Prs tippest & JustAFriend

Vän? Nej, det svaret såg inte ut att gå hem hos mannen framför. Genast kunde en tvekande liten rynka skymtas i dennes panna.
"På intensivvården försöker vi hålla besökarantalet nere och hålla det till närmaste familjen, så om det är okej...", började mannen predika i en sådan där formell tråkig ton som användes när vården inte ville bli ifrågasatta.
"Nej, det är inte okej", avbröt Eric. Kanske delvis för att han inte orkade möta sin bror ensam, men framför allt för att han sett vad de andra två hade. Nej, han visste inte allt. Men Elliot hade ju faktiskt berättat om en del, vid det där sammanbrottet då de varit osams, och ja, det kändes verkligen inte rättvist alls att bara släppa in släkt, det fanns betydligt viktigare saker att gå på. Han mötte mannens frågande blick. Kände plötsligt att det var lite som en plikt att få in den yngre.
"De är...Elliot hade velat ha Sebastian där", fick han fram. Okej wow, vilken insats.
Men det verkade ändå funka. Troligtvis hade saker och ting inte gått lika smidigt om fler personer var där, men tre pers, det var ju som vilken liten familj som helst. Mannen undslapp något i stil med, "Okej, om du säger det så" och sedan nickade han åt de tre att följa med.

Åh. Såklart. Familj, tja, det var ju självklart att bara familjen var välkommen. Vem trodde Seb att han var? Någon viktig, eller? Usch, patetiskt. Seb förberedde sig på att svara något i stil med "ja, förstås, det förstår jag", men orden hann inte formas på hans läppar innan Eric avbröt sjukhus-snubben.
Seb vände förvirrat blicken från sjukhus-snubben till Eric. Huh? Visste han något om...? Hade Elliot berättat? Fan också. Inte för att... Alltså... Ugh, han var bara så förvirrad. Hade helst inte velat att någon skulle veta om dem förrän han själv kommit ut med det, men... Tja. Det spelade ingen roll. Eric var cool. Lugn. Snäll. Bra. Precis som Elliot.
Och Eric lyckades övertyga sjukhus-snubben så Seb reste sig upp från fåtöljen. Hans mamma sa något om att hon skulle ringa pappa eller något innan hon strök honom en sista gång över ryggen och Seb gick iväg efter sjukhus-snubben. Mot Elliot.
Ja, det fick faktiskt hjärtat att lugna ner sig en aning. Det skingrade oros-känslorna en gnutta. Men skulden? Den fanns kvar.

Tysta passerade de korridor efter korridor, upp två trappor och så två korridorer till. Om det var stelt? Nej, inte direkt. Inte sådär som det blev när en skrattade åt sina egna skämt eller träffade sin partners föräldrar för första gången. Nej. Däremot spänt. Definitivt spänd stämning. Och verkligen inte på ett bra sätt. Vem visste liksom vad de skulle möta? Men död kunde han väl åtminstone inte vara, eller? Nej, döda personer bytte inte avdelning sådär. Visserligen dog folk på intensiven, men inte alla och så var det ju just det - de dog där, de var inte döda när de kom dit. Usch, att ens tänka i de där tankebanorna fick små tårar att trilla nedför kinderna ännu en gång. Ännu en sak de två bröderna hade gemensamt. Tårar.

