Iliya PRV Vidomina & Medi

"Det är ingen fara ers höghet." Han log och bugade sig. När hon försvunnit så log han mjukt.
"Du får ursäkta vampyrerna. De kan vara lite kalla." han tog hennes hand och ledde in henne. Han kunde se stolarna som var menade för människorna. Ledde henne dit och drog ut stolen för henne.
"Varsegod." sa han och log.
"Jag ska till min plats men gör det här." Han såg Eruiel.
"Hur är det ers höghet?" Frågade han.
Alice hade bara sett kvinnan och sett snabbt bort. När hon leddes in kände hon sig olustig och sjönk tyst ner o stolen och placerade händerna i knät.

Eruiel hade satt sig med de andra skogsalverna. Han talade lågt med sin far, men tittade upp då han hörde Lunar tala till honom.
"Hej, Lunar. Det är.. intressant. Vi är spända på att mötet ska börja." Hans leende svalnade något. "På ett sätt är det trevligt att träffa alla, men anledningen gör att det känns lite sämre.", sa han ärligt och mötte Lunars blick. "Hur är det själv, ers nåd?"
Estagan sökte upp Alice och slog sig ner på en stol bredvid henne. Han bytte en blick med henne för att sedan se mot ordförande.

Lunar log mjukt. Han satt långt bak eftersom han var så stor.
"Åh det är bara bra. Blivit far igen och de små är som små stjärnor." Skrattade han

Mannen harklade och ställde sig vid podiet.
"Tack alla som kunde komma så snabbt. Vi ska börja med att be om ursäkt att det blev såhär. Många hade ett firande att göra på olika håll. Vi vet att mörkret har slagit till återigen stort men denna gång hos vampyrerna. Vill ers nåd ta ordet?" Han såg mot Helena.

"Det gläder mig att höra. Gratulerar."

Helena reste sig upp från stolen så att det gav ifrån sig ett släpande ljud när stolsbenen släpade över golvet. Hon hade knäppt händerna så att den ena handen vilade i den andra. Graciöst och lugnt rörde hon sig till mannen för att ställa sig bredvid honom. På så sätt kunde alla se henne tydligt.
"Godkväll, vänner.", började Helena. "Jag är drottning Helena. Drottning för vampyrerna.", förklarade hon och svepte med blicken. Alla lyssnade fokuserat på vad Helena hade att berätta.
"Mina soldater och män är starka och har en uthållighet som är beundransvärd. Men den räcker inte längre.", sa hon och pausade kort. "..Som ni alla väl känner till, har mörkret samlat kraft och är allt starkare än någonsin. Och vi.. vi har blivit dess offer." Helena såg för ett ögonblick bekymrad ut, men lika snabbat samlade hon sig. "Vi behöver er hjälp för att stoppa denna ondska." Hon sträckte på sig, om det ens var möjligt med hennes exceptionella hållning. Helena bar sig själv verkligen som en drottning. "Så min fråga till er är: Vill ni hjälpa oss?" En tystnad spred sig i salen. En kunde höra vinden svepa utanför fönstren.
Alvkungen Erebrir reste sig. "Ers höghet. Ni har vår hjälp givetvis. Men låt mig få yttra några tankar som kan lätta våra sinnen på denna olycksdrabbade situation." Erebrir såg till mannen, ordförande för mötet. "-Tillåter ni mig att tala, sir?"

Alice såg kvinnan resa sig och gå fram och ställa sig. Talade med en sådan vacker röst att det kröp i henne. Väl klar så såg hon sig om.
Lunar nickade. Klart att han skulle göra sitt och hjälp"Det är naturligt att ni ska få prata Erebrir kung av alverna."
Alice lät blicken glida runt på de andra och hon kände sedan en blick. Vände sig om och såg mot Eruiel.
Hon ville så gärna tala med honom.

