Prs tippest & JustAFriend

Tankarna bara fortsatte att cirkulera. Fler och fler. Dörren in till Elliots behandlingsrum förblev stängd och stressen som hann byggas upp inombords var verkligen enorm. Det var förstås inte Eric ensam om att uppleva, så därför borde kanske inte den yngres fråga känts så oväntad. Ändå gjorde den det. Många anledningar till det, trots att de befann sig i en sådan situation som var i princip omöjlig att hantera utan att hitta sitt eget sätt att fly. Dels var ju den yngre just ung. För ung för sådant. Eric förstod givetvis att det ofta inte spelade någon roll och ja, precis som Elliot hade han också varit där. Fast i samma träsk. Ute ur det nu. Typ. Inte helt, dock.
Och så var det också det där med Elliot. Även om ingen av bröderna var särskilt positivt inställda till rökning så var Elliot betydligt mer ”extrem” med sina åsikter. Därför kom det lite oväntat att en vän höll på med sånt. Eller tja, vad det nu var de två var. Elliot hade inte varit så specifik. Vänner, absolut. Mer än så? Tja, troligtvis, men mer exakt hur långt de gått och så vidare var oklart.
Den spontana känslan hade varit att påpeka att rökning var dåligt och allt det där, men just då kändes det verkligen inte viktigt eller relevant. Alla hade sina egna sätt att hantera saker på, andra sämre än andra. Och visst kändes det fel, men återigen, just då fanns det betydligt viktigare saker att lägga fokus på. Så Eric kände i fickan på tröjan. Plockade fram en cigarett och tändare. Sista ciggen i paketet. Nödciggen. Och sedan gick han fram till Sebastian på golvet. Satte sig på huk och räckte över cigaretten och tändaren.
”Här, men bara nu. Jag vill inte att du fastnar i det, okej?”, sa han tyst som svar och blickade på den yngre innan han långsamt ställde sig upp och backade tillbaks till positionen vid väggen. Visste hur mycket Elliot hade hatat honom i den där situationen.

Erics respons var mycket bättre än vad Seb väntat sig. Vem hade trott att Eric, bror till omg-rökning-dödar-Elliot, rökte? Inte Seb i alla fall, men det var ju verkligen tur att han hade frågat ändå. Eller, det berodde ju på vilket synsätt man hade. Bra på vissa sätt, ganska dåligt på flera andra. För Seb just då var det dock bara positivt. Han tog tacksamt emot cigaretten och tändaren som Eric sträckt fram mot honom.
"Ingen risk", svarade han tyst och klämde fram ett litet leende, men ångrade sig genast då det kändes helt absurt att le i deras situation. Jag vill inte att du fastnar i det. Ha, det var nog egentligen redan försent. Seb var väl redan fast, eller? Hm. Jaja. Med tändaren och cigaretten nerstoppad i fickan på hoodien reste han sig upp. Mumlade ett tack rent apropå innan han stegade genom korridoren, försökte hitta en väg ut. Hur desperat han än var så skulle han inte få för sig att ställa sig i en jäkla sjukhuskorridor och tända en cigg. Det fanns ju faktiskt gränser för Sebastian Boyd också, trots allt.
Efter lite virring och förvirring hittade han tillslut en dörr som såg okej ut att rycka i, och den ledde ut. Utomhus! I friska luften. Helt sjukt hur frisk luft kunde skingra tankarna så snabbt.

När Sebastian virrat iväg bort i korridoren, hasade Eric ner längs med väggen, så som den andre gjort innan. Mer föll egentligen. Duns. Fast sittandes, då. Och så kom tårarna igen. Ensam. Även om Eric inte var en du-måste-hålla-ihop-och-dölja-alla-känslor-person, så hade han ändå försökt att inte bryta ihop helt. Hållit sig hyfsat sansad. Chocken i sig var väl en bidragande faktor till det. Men nu strömmade som sagt tårarna nedför kinderna och de verkade inte ha några planer på att sluta. Inte ens när dörren in till Elliots rum (äntligen!) öppnades igen, så slutade dem. Fast han reste sig upp. Gick in igen. Hörde någon säga att ”hjärtat slår igen”, men orkade inte lyssna på fler detaljer just då. Ville bara se sin bror igen. Och så var de tillbaks vid början igen. Svaga små hjärtslag, kall hand och tystnad. Allt allt allt var bara tungt. Som att lungorna förvandlats till sådana där avlånga ballonger som var cirka omöjliga att blåsa upp utan pump. Nej. Ughhh.