Avdelningsdörren var låst men mannen som visat vägen knapprade in en kod och snart uppenbarade sig ännu en vit, kliniskt ren korridor. Åh, vad han inte tyckte om sjukhus. Frågetecknen kring vad de skulle få möta behövde åtminstone inte vara där mer, för tillslut kom de fram. Mannen gav en medlidande blick men lät de två gå in själva. Eller tja, inte helt själva. Väl inne fanns redan en sköterska på plats och där bredvid, där låg han. Elliot. Iklädd en ljusblå patientskjorta. Återigen högg det till inombords. Det var svårt att avgöra om lättnaden eller oron var starkast. Eric gick fram, långsamt. Blickade ner på den lilla lilla pojken i sängen. Så blek. Så smal. Så inte Elliot-ig.
Från armen gick slangar till två påsar med någon form utav dropp och från näsan gick en tredje slang. Och så de där trådarna kopplade till hjärtmonitorn bredvid sängen. Eric tittade på strecket. Det var inte platt. Inte heller fanns de där tydliga, regelbundna slagen, men det rörde sig. Små hopp. Svaga svaga. Ibland hoppade de över att slå, men något fanns där. Försiktigt sträckte Eric ut handen för att röra lätt vid den tunna tunna armen. Rös till lite av kylan som mötte. Men han levde ju? Ja. Men saker och ting ändras inte på ett par timmar, Eric. Och det var långt ifrån över. En låg trots allt inte på intensiven om allt var lugnt och livet var i säkerhet. Och då mindes han att de faktiskt inte var själva, Elliot och han. Han backade undan en aning för att släppa fram Sebastian, men riktade blicken åt sköterskans håll då hon började prata.
"När han kom in var blodsockernivån dödligt låg och hjärtat hade stannat. Det är det som läkarna har prioriterat. Men nu är hjärtat igång, även om det är otroligt svagt och blodvärderna kollas av ofta. Vi har inte kunnat få kontakt med honom, vilket givetvis är alarmerande, men det innebär inte att det inte kommer att ske, vi har haft patienter som vaknat upp först efter tre veckor. Läget är långt ifrån stabilt och uppenbarligen är det betydligt fler saker som kommer behöva åtgärdas, men vi kommer ha honom under uppsikt här tills vidare". Sjuksköterskan som stod där bredvid, verkade inte vara en av de som kunde läsa av situationer speciellt väl. Långt ifrån faktiskt. Informationen var minst sagt välkommen, men det blev så mycket på en gång. Eric bara nickade lite och blickade sedan tillbaks på brodern.
"Jag lämnar er ensamma en stund, men tveka inte en sekund med att trycka på röda knappen här bredvid sängen, om något händer", hon gav en ursäktande leende och störtade därefter iväg. Okej wow, mycket att ta in. För mycket. Han backade undan från sängen. Satte sig på en av stolarna intill väggen. Elliot. Åh, Elliot.

Tankarna virvlade runt i Sebs lilla huvud under den för långa gångvägen till intensiven, till Elliot. Inte ett ord sades. Alla var bara tysta. Tänkte Eric lika mycket som Seb? Var han, om ens möjligt, lika orolig? Rent krasst borde Eric varit mycket, mycket mer orolig än Seb, med tanke på att Elliot var hans jävla lillebror, men i just den stunden kändes det omöjligt att tänka sig att någon var mer orolig än Seb. För Sebs hjärta bultade fortfarande i bröstet (förvisso inte lika mycket som förut) och ångestkänslorna i kroppen hade gett upphov till en obehaglig värk ända ut i fingertopparna.

Efter den för långa, tankspridda och nervösa promenaden var de framme vid en dörr i en äckligt ren korridor. Sjukhus-snubben gav en blick som kanske skulle förmedla medlidande eller något, Seb kunde inte riktigt tolka det där, men han gick ändå in genom dörren efter Eric. Sjukhus-snubben stannade utanför. Och det var nog bra, för Seb gillade inte riktigt honom. (Skräll att Seb inte gillar människor.)
Väl inne i rummet fick han syn på en sköterska, och bredvid henne såg han en liten, åh så liten, Elliot iklädd en ljusblå patientskjorta. Bara synen fick hjärtat att sjunka i bröstkorgen. Visserligen var han levande, men... Fan. Seb hade förväntat sig en mer normal Elliot. Vilket var så otroligt naivt av honom. Det var klart att Elliot inte skulle vara som vanligt. Han låg på intensiven, pucko.
Han gjorde ingen vidare insats till att gå fram till Elliot. Eric hade hunnit fram snabbare och det hade känts dumt att stå där framme och trängas bara för att... Tja, vadå? Glo på Elliot? Fast, tja, hur bisarrt det än lät så ville Seb glo på honom. Det vackraste han någonsin fått se, ja, det var klart att han ville glo på det. Men trots det kändes det inte okej att trängas där borta med Eric, så Seb pressade sig mot väggen istället. Ja, Eric var trots allt Elliots bror medan Seb bara var en vän. Typ.
Men efter en kort stund backade Eric lite som för att ge plats till Seb där framme vid Elliot. Det var en chans som den yngre omedelbart tog. Nästan för hastigt, faktiskt. Men det spelade ingen roll. Elliot var på intensiven och... Ja, om detta var den sista gången Seb fick se honom i livet ville han verkligen ta vara på den tiden.
Sjuksköterskans ord kom in genom ett öra och försvann ut genom det andra. Seb kunde inte ta in hennes ord, kunde inte förstå, orkade inte försöka förstå. Han bara stod där och stirrade på Elliot med sina mörka ögon. Helt fastfrusen i marken. Och armarna kunde han inte röra på - och om han kunde röra på dem, vad skulle han gjort då? Petat på Elliot, eller va? Ughhhhhhhh.