Erebrir nickade tacksamt åt ordförandet och vände sig till drottningen igen.
"Med makten som innebär att vara kung av skogsalverna har jag nyligen utsett en av de mest lik de fagra till Aftonstjärnan." Estagan drog efter andan. Han förstod direkt att det handlade om Alice. "Aftonstjärnan, var snäll och res dig, så vi alla får se dig." Erebrir tittade direkt på Alice då.
Estagan nickade. Det var bäst att hon gjorde som kungen sa.
Erebrir tittade åt Helenas håll igen, men Helena iakttog Alice. Aftonstjärnan? Hon visste vad det innebar. Det visste alla. Det var en titel från alverna som skulle bäras hedersamt och med stor respekt. Det var inte vem som helst som blev utsedd som det. Helena försökte förstå varför Alice.
"Jag har sett..", fortsatte Erebrir. "..Att Alice, aftonstjärnan, kommer att utgöra storheter. Och vi, med vårat inflytande ska hjälpa henne på hennes väg." Eruiel såg överraskad ut. Det kände han inte till. Hans far skulle i såfall haft en vision nyligt.
"Vi behöver alla hjälpas åt. Och jag vet att vi ska lyckas. Och på den vägen. Ska Aftonstjärnan, vårt mest älskade stjärnljus, besegra mörkret." Erebrir satte sig sedan lugnt ner. Drottning Helena gick tillbaka till sin plats och slog sig ner. Det var ordförandets tur att fatta ett beslut.
Men Estagan reste sig då. Det var på kung Sùnerdôhs önskan. "Herr ordförande, om ni tillåter mig..", sa han ursäktande och flackade med blicken. Han gillade inte att ha all uppmärksamhet på sig själv.
"Alice är min lärling." Han visade med handen mot Alice. "Erhm, Aftonstjärnan.", rättade han, för att försäkra sig att alla var med på det han hade att berätta.
"..och som hennes lärare är Alices förmågor mitt ansvar." Han svalde och tordes nu se åt de andra i rummet. Varulvarna, vampyrerna, alverna och de andra människorna. "Alice är en naturbegåvning och väldigt skicklig. Flitig med." Han harklade sig. Rösten höll inte riktigt. Han med blev modigare desto mer han berättade. Estagan sträckte på sig.
"Men jag kan se att hon har en del kvar att lära. Mitt förslag är att vi alla hjälps åt för att utveckla Alices förmågor. Med era krafter kombinerade blir Alice rustad för att klara av att besegra mörkret." Han pausade och såg sig om på de. "..Så.. Vad säger ni?"

Hon vände tillbaka huvudet när hon hörde Erebrir och reste sig sakta. Knäppte händerna framför sig och blickade ut över de andra. Kände blickarna borra sig in i henne. Sedan såg hon på sin lärare. han hade rätt. Hon var långt ifrån klar och hon var tacksam över att han inte gav sig om det.
Men att hon skulle besegra mörkret? Vad handlade det om? Hon sjönk ner på stolen igen och tittade ner i det polerade bordet. Så det var därför hon hade följt med?
"Jag är villig att hjälpa henne." Lunars röst ekade genom salen. Han lät lika snäll som alltid och han nickade.
"Det är bara att säga till när hon ska börja." Han tittade på de andra och harklade sig.
"Men låt stalkaren inte resa på fot. Det skulle ta stalkaren för lång tid." Han visade med handen.
"Portalmagi finns och att använda sig av det är inte att fuska." Sa han och såg sig om.
"Så ska hon börja hos oss varulvar eller alverna? Att börja hos vampyrerna där mörkret redan är känns rätt illa." Han såg mot Estagan.
"Eller ska hon vara hos dig?"

