Prs tippest & JustAFriend

Allt var ju egentligen bara nytt och konstigt och kanske borde Elliot tänkt mer än vad han gjorde. Den vanliga Elliot hade övertänkt varenda liten aspekt. Visst tänkte han nu med, men fokuset stannade nästan helt vid Sebastian och hur allt kändes rent fysiskt. Det var vilsamt. Konstigt, men vilsamt. Allt kändes så...fridfullt där för en stund. Ja, tills rummet fylldes med människor igen. Två sjuksköterskor klev in. En spontan reaktion hade kanske varit att släppa taget om Sebastians hand, men nu gjorde han inte det, utan istället hårdnade greppet rejält(mja, Elliot var ju jävligt svag, så det var ju lätt att dra sig loss, men en kontrast till tidigare åtminstone). Förhoppningsvis var den yngre för trött för att tänka på "bara vänner" grejen, för just då var Elliot verkligen i desperat behov av en trygg handhållning. Ögonen spärrades upp. Inte lika mycket som tidigare, då det inte var fullbordad panik, men en starkt rädsla växte fram där inne. Vad var det då som helt plötsligt väckte allt det där obehaget hos den äldre? Jo, något som en av sjusköterskorna höll i. En liten plastpåse. Med någon form utav näringsblandning i. Egentligen inte ens halvfull men åh, det kröp i hela Elliots kropp. Han förstod vad som väntade och åh, vad han bara ville fly. Fly bort. Iväg. Långt långt bort.
Sjuksköterskan närmast sängen började lugnt förklara hur allt skulle fungera och att det bara var en liten dos för att trappa upp och bla bla bla, Elliot hörde inte vad hon sa. Det pep i öronen och paniken började sprida sig genom kroppen. Han kastade en panikslagen blick på Sebastian innan fokuset snabbt for tillbaks till påsen.
"...och då kan vi behöva spänna fast dig, så om du samarbetar nu så underlättar det för alla inblandade", avslutade hon. Åh, gick det att springa iväg? Nej. Nej, det klart det inte går. Du är svag Elliot. Så. Jävla. Svag. Du skulle inte ens hinna resa dig upp. Du kan ju knappt resa dig! Ughhh, det kändes som att livet i den stunden verkligen var en mardröm, vilket väl var absurt egentligen med tanke på hur resten av Elliots liv nog för de flesta bedömts som betydligt hemstare än lite energi.

Plötsligt kom två sjuksköterskor in i rummet. Trots tröttheten, och trots att han kände hur den äldres grepp kring handen hårdnade, drog Seb hastigt undan sin egen och la den i knät. För "bara vänner"-grejen var inpräntad i hjärna och ryggmärg och skulle alltid följas. Trots att det bara var själviskt vid ett sådant här tillfälle då Elliot tydligt visat ett behov av stöd från den yngres sida. Herregud, Seb. Vem fan är du? Dessutom var det ju också så att sjukhusmänniskor för det mesta var långt ifrån dumma - och med tanke på det kan de inte ha undgått att Seb nog känner aningen mer för Elliot än bara vänskapliga känslor. Hah, men allt det där gick ju inte igenom Sebs huvud då. Han bara drog undan sin hand helt reflexmässigt, utan någon vidare tanke på det.
Seb vände blicken från Elliot till sjuksköterskorna. En av dem höll i en liten plastpåse innehållande, vad han i alla fall kunde gissa, någon sorts näringsblandning. Den andra började prata men de där orden bara gled in genom ena örat och ut genom andra. Det var alldeles för tidigt för sjukhusprat. Det han kunde ta in i systemet var dock Elliots panikslagna blick. Vad skulle han säga? Eller skulle han ens säga något? Kanske var det bara bäst att vara tyst. Jo, så var det nog. Han ville dessutom inte störa sjuksköterskan som pratade. Istället för att öppna munnen log han försäkrande mot Elliot. Försökte med krökningen på de tunna läpparna säga "det är okej", men det var inte säkert att det framgick.

