Prs tippest & JustAFriend

”Jag försöker bli av med en ovälkommen gäst”, väste hon till svar och fortsatte putta åt andra hållet. Dödläge, jupp. Fast snart därpå föll hon till golvet, att det inte gick att hålla emot en vinglig, starkare ungdom borde väl inte ha kommit som en överraskning. Efter att stirrat stint på den andre någon sekund snappade hon upp första bästa på golvet - ett skohorn. Och sedan ställde hon sig upp igen. Höjde hotfullt skohornet i vädret, redo att slå.
”Försvinn härifrån och kom aldrig tillbaka”, fortsatte hon i en obehagligt väsande ton.

Och vips, så var kvinnan nere på golvet. Egentligen borde Seb fått dåligt samvete någonstans här, men... nej. Han borde ha ångrat sitt intrång för längesen, men, nej, inte det heller. Vad var problemet med honom? I ett par sekunder stirrade han bara ner på kvinnan som stirrade tillbaka upp på honom. Nu då? Skulle han bara vända sig om och gå därifrån?
Seb hann inte komma på vad han skulle ta sig till innan kvinnan var uppe på fötterna igen - och ett skohorn i högsta hugg. Han rynkade pannan och fortsatte att stirra på henne. Vad fan försiggick där inne? Där inne i dimman, aka hennes huvud. Det kunde ju inte vara några som helst stabila tankar om hon nu fått för sig att hota en sextonåring med ett jävla skohorn. Samtidigt var väl Seb halvt medveten om sina egna övertramp, minst sagt.
”Du är förfan sjuk i huvudet”, sluddrade han innan han slutligen bestämde sig för att det inte längre var värt det. Han hade väl fått sagt det han ville - och responsen var långt ifrån det han ville ha, men det kunde han faktiskt inte göra något åt. Att försöka få kvinnan att bekräfta sin egen sugighet skulle inte vara värt att bli slagen av ett skohorn. Nej, för det skulle ändå inte göra någon skillnad i slutändan.
Seb skakade, återigen, på huvudet och vände sig om. Började ta stegen mot ytterdörren för att ta sig ut ur rucklet.

Okej, så inkräktaren valde alltså att gå ut frivilligt. Det var väl...bra eller nåt. Äh, hon hade redan tappat fokuset. En massa ångest och tunga tankar började tränga sig på, så istället för att följa efter ut la hon ner skohornet på golvet och vinglade istället bort mot diskbänken. Plockade upp en påbörjad vodkaflaska och tog en klunk. Aj. Det brände verkligen i halsen. Fast det var det värt. Bedövning. Snart skulle allt bli ännu dimmigare och då slapp hon all smärta som livet erbjöd. Och visst var det fel, ja herregud. Men det var ju ingen som tyckte om ångest och om en inte visste hur en skulle hantera allt tungt, ja tragiskt nog togs det då till andra metoder. Tyvärr sådant som skadade både en själv och andra. Dessutom ärftlighet. Släkten var inte direkt någon att skryta om. Att Elliot var där han var och hamnat dör han hamnat var trots allt långt ifrån ett mysterium.

Luften där utanför var kall, krispig och renande. Det var definitivt skönare att andas in uteluften än den instängda spritdoften inne i Elliots hus.
Men trots att luften var så ren, och så härlig, blev Seb tvungen att förstöra den med lite cigarettrök. Han drog upp paketet ur den allt för tunna jeansjackans ficka och fiskade upp den ljusblå tändaren ur den svarta jeansfickan. Ja, cigaretten, tillsammans med alkoholen, dämpade verkligen känslorna. Skillnaden var väl att cigaretten lugnade ner honom också, medan alkoholen vattnat hans ego vilket, tja, gjorde honom långt ifrån lugn, eller vad man ska säga.
Det tog lång tid att vingla hem. Kanske borde han ha ringt någon av sina föräldrar, för att få skjuts hem. Men det tänkte han inte på. Och trots att han tänkt på det skulle han inte vara allt för sugen på en stel biltur.

