Prs tippest & JustAFriend

Okej, tankarna hade återigen vunnit och den här gången var både Elliot och Sebastian besegrade. Fascinerande ändå hur något till synes så oskuldsfullt som en tanke kunde var så pass stark. Nu fanns det ju dock en tidsaspekt med i spelet. Tjugo minuter hade inte passerat ännu, men definitivt ett par. Så det kanske var ett klokt beslut att bara låta det va. Vänta till lunch. Vems beslut nu det än var. Det gick gick nog att tänka olika kring den punkten.
Det dröjde några långdragna sekunder innan Elliot blygt(och suddigt), som om han blev en liten pojke igen för stunden, mötte den yngres blick.
"Jag lovar", nästan viskade han till svar. Därefter lutade han huvudet försiktigt mot den yngres axel. Vad skulle de hitta på? Det var för kort tid för att dra igång med något, men kanske på gränsen till för lång tid att bara sitta av? Tja, åtminstone med tanke på att de nog inte borde vara nära när Kyle skulle kika in. Om han tog fönstervägen det vill säga. Gjorde alla Sebastians vänner det? Hmm.
"Jag behöver gå på toa. Har inte hört någon utanför så det borde va okej att gå själv va?". Han satte sig upp ordentligt igen efter en hyfsat kort stund. Jo, ett toalettbesök var nog nödvändigt. Och nej, inte för att göra något dumt. Magen var liksom tom och rakblad och annat vasst...nej, att använda sånt som tillhörde Sebastian till det hade känts fel på alla sätt. Nej, det här var ett vanligt toabesök och en viss mental förberedelse inför Kyle. Sist hade ju den yngre följt med in...ja, kvällen vid bron, men nu kändes det trots allt aningen överdrivet.

Men Gud, vad långsamt deras konversation gick. Om det hade varit film så hade publiken somnat för ett bra tag sedan. Tur att Seb och Elliots liv inte var en film då. Tur att det bara var deras eget. Men tillslut, äntligen, svarade Elliot. Han lovade. Och trots att Seb inte litade på den äldre till hundra procent precis, tillät han inte sig själv att ifrågasätta honom. Nej. Försök lita på Elliot. Även när det gäller mat. Gud, det borde inte ens vara svårt, Seb. Du älskar honom. Ingick inte tillit i det paketet?
”Öh...”, började han sedan osäkert. Toaletten? Själv? Egentligen var det inget konstigt. Nej, verkligen inte. Men Seb var väl rädd för att bli påkommen. Eller för att Elliot skulle bli påkommen, rättare sagt. Några tankar på rakblad eller spyor hade han inte. (Skevt?) Men sedan kom han att tänka på att det bara var hans mamma hemma och hon var där nere så... Eh, det var väl ingen fara?
”Uh, ja, det funkar”, mumlade han till svar och smekte lätt över Elliots ena hand med sin tumme.

Elliot nickade lite lite och kramade lätt om den yngres hand, innan han reste sig upp. Woah, allt började snurra ännu mer. Det gick fortfarande att hålla sig på benen med nöd och näppe, men det släppte inte direkt när han började styra stegen mot dörren. Det brukade det ju göra. Den tanken som framför allt kunde skymtas bakom dimman var om han gått och blivit sjuk. Alltså, typ feber eller något. Ganska ironiskt egentligen med tanke på att han var en levande isbit. Och dessutom var sjuk. Ruskigt sjuk. Något som nog de flesta i omgivningen förstod sig på, vilket dessvärre fortfarande inte gått in helt hos den drabbade. Tragiskt.

Elliot lyckades hur som helst ta sig till badrummet. Med stöd av väggarna som visade vägen. Låste dörren bakom sig. Varför fortsatte allt att snurra? Ughhh. Irriterande minst sagt. På något sätt lyckades han göra det han sagt att han skulle göra. Fortfarande med världen snurrandes, huvudvärk från helvetet och en blick som nu knappt kunde urskilja dörr från vägg. Spolade efter sig. Drog upp gylfen. Satte på vattenkranen. Lutade sig mot handfatet och försökte få ögonkontakt med sig själv i badrumsspegeln. Det gick inte. Blicken var för suddig och tja, tiduppfattningen var nu mera totalt väck men efter vad som troligtvis bara var ett par sekunder så blev allt svart. Utan förvarning(hah, som att det inte funnits några tecken tidigare) Allt snurrade till en sista gång och knäna vek sig under den svaga kroppen. Det kändes som värdens längsta fall. Och efter att ha anat smärtan från en smäll i bakhuvudet så försvann Elliots medvetande. För första gången på lång lång tid, så tystnade tankarna och Elliot fick vila.

