Prs tippest & JustAFriend

Trots att Elliot varit vaken i...tja, mindre än en timme så kändes det verkligen som att han varit ifrån Sebastian i en evighet. Sjukhus var verkligen inga glada platser att befinna sig på, men trots det blev det varmt inombords. Det liksom bubblade, speciellt när den yngres leende växte. Åh, bless.
När skateborden föll i marken ryckte Elliot till. Hjärtmonitorns röda lampa lyste och det pep snabbt till. Inget riktigt larm gick dock, det reagerade bara när slag blev extremt starka, svaga eller om hjärtat rusade. Eller tja, stannade. Jaja, falskt alarm och som tur var inga sjuksköterskor. Herregud vad avslöjade det var egentligen. Alla kunde se. Hmm, ja Elliot la hur som helst inte märke till något av det där just då. Enda fokuset låg på Sebastian.
”Rädd för vad?”, frågade Elliot. Kanske var han korkad, men just då kunde han faktiskt inte greppa varför alla höll på som de gjorde kring honom. Han hade ju fortfarande inte erkänt att han var sjuk heller för den delen så...ja. Lite att jobba på.
Handen på kinden snappade upp handen som Sebastian lagt över. Försiktigt förde han den mot sina läppar istället. Först lämnade han en liten puss på handryggen, och sedan lutade han sin egna kind(den utan fasttejpad slang) mot den. Ver det där irriterande och så? Mm, det var det säkert. Förhoppningsvis sa Sebastian ifrån isåfall. Rent krasst kunde han ju faktiskt bara dra så fort han tröttnat. Passa dig, Elliot.

Rädd för vad? Åh, Elliot. Han förstod aldrig, eller hur? Att folk faktiskt var livrädda för att något skulle hända honom? Nej, det kändes som att den detaljen susade förbi den äldre helt och hållet.
”Du var borta så länge att jag...”, mumlade han tyst och strök sedan tummen över Elliots tunna, men levande, kind. Det var inte alls irriterande. Långt ifrån. Att få röra Elliots kind var underbart. Seb hade ju undvikit den mesta kroppskontakten när Elliot varit... borta, så nu var det bara att ta igen allting.
”...att jag trodde att du aldrig skulle vakna”, avslutade han sin mening som fått hänga i luften i ett par sekunder.

Elliot slöt ögonlocken när när yngre strök tummen över kinden. Det kändes bra. Lugnande. Även om inte Elliot direkt var uppe i varv, så verkade alla andra vara det. Med Sebastian i närheten var det...mysigt. Ja, i förhållande till den annars väldigt omysiga miljön åtminstone. Allt blev bättre med en Sebastian i närheten. Livsmotto.
Jag trodde att du aldrig skulle vakna. Genast tittade han upp igen. Blickade med stora ögon på den andre. Var det därför alla höll på som de gjorde? För att de trott att han skulle dö? Blicken vandrade vidare till sin egen arm, till slangarna. Kunde det verkligen varit så nära? Det kändes ju jättekonstigt. Elliot mådde ju...bra. Nej. Nej okej, big lie. Kroppen gjorde ondare och ondare för varje minut som passerade och ja, han var ju uppenbarligen inlagd av någon anledning. Att acceptera och förstå var dock saker som inte bara kom naturligt. Sådant tog tid.
”Jag förstår inte”, mumlade han till svar och bet sig löst i läppen. Skavet av slangen i halsen var svår att vänja sig vid. Allt var svårt att vänja sig vid. Och förstå. Framförallt förstå. En mer förvirrad själ fick en leta efter.
”Hur hamnade jag ens här? Varför är jag här?”, fortsatte han trevande. Allt var fortfarande väldigt nytt och konstigt. Varför alla dessa slangar? Och kunde verkligen alla dessa människor varit så oroliga? Elliot var ju där. Det var ju lugnt. Ont som bara den, men det var bara att bita ihop gällande den saken. Annars var det ju lugnt.