Den positiva känslan Seb fått av friskluften varade tyvärr inte längre. Verkligheten gjorde sig snabbt påmind, kastade sig mot honom, och han slog sig ner på en tom bänk intill väggen. Cigaretten som Eric så vänligt skänkt bort drogs kvickt fram ur fickan, precis som tändaren.
Andas in. Och... ut. Hur var det ens möjligt att bli beroende av det här? Seb förstod inte sig själv. Förstod inte grejen. Men det fick honom i alla fall, i ett par minuter, att fokusera på något annat än den döende Elliot. Det var i allra högsta grad positivt. Ja, för tanken på om Elliot faktiskt skulle dö, den var för svår att hantera. Det var för jobbigt att tänka på. Så Seb lät bli. Han tillät sig själv att vara naiv och tänka att det var självklart att Elliot skulle överleva.
Men cigaretten kom till ett slut och Seb blev tvungen att fimpa den. Hans flykt från verkligheten hade tagit slut. Alldeles för snabbt. Han ville verkligen inte gå in dit igen. Men han var ju tvungen. Ja, det var han. Han kunde inte skita i Elliot bara för att det blev lite jobbigt och obekvämt. Nej, det hade Elliot aldrig gjort. Elliot hade aldrig struntat i Seb. Hans hjärta var för stort för det.
Så Seb reste sig upp från bänken och slog upp dörren igen. Virrade sig genom korridorerna ännu en gång innan han nådde fram till behandlingsrummet igen. På håll såg han att dörren var öppen. Hjärtat sjönk i bröstet. Som fritt-fall. Snabbt, alldeles för snabbt. Vad betydde öppen dörr? Att rummet var ledigt? För att Elliot inte längre... Det kändes som att han inte kunde andas längre. Nej, nej, nej. Ögonen fylldes av tårar samtidigt som han rusade fram i korridoren, fram till behandlingsrummet.
Och han hade aldrig någonsin i hela sitt liv blivit så lättad som när han såg Eric där inne, och Elliot liggandes i sängen. Inget rakt streck på hjärtmonitorn. Herregud. Lugna dig, Seb. Han är inte död.
Innan han steg in i rummet torkade han bort de nya tårarna. Ja, att gråta inför Eric kändes inte optimalt. Inte bekvämt någonstans.
”Tack för lånet”, mumlade han och sträckte fram tändaren mot Eric.

Jaha, vad hände nu då? Elliot levde fortfarande, tack gode gud. Nu var det väl bara att vänta. Vilket var så långt ifrån bara som det bara gick att komma. Visste inte ens vad som skulle väntas på. Att Elliot skulle bli frisk igen? Att han skulle vakna? Eric hade aldrig suttit sådär tidigare. Visst hade släktingar dött innan, men det var flera år sedan och det hade gått fort och...ja, ingen bror. Ingen lillebror. Elliot var för ung för det här. För ung för att vara döende. För ung för att dö. Men han skulle ju inte dö, right? Han fick inte. Nej, det fick inte ske. Hur mycket Eric än försökte övertyga sig själv om att det skulle gå bra och att det bara kunde bli bättre, så gick det dock inte att trycka bort verkligheten. Att Elliot lika gärna kunde vara död om ett dygn. Om en timme. Att han aldrig skulle vakna upp igen. För även om det inte officiellt var ett vak så kunde det faktiskt vara just det. Början på något nytt eller de sista timmarna i en underbar liten pojkes liv.
”Lugnt”, svarade han tyst och nickade lite. Torkade bort några tårar med tröjärmen. Satte sig vid stolen intill väggen igen. Insåg att det nog var där han skulle bli sittandes ett bra tag. Eller det berodde på han skulle lösa allt. Syskonen sov hos vänner under natten. Mamman...tja, hon skulle väl klara sig. Men snart behövde de få reda på vad som hänt. Fast det kanske kunde vänta lite. Just då kändes varje sekund inom sjukhusets väggar viktiga. Varje andetag kunde ju liksom, utan att överdriva, vara det sista.
”Du...”, började Eric efter ett tag. ”Sov Elliot hos dig inatt?”, frågade han och blickade i Sebastians riktning. Rösten försökte han hålla stabil även om det inte lyckades helt ut. Den brast. Men det var väl okej? Nej, han planerade inte något förhör eller jobbigt småprat. Däremot så kändes det bara...viktigt att veta. Alltså, om nu det där varit Elliots sista natt. Att han inte varit utomhus och...nej, sluta tänk i de banorna Eric. Elliot kommer klara sig. Det kommer gå bra. Tappa åtminstone inte hoppet.