Estagan tittade på Alice och vände sig åt henne. Han tog hennes händer i sina och mötte hennes blick. Det var viktigt att han hade hennes uppmärksamhet. "Alice, jag kan inte rå för att du blivit Aftonstjärnan. Det är en värdig titel att bära och du bär den med stolthet. Men.." Han sökte med sin blick i hennes. "..Om du inte vill det här, så måste du inte. Det finns andra lösningar.", sa Estagan. Men Erebrir, med sin enastående hörsel hade hört Estagans ord. "Nej, mästare Estagan. Det finns det inte. Det är Alice som har blivit utsedd." Estagan gav en blick åt Erebrir, men såg på Alice igen med fingrarna om hennes. "Jag är rädd att det inte finns någon utväg. Men jag är med dig. Hela vägen. Okej?" Han kramade om hennes fingrar och släppte sedan taget om hennes händer.
Då tog Rion till orda.
"Herr varulv, Lunar var det visst?" Rion tittade åt den stora mannens håll. "Jag är prins Rion av vampyrriket. Och jag kan försäkra er om att kungariket inte har haft en attack på väldigt länge. Vi har mörkret i kontroll.", började han och tittade på Alice. Han drog lite roat på ena mungipan då han fick syn på henne. "Vampyrerna har en urgammal magi, som din lärare, Alice, säkert väl känner till." Estagan tittade en aning skeptiskt på vampyren. "Vi ska göra dig redo för ditt uppdrag. Och därför, Alice, välkomnar vi dig till vårat rike där du ska fortsätta din utbildning." Estagan nickade. Även om han inte gillade Rions attityd riktigt, så hade han rätt. Det kunde vara ett bra ställe att fortsätta Alices utbildning.
"Herr ordförande? Vad bestämmer ni?", frågade Estagan mannen som tidigare talat.

Hans händer var så varma och hon såg upp i Estagans ansikte. Han hade inte talat så här sedan dagen hennes föräldrar hade dött. Ett tyst snyftande hördes från henne och hon nickade. Hon ville inte det här. Skulle hon axla ansvaret och rädda hela landet? Nej det kunde hon inte.
Det kändes som en klump släpptes när Erebrir sa att det inte skulle gå. Magen ville vändas ut och in. Hon ville kräkas och hon gav sin mästare en lång blick innan hon lade armarna om honom.
"Ska inte göra dig besviken... fmorfar." Viskade hon och kände hur hon skakade.
Lunar fnös.
"Herr varulv? Passa dig snorunge." Det sista sa han så lågt att han inte skulle höra. Men han skakade på huvudet.
Att börja hos vampyrerna var inte alls bra.
"Varför ska hon börja hos er? Är det inte bättre att hon fortsätter hos sin mästare och sedan hos alverna?" Lunar såg på ordförandet som hade sett på.
"Hag har svårt att se varför inte hon inte skulle börja hos vampyrerna. Deras magi är helt olik från de andra." Han såg mot Helena.
"Drottning tar ni emot denna människa och ser till att hon får den övning hon behöver? Skydd från de som suktar över blodet hon har i sina vener?"

Rion fnös. Han ville säga något tillbaka till Lunar, men teg. Det här var inte stället att starta en fight. Han ville bara retas lite.
Helena reste sig. Så Rion satte sig ner igen.
"Aftonstjärnan ska få följa med oss. Vi kommer att hjälpa henne och förbereda henne för sitt uppdrag.", svarade hon lugnt och såg från ordförande till Alice. Hon var likgiltig. Förmodligen såg hon sin plikt att hedra beslutet.
"Hon är trygg hos oss.", försäkrade drottningen och blickade mot ordförandet igen. Han skulle få avsluta mötet.
Estagan hade stått bredvid Alice under helatiden. Det smärtade honom att hon inte verkade vilja. Men han visste också hur rätt Erebrir hade. Hans visioner hade aldrig fel.
"Det är som svårast i början, Alice. En dag i taget, okej?", viskade han till henne när han lutade sig närmare. Han rätade på sig sedan och tittade mot mannen.
Själv var Estagan nyfiken på att få följa med till vampyrernas rike. Där hade han varit för längesedan och det hade troligtvis förändrats en del.