Den äldres stora, gröna ögon fick Sebs hjärta att slå volter. Bara några timmar tidigare skulle han aldrig trott att han skulle få se dem igen. Därför fick endast synen av dem att fler tårar började välla över kanten och forsa ner för kinderna. Tårar av lättnad. En så otrolig lättnad.
”Du ramlade ihop i mitt badrum”, svarade Seb tyst. Vad skulle han säga mer än så? Helt krasst hade han själv inte fått reda på mer. Visserligen var han ju ganska säker på vad som hade fått Elliot att trilla ihop, men ingen hade tagit sig tiden att säga det. Eller? Men det spelade ändå ingen roll. Han behövde inte vara bitter över något så fånigt.
”För att du typ inte ätit”, fortsatte han sedan och kände hur osäkerheten tog över hela honom, kanske framförallt de mörka ögonen. Han gillade inte att prata om mat och ätande med Elliot. Oavsett. Det kändes alltid som ett grovt övertramp.

Ännu fler tårar? Ojojoj. Men det var bra tårar, right? Även om Elliot nästan automatiskt ville fram och torka bort, så höll han emot de reflexerna. Det var okej att gråta. Tårarna fick stanna där.
För att du typ inte ätit. Kunde det verkligen vara därför? Nej? Han hade ju faktiskt ätit dagen innan. Tja, ett par kex och en jordgubbe, men det var väl tillräckligt? Det borde det vara. Fast Elliot hade ju förstått att han och Sebastian och Eric hade väldigt olika syn på vad som var tillräckligt. Men att hamna här kändes väl överdrivet. Han släppte taget om handen på kinden och lät den vandra över till slangen på kinden. Han var inte hungrig. Och visst var hungersignalerna fuckade, men nu var det för att det faktiskt fanns något i magen. Ganska snabbt plussade han ihop ett plus ett och insåg vad dem gjort när han inte varit vid medvetande. Nej nej nej. Lugnet som infunnit sig byttes ut till en växande panikkänsla. Greppet kring den andre hand hårdnade. Spontant var första tanken att dra bort slangen och typ fly, men samtidigt förstod Elliot att det vore grovt fel. Inte minst med Sebastian i rummet. Andas. Han behövde lugna sig. Ja, han satt fast. Nej, han kunde inte fly. Ja, han hade fått någon typ av mat som han inte hade kontroll över. Men det fick inte spela roll. Ögonen som panikartat stirrat på maskinerna, fick nu vända tillbaks fokuset till Sebastian. Tårarna på dennes kind. Såja, andas. Ingen fara. Du kan få panik sen, men var lugn nu när Sebastian är här. Andas andas andas.
”Okej”, nästintill viskade han till svar. Handen vid slangen sänktes och greppet kring den andra löstes upp lite. Okej. Det var okej. Bra där Elliot.

Något skedde med Elliots gröna ögon när han började se sig omkring. Panik, ja panik, växte fram där. Varför? Seb förstod inte varför, dock. Vad var det som Elliot plötsligt insett? Ja, det var ju långt ifrån enkelt för en nyvaken sextonåring att förstå. Och den äldres hårdnande grepp kring Sebs hand, som förvisso inte gjorde ont, ledde definitivt till att ögonbrynen sänktes och pannan rynkades i förvirring.
Men han hann inte formulera en fråga innan greppet lossnade igen, och den tidigare panikslagna gröns blicken började lugna ner sig. Okej? Vad hade nyss hänt där inne, långt inne i skogen av Elliots tankar? Det skulle Seb nog aldrig förstå.
”Hur mår du?” frågade han tyst och gjorde sitt bästa för att hålla tillbaks en gäspning. Ja, inte för att situationen var uttråkande på något vis överhuvudtaget, men tiden gick ju inte att ändra på. En gäspning här och där var verkligen på sin plats.

Hur mår du? Relevant fråga ändå. Inget självklart svar, dock. Det berodde ju på vad en jämförde med och vad en syftade på. Paniken eller måendet generellt. Och om utgångspunkten var att en mådde bra, så blev ju Elliots svar ’dåligt’. Men om en istället utgick från att han var i princip död för en timme sedan, ja då blev givetvis svaret annorlunda.
”Det gör ont...överallt”, började han tyst. Ont hade han, väldigt ont. Och trött var han, väldigt trött. Annars var väl allt som vanligt. Elliot bet sig löst i läppen igen och blickade ner på deras händer. Var så obeskrivligt tacksam. Han hade världens bästa (typ) pojkvän(när skulle de ens bli tillsammans ’på riktigt’?).
”Och så är jag trött...Det måste du också vara, huh? Det är väl mitt i natten?”, fortsatte han och vände upp blicken till de mörka ögonen igen. Jadå Elliot, styr över fokuset till Sebastian du. Fast han brydde ju sig. Det var okej. Sebastian hade väl skola imorgon och...okej Elliot, vad är viktigt i livet? Tänk på det ett tag.