Seb stod kvar och tittade på Elliot när Eric slog sig ner på en av stolarna längs väggen. Men han höll sig ändå på avstånd. Visste inte hur han skulle bete sig runt Elliot när andra var i närheten. Elliot hade han ju alltid haft för sig själv, bakom låsta dörrar. Efter en kort stund vände han sig om, i riktning mot Eric och stolarna. Han satte sig på den som var längst ifrån Eric, vilket inte var långt alls. Det var bara en stol mellan dem, men det kändes ändå tryggt. Seb kände inte Eric och ville - på sitt typiska lilla Seb-vis - ta avstånd från honom. Nya människor var ju inte den yngres grej. Trots att denne nya människa var Elliots storebror.
Istället för att titta på Elliot, där på avstånd, pillade han upp mobilen ur jeansfickan. Många nya notiser. Ett par förvirrade sms från Kyle men också, förvånansvärt, ett par stycken från Brandon och Margot.
”Hur mår du?”
”Mamma ringde men jag förstod inte vad som hänt?”
”Sebbie är du okej?”
”Ring mig när du ser detta, snälla” De två första från Brandon, de två sista från Margot. Seb orkade inte svara. Dessutom hann han inte, då Erics röst plötsligt lät igen och Seb släckte ner mobilskärmen.
Sov Elliot hos dig inatt? Herregud. Var det nu Eric skulle inse att allting var Sebs fel? Att han tillåtit honom att svälta sig själv och gå in i badrummet helt ensam? Seb ville inte bli utkastad. Nej, vad skulle han ta sig till då? Samtidigt insåg han att det inte var lönt att ljuga. Annars skulle bara någon sjukhusperson berätta sanningen för Eric och då... Ja, Seb skulle ju i alla fall inte se mindre skyldig ut i sådana fall.
”Öh, ja”, svarade han osäkert och tittade hastigt på Eric innan han vände bort blicken i Elliots riktning istället.

Borde Eric också ta upp sin mobil? Jo, troligtvis hade det varit en bra idé. En hel del personer som nog hade och skulle vända sig till storebrodern, för att få reda på vad som hänt. Men Eric ville inte. Orkade inte. Kunde inte. De som han hade ansvar för, hade någonstans att sova och de andra fick väl vänta. Framför allt övervägde 'kunde inte'. Det gick inte att sluta titta på Elliot, alla maskiner, rummet. Elliot var det egentligen obehagligt att se på. Han såg så...död ut. Men hela kroppen var på helspänn och om Elliot skulle ta sitt sista andetag, så skulle det inte vara samtidigt som Eric var fokuserad på någon dum mobil. Kanske var det en fin tanke, men tveksamt om det var någon bra taktik. Vem visste liksom hur längre Elliot skulle tvingas stanna. Ingen människa skulle klara av att sitta sådär i dygn, om nu det var vad som väntade. Nåja, det var väl bara att försöka så länge det gick.
"Bra", konstaterade han och lät blicken möta Sebastians, för att sedan återgå till att vila på Elliot. För det kändes faktiskt som en bra sak, mitt i allt tungt. Inte för att han visste om vad de två sysslat med, men då hade nog natten varit hyfsad oavsett.
"Vet du om han åt något?".