Elliot var minst sagt vinglig när han lämnade Sebs sovrum. Kanske var det fel av den yngre att låta honom gå så. Att låta honom svälta sig själv i några timmar till. Men Seb var Seb - han var sexton år, och hur mycket kunde man egentligen kräva av en vek sextonåring? Han var minst sagt stressad inför att Kyle skulle komma. Träffa Elliot i sitt långt ifrån bästa skick och... Luktade Sebs rum sex? Var det en grej? Luktade det? Herregud. Direkt när Elliot lämnat rummet flög Seb upp ur sängen och öppnade fönstren, vädrade ut en doft som kanske inte ens fanns där. Huh. Och sedan bäddade han sängen. Glidmedlet och kondomerna som han så fint satt på nattduksbordet fick slinka ner i dess låda istället. Okej, fanns det något mer han kunde städa undan? Något som skulle få Kyle att pussla ihop Seb och Elliot? Nej, i alla fall inte vad Seb kunde komma på.
Han slog sig ner i en av skrivbordsstolarna och tog upp mobilen. Noterade att det gått, tja, typ tio minuter sen Elliot gått till toaletten. Och Kyle skulle komma om typ fem. Stress. Mest det med Elliot. Tio minuter? Vad höll han på med där inne? Okej, lugn, Seb. Det är ingen fara. Elliot var på toaletten. Herregud, skärp dig.

Men sedan gick fem minuter till. Kyle hade inte dykt upp ännu och det hade inte Elliot heller gjort. En kvart. Seb undrade vad han ens gjorde där inne i badrummet. Skadade han sig själv? Försökte spy? Uh. Nej, känslorna av oro tog över hela Sebs kropp och han blev tvungen att se hur det var med Elliot. Försäkra sig om att han var okej. Så han gick ut i korridoren och knackade försiktigt på badrumsdörren. Tyst, inte för högt, ville inte att mamma skulle höra.
”Elliot?” frågade han dämpat och lutade pannan mot den vita dörren. Och sekunderna gick förbi utan svar. Något som verkligen inte stillade oroskänslorna i den yngres kropp. Han knackade en gång till, lite högre. Men när det inte heller fungerade började hans hjärta slå allt hårdare och skräckscenarion spelades upp i huvudet. Panik panik panik. Vad skulle han göra nu då? Inkräkta på den äldres privatliv och fumla med låset? Tänk så satt Elliot bara där inne och ville vara ifred....
Men oroskänslorna vägde över och Seb blev tvungen att fumla upp låset. Vant. Väldigt vant. Och när han slog upp dörren möttes han av en syn som bokstavligen talat fick hans hjärta att sjunka. Och krossas. Och rentav försvinna ut i tomma intet.
Elliot. Liggandes på golvet. Död? Medvetslös? Herregud. Paniken tog över och Seb bara stod där, vid dörren och drog sig i håret. Vad fan skulle han göra nu då?

Sedan gick allting så förfärligt snabbt. Han föll ner på knä och ropade förtvivlat på sin mamma, som i sin tur ringde ambulansen som kom dit blixtsnabbt och sedan satt Seb plötsligt bredvid sin mamma i en bil påväg till sjukhuset. Och Kyle hade han mött i dörren påväg ut, med de mörks ögonen fulla av tårar och en skakig röst som bara sa ”du får vara på mitt rum om du vill”, innan han gick vidare.

