläderna framför sig. Det är bara..jag vet att jag inte kan styra över det och att det här kommer låta sjukt ytligt, men bara vetskapen att någon har sett mig förvridas på det där sättet är kort och gott pinsamt, genant, förklarade den äldre av dem fortsättningsvis och grimaserade. Madison hade däremot helt rätt om det där att de båda blottat sig, för det hade de verkligen gjort. Det hade varit modigt av henne att berätta om vad som hänt och hur hon hade en tendens att gå tillbaka till det där monstret. Nu var deras situationer helt olika, men det kvittade egentligen.
Jag kan nästan garantera att det kommer kännas betydligt bättre imorgon, och det kommer också se bättre ut. Till skillnad från mig, jag kommer se ut som ett troll imorgon..förvandlingarna tär en del på kroppen, men det brukar i alla fall vara betydligt värre innan dem än efter..Yuxuan tystnade och kände återigen hur kinderna hettade till under den tjocka, mörka pälsen. Tack gode gud att den fanns där i den stunden. Varför var hon så förbaskat lätt att tala med? Det var nästan kusligt.

Åh, det är inte så komplicerat som man kan tro. Har dock plöjt igenom hundratals böcker vid det här laget och det har ju hjälpt en del, förklarade tjugoåringen och fortsatte att peta omkring bland kläderna. Hans stackars, stackars kläder. I vanliga fall brukade han klä av sig lagom tills dess att förvandlingen drog igång, men det hade inte ens varit en möjlighet kvällen till ära. Att stå naken framför någon han knappt kände hade liksom inte varit ett alternativ.
Tro mig, jag är långt ifrån imponerande, fortsatte han därefter och skakade på huvudet. Nej, i hans ögon var han verkligen allt annat än imponerande, raka motsatsen faktiskt. Men det kunde nog ha att göra med hans extremt dåliga självsyn.
Ögonen studerade Madison när hennes kinder blev en smula rosiga, någonting som fick hjärtat att ta ett litet skutt inne i bröstkorgen på Yuxuan. Merlin vad gullig hon var, med sina röda små kinder och sitt babblande. Det var charmigt. Även om han inte tänkte medge det för sig själv.
Det låter ju jättehäftigt! Skulle lätt köpa något av dig om jag förstod hur det där med online köp och sånt där fungerade..vet att det har någonting med internet att göra men det är ungefär där det tar stopp. Tjugoåringen sträckte lite på sig och kvävde en gäspning där han satt. Du får gärna visa mig någonting du virkat eller så senare..kanske imorgon? Det börjar helt klart bli läggdags för min del..

Att vakna upp i sin egen säng, med Loui vid sin sida och alla bekanta dofter runtomkring kändes mer eller mindre fantastiskt. Zhìyuan slängde en arm över ansiktet där han låg med solen kittlandes över den sköra huden. Fullmånen var borta, ersatt av ett betydligt ljusare, större klot på den klarblåa himlen. Det verkade inte som om det snöade dagen till ära, inte ett moln syntes till vad artonåringen kunde se där han låg och kisade. Eller nu hade han ju armen tvärs över ansiktet, men han hade kikat lite innan och då hade det verkat som om himlen var alldeles klar.
Efter ett slag lät han armen glida åt sidan, med ett blekt leende över de rosiga läpparna. Herregud, han kom ihåg den första gången han vaknat upp bredvid den andre på det här sättet, hur paniken spritt sig genom kroppen och hur han bokstavligen slängt täcket över sig. Nu kändes det istället helt naturligt att ligga där utan kläderna, det var ju inte precis som om de inte sett varandra på det sättet innan vid det laget. Men den där första gången, då hade det minsann inte varit roligt utan snarare extremt genant, för att inte tala om pinsamt. Tänk hur snabbt saker och ting kunde ändra sig.

