Prs tippest & JustAFriend

Ellie spärrade upp ögonen. Det där skriket kom oväntat. Och hon blev rädd. Det var en elak spion, sådär som hon trott, inte sant? Fast spioner skulle väl vara tysta? Det gick ju inte att säga om Sebastian. Hmm. För säkerhets skull backade hon undan ett par steg. Iakttog hur den yngre gled ner längs med väggen.
Sjukhuset? Nej. Nej, Elliot var ju i skolan. Det hade hon ju precis konstaterat. Varför skulle någon okänd person klampa in och ifrågasätta fakta? Dessutom om det nu var mitt i natten. Folk brukade väl inte hälsa på varandra då, right? Fast tänk om Elliot faktiskt var på sjukhuset. Hon hade ju faktiskt varit orolig för honom de få gångerna hon de senaste månaderna befunnit sig i halvnyktert tillstånd. Fast nej, återigen. Hon kunde ju inte låta sig bli lurad av en främling. Kanske var det så att verkligheten var för tung också. Att det var lättare att sticka ner huvudet i sanden liksom. Ja, kanske.
”Du ljuger”.

Blev Seb nyss anklagad för att vara en lögnare? Varför i hela helvete skulle han ljuga om det? Återigen skakade han långsamt på huvudet. Ja, det hade blivit en överanvänd gest från hans sida, minst sagt.
”Är du dum eller? Tror du jag skulle komma hit för att ljuga om det?” fräste han mot kvinnan. Ljudvolymen tydligt dämpad igen. Explosionen var över. Eller så var den bara på uppladdning igen.
”Du menar alltså att du inte ens märkt att något med Elliot har varit fel?” han försökte artikulera orden så gott det gick, men fan, vad svårt det var att inte bara sluddra ut allt. ”Du är ju patetisk.”

Nej, nu fick det räcka. Vad var ens meningen med det här besöket. Rädslan inombords skiftade på någon sekund över till ilska. Två fulla, arga människor ensamma i samma hus, toppen. Hon klampade vingligt fram till den yngre på golvet. Tog bryskt tag i tröjtyget vid bröstkorgen. Hon var givetvis inte stark nog för att dra upp honom helt, men åtminstone en bit närmre.
”Håll tyst! Du skulle bara våga säga något mer om min son!”, vrålade hon så att spritandedräkten blev omöjlig att fly från. ”Inget är fel på Elliot”, väste hon. ”Du har ingen rätt att säga något om honom. Inte veta heller”. Sluddrigt, absolut. Men hon höll kvar greppet om tröjan. Försvartsläget började övergå till attackläge.

Seb var verkligen inte beredd på att bli uppdragen av kvinnan. Att hon ens orkade med hans tyngd? Visserligen var han ganska tunn, men herregud, det var ju ändå en måttlig ansträngning.
Han skulle ljugit om han sa att han inte blev rädd. För livrädd, det blev han. Hjärtat började bulta allt snabbare i bröstet. En del av kaxigheten han funnit i alkoholen började försvinna - men långt ifrån allt. Nej, han skulle fortfarande inte bara kunna vända på klacken och lämna huset. Han var inte klar.
”Elliot är sjuk”, väste han tillbaks och rynkade på näsan till följd av kvinnans hemska spritandedräkt. (Ironin.) ”Men du har ingen aning om det, huh?” Han la sina händer över hennes bröstkorg i ett försök att trycka ifrån henne från sig själv. Förhoppningsvis lyckades detta, annars var han ju verkligen pinsamt svag.
”Och jag har fan mer rätt att prata om Elliot än vad du har. Du känner ju inte ens honom!”

Sjuk? Jo, någonstans därinne visste hon det. Kanske till och med förstod. Visst var hon konstant påverkad, men hon var ju också människa. Och som alla fanns det bättre och sämre dagar. Dagar i mer och dagar i mindre dimma. Även om familjen inte hade någon nära relation så både de ju ändå ihop. På samma sätt som barnen inte kunde fly från alkoholen, gick det inte att ignorera Elliots tårar eller bråken kring maten. Sedan hade det absolut inte gått in hur allvarligt eller vem som bidragit till allt, men det var väl som det mesta. Lättare att ignorera än att ta itu med.
Hon svarade inte på det första. Kunde inte klura ut något hyfsat svar. Knuffen var inte något väntat, vilket resulterade i ett par vingliga steg bakåt. Inget fall i marken, men nära. Hon vinglade dock tillbaka nästan direkt.
”Du vet ingenting. Du känner honom inte alls! Jag har inte ens hört honom nämna ditt namn!”, rabblade hon sluddrande på. Ställde sig sådär obehagligt nära igen.

Ännu en gång kom kvinnan så nära igen. Alldeles för nära, skräckinjagande nära. Var det hennes taktik? Försöka skrämma bort Seb för att undvika hans brännande frågor? Frågorna som hon inte hade en aning om hur hon skulle besvara dem?
”Jag är hans jävla pojkvän!” utbrast han, tillfälligt medvetande om att det var Elliot - inte Seb - som skulle berätta det. Det var Elliots mamma. Hade Elliot ens kommit ut för henne? Hm, tur att Seb var full och dimmig i huvudet just då, annars hade han blivit attackerad av ångest.
”Tror du att han bara glömt bort att berätta det för dig? Huh?” de mörka ögonen blev om möjligt ännu mörkare av ilskan som bubblade inom honom. ”Nej, han skiter i att berätta för dig! Du är bara ett fyllo som han tar hand om trots att du fucking slår honom, tror du att han berättar saker för dig? Tror du verkligen att du känner honom?!”