(Erics perspektiv)
Det hann inte inte ens gå fram två signaler innan den lilla gröna luren svepts åt höger på mobilskärmen. Alltid på helspänn. Det gick ju aldrig att veta vad som väntade. Det kunde ju vara skolan, kanske hyresvärden eller...Elliot. Ja, eller snarade någon annan som ringde om Elliot. För att den yngre inte kunde prata just då. Den oron hade funnits med länge. Redan innan sjuttonåringen blev till ett levande skelett, så hade rädslan för det fruktade samtalet funnits där. Det där hemska hemska samtalet som han definitivt inte var ensam om att bli hemsökt av i mardrömmarnas rike. Att höra rösten på andra sidan luren säga att det var slut nu. Att den en älskade var borta för gott. Riktigt så lät det inte nu men blodet frös till is när personen på andra sidan presenterade sig som läkare och därefter förklarade att en anhörig var på sjukhus nu och det här var numret angett för nödlägen. Ibland var det bra att vara ordentlig, typ om en planerade att tuppa av. Bra där Elliot. För Eric förstod vem. Trots att inget namn nämnts. Vem skulle det annars vara?
"Jag kommer direkt", och sedan la Eric på och allt blev kaos. Vad skulle hända nu? Var han okej? För det var väl Elliot? Jo, det var det men nej nej nej. Det fick ju inte hända. Det var ju just det här som aldrig skulle få ske. Var han död? Vart hade han ens varit under natten? Sebastians namn hade nämnts, men det gick ju inte att veta. Vad som helst kan hända. Speciellt för en ensam liten kille, mitt i natten, efter en skolbal med alkohol. Mördad. Tänk om han blivit mördad! Fast nu var det ju förmiddag? Fast ibland dröjde ju sånt där. Att hitta kroppar...Nej. Nej, det räcker nu. Du måste ta dig till sjukhuset. Nu.
Hur då? Ingen bil, syskon, påverkad mamma. Vem kände han ens här? De flesta vännerna var kvar där han studerat senast, high school här var ju flera år sedan. Men någon fanns väl. För att befinna sig i det chocktillstånd som han just då gjorde, så var det ändå en imponerande bedrift att komma på någon. Lucas. Ja, det numret hade han. Till föräldrarna med. Efter en bal var nog det ett betydligt bättre alternativ. De hade både bil och körkort. Snälla snälla svara.

Kanske var det just det här som menades med tur i oturen, om det inte blev för bisarrt. Någon liten skyddsängel som ville hjälpa till. Lucas föräldrar svarade. Och bara minuter senare var de påväg mot sjukhuset. Tystare bilresa fick en nog leta efter. Lucas visste inte om det. Inte resten av syskonskaran Parker heller. Eller mamma Parker. Nej. Två av dem låg däckade på soffor på helt olika platser i staden, medans de små syskonen raskt blivit tillsagda att gå ut och leka.
Tankarna fortsatte snurra. Annars var det mest svårt att ta in. Tunnelseende minst sagt. Var hans bror död? Personen som stått honom närmast genom allt. Elliot. Det kunde väl inte vara slut än? Eller var det det? Nej. Det kanske inte ens var Elliot. Fast det fanns i princip inga andra nära anhöriga och nej. Nej. Bara nej.

"Är han okej? Lever han? Kommer han må bra igen? Vart är han?Jag måste få träffa honom, nu!". Efter att ha tackat föräldrarna till en viss lillebrors vän, så hade allt bara fortsatt med tunnelseende. Kanske började allt gå in mer eller kanske blev det bara svårare att ta in desto närmre han befann sig det som fått hjärtat att rusa.
"Han får i nuläget akutvård bakom stängda dörrar. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig mer än så just nu Mr Parker, var vänlig och slå dig ner i väntrummet här intill. Vi lovar att informera er om något förändras", en receptionist med en stram, mörk hästsvans gav en blick som sa något i stil med "Sätt. Dig. Ner.". Och Eric försökte. Satte sig ner och försökte ta det lugnt med det var fullt omöjligt. Efter ytterligare ett par minuter befann han sig därmed utanför ett visst behandlingsrum, vankandes av och an. En annan receptionist hade insett att det nog blev bäst så. Det fanns bänkar där med. I korridoren av jobbiga besked och oroliga familjer. Åh. Ovisshet var definitivt en av de svåraste sakerna att behärska.

Seb hade kämpat för att hålla tårarna inne i bilen. Kände inte för att storböla bredvid sin mamma. Nej, särskilt inte när hon inte förstod någonting av det som hände och definitivt skulle kräva en förklaring sedan. En förklaring som Seb inte var redo att ge. Långt ifrån redo.
Men tårarna rann trots att han försökte hålla inom dem. Visserligen skulle de inte runnit så långsamt, och så stilla, om han inte försökt hindra dem - men ändå. Tårarna fanns där och det ökade definitivt mängden tankar som flockades i mammans huvud. Ugh. Fan.