Artonåringen vände sig om där han låg i sängen så att han kunde studera pojkvännen lite mer ingående. Ett finger gled varsamt längsmed de vackra dragen och han putade lite med underläppen för sig själv. Det var nästan orättvist hur en människa kunde vara så vacker.
Zhìyuan ruskade på huvudet för sig själv och satte sig upp, efter att ha legat där ett bra tag och betraktat den underbara individen bredvid honom. Därefter föste han bryskt bort täcket från dem och satte sig i grensle över Loui, bara för att nypa tag i kinderna på honom.
”Vakna, sömntuta”, knorrade han och klämde över den mjuka huden, fortfarande med de mörka ögonen fästa på det vackra ansiktet.

Ungefär samtidigt som Zhìyuan satt och grejade med sitt i sängen på den andra sidan den översta våningen i huset, slog Yuxuan också upp ögonlocken. Men istället för att ligga där och dra sig, satte han sig nästan genast upp och gnuggade sig i ögonen, innan han letade rätt på glasögonen på nattduksbordet.
Orden som Madison slängt ur sig under gårdagens kväll snurrade fortfarande inne i huvudet på honom. Hade hon på riktigt sagt att han sett förskräckligt bra ut tidigare under kvällens gång, eller hade han hört fel? Jo, han måste ha hört fel. Ännu en gång gled händerna in under glasögonen och tjugoåringen gnuggade sig i ögonen. Han var fortfarande förskräckligt trött men han hade ett schema att gå efter och tja, pluggandet kunde inte vänta. Nu hade han förvisso två hela veckors jullov, men han hade ändå planerat in en hel del med studerande under de dagarna.
Fötterna kom motvilligt i kontakt med det svala golvet och Yuxuan lyckades ta sig upp på benen efter att ha släppt ur sig en stor gäspning. Hela gårdagskvällen surrade bakom pannbenet och han hade nästan lust att banka huvudet i väggen för att bli av med alla tankar. Merlin, han hade förvandlats inför en främling, en främling som sedan lyckats urskilja hans underliga läten som om det inte vore någonting. Det där var någonting han skulle bli tvungen att kolla upp såhär på efterhand, för han hade aldrig stött på någon information om det tidigare.

Efter att ha tagit sig en lång, varm dusch och bytt om till nya, hela kläder, började tjugoåringen röra sig ner mot köket. Där gjorde han iordning en skål med ris och lite rester från gårdagen, för att sedan slå sig ner vid det betydligt mindre bordet i rummet och skyffla i sig av maten. Framför sig hade han en uppslagen, tjock lärobok som han hunnit ungefär halvvägs igenom. Plugg var som sagt ytterst viktigt.
”Jaså, du har vaknat”, gäspade Weimin och tassade in i köket, där han istället bredde en macka åt sig. Han slog sig sedan ner mittemot sin storebror och tuggade långsamt på det vita brödet. ”Varför ser du så bekymrad ut?” Undrade han fortsättningsvis och tog sig ytterligare en tugga.
”Bekymrad? Jag är inte bekymrad”, svarade den äldre av dem och sköt den nu tomma skålen åt sidan.
”Du har rynkor i pannan och dina ögon är alldeles glansiga”, påpekade femtonåringen och ryckte på axlarna, vilket fick Yuxuans kinder att hetta till. Okej, han gick kanske, bara kanske omkring och tänkte på konversationen han och Madison haft under gårdagens kväll, men det var ingenting Weimin behövde få nys om.
”Tyst, du vet inte vad du pratar om..”

Jösses vad det varit skönt med sömn. Loui hade inte riktigt märkt det under kvällen, men under dagens gång så hade han blivit förskräckligt utmattad. Det är mycket som har hänt de senaste två dygnen, och även om han själv inte farit illa ut så hade det tagit mycket på krafterna. Artonåringen hade smugit upp när pojkvännen somnat och gjort sig i ordning, borstat tänderna, tvättat ansiktet, bytt om till ett par pyjamasbyxor. Det hade varit obekvämt att somna i kläderna han haft under tågresan, ett par kostymbyxor och en tajt svart tröja. Därefter hade han lagt sig bredvid den jämnåriga igen och somnat som en stock.