Först handlade tankarna om Elliot just då. Hur liten han såg ut. Hur svagt hjärtat slog. Hur de slutna ögonlocken fick det att se ut som att han sov, trots att han rent krasst varit död, väldigt död om han inte fått hjälp. Men sedan skiftade tankarna över mer till ett framtidsperspektiv. Skulle Elliot klara sig? Med största sannorlikhet väntade en vräkning. Vart skulle de bo? Och syskonen, hur skulle det bli med dem? Mamman? Eric? Åh, och så kvarstod det att berätta för de små vad som hänt. Eller tja, det verkade ju ingen veta helt klart, men att deras bror låg på intensiven och kanske inte skulle klara sig. Ingen lätt uppgift kan vi konstatera.
Nej, det blev bara väldigt mycket på samma gång. En liten stund i korridoren utanför skulle nog kunna sitta fint. Men gick det verkligen att lämna Sebastian bara sådär? Inte för att han skulle göra något dumt, men helst skulle ju inte barn vara ensamma i de här rummen. Om nu Sebastian räknades som ett barn. Jo, det gjorde han nog. Men att lämna vem som hslst bredvid ett nästan-lik, kändes som något en behövde fråga om. Men det kändes verkligen som att de två kunde behöva lite tid ensamma.
”Är det okej om jag går ut i korridoren en liten stund?”, frågade han ganska tyst och reste sig upp. Tyst, som om Elliot låg och sov och inte skulle väckas. Trots att det vore något av det bästa möjliga, att han skulle vakna. Men det blev liksom så naturligt. Att en pratade högt, ibland för högt, med äldre och tyst på sjukhus. Hur som helst, om han fick ett godkännande så nickade Eric till, för att sedan gå ut i korridoren utanför. Och om inte, tja då mumlade han troligtvis något i stil med ”okej, då stannar jag”, för att sedan backa tillbaks till stolen bakom.