Nåväl, så småningom kom han hem. Öppnade grinden och stängde den, slarvigt nog, inte efter sig. Vad spelade det för roll? Ingen brydde sig om familjen Boyds jäkla trädgård. Och om de hade gjort det kunde de bara öppna den själv ändå.
När han slog upp ytterdörren möttes han av en fortfarande upplyst hall. Vad var klockan? Ett, två? Huh, han tänkte sig att någob måste glömt att släcka efter sig. Jeansjackan drogs av och de svarta skorna trampades av. När han blickade upp och vände blicken mot trappan möttes han av sin pappa. Fan också.
”Var fan har du varit?” frågade han argt, men dämpat. Ville förmodligen inte väcka någon. Seb ryggade tillbaka, klart oförberedd på det där.
”Ingenstans”, svarade han och försökte återigen artikulera sig ordentligt, men det gick lite sådär käpprätt åt helvete. Hans pappa, iförd en ljusblå skjorta och grå kostymbyxor, skakade på huvudet. Typ nedlåtande? Besviket? Seb var oförmögen att tolka gesten.
”Du kan inte komma hem”, började pappan och stirrade ner på sin son. (Ja. Sebs pappa var faktiskt ännu längre än sina söner. Phew.) ”...klockan halv två på natten, lukta rök och alkohol, och säga att du inte varit någonstans.”
”Men chilla”, svarade Seb obrytt och gjorde en ansats till att gå vidare till trappan.
”Nästa gång behöver du fan inte komma hem. Du är sexton år gammal, Sebastian, för i helvete!” väste pappan och Seb tittade oförstående på honom. Han förstod verkligen inte problemet i situationen. Alla festade ju, typ. Vad var felet på gubben?
Nåväl, han svarade inte. Tassade bara upp för trappan och stödde sig mot räcket för att inte trilla ner. Kom upp på sitt rum. Slängde sig i sängen och somnade med tänderna oborstade och kläderna på.

Hemma i familjen Parkers ”hus” somnade så småningom mamman. Just då gick det inte att tänka klart uppenbarligen, men kanske satte ändå Sebastians ord spår. Med tanken på all extra ångest så hade ju orden på något sätt nått fram. Och kanske, ja kanske skulle hon minnas dagen därpå. Ge orden lite eftertanke. Tja, det återstod väl att se. Kanske var besöket onödigt. Än sålänge fanns det inget klart svar på den saken.

På sjukhuset hade kvällen och natten bestått av betydligt mindre drama. Åtminstone inne i Elliots rum. Hjärtat slog. Ögonen var slutna. Och så fortsatte det i två dygn till. Ständig oro från Erics sida och stress från sjukpersonalens håll. Desto längre tid det gick minskade nämligen chansen för ett uppvaknande. Men som sagt, natt tre, runt halv fyratiden slog en viss liten pojke upp ögonlocken.

(Tillbaka till livet som Elliot)
Vitt tak. Vita väggar. Vitt vitt vitt. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid ljuset. Rummet som han vaknat upp i var upptänt, trots att mörkret bakom gardinerna tydde på natt. När hade han hamnat här? Hur? Elliot försökte samla tankarna lite. Kände hur kroppen kändes. Ont i bakhuvudet. Tja, egentligen ont i hela kroppen. Och så skavde det i halsen och inuti näsan. Långsamt drog han upp handen för att känna. En slang. Förvirrat såg han sig omkring i rummet och på sig själv. Oj, så mycket maskiner. Det var ett sjukhus han var på, eller hur? Jo, så var drt nog. Men varför? Han var ju inte sjuk ju. (Host.) Bultandet från huvudvärken gjorde det svårt att tänka, men till slut kom senaste minnet upp. I Sebastians badrum. Hade han svimmat där? Jo, så var det kanske.
Nåväl, tankarna blev snart avbrutna av ett antal människor som dök upp inom synhåll. Fyra personer i rockar.
”Hej Elliot, hur känns det?”, frågade en av dem och blickade ner på sjuttonåringen som om han var typ tre. Huvudet var för stökigt för att lägga märke till det, dock.
”Det- jag är trött”, svarade Elliot hest. Kanske kunde det verka konstigt att vara trött efter att ha sovit i tre dygn. Men grejen var ju den att det inte riktigt hade varit sömn, det där andra. Mer koma. Kroppen hade fått kämpa för fullt för överlevnad och det var långt ifrån återhämtning, egentligen.
Sjuksköterskan nickade och blippade lite på någon maskin. Efter ett par minuter försvann de alla ut ur rummet, lika fort som de kommit. Oj oj, så mycket intryck. Och snart kom ytterligare en person fram till sängen. En person med våta kinder och en lättnad inombords som nog gick att känna på mils avstånd. Eric.
”Hej”, hälsade han tyst och strök längs med Elliots kind. Elliot hälsade tillbaka. Allt blev så konstigt egentligen. Alla andra verkade ha varit så spända, men själv kände Elliot mest sig utpumpad och redo för sömn. Uppenbarligen hade han ju tuppat av men någon tidsuppfattning fanns inte där.
”Hur länge har jag varit här?”, frågade han, fortfarande hest. ”Tre dygn”.
”Vart är Sebastian?”, om Elliot nu tuppat av hemmat hos den yngre...nej fy. Genast började hjärtat pumpa betydligt snabbare. Sebastian var väl okej?
”Jag meddelar honom att du vaknat”, försäkrade storebrodern och rufsade till lite i Elliot fågelbo. ”Vila du”.
Och så gick Eric ut i korridoren och ringde till en viss Sebastian Boyd. Ja, det var mitt i natten. Men tja, om ingen svarade gick det ju bara att skicka ett sms.