Han har ingen aning om hur mycket klockan är när han slår upp ögonlocken och möts av en Zhíyuan som sitter och klämmer i hans puffiga kinder. Loui släpper ut sig ett gnällande läte och försöker slå bort händerna som nyper i hans hud.
”Men sluta! Lämna mina kinder ifred..” Gnäller han och försöker putta bort händerna. Hm, nej det är inte riktigt ett trevligt sätt att bli väckt på. Nu är det såklart trevligt att vakna med Zhíyuan hos sig, men han föredrar faktiskt när pojkvännen inte klämmer på hans kinder. ”Varför är du så elak för?” Undrar han och glor upp mot slytherineleven som sitter där, naken, i gränsle över honom. Nu är det en väldigt härlig syn, men ändå, nypandet hade gjort honom lite irriterad. Loui masserar sina egna kinder med putande underläpp samtidigt som han glor upp mot den andre. Nu hade han inte klämt så hårt på dem, men ändå. De ljusblåa ögonen stryker sig över den andres ansikte medan ett leende växer över läpparna. Han är så fin, även när han nyligen vaknat och inte gjort sig i ordning. Det är orättvist tycker Loui, för han själv tycker då inte att han ser så bra ut under morgonen.
”Hur mycket är klockan?” Undrar han med en liten gäspning och tar pojkvännens hand i sin så att han kan börja pilla med fingrarna.

Det hade varit svårt för Madison att somna. Efter att ha gjort sig i ordning och satt på sig det svarta nattlinnet så hade hon gått ut på den lilla balkongen och stirrat framför sig. En liten stund hade hon funderat på att gå till Loui och prata med honom, men även hon insåg att det inte var någon bra idé. Zhíyuan skulle säkerligen inte vilja ha henne närvarande. Hon hade börjat packa upp sin gamla dator för att lägga upp lite nya saker på hennes hemsida medan hon legat i sängen.

Artonåringen har ingen aning om hur lång tid hon suttit och gjort det, men hon hade sakta men säkert somnat i sängen. Klockan är tidig när hon vaknar upp, hon känner sig fruktansvärt trött, men ändå så hade hon vaknat med ett leende på läpparna. Det är lite svårt för henne att förstå att det är Yuxuan som fått henne att vakna på ett bättre humör. Ögat dunkar inte längre och hon kan röra på ansiktet utan att få förskräckligt ont. Madison drar benen över sängkanten och låter fötterna komma i kontakt med det svala golvet. Även om hon är trött så mår hon mycket bättre än hon gjort under gårdagen, jösses vilken lättnad. När hon sedan ser sig själv i spegeln i badrummet så faller hakan i golvet. Vad i helvete? Fingrarna rör försiktigt vid hennes öga som tidigare haft en förskräcklig blåtira… den är helt borta.. ingen svullnad alls, bara lite svagt blott runt ögat som knappt syns. Även läppen ser betydligt bättre ut. Hon måste verkligen se till att tacka honom igen. Med ett leende på läpparna så tar hon en lång dusch innan hon börjar göra sig i ordning för dagen. Madison tar på sig ett par slitna jeans och en tröja som hon själv stickat, innan hon börjar röra sig ner mot köket med Poppy hack i häl. I händerna har hon ett virk-projekt som hon tänker roa sig med under frukosten.

När Madison väl kommer ner i köket så får hon syn på både Weimin och Yuxuan. Av någon anledning så blir hon glad när hon ser den sistnämnde och ett leende glider upp över läpparna. Hon har ingen aning om varför, men hon kan inte riktigt göra någonting åt det.
”Godmorgon.” Säger hon och rör sig mot kylen för att ta lite yoghurt till frukost. De kristallblå ögonen glider automatiskt mot Yuxuan gång på gång och hon kan inte undgå att bli irriterad på det. ”Det ser mycket bättre ut idag, så tack så mycket för hjälpen.”