Och så kom de fram till sjukhuset och Seb, i sällskap av sin mamma, blev portade från det behandlingsrum Elliot befann sig i och blev förvisade till väntrummet. Det kändes som att Elliot var flera mil iväg. Seb undrade vad som hände. När han slagit sig ner i en av de allt för hårda fotöljerna lutade han sig fram över benen, stirrade ner i golvet och steppade nervöst med foten. Vad. Fan. Hände?
Hade Elliot dött? Han hade typ sett död ut. Men Seb visste ju inte sånt. Han kanske var fullt levande. Dock var han ju långt ifrån okej, för tja, annars skulle ambulansen inte kört i ilfart precis. Åh herregud.
Han blickade först upp från golvet när han hörde en receptionist uttala namnet Parker. Parker. Seb tittade upp och såg Eric. Han vågade inte säga något. Vågade inte hälsa. Nej, det kändes bisarrt. Dessutom kunde Eric kanske vara arg på Seb. För det var väl Sebs fel. För han lät Elliot gå. Han lät Elliot svälta sig själv. Han lät Elliot hamna där han var nu.
Så Seb höll käften. Vände ner blicken i golvet igen och kände sin mammas hand stryka över hans rygg. Om, och om igen.

Jahopp, vad hittade en på i en ödslig sjukhuskorridor? Okej, den var inte ödslig. Visserligen kändes det ensamt, men fysiskt sett så var korridoren allt annat än tom. Personer med sjukhusrockar hastade förbi hela tiden. Blickarna fullt fokuserade på journaler och dörrar längre bort. Två bårar med människor hann passera. Levande eller döda kunde inte Eric uppfatta, men varje gång en dörr gled upp höjdes blicken i Elliots riktning. Eller tja, rummet där de påstod ha honom. Tänk om Elliot låg bakom en annan dörr. Död. Nej, förbjuden tanken. Stäng ute allt. Chocken var definitivt fortfarande ett faktum.
"Hej, är det här Eric?", en man i kritvit läkarrock stod bredvid. Eric stannade upp. Slutade det eviga gåendet. Nickade istället. Vågade inte öppna munnen, för då skulle alltför många frågor sippra ut, och utöver att mannen nog inte hade alla svar, så var Eric osäker på om han verkligen var redo att höra dem oavsett.
"Följ med här", de två passerade sal efter sal. Längre och längre bort från Elliot. Klumpen i bröstkorgen växte om möjligt ännu mer. Dörr efter dörr. Ett skrik hördes någonstans och minst tre oroliga föräldrar satt, där längs de vita väggarna. Oklart exakt, chock gör det svårare att uppfatta saker och ting. Till slut kom de fram till en, med en liten glasruta på. Rummet innanför var litet. Ett bord, fyra stolar och ett par hyllor med fula tavlor.

Det var inget långt samtal. Mest praktiska saker kring typ personnummer och Eric vågade inte fråga en massa. Allt kändes bara overkligt. På ett fruktansvärt dåligt sätt.
"Vet ni vad som hände?", frågade Eric precis innan mannen hann resa sig. Han behövde få veta. Veta om någon varit där när det hände. Hur brutalt det varit. Bara vad som hänt.
"Med största sannolikhet ramlade han ihop. Det var i ett badrum, som han befann sig i med låst dörr. Mycket mer än så vet vi inte. När personal finns ledig kommer vi att prata mer med kamraten vars hus allt skedde i", mannen satte sig ordentligt igen. Genast kom ännu fler tankar. I ett badrum med låst dörr! Åh nej. De flesta hade nog sett det som en ganska oskyldig och naturlig sak att en var ensam i badrum, och låste dörren. Och var det väl egentligen hemma hos familjen Parker med. Men när en bodde med någon som Elliot så var det inte samma sak. Om en kommit på sin bror göra så pass hemska ting mot sig själv som faktiskt Elliot gjort där hemma. För många tabletter. Glasbitar. Nej, då var det där långt ifrån en oskyldig sak. Hade Elliot tagit sitt liv? I Erics öron lät det som den enda vettiga förklaringen just då.
"Vad gör dem med honom nu?". Eric sänkte blicken till bordet. Försökte hålla tillbaka tårarna som hotade att tränga fram.
"De försöker få igång hjärtat igen. Få upp blodsockernivån och ge dropp...det är en hel del och kroppen har lagt ner men...och lyssna nu, han är inte hjärndöd, okej? Det är inte kört", mannen tog ögonkontakt igen och reste sig sedan upp. "Tyvärr måste jag iväg nu, jag skulle rekommendera dig att gå tillbaks till avdelningens väntrum istället, korridorerna är en tung plats att vara på ensam".
Kanske var det med välmening, kanske för att Eric mest varit i vägen. Det där med tung plats stämde, men inte skulle det bli bättre av att gå ut dit.
"Kommer han överleva?", stötte Eric fram och mannen stannade upp och vände sig om i all hast.
"Det kan jag tyvärr inte svara på".