Seb kände sig korkad när det enda han kunde förmå sig att göra var att titta ner på Elliot. Men han visste inte vad han skulle göra, och dessutom visste han inte vad han kunde göra så att Eric inte skulle förstå... deras lilla grej. Vilket egentligen var dumt för Seb misstänkte redan då att Eric visste mer om dem än vad Seb egentligen var bekväm med.
När han hörde Erics ord vände han sig om. Korridoren? Lämna Seb ensam? Ärligt talat fanns det inte ett bättre förslag. Seb ville jätte, jättegärna vara ensam med Elliot. Då skulle det bara vara de två, Seb och Elliot, precis som vanligt. Ingen annan som var ivägen, ingen som kunde tänka något dumt.
”Ja, det är lugnt”, svarade han, precis lika hest som förut. Och då reste sig Eric från stolen och lämnade rummet.
Så då var de bara två. Seb och Elliot. Seb gick bort och hämtade en stol där borta vid väggen. Lyfte upp den och satte ner den bredvid Elliot. Det kändes bättre att sitta ner. För om han stod upp var han tvungen att se ner på Elliot och det var inte riktigt hans favoritgrej. Han slog sig ner på stolen och sträckte ut sina armar för att kunna ta tag i Elliots hand. Kalla, kalla hand. Ännu kallare än vad Elliot brukade vara. Seb hade inte trott att det ens var möjligt att bli kallare än så. Usch, det fick Seb att inse, ännu mer, att Elliot var långt ifrån stabil. Långt ifrån... Fan, det fick tårarna att rinna. Inte långsamt, som de i väntrummet. Snabbt, bara forsade ner, allt för många tårar. Men spelade det någon roll? Det var ju bara Seb och Elliot. Det var okej att gråta. Det var nog den mest normala reaktionen, trots allt.
Och dessutom kändes det bra. Att lyfta på locket, släppa ut det där som hade byggts upp inom honom under tiden i väntrummet. Ja, och snart blev han tvungen att komma närmre Elliot. En handhållning räckte inte. Han ville vara nära, så otroligt nära. Men så nära som han ville vara var inte möjligt, det insåg tillochmed Seb, så han fick nöja sig med att begrava sitt ansikte vid Elliots tunna, tunna axel.

Ute i korridoren var det betydligt fler människor. Inte som på akuten, då folk sprang hit och dit. Där var det mer en kaosartad känsla. På intensiven var allt...tja, intensivt. Mycket. Tungt. Som ett stort, tungt täcke dragits över avdelningen. Som fick alla att hålla andan. De som överlevde, kunde krypa ut och andas igen. Inte för att alla andra avdelningar nog var så glädjefyllda, men kanske var det lättare att vara där inte varenda rum hade en tillfällig bosatt som balanserade mellan liv och död.
Eric stannade där ute ett par minuter. Tio, kanske? Alla maskiner var ju kopplade till något datorsystem, så om något drastiskt skulle hända, och Sebastian inte tryckte på larmknappen(tja, uppenbarligen även om knappen trycktes på), så skulle akutlarmet gå ändå. Och det gjorde det. Röda lampor blinkade vid dörren in till Elliot och det gick att höra hjärtmonitorn tjuta där inne. Eric, som gått iväg en bit i korridoren, skyndade sig dit, och det samma gjorde en grupp på tre-fyra läkare och sjuksköterskor. Skulle de lyckas få igång hjärtat igen? Och vart var Sebastian i allt det här? Först hitta sin vän på golvet, och sedan det här? Nej, det hade blivit för mycket för vem som helst. Och så alla människor. Fullt med folk, minst sagt. Och framför allt ett streck, ett rakt streck.

Tårarna som rann ner för Sebs bleka kinder vätte ner Elliots ljusblåa patientskjorta och färgade den mörkblå. Vad skulle han göra? Vad skulle han ta sig till om Elliot aldrig blev varm igen? Om han aldrig återhämtade sig? Om det faktiskt var så att Elliot var inne i slutskedet av sitt korta, korta liv. De där tankarna stoppade inte precis tårarna. Om möjligt började de istället forsa ut i allt högre takt.
Seb hade ingen aning om hur mycket tiden gick när han lutade sig över kanten på sjukhussängen. Det enda han hade koll på var att de var ensamma, Seb och Elliot. Men plötsligt, precis när han lät sin tumme stryka över Elliots läskigt kalla kind, började något tjuta. Direkt drog han sig undan. Rätade sig upp i stolen. Vad hände? Han förstod ingenting. Hade han gjort något fel?
Innan han visste ordet av var rummet fyllt av människor. Sjuksköterskor, läkare, alla stressade. Flyttade okänsligt undan den sextonåriga pojken med tårar rinnandes ner för kinderna. Puttade bort honom, ut ur rummet utan ord.
Hur mycket kunde ett hjärta bollas runt i bröstkorgen och krossas innan det slutligen gav upp? Hur mycket skuld kunde en människa fyllas av innan kroppen sprängdes? Och hur många tårar kunde rinna ner för ett par kinder innan hela kroppen torkade ut?
Seb visste inte vad han skulle ta sig till. Vad var meningen att han skulle göra när den han älskade mest i hela världen var typ... döende? Han kunde ju inte hjälpa till. Han var helt och hållet värdelös. Bara ivägen, förstörde allting, hela, hela tiden. Väl utknuffad i korridoren drog han sig frustrerat i håret innan han kasade ner på golvet längs väggen mittemot Elliots behandlingsrum.