”Men dina kinder är så förbaskat mumsiga”, knorrade Zhìyuan och slutade upp med sitt klämmande. Istället ägnade han sin fulla uppmärksamhet åt att studera den jämnårige, beundra de vackra dragen och de där klarblå, stora ögonen som tittade upp mot honom. Hade det varit elakt att nypa tag i den andres kinder på det där sättet? Kanske, men han hade snarare gjort det för att vara irriterande. Och det verkade ha funkat alldeles utmärkt, då Loui blängde upp mot honom som om det inte fanns någon morgondag i sikte.
”Vadå elak? Jag är bara irriterande”, envisades artonåringen och lutade sig en smula närmare pojkvännens ansikte, ungefär samtidigt som det där leendet började växa sig över de fylliga läpparna. Han var så grymt söt och vacker på samma gång att det knappt ens var sant. Eller sant var det såklart, men han kunde inte komma underfund med hur det kunde vara det. Det var nästan så pass att det hela kändes som en enda underbar, perfekt dröm.
”Klockan? Jag vet inte riktigt..kanske runt nio?” Föreslog Zhìyuan och gnagde sig själv i underläppen när ravenclawaren tog hans hand i sin egen och började pilla med de långa fingrarna. Det fick det att börja pirra lite i magen på den längre av dem, vars kinder börjat få sig lite färg där han satt i grensle. Inte för att han var generad eller så, eller kanske lite.

”Jag vet aldrig vad jag ska göra av mig själv när du är i närheten”, mumlade slytherineleven och lät tillslut deras läppar komma i kontakt med varandra. ”Du är så jävla perfekt, vet du det? Hade god lust att äta upp dig innan jag däckade”, fortsatte han och flinade till. Händerna hade glidit upp till den andres axlar men letade sig snart ner mot pyjamasbyxornas linning. Det var någonting med fullmånen som mer eller mindre friterade Zhìyuans hjärna. Han kunde bokstavligt talat inte hålla sig borta från pojkvännen hur mycket han än försökte. Nu försökte han ju däremot inte, inte ens lite. Men hade han gjort det, försökt alltså, hade det förmodligen gått rätt åt skogen. Fan, den var så mosig att han inte ens funderade över faktumet att Loui förstått vad det var han ville ha sagt under gårdagkvällens gång. För det, det var någonting de skulle bli tvungna att kolla upp senare, men inte där och då. Nej, det hade artonåringen inte tid med.

Yuxuan var djupt inne i sin bok när Madison kom in i köket och vandrade fram till kylskåpet. Det var först när Weimin mumlade någonting i stil med godmorgon som han lyfte blicken och fäste de mörka ögonen på artonåringen.
”Åh, godmorgon”, svarade han och satte in ett bokmärke på rätt sida i boken, för att därefter lägga den åt sidan. Blicken följde flickan när hon plockade fram ett paket med yoghurt som hon sedan hällde upp i en skål. Han hade inte noterat det innan, men håret nådde nästan hela vägen ner över ryggen på henne, där det satt en stickad tröja. Hade hon möjligen stickat den själv? Isåfall var hon väldigt skicklig, för den var verkligen superfin. Okej, han var kanske en gnutta biased, men äsch då.
En liten rodnad gled över kinderna på tjugoåringen, vars fingrar hade börjat pilla med den stängda boken. Du såg liksom förskräckligt bra ut tidigare. Åh, varför kunde han inte få de orden ur skallen för? Dumma hjärna.
”Jag ser det, läppen ser nästan helt återställd ut och blåtiran är så gott som borta vad jag kan se”, sade Yuxuan och vände de mörka ögonen ner mot bordet istället. Han kunde ju inte sitta där och glo på henne på det där sättet.

Hela tiden som Madison fixade med sin frukost, satt den äldre av dem där och pillade febrilt med boken han hade framför sig. Allt han kunde tänka på var konversationen de haft under gårdagens kväll, hur han råkat genomgå den där hemska förvandlingen mitt framför nosen på henne och till råga på allt skällt ut henne. Åh nej, nu började han rodna ännu värre. Det var som om kinderna stod i brand vid det laget och han placerade hastigt händerna över dem, med armbågarna lutandes mot bordet. Om det var någonting som han hade gemensamt med Zhìyuan, så var det förmågan att rodna som en absolut idiot. Han var faktiskt en riktig expert när det kom till det där.
”Kunde du sova inatt?” Undrade han efter en stunds tystnad och övergick till att bita sig själv i underläppen, fortfarande med kinderna täckta av händerna.