Det gjorde ont i Seb bara av att höra Elliot säga att han hade ont överallt. Åh, han ville ju inte att den äldre skulle ha ont. Nej, det ville han ju aldrig. Om han bara kunde skulle han omedelbart befriat Elliot från hans smärtor och istället tagit dem själv. Ja, Elliot haft ont långt mer än det acceptabla.
Och sedan skiftade Elliot över fokuset till honom. Seriöst? Seb förstod inte det där. Hur Elliot ständigt kunde bry sig mer om andra än sig själv. Det var nästan bisarrt att Elliot, som varit medvetslös i flera dygn, frågade Seb om han var trött. Men nåväl Seb, om Elliot frågade var det förmodligen för att han undrade, och då kunde du i alla fall bjuda på ett svar.
”Klockan är typ fyra”, mumlade han till svar efter att ha blickar ner på mobilklockan. ”..och ja, ganska trött.” Ett snett och svagt leende tog över de tunna läpparna samtidigt som han var farligt nära att gå vilse i den äldres gröna ögon.
”Inte för att det spelar någon roll”, fortsatte han sedan. ”Jag har inte kunnat sova så bra utan dig.” Ja, det var sant. Att somna med Elliot vid sin sida var så mycket enklare än att försöka somna helt ensam.

Dygnen hade verkligen vänts om för Elliot. Det var ju egentligen långt ifrån konstigt, men det gjorde inte det hela lättare för kroppen att reda ut. Han hade ju förlorat medvetandet på en förmiddag och sedan vaknat upp mitt i natten. Sen var det också det där med tröttheten. Vad innebar det ens att vara medvetslös? Ja, okontaktbar och allt det, men det var ju inte direkt som en djup sömn heller. Nej, i sådana fall borde ju Elliot varit helt utvilad vid det här laget, efter att ha sovit i tre(!) dygn. Men så var ju inte fallet. Kroppen var ju helt utmattad. Hmm, nej det där var svårt att förstå sig på.
När den yngre nämnde att han inte kunnat sova så bra de där nätterna, sköljde genast en liten våg av skuld över Elliot. Vilket ju var ganska ironiskt egentligen. Nåväl, det var ganska sött också. För Elliot brukade ju känna likadant, även om han inte stått inför samma situation som Sebastian(och var jävligt tacksam för det). De behövde varandra. Punkt.
"Jag önskar att du kunde sova här hos mig", svarade han, fortfarande med blicken djupt fäst i den andres ögon. Sebastians lilla leende speglades över till Elliots läppar. Ja, tänk vad mycket lättare allt skulle känts då. Fast den där extrasängen såg inte så bekväm ut. Och sjukhuset var ju egentligen typ den minst lockande platsen att spendera en natt på.
"Eller att jag kunde sova hemma hos dig...i din säng...i din famn", fortsatte han. Leendet växte lite av tanken. Ja, det sista alternativet lät väldigt bra. Väldigt väldigt bra. "Fast jag tror inte dem går med på att släppa mig", mumlade han och leendet blev lite mindre igen. Nej, att bli "släppt" från intensiven i Elliots tillstånd, ett par timmar efter att ha vaknat upp kändes långt ifrån realistiskt. Tyvärr. Men drömma kunde en ju alltid göra.

Att sova hos Elliot, oavsett om sängen såg särskilt bekväm ut eller inte, lät underbart. Visserligen hade det varit ännu bättre att få sova i samma säng som den äldre, få ha honom i sina armar, känna närheten... Men inget av de två alternativen var någon möjlighet. Nej, för Elliot skulle nog inte få komma hem på ett tag och Seb fick ju egentligen bara tillåtelse av sina föräldrar att vara på sjukhuset i en halvtimme efter skolan. (Så himla skev bestraffning. De förstod verkligen inte allvaret i situationen, eller hur?) Dessutom var väl extrasängen i behandlingsrummet tagen av Eric. Vilket egentligen bara var rätt, men ändå.
”Åh, jag önskar det också”, svarade han med ett leende på läpparna. Lät ena handen placeras på Elliots panna och drog undan de kaosartade lockarna. Åh, vad han hade saknat Elliots hår. Inte för att det försvunnit när han varit medvetslös, men det var långt ifrån samma sak då. Allt liv hade liksom försvunnit. Nu var det åter tillbaka. Svagt, men närvarande.