Vad hade han väntat sig? Nej, Eric blev med utkörd ur rummet illa kvickt. Imponerande hur snabbt så många människor kunde sätta igång och rädda liv på bara sekunder. Dock inget som riktigt gick att fokusera på när ens bror bokstavligen var död. Eller tja, hjärtat slog inte, det gick ju att tolka lite hur som. Men det skulle gå att få igång igen, eller hur?
Det första Eric såg när han klev(blev utputtad, host) ut ur rummet var Sebastian. Intill väggen. Det kändes som att det kanske bara var bäst att hålla tyst. Kramen tidigare hade inte verkat speciellt uppskattad och nej, de kände ju inte ens varandra. Sebastian är sexton, Eric. Klart som fan han inte vill prata med dig. Nu lät det som att Eric var i akut behov av det, men så var faktiskt inte fallet. Det var mer att den yngre ju faktiskt inte hade några föräldrar hos sig just då och det här, om något, kändes som ett tillfälle som en förvirrad tonåring borde ha någon vuxen där.
Men Eric höll tyst. Orostankarna överröstade debatten om att vara ett mentalt (troligtvis oönskat) stöd. Istället ställde han sig någon meter ifrån dörren. Lutade sig mot väggen. Blickade in i väggen mittemot. Pressade in naglarna i handflatorna. Hårt. Varför gjorde allt så ont? Varför kunde ingenting bara få vara bra någon gång? Varför just Elliot?

Han begravde ansiktet i sina händer. Fan, fan, fan. Varför hade han ens träffat Elliot den där kvällen? Var han tvungen att bli indragen i sån här skit? Trots att det lät ganska själviskt, så önskade Seb att han aldrig klättrat in i bildsalen den kvällen och träffat Elliot. För då hade han aldrig kysst honom, då hade han aldrig fått känslor för honom, då hade han aldrig suttit här på golvet på intensiven, med ansiktet fullt av tårar och kroppen fylld av ångest, oro och skuld. Så otroligt själviskt att tänka så Seb. Som att Elliot bara var ett jobbigt hinder som poppat upp i ditt liv helt plötsligt. Hur kan du glömma bort allting den äldre gjort för dig?
Hur det än var, och hur än Seb tänkte, behövde han något att dämpa ångesten med. Eller alla känslor, faktiskt. Det var så otroligt jobbigt att känna så mycket på en och samma gång. Hjärnan gick på högvarv och försökte förstå vad som ens hände med honom men fan, det gick inte. För Seb förstod inte ens situationen han befann sig i. Var Elliot död? En våg av ångest/oro/skuld/sorg/allting kastades över honom. Dränkte honom.
Han förflyttade händerna från ansiktet till fickorna på den röda hoodien. Tomma. Och i all hast hade han inte tänkt på att ta med sig en jacka. Helvete också. I jackan hade han i alla fall haft några cigg och en tändare, något han, sorgligt nog, kände att han behövde. Fan. Han blickade upp och möttes av en stående Eric som lutade sig mot väggen mittemot. Var det ett övertramp att fråga honom efter...? Med tanke på att Elliot var så jäkla anti-rökning skulle det ju inte vara en jättestor chock om hans storebror också var det. Samtidigt så verkade Elliot vara mycket mer skör och sånt där än Eric så kanske - bara kanske, skulle Eric sitta på en skatt. (Att kalla cancerpinnar skatt är ju inte alls skevt Seb?!) Dessutom var Seb nästintill desperat, och, tja, då... Då var man bara tvungen.
"Har du cigg?" frågade han, med lika hes röst som tidigare, och blickade upp på den äldre framför honom.