Okej, det var nog ändå inte så att irriterande och älskvärd gick hand i hand. I vanliga fall brukade ju irriterande människor vara just det, irriterande, men Loui verkade inte direkt ha någonting emot sättet Zhiyuan gick honom nerverna lite då och då. Eller någonting emot det hade han säkert, men inte på samma sätt som han skulle ha haft det gentemot en person han varken brydde sig om eller gillade.
Fingrarna pillade lite med linningen på den andres underkläder medan tänderna fortsatte att gnaga i underläppen på artonåringen. I själva verket skämdes han en gnutta över hur han agerade, men kroppen skrek efter uppmärksamhet och han hade inte självbehärskning nog att bete sig på ett mer hyggligt sätt. Och det verkade inte direkt som om Loui hade någonting emot det hela heller, där han låg med sina rosiga kinder och log. Plus det där lilla faktumet att han sagt att Zhìyuan mer än gärna fick äta upp honom. De passade verkligen bra ihop, som mr konstig och mr konstigare.
”Jag förstår inte heller hur du tänkte”, svarade slytherinaren mellan kyssarna, som sakta men säkert gled ner över den andres hals där han försiktigt gnagde i den mjuka huden. Hur många bett hade han inte lämnat över den jämnåriges hud sedan de legat med varandra den där första gången? Det var bara en tidsfråga innan lade märkte till bitmärkena, även om Louis vänner säkert redan gjort det. De trodde säkert att han gick ut med en vampyr vid det laget, jösses.
”Äsch, du vet mycket väl att det är du som är lite mer perfekt”, protesterade Zhìyuan och avlägsnade den andres underkläder, som också slängdes ner över bergen av kuddar och täcken. Därefter placerade han händerna runt de djupt röda kinderna och lämnade en lång kyss över de perfekta, fylliga läpparna. Huden kändes alldeles varm vid det laget och artonåringen visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. För det första, tänk om han satt där och hade dålig andedräkt? För det andra, tänk om Loui inte hade någon som helst lust att dras med honom och hans skrotiga behov? Att han bara var artig som inte tryckt bort slytherinaren och dennes ruttna andedräkt.

”Jag förstår det, hade nog också tyckt att det var väldigt skönt om jag befunnit mig i samma sits”, konstaterade Yuxuan och tog ytterligare några klunkar av det varma teet framför sig. Rodnaden strök sig fortfarande över kinderna på honom och han hade god lust att resa sig upp från stolen och fly sin kos. Det var säkert fullmånens fel, den fick honom alltid att bete sig underligt på ett eller annat sätt. Dumma förbannelse, den förstörde verkligen allt. Han ville nästan banka huvudet rakt ner i bordet av frustration.
”Sängen i det andra gästrummet är betydligt mjukare, det kanske hjälper att flytta dit? Om du inte föredrar hårdare sängar det vill säga”, sade tjugoåringen, vars mage slagit volter när de fick ögonkontakt. Om ingen hindrade honom, hade han säkert kunnat sitta där och blicka in i de små glittrande haven i all evighet. De var verkligen otroligt vackra och han hatade sig själv något enormt för att han ens kände på det viset. Vad gick han omkring och tänkte liksom? Och varför i allsin dar suktade han efter hennes uppmärksamhet? Nu hade han verkligen lust att drämma huvudet rakt i bordet.
”Har försökt läsa mig till det där i gamla kinesiska skrifter hemifrån, men har inte lyckats hitta något vettigt svar..blir som besatt under sommarnätterna, kan inte hålla varken benen eller sinnet ordentligt i styr”, erkände Yuxuan och skakade på huvudet för sig själv. ”Zhìyuan blir också konstig, konstigare än vad han brukar vara”, fortsatte han därefter, med lätt rynkade ögonbryn.

