Prs tippest & JustAFriend

Natten Eric hade syftat på var den efter festen. Efter Emma. Då hade Elliot varit helt övertygad om att det var slut för gott. Att de två aldrig skulle få bli stora tillsammans. Sedan hade ju det ändrats och måtte det inte förstöras av den här sjukhusvistelsen. Det fick inte sluta här. Det bara fick inte ske.
Elliot vaknade hur som helst inte hur mycket Sebastian och Eric än satt och glodde. Nej, ögonen förblev slutna och läget oförändrat. Kanske slog hjärtat lite starkare varefter timmarna segade sig förbi, men det kunde också mycket väl vara inbillning. Sjuksköterskor kom och gick och det samma gjorde besökare. Tja, nu lät det ju som att det var fullt hus och det stämde inte direkt. Men resten av syskonskaran kom i alla fall dit. De skulle sova hos olika vänner så de kom på besök enskilt. Efter relativt korta besök, med många tårar lämnade även dem. Och tillslut blev det faktiskt kväll. Mörkt utomhus. Ljust inomhus. Känslomässigt kaos inombords.

Konservationen mellan Eric och Seb dog ut. Blickarna fästes på Elliot istället. Hur länge kunde man glo på en människa utan att bli trött på det? Tydligen hur länge som helst. Oavsett hur lång tid som passerade satt Seb som på nålar. Livrädd för att något skulle tjuta igen - livrädd för att Elliots svaga hjärta skulle sluta slå.
Det blev lite stelt med alla syskon som kom och hälsade på. Inte för att Sebs känslor spelade någon roll; Elliot var deras bror, det var självklart att de skulle komma. Dessutom kom de inte i samlad trupp vilket gjorde det hela mer hanterbart.
Nåväl. Efter ett tag hade alla syskon varit där och fällt sina tårar. Seb noterade att det började bli mörkt utanför fönstret när hans mobil plötsligt började ringa till. Han hasade upp den ur framfickan. Mamma. Det var ett samtal han inte kunde ignorera, trots att han egentligen ville. Så han tryckte på den gröna luren, aningen motvilligt.
Kort samtal, men det resulterade i att han blev tvungen att gå. Tyst mumlade han hejdå till Eric och gav honom sitt nummer ifall Elliots tillstånd förändrades.
Och så åkte han hem, bredvid sin mamma i förarsätet. Fortfarande med ett virrvarr av känslor på insidan. Den främsta känslan var ren och skär sorg, deppighet, vad man ny ville kalla det. Trots det rann inga tårar ner för hans kinder. Nej, det hade det inte gjort på ett bra tag. Det var som att han var uttorkad eller något.

Jaja, hursomhelst kom han hem och åt middag i köket med sina föräldrar. En väldigt tyst måltid. När han blickade ner i tallriken kände han deras brännande blickar på sig. När skulle de kräva en förklaring av honom?
Middagen tog slut och Seb traskade upp för marmortrappan. När han kom in på sitt rum möttes han av synen av Kyle sittandes vid det ena, öppna fönstret, med en cigg i ena handen och telefonen i den andra.
No hate till Kyle, men Seb önskade att han hade hittat ett annat ställe att ta vägen. Seb var inte på Kyle-humör. Seb var på Elliot-humör. Ville ligga tätt, tätt intill. Men... Ja.
Kyle frågade såklart vad som hade hänt och Seb förklarade. Kortfattat, såklart. Utelämnade detaljer om ätstörningar och sånt där. Sånt som Kyle inte skulle förstå.
Och efter en timme hade Kyle även lyckats övertala Seb om att de skulle gå på fest. Hos Emma. Hur fan blev Seb övertalad till det? Hursomhelst blev han det i alla fall. Och denna gången fick de skjuts dit med bil, vilket var ganska trevligt.

Emmas hus var, precis som vid förra festen, fullpackat. Lika packat som Emma själv (haha). Lika packat som Seb också råkade bli. Eller, råkade och råkade. Han hade insett att alkohol dämpade de flesta känslorna. Känslorna av sorg. De där tunga känslorna som hade tyngt ner honom hela dagen. Han mådde bra, helt enkelt. Vad kunde vara så fel med det?
Runt klockan tolv började Emma närma sig honom. Och hon verkade inte vara jätteglad, vilket var förståeligt med tanke på att han mer eller mindre kastat ner henne på golvet på den förra festen. Men Seb orkade inte förklara sig för henne. Nej, så han lämnade festen. Planlöst. Utan cykel. Och hem till honom var en ganska bra bit att gå.
...men hem till Elliot var desto kortare.
Inte för att Elliot skulle vara där.
Men hans mamma. Som inte ens besökt sjukhuset. I alla fall inte när Seb var där. Känslorna av ilska, som han känt tidigare under dagen, kom tillbaka.
Och bestämt började han gå (eh, halvt vingla, kanske) mot Elliots hus.
Snart stod han där, utanför dörren. Det kändes nästan kusligt. Elliots hus såg verkligen inte ut som ett hem. Men det spelade ingen roll, för det var inte poängen med Sebs besök.
Han knackade på. Tre hårda knackningar. Ihopbitna käkar.