Morgonen därpå, eller hela dagen, mådde Seb inte så bra. Dessutom fick han bara tillåtelse till att hälsa på Elliot i trettio minuter. En halvtimme! Det var föräldrarnas bestraffning efter hans sena hemkommande. Det där var så långt ifrån rimligt. Elliot kunde dö när som helst och Seb fick inte ens vara där? Det var ju helt sinnessjukt.
Men en halvtimme var bättre än ingenting alls. Därför rymde han inte iväg till sjukhuset. Nej, då skulle hans föräldrar kunna bli riktigt sneda.

Det var så dagarna gick. Skola, sen en halvtimme på sjukhuset. Konstant oro i hela kroppen för att... ja, att Elliot skulle dö. Men ljudet på mobilen var alltid på, trots lärarnas sura miner, ifall Eric skulle höra av sig.
Nåväl, natten då Elliot vaknade upp kom så småningom. Seb vaknade av att mobilen ringde till. Eftersom han sov väldigt dåligt, det var svårt att göra annat när man var så fullproppad av känslor, vaknade han omedelbart och slog upp ögonen.
Fick en orimligt stor klump i magen när han såg Erics namn lysa upp på skärmen. Det där kunde antingen betyda liv eller död. Bokstavligen talat. Helvete.
Han väntade farligt länge innan han slutligen svarade. Med hjärtat i halsgropen. Herregud.
”Hej?” svarade han med skakig röst.

Det hann gå fram flera signaler innan någon svarade. Tänk vad många tankar som hann passera på den korta tiden. Inte i närheten så jobbiga sådana som innan, men många var dem. Mest lättnad. Ja, herregud. Tre dygn av konstant oro. Tänk om Elliot hade dött? Nej, bort med de tankarna. Elliot levde. Kanske hade han somnat igen, men inte för gott och det var det enda som betydde något just då.
Sebastians darrande röst blev som ytterligare en lättnad. Det kändes liksom rättvist att han skulle få reda på det direkt. Ett sms kändes inte värdigt, för någon som verkade stå så nära. Något som inte heller kändes rättvist var att dra ut på det hela, så det struntade han i.
”Han har vaknat. Elliot har vaknat”. Även han med skakig röst. Ja, det klart allt var känsloladdat. Men på ett positivt sätt. Otroligt positivt.

Va? Det var inte vad Seb hade förväntat sig. Nej, efter tre dygn kändes det ganska avgjort... Men Elliot levde. Erics ord bildade tårar i de mörka ögonen som genast vällde över. Klumpen i magen löstes upp och den konstanta oron som han levt med de senaste dagarna var som bortblåst.
”Jag-”, sa han efter några långa, tysta sekunder i luren. ”Jag kommer.” Och så tryckte han på den röda luren innan han hoppade upp ur sängen. Drog på sig kläderna som låg bredvid sängen - ett par gråa mjukisbyxor och en vit hoodie. Någon tid för att fixa till det vilda håret eller spruta på lite parfym fanns inte. Nej, för direkt efter att kläderna åkt på rusade han ner för trappan.
Nu var det okej att smyga ut. Det spelade ingen roll om hans föräldrar gav honom utegångsförbud på livstid, för Elliot levde. Herregud. Elliot levde! Han slängde på sig jeansjackan och drog på sig de svarta skorna innan han steg ut i natten. Eller tidiga morgonen, hur man nu definierar det.
Väl inne i garaget insåg han att hans älskade cykel inte fanns där. Det hade visat sig att det inte var så smart att lämna den olåst överallt. (Den hade blivit stulen vid skolan.) Istället fick han vända sig mot en skateboard. Tja, det gick i alla fall snabbare än att gå.