När Madison sedan påpekade att han inte alls såg ut som skrot, ville Yuxuan genast sjunka ner genom jorden och försvinna. Kinderna hade på något sätt blivit ännu rödare och även öronen hade fått färg vid det laget. Hade hon varit tvungen att säga så? Det hade liksom inte varit några som helst problem om han inte suttit där och haft en sten inne i skallen istället för en fullt fungerande hjärna.
”Antar att den där duschen jag tog hjälpte en del”, mumlade tjugoåringen och kliade sig bakom nacken, medan ögonen tvärt stirrade ner i bordet. Behärska dig själv, Yuxuan, varför beter du dig på det här sättet? ”Du ser inte heller ut som skrot”, fortsatte han och kunde inte låta bli att slå handen över ansiktet. Vad i helvete.

Det svider till lite när pojkvännen råkade ta ett lite hårdare bett, men det är ingen fara. Loui har vant sig vid tänderna som ibland gnager i hans hud, det blir aldrig något stort så eller liknande.. nej, om det blivit det så skulle han nog inte låta Zhíyuan göra så alls. Nu syns de definitivt, men det hade kunnat vara betydligt värre.
”Det är lugnt,” andas artonåringen med ett litet leende på läpparna. Så han vill fortfarande äta upp honom? Loui har inte riktigt någon aning vad som menas med det, men han klagar inte. Det brinner inne i bröstkorgen på Loui medan deras läppar gör sin lilla dans, så som de gjort många gånger innan. Värmen sprider sig över hela kroppen när pojkvännens läppar letar sig ner över bröstkorgen och vidare. Oavsett hur många gånger de har gjort den här dansen tidigare så vänjer han sig aldrig, det är fortfarande lika spännande och exalterande som deras första gång tillsammans. Loui sluter ögonlocken medan en hand glider upp i den andres mörka lockar. Ja, det här är någonting väldigt trevligt att vakna upp till, det känns perfekt att ha den andres läppar mot sig sådär. Andetagen blir tyngre och han biter sig hårt i underläppen för att inte släppa ut alldeles för mycket.. nu är det ju ett stort hus, så ingen kommer troligen att höra dem, men bäst att vara helt säker.
”Åh.. fan,” Louis lediga hand griper tag om täcket medan bröstkorgen häver sig upp och ner. ”Lite till,” mumlar han medan hela hans kropp står i lågor, åh herregud. Det är uppenbart att Zhíyuan är skicklig på det han gör, det känns fan alldeles perfekt. Efter en stund så öppnar han munnen igen medan han gömmer ansiktet i sin ena hand. ”Jag kommer att komma,” förvarnar han så att pojkvännen ska ha möjlighet att dra sig ur om han vill.

Vad är det ens som pågår mellan dem? Madison har verkligen ingen aning om vad det är, men det känns som kemi. Om hon inte misstolkar så känns det som att Yuxuan också är lite nyfiken, men hon har ingen aning. Det är åtminstone den uppfattningen hon får av att den andre rodnar så mycket, även hon själv har fått färg på de fräkniga kinderna. När den andre sedan erbjuder sig att hjälpa henne byta rum senare så glider ett leende upp över läpparna. Nu pågår det rätt förbjudna saker i hennes skalle, men i vilket fall som helst så vill hon lära känna Yuxuan. Deras bröder är i ett förhållande och det är väl bra om de kommer bra överens, eller hur?
”Gärna,” svarar hon och nickar. Jo, hon har packat upp en hel del under nattens gång när hon inte kunnat somna, så lite hjälp skulle inte sitta dåligt. ”Det kan jag tänka mig.” Madison vill lära sig mer om varulvar, och det känns som att den andre skulle vara en väldigt bra lärare på det hela.. även om hon nu kanske hoppas lite på något annat.

”Ja.. jag vill hänga på.” Artonåringen ställer sig upp från matbordet och tar med sig sin skål med yoghurt. ”Spännande.. allt jag vet om varulvar är från när professor Snape ville hålla en lektion om det ämnet och att vi skulle skriva en stor uppsats på det. Kan tyvärr inte säga att den uppsatsen blev så jättebra.” Berättar hon och börjar röra sig mot vardagsrummet, men hon blickar bak mot den äldre lite då och då.