Prs tippest & JustAFriend

Åh, varför kunde inte Sebastian bara hållit med? Då hade Elliot sluppit den drös av tvivel som nu svepte in över honom. Inte tvivel på om han älskade den yngre och så, för det var helt säkert. Däremot så blev det bara ännu svårare att förstå vad som var sant, vad som var tankar och vad som var medicin/nyvaken dimma. Fast det var nog lite bra ändå att den yngre protesterat, för annars hade Elliot garanterat snurrat in sig i ännu fler egna sanningar. Sanningar som nog skulle blivit betydligt svårare att reda ut. Det kändes liksom som att det var nog med trassel som det var.
”Jag- Det är ingen som bryr sig här”, svarade han tyst. Och det var nog rätt så sant. Visst fanns det säkert homofobiska idioter även där, de tenderade ju att poppa upp lite överallt, men sjukhus var nog trots allt ett av de säkraste ställena att vara på när det kom till sånt. ”Fast det spelar ingen roll”, fortsatte han sen och drog ner täcket lite till, så att nästan hela ansiktet syntes. ”Jag bara...allt är så förvirrat och konstigt och mitt i allt så förstår jag inte hur du kan stanna kvar här. Hos mig. Hur du inte sprungit härifrån för länge sedan”.

Elliot hade nog rätt. Sjukhuset kändes som ett hyfsat säkert ställe - men han kunde ju aldrig vara säker. Det var fortfarande läskigt. Utmanande. Definitivt pulshöjande. Det... Det skulle ta ett tag att övervinna den rädslan. Men han jobbade på det. Typ.
”Hörde du inte mig innan?” svarade Seb och tittade allvarligt in i den äldres gröna ögon. ”Jag älskar dig.” Egentligen hade han tänkt sig att de tre orden förklarade allt, men insåg att det där var alldeles för klyschigt och filmaktigt.
”Jag kom hit så snabbt jag kunde, fast jag inte ens får. Jag var tvungen att komma hit för jag var tvungen att träffa dig. Jag kan inte hålla mig borta från dig.”

"Är du säker?". Elliot, som försökt undvika lång ögonkontakt sedan han försvunnit in under täcket, vågade nu hålla kvar blicken. Sebastian såg allvarlig ut. Som att han menade vad han sa. Till den nivån att Elliot till slut faktiskt tog in vad den yngre sa. Åhhh, nu blev tankarna sådär hiskeligt stökiga ännu en gång. De tyckte inte om att bli utmanade sådär. Särskilt inte när de redan var upptagna med att hata på det som låg i magsäcken.
”Förlåt”, svarade han återigen tyst efter en liten stund. ”Jag...det är så mycket på samma gång”, fortsatte han i mer vanlig samtalston. Det blev svårt att hålla kvar ögonkontakten så han lät den brytas för en stund och försökte istället sätta sig upp en aning igen. Bristande framgång visserligen, men han kom upp en liten bit även om det högg till i hela kroppen. Han riktade tillbaka fokuset till de mörka ögonen där bredvid. ”Men jag älskar ju dig med”.

Åh, den äldre ursäktade sig. Det var väl en indikator på att allting var påväg att bli precis som förr igen. Vilket på sätt och vis var positivt, för sjukhuset sög, men det var också negativt. För det Seb och Elliot hade var långt ifrån perfekt. Långt ifrån bra. Massa onödiga ursäkter, grundade ur osäkerhet. Grundade i att de inte vara helt öppna, helt sig själva, med varandra. Skulle de någonsin lyckas stärka sin relation? Seb hoppades att det var sånt som kom med tiden. Det... Hur skulle de annars göra? Seb skulle ju aldrig kunna lämna Elliot. Nej, det var omöjligt.
”Säg inte förlåt”, mumlade han och tittade bort en kort sekund då Elliot också gjorde det. En ursäkt från den äldres sida var långt ifrån nödvändig. Från Sebs sida var den kanske mer behövlig, dock. Men... Eh, det skulle kännas lite dubbelmoral just då. Och sedan uttalade den äldre de tre orden som fick hjärtat att rusa i bröstet. Åh, det var så skönt att höra. Ja, det var väl så att det var bra att höra det för att vara säker på att det fortfarande var sant.
”Jag vet inte hur länge jag kan stanna...” tillade han sedan efter en snabb blick på telefonen. Ja, utegångsförbud hade ju varit värre de tidigare dagarna, men det var fortfarande illa nu. För med utegångsförbud skulle han inte få träffa Elliot och usch, det skulle vara ren tortyr.

Ursäkter hade blivit något som Elliot slängde ur sig dagligen. Fast besluten om att göra alla till lags. Hela tiden göra rätt. Ibland kunde det nog verka som att han var hiskeligt konflikträdd, men det stämde inte helt. I skolan var det ju inte så. Åtminstone inte när det var dags att ta beslut och diskutera, för då stod ju Elliot upp både för och emot andra. Men på fritiden, i korridorerna eller med Sebastian, då var det något som blev annorlunda. Tankarna om att inte såra eller göra någon besviken kickade in, och till följd av det kom ursäkterna titt som tätt. Det gjorde inte att han menade det mindre eller att det var något dåligt egentligen, men det var kanske något att försöka träna bort? Bygga upp ett självförtroende istället.
"Har du skola imorgon?", frågade Elliot och lutade huvudet mot kuddhögen. "Vänta...får du inte vara här egentligen?", la han till och försökte sitt allra bästa med att inte jaga upp sig i onödan. Det hade dröjt ett tag innan det den yngre sagt tidigare, verkligen sjunkit in. Kanske fanns det ändå något positivt med att inte ha energi nog att tänka klart. Det hade ju varit Elliots fel. Fast han var ju glad att Sebastian var där. Äsch då, vad krångligt alla skulle vara.