Ett leende. Seriöst? Elliot log inte tillbaks. Istället ökade skräcken inför det som väntade bara mer och allt kändes plötsligt ännu värre. Hallå?, liksom. Vart tog stödet vägen? Inte ens en handhållning. Var det verkligen så viktigt att dölja allt? Skämdes han så mycket över Elliot? Nu hade säkert inte Sebastian menat det. Nej. Däremot var det det som Elliots trötta hjärna tolkade det som.
"Kan jag få äta något istället...snälla...?", nästa viskade han bedjande till sjuksystrarna. Kroppen hade som på reflex backat i mer mot kuddarna, in mot hörnet. Som en rädd liten harunge. I det stadiet han befann sig i nu, såg han ju alltid liten ut, men nu såg han ännu en gång sådär minimal ut. Pytteliten.
"Nej. Kommer inte på tal", blev ett tydligt svar och sedan gick allt bara väldigt fort. Påsen kopplades i sonden och allt Elliot ville göra var att fly, men samtidigt så hade han ingen kraft att streta emot. De båda sjuksköterskorna höll i honom för säkerhets skull, men det var knappt något som Elliot märkte av. Han blundade. Panikslaget upptryckt mot det lilla kuddberget. Om det inte gick att fly rent fysiskt, så gick det kanske för tankarna att sväva iväg.
Och tillslut var det klart. Sjuksköterskorna försvann ut. Om något skulle hända så var ju larmen ikopplade och Elliot var helt enkelt för svag för att ta sig därifrån. Så fort de försvunnit utom synhåll gled han nerför kuddberget och begravde istället ansiktet under täcket. Bara gömde sig från världen. Ännu en gång kunde det vara svårt att se honom som sjutton år. Men just då så blev det bara sådär mycket på samma gång och en ögonkontakt hade nog fått det att svämma över. Så mycket känslor. Rädsla. Ilska. Trötthet. Skam...

Nej, det var långt ifrån konstigt att Elliot inte besvarade leendet på den yngres läppar. Det fanns ingen anledning att le. Det var bara bisarrt, konstigt, skumt, sjukt - ja, allt det där. Istället för att le tillbaks hade Elliot skjutit sig bakåt, mot kuddarna, bort, bort, bort. Fy vad liten han såg ut. Var killen verkligen sjutton år? Seb tvekade nästan på det. Han såg allt för skör, rädd och liten ut för att vara sjutton. Om någon som inte visste vem Elliot var skulle komma in i rummet hade personen definitivt siktat på att killen där i sängen var max... tretton år, typ? Eh, i alla fall inte sjutton.
Seb kunde inte göra annat än att rynka pannan (leendet hade försvunnit illa kvickt) när Elliot bad om att få äta något. Det... Men det där var ju konstigt, eller hur? Varför äta något - var det inte bättre att bara få näringen automatiskt? Seb förstod inte. Som vanligt. Men då var väl allt som det skulle vara, yey.
När sjuksköterskorna gjort klart sitt försvann de ut ur rummet igen. Bara Seb och Elliot kvar - något som var mycket, mycket bättre. Seb, som hade planerat att återuppta närheten som han själv avbrutit då de inte längre var ensamma, blev återigen förvirrad (surprise!) då Elliot gled ner under täcket. Hela han bara försvann. Jaha?
”Elliot?” mumlade han frågande, med ett tonläge som nästan krävde en förklaring från den äldre. Samtidigt drog han undan täcket för att återigen kunna se den äldres vackra, men tunna, ansikte.

Allt blev bara så svårt att greppa. Tja, det var ju inte direkt någon nyhet, men i kombination med den växande ångesten efter sonden blev det mer eller mindre kortslutning. Så många frågetecken. Så mycket känslor på samma gång. Just då var det mest skam. Ja, mycket skam. Varför? Det var väl egentligen en kombination av allt. Elliot var ju precis lika mycket människa som någon annan. Han förstod att han betedde sig fånigt genom att vara så rädd för mat. Att det inte var normalt. Något som helst hade fått vara dolt någonstans långt under ytan. Han skämdes över det mesta.
Någon förklaring gick inte att få fram just då. Istället bara skakade han på huvudet och så fort Sebastian dragit undan täcket, drog Elliot tillbaka det. Inte helt över huvudet, dock. Men bara så att fågelboet och två stressade, gröna ögon kikade fram.

Nähä. Vad... Tankarna surrade i huvudet på Seb och läpparna formades flertalet gånger samtidigt som han blickade in i de gröna ögonen. Orden som var på vippen att trilla ur föll tillbaka in i munnen precis i tid. Ja, Seb kunde inte komma på något rimligt att säga. Han förstod ju inte Elliot. Han skulle ljuga om han påstod sig göra det.
Så det blev tyst. Egentligen låg bollen hos Elliot, men med tanke på omständigheterna, så var det väl Seb som fick ta lite mer ansvar för att hålla igång någon konversation. Om det ens krävdes? Kanske var det bara bättre att vara tyst. Fast det kändes jobbigt.
”Vad är det?” frågade han tillslut, när tystnaden blev för mycket och hjärnan lyckats hitta några ord som inte var allt för dumma.