”I och med att Elliot inte har vaknat upp än, kommer han behöva byta rum till ett lite större längre bort i korridoren. Där inne finns även möjlighet för en närstående att övernatta. Vi flyttar över honom nu på direkten så om du bara kan vänta ute i korridoren...”, en sjuksköterska viftade ut Eric ur behandlingsrummet. Och helt ärligt var det nog ganska bra att några minuter fick spenderas på annat än att stirra på Elliot. Borde han ringa Sebastian om rumsbytet? Alltså egentligen kanske det vore bra, men samtidigt ville inte Eric vara för på och dessutom kanske det skulle bli som ett falskt alarm. Alltså, Eric själv hade åtminstone fått smått panik om någon som skulle hålla en uppdaterad om en närståendes eventuella död, ringde. Nej, ett sms i morgon bitti räckte. Elliot kom ganska snart ut i korridoren. Eller tja, han låg ju givetvis i en säng, men ja, i korridoren. Varför kändes det som att det här lika gärna hade kunnat vara den yngres lik som kördes iväg? Verkligen ingen mysig tanke men den krassa sanningen var väl att det faktiskt hade kunnat vara just så. För egentligen var det ju mest tur att inte det svaga hjärtat slutat slå för gott, än åtminstone. Nåja, strax därefter befann sig alla i ett lite större rum. Elliot med slutna ögonlock ikopplad minst lika många slangar som innan. Och så Eric, i en betydligt enklare säng, där bredvid. Då han vägrat lämna Elliots sida, så låg där även lånelakan. Tandborste, tandkräm och ombyte hade han faktisk lyckats få med sig i all hast. Tja, och när sängen var bäddad så påbörjades en sömnlös natt för Erics del. Hur var det liksom tänkt att en skulle kunna sova när personen en bit bort kunde dö när som helst?

Hemma var läget mer...normalt. Eller tja, inte lika ovanligt åtminstone. Syskonens mamma var hemma ensam. Ensam och full. Trots att det var mitt i natten, var hon vaken. Vankade av och an inne i det rum som nog skulle kallas för kök. Ångestfylld som alltid, även om det dämpades av spritens kraft. Vart var alla andra? Hade dem lämnat henne precis som barnens far hade gjort? Nej nej nej. Fast sedan skiftade fokuset över till någon fluga som surrade omkring och få gick tankarna på familjen i glömska för en liten stund. Visst var hon påverkad, absolut. Däremot inte så packad så att medvetandet var borta. Nu förstod hon ändå en del. Och så var det ju faktiskt, att hon egentligen var en rätt så klok kvinna. Det var inte alltid så lätt att se, men om en tog sig förbi den där dimmiga blicken, så fanns en person med drömmar och hjärtat på rätt plats. Att en sådan person fallit offer för alkoholen var verkligen bara sorgligt. Och att det gått ut över barnen, det var hemskt på alla sätt och vis.
Nåväl, när knackningar hördes på dörren försvann fokuset på flugan. Vem kunde det vara? Var det barnen som kom hem? Eller pappan? Eller någon farlig? Hon blev rädd. Vilket kanske kändes konstigt, men alkolist eller ej, hon hade med känslor. Efter att ha stått och stirrat på dörren ett par sekunder gick hon trots allt fram till den. Öppnade. Blev förvirrad. Vem var ens det? Pojken där ute kändes bekant på något sätt, men det var omöjligt att sätta fingret på i vilket sammanhang hon sett honom tidigare. Han såg lite arg ut och så var det ju ingen liten pojke. Ingen Emmet precis. Mer Eric-längd och Elliot-ålder. Jo, barnens namn var en av de få saker som hon (nästan) alltid kom ihåg och därmed var det dem som resten av världen fick förhålla sig till. Ögonen var rädda och hon ångrade att hon öppnat.
”Vad vill du?”, frågade hon lätt sluddrigt.

Det tog en liten stund innan dörren öppnades. I nyktert tillstånd hade den extra lilla betänketiden fått Seb att vända på klacken, men inte nu, i högst onyktert tillstånd. Nu kände han sig mer säker på sin sak. Definitivt kaxigare också, så det var egentligen inte konstigt att han omedelbart steg in i huset när dörren öppnades. Ignorerade till en början kvinnans fråga. För ja, vad hette hon egentligen? Dessutom gillade han inte att tänka på henne som Elliots mamma; hon förtjänade inte den titeln. Så kvinnan, det fick bli hennes namn.
Men sedan insåg han att han skulle bli tvungen att svara på hennes fråga. Det var en högst relevant fråga då han stod inuti hennes såkallade hus. (För det var ett ruckel, ärligt talat.) (Säg aldrig till Elliot att Seb tänkte så.)
Vad ville han? Hm... Han var ju arg på henne. Jättearg. Allting var i grunden hennes fel. Eller hur?
”Jag skulle vilja prata om dig och dina barn”, sluddrade han tillbaka. Vilket var så ironiskt för att han kommit dit för att kvinnan var en jävla alkoholist som förstörde sina barns liv, och så var han själv också full? ”Och hur fan du beter dig mot dem.”