Oj oj, nu hade Sebastian definitivt gått över ytterligare en gräns. Inte bara bokstavligen klampat över tröskeln och kallat husets ägare patetisk, utan nu gått in på ett väldigt personligt plan. Ett väldigt väldigt personligt plan.
”Elliot skulle aldrig bli tillsammans med en sån som du”, sluddrade hon ilsket. Pojkvän? Nej. Det skulle väl Elliot ha berättat om? Ja. Visst kunde det vara så att han visst berättat, men att hon glömt. Fast mer troligt var det väl att inkräktaren ljög, va? Jo, för det tredje alternativet(det vill säga att ”inkräktaren” hade rätt) var helt otänkbart faktiskt. Mm, så kunde det väl inte vara. Nejdå.
”Ut! Nu!”, vrålade hon när resten av anklagelserna följde. ”Det räcker”. Från vem vet var fick hon kraft att släpa upp Sebastian från väggen. Inte till stående position såklart, nej så lång eller stark var hon inte. Däremot så att han inte längre kunde ta stöd mot väggen. Hon var definitivt redo att ta till värre metoder om han nu inte la benen på ryggen och stack. Förhoppningsvis skulle han välja flyktalternativet.

En sån som du. Vad fan skulle det betyda? Någon som vågade stå upp för sin partner? Hmpf, tydligen. Hur som helst hade kvinnan fel. För Seb och Elliot var (typ) tillsammans, ju.
Och sedan exploderade hon. Typ som Seb gjort tidigare, fast värre. Ännu en gång slogs han av en vidrig doft av sprit. Usch, usch, usch.
Hjärtat bultade frenetiskt i bröstet. Allting i honom bad honom att lyssna på kvinnan och omedelbart dra sig därifrån, men egot stod ivägen. Ja, det gjorde det verkligen. Egot som blivit vattnat av alkoholen som även gett honom en alldeles för hög dos av kaxighet. Och det var också, på grund av dessa två ting, som han reste sig upp ordentligt, stirrade kvinnan i ögonen, och spottade henne i ansiktet. Vilket var cirka den vidrigaste saken han någonsin kunnat tänka sig göra mot någon. Men förtjänade hon det? Tja, kanske inte just då, men överlag, definitivt.
”Du är den vidrigaste människan jag någonsin träffat”, sluddrade han innan han vände sig ifrån henne och gjorde en ansats till att gå därifrån.

Chockat stirrade hon på Sebastian och torkade av spottloskan från ansiktet, med handen. Slarvigt förstås och mest för att ta in vad som just hänt. Och därefter, utan vidare eftertanke, tog hon sats. Och slog. Höger hand, öppen. Träffade inkräktarens vänstra kind. Hårt såklart, men ja, öppen hand som sagt så det ledde ju oftast inte till några större skador mer än smärta.
”UT!!!”, hon knuffade den yngre i riktning mot dörren. Spottet hade blivit som ett startskott, men förhoppningsvis slutade kriget där och då. Konsekvenstänket fanns ju inte där just då, men kunde hon få problem efter slaget? Absolut. Men helt ärligt, vem skulle få mest problem? En fick ju komma ihåg att Sebastian var tillsammans med Elliot, och nyss klampat in utan tillåtelse hos dennes alkoholiserade mamma och spottat henne i ansiktet. Om nu Elliot vaknade upp igen så...nej, det kändes inte som särskilt populärt om det nu skulle komma på tal. En anmälan skulle ju bli allvarlig, absolut. Men då skulle frågan ställas om varför Sebastian ens varit där, alkoholiserad dessutom? Föräldrar och Elliot inblandade. Skulle det vara värt det?

Den där örfilen hade Seb, dumt nog, inte förväntat sig. Egentligen var det väl inte alls konstigt att kvinnan som nu började knuffa honom i riktning mot dörren slogs. Hon var ett jävla monster; Seb hade ju fått se en liten, liten del av det hon gjort mot Elliot. Åh stackars, stackars Elliot.
Örfilen färgade förmodligen kinden röd, och smärta som om någon gjorde tusen nålar i hans ansikte nådde fram till honom. En kort, kort sekund lät han vänsterhanden nå upp till kinden för att gnugga bort smärtan vilket, duh, inte fungerade.
”Vad fan tror du att du håller på med?” frågade han och glodde ilsket på kvinnan som knuffade på honom. Varför kom aldrig instinkten som sa åt honom att dra därifrån, fort som fan? Nej, istället pressade han emot kvinnan. Tänkte inte låta sig bli utknuffad.
”Du kan inte bara slå människor sådär”, väste han vidare och fortsatte att knuffa tillbaka på henne. ”Särskilt inte barn. Men jag antar att du är van vid det, huh?”