Tekniskt sett hade han skola idag, men att vara så petig att påpeka det kände inte Seb för. Istället nickade han bara. Skola, skola, skola. Skolkningen hade definitivt minskat sedan kvällen i bildsalen. Vad berodde det på? Att han ville vara bättre, för Elliots skull? Huh, nej, så kunde det inte vara. Skolan kändes bara mer hanterbar och mindre jobbig efter det. Efter att det faktiskt fanns någon där som gillade och uppskattade honom. Och sedan hade han låtit bli att skolka de senaste dagarna för att undvika ett stramt utegångsförbud, för det skulle ju alltid suga. I och för sig skulle han kanske kunna smyga ut ganska enkelt, men var det värt risken? Nej, inte då när han äntligen börjat få mer av sina föräldrars uppmärksamhet.
"Öh...", började han som svar på Elliots fråga. "Nej, egentligen inte. Jag får bara vara här i typ en halvtimme efter skolan och sen måste jag dra hem."

Ögonlocken blev tyngre och tyngre. Inte för att det var tråkigt att prata med Sebastian, men kroppen var verkligen helt utpumpad. Om tiden med den yngre dessutom var knapp, så var ju det sista Elliot ville göra att somna.
"Okej", svarade han lugnt och nickade smått efter en liten stund. Det var väl något av det mest oväntade att komma från någon som Elliot. Den yngre var där utan tillåtelse men fick ingen utskällning. Just utskällning kanske visserligen inte heller riktigt var Elliots grej, men ja, inget typ "orolig mamma"-tjafs. Hade han förändrats eller var det bara situationen och medicinerna? Till och med skuldkänslorna började tunnas ut.
"Jag är glad att du kom hit nu ändå", la han till. För det var sant. Vad skulle han annars gjort, förvirrad och ensam i ett behandlingsrum? Visst var Eric där, men det var inte samma sak. Sebastian var något annat. Något väldigt bra.
"Om du går nu kanske du både kan smyga in utan att någon ser och hinna sova lite?", föreslog han. Nu var ju som sagt det sista Elliot ville att den yngre skulle gå, men skolan var liksom skolan. Elliot brydde sig. Ville att Sebastian skulle sova, äta, må bra och allt annat sånt som Elliot missat att han själv med behövde.

Kanske hade Seb förväntat sig lite tjat från den äldres sida om att det där inte var alls okej och så vidare, men det hände inte. Det uppskattades ändå. Väldigt mycket. Seb hade ingen ork för det där. Förmodligen hade Elliot ännu mindre ork och kraft att ta till för att tjata. Eller så brydde han sig inte. Ja, Sebs ”utegångsförbud” var väl inte något att lägga energi på. Inte med tanke på omständigheterna.
”Jo, det...”, började han och nickade. Att smyga in utan föräldrarnas uppmärksamhet skulle vara ultimat. Sömn? Nej, det var önsketänkande. ”..skulle vara bra.” Skulle han bara gå då? Nej, det kändes inte rätt. Men han kunde inte sitta där längre. Minuterna tickade förbi.
Han tittade sig omkring i rummet. Fortfarande helt ensamma (duh). Vände sedan tillbaka fokuset till Elliot, sträckte sig fram över sjukhussängen och lämnade en puss på den äldres panna. Och sedan reste han sig upp, plockade upp skateboarden från golvet.
”Hejdå”, mumlade han, men stannade kvar, i väntan på ett hejdå från den äldres sida som skulle kännas som ett ’godkännande’ för att Seb skulle få gå.

Det pirrade till i magen när Sebastians läppar kom i kontakt med pannan. Visserligen bara snabbt, men just då var det tillräckligt. Mer än välkommet. Dessutom blev det lite varmare inombords, vilket i vanliga fall inte var något Elliot brukade tycka om då det påminde om mat och så, men nu var det ändå positivt. En bra värme. En värme som nog satt mer i tankarna än rent fysiskt. Ett varmt litet leende spreds över Elliots läppar.
"Kommer du efter skolan?", frågade han när den yngre rest på sig. Nu trodde Elliot det men det var bäst att kolla redan innan. Då slapp han bli besviken senare. Framför allt fanns det något att längta till. Trots att tiden han varit vaken var knapp, så hade han på känn att det nog inte skulle dröja länge innan rastlösheten krupit sig på. Att vara sängbunden kunde nog bli långtråkigt för vem som helst och antagligen skulle det komma att dröja ett bra tag innan Elliot fick tillåtelse att gå därifrån.

Efter skolan? Ja, det berodde väl på om han blev bustad av sina föräldrar eller inte. Och om de var på gott eller pissigt humör. Helt enkelt om de kände för att plåga sin yngsta son eller inte.
”Jag tror det”, sa han och kliade sig eftertänksamt i nacken. I och för sig kunde han ju dra till sjukhuset oavsett vad de sa, men risken var att det skulle få konsekvenser. Ja, de hade ju nästan bara Seb att fokusera på - de kunde allt plåga honom hur mycket som helst. Margot pluggade och tog inte mycket av föräldrarnas tid, och Brandon, tja, han var inte jätteintressant efter att han hoppade av college. (Dessutom var killen fortfarande på Kuba!)
Men ja, förhoppningsvis accepterade Elliot det svaret och sa ett hejdå, och i sådana fall lämnade Seb behandlingsrummet.