Prs tippest & JustAFriend

Woah. När Sebastian börjat prata hade Eric slitit blicken från Elliot och typ förberett sig på småprat på cigg-nivå. Att det skulle eskalera till något som lät som en utskällning, det var han långt ifrån väntat. Käken föll långsamt ner, vilket lämnade ansiktet i form av ett frågetecken. Allt han kunde göra just då var att försöka ta in allt. Chocken i att ha en bror på sjukhus var ju svårhanterlig i sig. Blev han utskälld för att inte vara arg på personen som gjort Elliots kanske sista natt, till en bra natt? Hur kunde något av det här vara Sebastians fel? Då hade han ju typ varit en mördare och...nej. Eric förstod verkligen ingenting av vad som nyss skett. Därför tog det ett par långa sekunder av bara stora ögon och öppen mun innan han fick fram några ord. Stängde munnen innan. Mindre uppspärrade ögon. Fortsatt ett levande frågetecken.
”Vad menar du?”, frågade han tillbaks. Tystare än Sebastian. Mycket tystare. Stor kontrast. ”Elliots kropp la av, det- jag förstår inte”.

Erics minst sagt frågande uttryck gjorde Seb irriterad. Eller tja, mer irriterad än vad han redan var. Hur kunde han inte förstå vad Seb menade? Seb... Alltså, fan Eric. Vad var det han inte förstod? Det var väl självklart vad Seb menade?
"Men du fattar ju verkligen inte", svarade han och skakade långsamt på huvudet. "Hans kropp skulle aldrig lagt av om det inte vore för mig. Om jag bara hade gett honom mat, sett till så att han fått i sig nåt..." Nej, där sprack rösten. Helvete också. Tårar började sudda synfältet, men han vägrade låta dem rymma från ögonen. Nej, han skulle inte fälla fler tårar. Särskilt inte när han pratade med Eric - det skulle varit förnedrande, minst sagt.

”Nej det gör jag inte”, konstaterade Eric lugnt. Eller tja, inte så uppjagat som Sebastian i alla fall. Mindre förvirring men lite irritation. Varför hade den yngre blivit sådär upprörd liksom? Kändes lite onödigt.
Fast sedan började Eric förstå. En del åtminstone. Och då suddades spåret av irritation ut. Istället fiskade han efter ögonkontakt igen. Plötsligt kändes den yngre lite som en bror. Nej, det blev ju jäkligt dumt om en tänkte på allas relationer till varandra, men poängen var liksom att Eric mer klev in i broderrollen. ’Inte hålla tyst’-rollen i alla fall.
”Sebastian, Elliot var sjuk. Är sjuk. Jätte sjuk. Han hade inte ätit ordentligt på månader. Det var därför jag kom hem. För att försöka få honom att äta igen. Men det går inte att tvinga någon till sånt. Speciellt inte när en massa hjärnspöken är inblandade”. Han blickade kort bort mot Elliot. Lilla, fina Elliot. Små hopp på hjärnmonitorn. Hyfsat regelbundna.
”Om du tänker att det är ditt fel för att han inte åt på några timmar och mitt enda mål med att komma hem för några veckor sen var att han inte skulle svälta sig, vems fel låter det mest som då? Vem har misslyckats mest, huh?”. Några små tårar trängde sig ut och rann stilla nedför Erics kinder. Snabbt var händerna där för att torka bort. Så då satt de alltså där. Två av de personer som kände Elliot bäst. Grät och försökte övertyga den andre att inget var dennes fel, utan ens eget. Både absurt och sorgligt egentligen.

Seb tittade oförstående på Eric. Inte ilsket, nej, blicken hade övergått till att vara oförstående igen. Humörsvängningar? Hah, minst sagt.
Men det går inte att tvinga någon till sånt. Var Eric seriös? Hur kunde han säga så? Det var väl självklart att det gick att tvinga Elliot att äta - hans liv berodde på det. Vad skulle de annars göra? Fortsätta som Seb gjort nu och låtit Elliot svälta sig till den punkt då hans kropp började lägga ner? Seb kunde inte göra annat än att skaka på huvudet igen. Förstod verkligen inte vad som försiggick inne i den äldres huvud.
Och sedan försökte han ta skulden för situationen själv, vilket inte heller gick ihop i Sebs huvud. För Elliot hade ju inte kollapsat när han var med Eric. Han kollapsade när han var med Seb, och då var det fan Sebs ansvar. Det var Sebs samvete som skulle bli befläckat, inte Erics. Hur kunde msn resonera på ett annat sätt?
”Jag förstår inte hur du kan säga så”, svarade han efter några långa sekunders tystnad. Rösten var inte längre arg, eller höjd, den var tillbaka till att vara hes, tyst, tom. ”Det går visst att få honom att äta. Det måste gå-... Han dör ju annars?” De mörka ögonen undvek Erics och blickade istället bort mot Elliot. Snälla, snälla vakna.