’Vad är det?’. Rimlig fråga ändå. Dessvärre inte en med ett simpelt svar. Allt var ju i princip fel och gjorde ont både in och utvändigt, så vad fanns det ens att säga? Steg ett var kanske dock att ens hitta rösten igen. Eller att formulera något att säga kanske var mer brådskande. Hmm. Elliot visste inte, samtidigt som han visst gjorde det. Oreda som alltid i tankarnas rike.
Efter att varit tyst en stund slöt han ögonlocken igen. Kanske skulle det bli lättare att tänka ut något vettigt då? Tveksamt i oförsig, men ändå. Skam. Ja, skammen var värst. Den gick inte att ignorera. Bara sättet Sebastian dragit undan handen tidigare...han skämdes över Elliot, eller hur? Jo, så var det. Definitivt. Och Elliot hade fullt förståelse för det. Ja, hur mycket skämdes han liksom inte över sig själv? Han betedde sig ju fånigt och dessutom var han svag och ynklig på så många sätt...
”Du skäms över mig, eller hur?”, frågade han tyst som svar. Slog upp ögonlocken igen. Mindre stressade ögon. Det hade lugnat ner sig en aning inombords, även om det var långt ifrån lugnt.
”Och jag förstår varför...jag bara...”, la han till, men lät orden dö ut. Fanns inget att tilläga så han bara skakade huvudet åt sin dumhet ännu en gång.

De var tillbaka till konversationerna med långa tystnader och tysta svar. Var det meningen att det skulle vara såhär? Att man skulle behöva tänka så mycket på vad man sa? Var inte det grejen med att älska någon - att man skulle kunna vara sig själv, utan spärrar? Huh, tydligen inte. För Seb älskade ju Elliot och han hoppades i alla fall att Elliot älskade honom också.
Skäms? Vad pratade Elliot om? Återigen rynkades Sebs panna. Vad... Vad hade det där kommit från? Vad hade han gjort, eller sagt, för att Elliot skulle kläcka ur sig det där?
”Vad menar du?” denna frågan kom snabbt och hastigt, följde inte konversationens tidigare långsamma takt. Nej, han kunde inte förstå den äldre där.
”Varför skulle jag göra det?” frågorna var oändliga. ”Jag älskar ju dig.”

Ja, vad menade du egentligen med det där, Elliot? Nej, det var ju det han inte visste fullt ut heller. Kanske var inte strax innan halv fyra den rätta tidpunkten att ha de här typerna av diskussioner på. Särskilt inte med någon som nyligen vaknat upp ur medvetslöshet och säkerligen var fullproppad med smärtstillande och andra mediciner av olika slag,
”För att det är det enda logiska och jag skäms över mig själv och jag beter mig som en treåring även fast jag inte vill och jag är på sjukhus och det är mitt fel och du ville inte ens hålla min hand...”, luften tog slut. Elliot hade glömt bort att andas och behövde nu ta ett djupt andetag. Han var inte gråtfärdig eller arg eller upprörd över huvud taget egentligen. Det hela var mer som ett lite sorgset konstaterande. Det klart Sebastian skämdes över honom. Hur kunde det finnas en enda människa som inte skulle skämmas över att vara mer än vän med en sån som Elliot? Nej, Sebastian hade ju visat det. Det där med att inte kunna ses tillsammans, det var inte bara för att den yngre var kvar i garderoben, eller hur? Det var för att han skämdes över Elliot. Ja, just i den stunden lät det helt logiskt i den äldres huvud. Och om den andre älskade honom? Mja, det gick ju att älska folk på olika sätt. Elliot älskade åtminstone Sebastian utan tvekan.

Det där var mycket att processers. Många ord på få sekunder. Seb hade inte hjärnkapacitet nog att förstå allt den äldre sa. Nej, det hade gått alldeles för snabbt. Och sen var ju klockan typ fyra på morgonen också, vilket även det spelade in.
Men han förstod ju ändå. Inte... Han förstod väl vad Elliot menade, men han kunde inte hålla med. För det var ju inte sant. Det där med handhållningen hade inte ens inneburit en enda tanke för Seb - tja, inte förrän Elliot nämnde det. Hade den äldre verkligen uppfattat det så? Att han drog sig undan för att han skämdes? Nej, nej, nej. Det var ju inte alls så. (Eller jo, tekniskt sett. Fast han skämdes ju inte över Elliot.) Seb hade ju inte kommit ut. var inte redo för det. Elliot fattade väl det?
”Men sluta”, mumlade han som svar. Alla ord som rann ur den äldres mun var struntprat. Eller ja, det var kanske sant att den äldre skämdes över sig själv och ja, han var väl själv anledningen till att han var på sjukhuset och... Men den negativa tonen, den var onödig. Den skulle inte vara där.
”Jag vill visst hålla din hand”, fortsatte han sedan. För det var väl den delen av Elliots babblande som hade vägt tyngst. ”Men du vet att jag inte kan.”