Bra? Seb förstod inte. Varför blev Eric inte arg? Seb hade blivit arg. Eller? Ugh. I och för sig visste Eric inte vad han hade gjort för fel, hur han kunnat hindra allt detta från att hända, men...
"Han, öh...", började Seb och kliade sig i nacken. Nu var det väl i alla fall omöjligt för Eric att hålla ilskan borta. Eller irritationen, kanske. "...han åt ingenting hos mig, nej." Det var jobbigt att säga det högt. Hur kunde Seb inte ha tänkt på det med maten tidigare än först när Kyle skulle komma? Han skulle tänkt på det redan när Elliot kom dit. Skulle ha förberett ett mellanmål eller något. Fan. Fan fan fan. Om Seb bara hade tänkt lite på Elliot, istället för att vara så sjukt fokuserad på sig själv, då hade han fan inte suttit här. Då hade Elliot varit okej. Helvete. Tankarna som tog över huvudet var långt ifrån artiga. De kastade sig på honom. Fräste glåpord hela tiden. Herregud, det lät som att en miljon människor hade samlats inuti hans huvud bara för att skrika på honom och få honom att inse vilken idiot han faktiskt var.
Det blev för mycket. Tårarna som han ständigt kämpade med för att hålla inne vällde över. Herregud, skärp dig. Det är inte dig det är synd om, Seb. Elliot håller på att dö. För att dölja de tårar som börjat rinna nerför kinderna, återigen, lät han begrava ansiktet i sina händer. Vilket definitivt inte var diskret men vad skulle han annars göra?

Okej, det svaret var väntat. Annars hade de väl inte befunnit sig i den här situationen, right? Och helt ärligt kanske det var det bästa svaret. Alltså nej, självklart var det inte något av det här bra. Men Erics tankar om att det som hänt kanske varit ett självmord, kunde liksom i princip strykas från listan. Det kändes...positivt. Nu var väl att svälta sig tekniskt sett ett självmord men tja, inte lika drastiskt. Hemskt sett att dö på dock. Det fick inte hända. Punkt.
”Okej”, svarade han tyst. Tänkte att den lilla frågestunden nog fick sluta där. Och det som hände därefter bekräftade väl bara det. Eric tvingades slita blicken från sin lillebror när den yngre begravde ansiktet i händerna. Var det där Erics fel? Hade han frågat för mycket? Helvete. Behövde han säga något? Jo, troligtvis. Åh, det skulle ju bli stelt oavsett. Föreslå att åka hem? Nej, det var nog inte rätt väg att gå. Sebastian verkade inte vara en sådär översocial person direkt och speciellt inte just då. Det var väl ingen som skulle uppskatta att bli störd i sitt gråtande av en typ främling? Äh, Eric kom inte fram till något vettigt att säga, så istället riktades blicken tillbaks till Elliot och rummet förblev tyst, bortsett från surrandet från alla maskiner.

Så jäkla vek. Hur var det ens möjligt att tycka synd om sig själv i en sån här situation? För det var väl det tårarna betydde, eller hur? Tanken på att tårarna var tillägnade Elliot slog inte Seb alls. Och kanske låter det korkat, men det var så det var. Sextonåringen kunde inte tänka sig att tårarna inte handlade om något annat än självömkan. Herregud, han hade verkligen ingen bra kontakt med sina egna känslor.
Samtidigt som tårarna droppade ner i handflatorna väntade han på att utskällningen från Eric skulle komma. Han var väl så förberedd det gick att bli, faktiskt. Men nej. Ingen utskällning nu heller. Vad fan var felet på Eric? Det var Sebs jävla fel att hans lillebror var typ död. Varför gjorde han inget? Ärligt talat hade Seb inte ens blivit upprörd om Eric slagit honom på käften eller något - nej, det hade bara varit rätt. För om Seb bara tänkt efter, tänkt lite på Elliot... Fan, de skulle aldrig varit där de var då.
"Varför säger du inget?" mumlade han in i handflatorna, innan han torkade bort tårarna och lyfte på ansiktet. Vände blicken mot Eric. "Det- Vi-... Allt är mitt fel." Han tittade oförstående på den äldre bredvid sig. Slickade bort en salt tår som stannat kvar på överläppen.
"Det är mitt fel att din bror är såhär, varför gör du ingenting?" bad han om stryk? Tja, mer eller mindre. Inte för att det kändes som Erics grej, med tanke på att han var släkt med fucking Elliot, men å andra sidan hade Eric visat sig vara långt ifrån samma person som Elliot.
"Det är ju helt sjukt att du bara sitter där. Hur kan du ens sitta bredvid mig? Varför kastar du inte ut mig härifrån?" Omedvetet hade han höjt rösten. Minst lika omedvetet hade den tidigare oförstående blicken övergått till nästintill ilsken. Åh herregud, Seb. Vad fan är ditt problem?