Och så kom han äntligen in i sjukhuset, med skateboarden under armen. Hjärtat bultande i bröstet och tårar rinnandes ner för de bleka kinderna. Herregud. Elliot.
Sjukhuspersonen som snällt nog visat honom vägen till Elliots behandlingsrum (sjukhuset var ju som en jäkla labyrint) gav honom en klapp på axeln innan Seb gick in. Till Elliot. Herregud.
Han rusade nästan fram tills sängen. I farten hann han dock ta med sig en stol som han placerade bredvid sängen.
”Hej”, viskade han, fortfarande med tårarna rinnandes. Herregud. Herregud. Herregud.

När Eric gått ut kom två sjuksköterskor in. De satte i någon ny påse dropp av något slag och tog några blodprover.
”Får jag sätta mig upp?”, frågade Elliot när de i princip var klara. De andra blickade tveksamt på varandra innan blickarna vändes mot Elliot igen.
”Du har varit okontaktbar i flera dygn, är du säker på att du klarar av det?”, frågade en av dem mjukt. Hon möttes av en oförstående blick. ”Ja?”. Alltså kroppen gjorde ont. Verkligen väldigt ont. Öm. Men det kändes lite som att han inte rört sig alls på väldigt länge (eh, konstigt) och den känslan kanske skulle släppa lite. Ja, det blev i alla fall så det blev. Elliot fick hjälp att sätta sig upp, med stöd av två stora kuddar bakom ryggen. Mer sitt-ligga egentligen. Herregud vad han kände sig gammal, men det var nog helt ärligt en bra sak. För det var nog i princip första gången Elliot insåg hur fruktansvärt svag han var. Det där hade han aldrig löst själv. Nej, inte ens halvt sätta sig upp. Och väl uppe förstod han varför sjuksköterskorna varit så tveksamma. Det var inte heller så lätt. Det snurrade lite till en början. Kanske borde en inte hålla på att utmana sig själv sådär nära inpå. Nåväl, yrseln försvann och den var ingenting i jämförelse med den innan han hamnat här. Envis? Jovars.

Efter en stund reste sig Eric upp, fortfarande gråtandes. Han nickade förberedande i Elliots nickning och sedan lättar mot någon som verkade vara påväg in i rummet. Inte en till sjuksköterska, var det enda Elliot hann tänka innan någon betydligt bättre klev in. Sebastian. Åh. Mer eller mindre instörtandes och även han med våta kinder. Elliot kunde inte riktigt förstå varför alla grät, men bara åsynen av den yngre fick det trötta ansiktet att skina upp. Inget gigantiskt leende eller så, nej Elliot såg fortfarande sjukligt trött och sjuk (?) ut. Men ögonen vaknade liksom till mer. Elliot vaknade, inte bara Elliots kropp.
”Hej”, svarade han hest med ett litet trött(men genuint) leende.Åh, vad han inte tyckte om att se den yngre ledsen. Om det nu var ledsen som han var. Försiktigt, och fortfarande ovant, lyfte han på ena armen och sträckte sig sedan efter Sebastians hand. Greppade tag om den. Även om tidsuppfattningen var väck, så kändes det som att det där var något han saknat. Något som kändes välbehövligt, inte bara för Elliot i den stunden. Nu var inte heller Elliots hand sådär läskigt kall längre. Den var...mer levande. Inte varm på något sätt men med hjälp av alla maskiner fanns det ändå lite värme där under. Lite mer än de senaste veckorna och speciellt senaste dagarna. Andra handen fann snart sin väg upp till Sebastians kinder, för att stryka bort tårar. ”Var inte ledsen”, viskade han.

Åh. Det lilla, lilla leendet på den äldres läppar fick bara Sebs att bli större. Och handhållandet. Herregud. Det... Det hade han verkligen saknat. Elliots hud mot sin egen. Elliots fullt levande hand. Den som utstrålade en del värme istället för en obehaglig kyla.
”Jag är inte-”, började han när Elliots hand nådde hans kind, men blev avbruten av skateboarden, som han fortfarande haft under armen, föll till golvet med en duns. Han kunde bara ägna den en kort blick innan de mörka ögonen var klistrade på Elliot igen.
”Jag är inte ledsen”, sa han och la sin lediga hand över Elliots, den som torkade bort hans tårar. ”Jag... jag har varit så rädd.”