Efter någon minut tomt stirrandes in i väggen reste sig även Eric upp. Väntrummet var kanske inte en så dålig idé i alla fall. Den där korridoren var åtminstone ingen plats han ville spendera mer tid i. Klinisk ren och bara osade ångest och olycka. Dessvärre behövde han lämna Elliot där och hjärtat gjorde fysiskt ont. Påväg ut till väntrummet började tårarna strömma nerför kinderna. Kinderna som var lätt solkyssta, precis som Elliots. Tja, innan Elliot började likna ett spöke det vill säga. De var definitivt lika i vanliga fall. Eric var bara lite längre, kortare hår och vid normalvikt. Blå ögon.
I väntrummet tycktes han känna igen någon. Han försökte torka bort tårarna med tröjärmen för att kunna se. Jo, det där var definitivt Sebastian. En ledsen Sebastian. Eric gick fram till honom, och vad han antog var en mamma. Därefter drog han in den yngre i en kram, sådär som folk gör när de är desperata, förtvivlade och söker tröst hos sådana som känner likadant. Kanske blev Sebastian bara obekväm, och då var det verkligen inte meningen, men ibland kunde det vara skönt att känna att en trots allt inte bar på allt helt ensam.
"Är du okej? Eller alltså, jag förstår att du inte är det men kom du till skada? Vad hände?". Okej, nej Eric. Dålig idé. Håll tyst. Att attackera en stackars sextonåring med en massa frågor när han troligtvis är minst lika chockad som du...dålig idé.
"F-förlåt, du behöver inte svara. Jag...vet bara inte vad jag ska ta mig till", Eric drog sig undan och slog sig ner i fotöljen intill Sebastians. Blickade istället ner i golvet. Vid situationer som dessa betedde de sig väldigt lika, Elliot och han. Kaos inombords. Blicken. Elliot. Åh, Elliot.

Och så satt han. Länge. Trots att ryggen protesterade och ville räta ut sig. Han vågade inte räta på sig. Titta upp. Råka möta sin mammas blick. Eller någon annans blick, för den delen. Han skämdes. Och det kändes precis som att alla i det jävla väntrummet skulle kunna se vad han hade gjort. Låtit en kille svälta sig. Gå iväg till badrummet ensam, trots att han inte varit stabil för fem öre. Fan. En tår rann ner för Sebs kind. Den första sedan han slagit sig ner i den hårda fåtöljen, faktiskt.
Skammen, och oron, åt upp honom inifrån. Hur skulle han någonsin kunna gå vidare från detta? Hur skulle han någonsin kunna förlåta sig själv? Hur skulle Elliot kunna göra det? Ja, med tanke på att den äldre kanske inte ens levde så... Faaaaan. En till tår rann ner för kinden.
Hela situationen var bara ett rent helvete. Inombords kändes det som att han kastades mellan sylvassa klippor, som om han var en liten boll i kasta gris, eller något. Ena klippan han kastades mot var skammen, den andra oron. Ingen av dem var särskilt barmhärtiga. Sylvassa, smärtsamma, dödliga.