De två var verkligen usla på att förstå varandra. Eric ville förstå Sebastian och han antog att Sebastian försökte förstå den äldre han med. Men nej, ingen av de två lyckades speciellt bra med den saken. Elliot hade förstått. Elliot försökte alltid förstå alla, på gott och ont.
"Om det hade gått att få honom att äta hade vi ju inte varit här", påpekade Eric och blickade även han bort mot Elliot, fortfarande helt stilla. "Den där slangen vid näsan är till för näring. Om Elliot hade varit vaken hade han aldrig gått med på det, så på så sätt går det att få någon att äta. Men så länge en inte trycker in mat i någons mun, så funkar det ju inte i vanliga fall. Tjat kan ju hjälpa men Elliot själv måste bestämma sig för att bli frisk och det har bara varit en tidsfråga om när han skulle hamna här", Han sänkte blicken till sina ben. Det måste gå, okej, det där var mer önsketänkande. Men förståeligt. Lätt att bli desperat i lägen som detta.
"Det enda vi kan göra nu är att hoppas att han vaknar igen. Han är en kämpe", konstaterade Eric tyst. Ytterligare ett par stilla tårar droppade ner på golvet som små regndroppar. Ja, för var skulle han ta sig till annars? Nej, det ville han inte ens tänka på.

Eric hade ju förstås rätt, det förstod till och med Sebastian. Men verkligheten, sanningen eller vad man nu ville kalla det, sög. Seb ville... Han ville bara spola tillbaka tiden. Oklart om han ville spola tillbaka tiden till natten innan då Elliot kommit in genom fönstret, eller om han ville spola tillbaka till kvällen i bildsalen. Om han kunde få gå tillbaka skulle han aldrig, aldrig någonsin klättrat in i salen. För visst var det skönt att vara kär men det var långt ifrån värt all smärta det också orsakade. Men, faktum var, att Elliot var värd det. Elliot var värd allt och lite till. Seb skulle gett honom hela sin värld om han bara hade kunnat.
Seb visste inte vad han skulle svara Eric, så han lät bli. Ville inte erkänna att han hade haft fel. Kanske var det här inte Sebs fel. Det började låta mer och mer rimligt. Samtidigt visste han att det inte spelade någon som helst roll om vems fel det var. Fan Elliot, bara vakna.

Eric väntade sig en protest, men någon sådan kom aldrig. Vilket kunde ses som både bra och dåligt egentligen. Bra för att Sebastian kanske förstod vad Eric menade. Dåligt för att det inte kom något svar alls vilket också kunde betyda att den yngre tröttnat på Eric och bara inte ville prata mer. Vilket förstås var förståeligt men det riskerade att bli lite stelt.
”Jag vet inte när du kom in i Elliots liv men jag hoppas du förstår att du betyder väldigt mycket för honom”, sa Eric tyst med blicken fäst på Elliot. ”Du var den första vännen som han tog hem och som fick träffa vår mamma. Den första som han litade på tillräckligt för det”, fortsatte han och blickade snabbt tillbaka på Sebastian, innan blicken fästes på Elliots arm istället. ”Och även om det kommit till ett par streck på armarna, så har dem flesta fått läka och det hade inte hänt för något år sedan”, Eric lät blicken vandra tillbaka till sina egna händer istället. Sebastian var ju ingen pratperson, så det här var kanske bara dumt. Kanske borde han bara hålla tyst istället. Mm, det var nog bäst så.

Seb slet blicken ifrån Elliot för att, ännu en gång, titta på Eric. Varför sa han ens så? Visserligen var det ju fint, hjärtat värmdes upp ett par grader och så, men... Eric hade ju inte fått hela bilden. För visst var det väl så att Seb mer eller mindre tvingat sig på det där Eric nämnde? Eller?
Men, utan att Seb fått säga något, fortsatte han att prata. Det... Det kunde inte bero på Seb. Han hade sårat Elliot så många gånger - om något hade berott på Seb hade det typ varit att Elliot börjat skada sig ännu mer. Men det sa han inte. Nej, det hade känts alldeles för hårt. De orden hade skurit sig något otroligt mot Erics. Istället nickade han bara. Långsamt och försiktigt, egentligen så olikt sig själv.
”Har han berättat om... oss?” frågade han efter en stund. Rösten dämpad och hes.

Efter en liten stund vandrade blicken bort till Sebastian igen. Orden verkade åtminstone inte väckt någon ilska eller så och det var väl bra. För de var sanna. Har han berättat om oss? Den frågan hade inget klart svar. Varken ja eller nej. För visst hade Elliot kommit ut och så, men han hade inte heller sagt ordagrant att de två var tillsammans. Om det nu ens var det de var.
”En del”, svarade Eric och mötte Sebastians blick, mjukare än innan. ”Jag vet att han tycker om dig väldigt mycket och ni har uppenbarligen något speciellt. Sen så har han inte berättat några detaljer. Det kändes som att han inte ville säga för mycket”, fortsatte han och blickade bort mot Elliot igen. ”Han berättade det där för några veckor sedan när han kom hem helt krossad och sa något om allt var över och så, så jag har väl mina misstankar”, han nickade lite. ”Vad det än är ni har så supportar jag det, om det nu spelar någon roll”, la han till och log ett väldigt litet, men genuint leende.Fortfarande med blicken fäst på lillebrodern. Mm, de hade varit fina tillsammans, Sebastian och Elliot. Bara Elliot vaknade igen. Annars var det en förfärligt sorglig historia. Snälla Elliot.

Kom hem helt krossad? Ouch. Seb fick dåligt samvete över att han fått Elliot att känna sig så, trots att han inte riktigt kom ihåg vad han hade gjort. Eh.
Men Eric supportade det de hade. Eller haft, om man ville vara pessimistisk. Och det var dumt att tänka så, Seb. Försök vara positiv, snälla.
”Okej”, svarade han och nickade lätt. Besvarade inte Erics leende. Nej, ett leende kändes inte passande. Dessutom var det omöjligt för att hans läppar att krökas i den formen, så det var inte ens värt att försöka sig på det. Han blickade återigen bort mot Elliot.