Mamman, Ellie, halvt om halvt snubblade bort från dörröppningen när inkräktaren stapplade in. Det kändes långt ifrån tryggt, men ärlig talat, var något tryggt i familjen Parkers liv? Nåväl, hon stängde igen dörren, paranoid så det hette duga.
När personen framför henne slutligen bestämde sig för att svara på frågan, gick ändå inte informationen riktigt in. Varför då? Barnen var ju det ändå som faktiskt betydde något, även om det nog inte syntes. Hon bara fortsatte stirra tomt på den längre. Nej, allt var bara konstigt. ”Huh?”.

Huh? Men herregud, var hon seriös? Seb skakade irriterat på huvudet och suckade. Det var ju inte möjligt att kvinnan inte förstod vad han pratade om. Nej, det borde varit omöjligt. Den enda förklaringen till kvinnans irriterande huh? var skådespel. För vilken jäkla människa ville erkänna att de sög?
”Men snälla”, fortsatte han och tittade sig omkring. Skulle egentligen behövt slå sig ner någonstans, men om han såg någon stol var han osäker på om den var tillräckligt stabil och att sitta på golvet kändes minst sagt ovärdigt.
”Du är förihelvete en hemsk mamma”, sluddrade han vidare och vände tillbaka blicken på kvinnan. ”Fattar du inte det?”

Nej, stolar fanns det ont om i familjen Parkers ruckel till hus. Ännu färre stabila sådana. Soffan i rummet intill hade väl funkat i vanliga fall men nu ville inte Elliots mamma att inkräktaren skulle stanna på långbesök, så de blev vingligt stående i kökshallen.
Om Sebastians ord gick in var inte säkert. När livet var en dimma, blev det betydligt svårare att sortera ut viktig information. Och om tillräckligt med medvetande fanns där, då var det ändå inte säkert att det var någon hon ville höra. Sanningen kan vara smärtsammare än en tror.
”Vem är du ens?”, i princip väste hon. Jo, en del av informationen kom nog ändå fram. Av alla punkter så var trots allt mamma-punkten en av de absolut svagaste. Närmast hjärtat. Försvarsläge påkopplat.

Det nya svaret sög också. Kunde hon bara bemöta det han faktiskt sa istället för att rymma från sanningen som höll på att komma fram?
”Jag heter Sebastian”, svarade han trots irritationen av att frågan ens kom upp. Dessutom var han nästan hundra procent säker på att hans namn inte skulle ringa i några klockor i kvinnans huvud.
”Jag är vän med Elliot, din son, du vet?” Han backade ett par steg för att luta sig bakåt mot en av väggarna. Stabiliteten som väggen erbjöd var definitivt välbehövlig.
”Vet du ens var han är just nu?”

Sebastian? Nej, inga klockor ringde. Då kunde personen framför lika gärna ljuga ju. Fast om han visste Elliots namn så hade han väl någon koppling till familjen. Eller tänk om han var en spion? En spion som barnens pappa skickat ut, kanske? Genast blev hon ännu mer misstänksam och granskade den där Sebastian från topp till tå. Tja, försökte i alla fall, som sagt var det lite dimmigt. Ganska mycket dimmigt.
Och vart var ens Elliot och de andra? Det var hon faktiskt inte säker på.
”Skolan”, svarade hon sluddrigt. Jo, skolan kändes rimligt. Där brukade han väl va. Elliot var duktig i skolan, det visste hon. Att det var mörkt ute la hon inte en tanke på. Nej, att alla barnen var i skolan, så var det nog.

”Det är mitt i natten!” skrek han ut. Ja, kvinnans svar fick honom att explodera. Skolan? Herregud, hon hade ju verkligen ingen aning. Hittade bara på något för att slippa erkänna att hon var världens sämsta mamma.
”Du har alltså ingen aning om var Elliot är?” frågade han, trots att han redan visste svaret. Han gav inte henne något utrymme att svara innan han öppnade munnen igen. ”Han är på sjukhuset. Har varit det hela dagen. Kan du ens tänka dig varför?” Och så vinglade han till, trots det extra stödet som väggen han lutade sig mot hade att erbjuda. Nej, han blev tvungen att kasa ner på golvet, trots ovärdigastes som det innebar. Tja, det var väl i alla fall mer värdigt att självmant sätta sig ner än att senare falla omkull.