När Seb suttit sådär alldeles för länge (stackars rygg) blev han uppdragen i en kram. En kram han verkligen inte ville ha något att göra med. Ett par armar han verkligen inte ville ha kring sin kropp var nu runt hans kropp och... Seb blickade upp på denna mystikfulla människa som, utan ett ljud, dragit upp honom från fåtöljen och dragit in honom i en kram. Eric. Eric, som såg ut som en lite längre, och mycket hälsosammare, Elliot. Hjärtat sjönk ännu en gång i bröstkorgen. Ouch.
Seb besvarade inte kramen. Han kunde inte. Hjärnan slog lås och hindrade armarna från att göra något. Så han bara stod där, helt avig och dan.
"Jag vet inte", svarade han hest. På allting. Var han okej? Vet inte. Kom han till skada? Nja, tekniskt sett inte, men eh, vet inte. Vad hände? Vet inte. Hjärnan stod bara still. Tuggade fram och tillbaka. Försökte koppla ihop allting men det fungerade bara inte. Pusselbitarna var i helt olika hörn och kanterna var som magneter som stötte bort varandra.
Äntligen drog Eric sig undan. Slog sig ner i fåtöljen bredvid Sebs. Och Seb kunde konstatera att han förmodligen inte var arg på honom (i alla fall inte i nuläget), vilket kändes bra. Något positivt i alla fall. Fast det var inte tillräckligt för att dämpa helvetet han befann sig i. Nej, långt ifrån.

Tidsuppfattningen hade mer eller mindre gått och lagt sig. Hur lång tid hade de egentligen spenderat i det där väntrummet? En timme? Två? Tre, fyra, fem? Varför kunde dem inte inte bara få träffa Elliot, oavsett skick? Eller nja, tänk om det var som Eric tidigare misstänkt, att det faktiskt var ett självmord. Ville han verkligen se då? Kanske inte. Eller alltså, vem försökte han lura? Det fanns väl ingen som ville se en död människa, eller? Förutom mördare då. Just det, någon hade ju hittat Elliot, vad det än var som hänt. Och troligtvis var den någon Sebastian. Personen som Eric bara träffat en gång tidigare men som han hade en känsla av hade en betydligt större inblandning i Elliots liv än vad både han och troligtvis kvinnan där bredvid förstod. Tänk att hitta...nej, stackars liten. Okej, Eric var 21. Att då sitta och kalla 16-åringar för små kanske inte var optimalt, men äsch, det var bara hemskt alltihop. Eric gick iväg och ringde diverse telefonsamtal, för att hitta platser till syskonen att vara på, men kom sedan tillbaks till samma fotölj. Stirrade på samma fläck i golvet.

Efter vad som kändes som en evighet kom en man, iklädd samma sjukhus-iga klädsel som den tidigare, ut i väntrummet.
"Eric Parker?", han tittade frågande på Eric, som nickade bekräftande.
"Elliot har förflyttats från akuten till intensivvårdsavdelningen, så var vänliga och följ med mig. Ni är också anhöriga förmodar jag?", nu vände mannen fokuset till Sebastian och den misstänkta mamman. Vilka räknades ens som anhöriga? Tja, inte kvinnan, men vänner gjorde väl det? Eller var det bara släkt? Nej, alla som betydde mycket för personen borde väl räknas? Hur det än var med den saken kändes det verkligen som att Sebastian borde hänga med. Ja, annars var ju all väntan förgäves.

Men det svaret räckte. För sedan blev det tyst igen och Seb vände blicken mot sin mamma, för första gången under tiden de befunnit sig i väntrummet. Hennes blå ögon var, likt Sebs mörka, fulla av oro. Skillnaden var väl att hon oroade sig för sin son och hans känslor medan han oroade sig för Elliot och hans liv. Åh herregud. Han kunde inte titta på henne mer. Var rädd för att om han tittade för länge skulle hon kräva en förklaring. ’Vem är Elliot? Vad gjorde han i vårt badrum?’ Så istället tittade han ner i golvet igen och torkade bort de obefintliga tårarna från kinderna. För han grät ju inte. Hur, hur, hur, kunde han inte gråta? Han var en hemsk människa. En bra människa, som faktiskt älskade Elliot på riktigt, skulle gråtit konstant. Inte bara i ett par minuter. En person som var tillräckligt bra för Elliot skulle inte sluta kunna gråta.

En lång stund senare kom en sjukhus-snubbe ut i väntrummet. Återigen blickade Seb upp när han hörde Elliots efternamn. Parker. Eric Parker. Var det fult att lyssna på en konversation som han egentligen inte hade något med att göra? I så fall var det väl synd, för Seb kunde inte sluta lyssna. Men hur som helst lät det där ju som att Elliot levde. Inte att han var okej, men levde, det gjorde han. För annars skulle han väl inte förflyttats, right?
”Öh, jag är hans p-”, började han hest när mannens fokus skiftade över till honom och hans mamma. ”...vän.” Räknades det där som anhörig? Gud, snälla gör det. Seb var tvungen att få träffa Elliot. Åh, snälla.