The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Där fick jag allvarliga andningsproblem. Verkligen.

Och ååh det här kapitlet var såå bra och såå himla fint ♥ Älskade diskussionen Remus och Lily hade, om att Remus var övertygad om att det aldrig skulle funka osv.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det här är min favorit-ff om marodörerna. Över ff:s totalt så har jag inte bestämt mig än, men den kvalar definitivt in på topp tre-listan. Du skriver fantastiskt underbart bra.

JAG ÄLSKAR DET HÄR ♥

Tänkte precis som True Potterhead här över citera just den biten xD Så klockrent! Älskar när berättelser har sådana här smådetaljer som återkommer, det gör att det hela känns mycket mer genomtänkt och sammanhållet Dessutom så är det en väldigt rolig detalj x)

Det här kapitlet var väldigt fint! Hoppas att de pratar ut snart! (så vi får lite mer Wolfstar, hehe :3)

LOVE IT ALL! ♥

TUSEN TACK TILL ER ALLA NI ÄR BÄST ♥ ♥


Kapitel 27
Planering och improvisation
Mars 1977

Ännu tre dagar passerade, och äntligen var det fredag.
’’HELG!’’ sa James glatt när de gick ut från lektionen. ’’ÄNTLIGEN.’’
’’Det var en lång lektion’’, sa Sirius med en gäspning. ’’Hänger ni med ut?’’
’’Visst’’, sa James. Peter instämde. Remus svarade inte, vilket betydde ja. De kastade in sina väskor i sovsalen, bytte om till fritidskläder, drog på sig sina vinterjackor och gick ut. De ställde sig på den stora bron mellan två av tornen och lutade sig ut över kanten. Det låg ingen snö på marken, och trots att det var början på mars så var det milt i luften. Sirius tog genast upp en cigarett och tände den.
Peter slog sig ned på en bänk, och Remus satte sig bredvid honom. James stod kvar och iakttog Sirius.
’’Vad är det?’’ frågade Sirius.
’’Inget’’, sa James och kollade ned. ’’Vad händer i helgen?’’
’’Vi har läxor’’, mumlade Remus. ’’Massor.’’
’’Helvete.’’
’’Precis.’’
’’Då har vi planerat vad vi ska göra söndag kväll från klockan nio på kvällen och framåt’’, sa James. ’’Så vad ska vi göra till dess? Jag är uttråkad. Det var evigheter sedan vi hittade på någonting.’’
’’Vi har gjort allt som finns att göra’’, sa Peter. ’’Vi kan varenda centimeter av Hogwarts.’’
’’Det finns alltid något mer att göra, Pete’’, sa James, vände sig om och kastade ett leende mot Peter. ’’Alltid. Vi får bara ha lite fantasi. Och om det är något vi lärt oss om Hogwarts, så är det att man aldrig kan lära sig varenda centimeter av skolan. Det finns alltid mer.’’
Ingen svarade. Sirius tog ett nytt bloss. Remus hade lutat sig mot räcket bakom sig och blundade. Peter ryckte på axlarna. James vände sig mot Sirius igen.
’’Du borde sluta röka.’’
Sirius svarade inte. Han kollade inte ens upp.
’’Jag pratade med Regulus igår’’, sa han plötsligt. ’’Det var lugnt. Vi är inte bästisar, men vi tolererar varandra.’’
’’Det är toppen, Tramptass.’’
’’Mm. Jag frågade honom hur allt gick. Han sa att allt var bra.’’ Sirius andades ut ett moln av rök. ’’Kommer ni ihåg i andra årskursen? När vi skulle lära oss om boggartar?’’
’’Ja.’’
’’Kommer ni ihåg vad min tog skepnad av?’’
Alla kom ihåg, men ingen vågade säga någonting. Minnet av Orion Black som steg ur garderoben med en flaska i handen mitt i klassrummet låg fortfarande på näthinnan.
’’Just precis’’, fortsatte Sirius utan att invänta svar från någon. ’’Jag satt och grät hela kvällen, kommer du ihåg det, James? Det var första gången vi var i Vid-behov-rummet. Vi gick dit direkt efteråt och jag grät och du tröstade mig och så somnade vi där. Det var första gången jag berättade någonting om hur det var hemma. Ingen hade vetat innan, ingen hade ens anat något. Bortsett från Andromeda då, men hon visste ju hur de var.’’
James kollade bekymrat på honom. Remus hade öppnat ögonen igen. Peter lyssnade stilla.
Sirius fortsatte;
’’Det finns en boggart nere vid den övergivna toaletten, visste ni det?’’ James skakade på huvudet. ’’Jag var där igår mellan lektionerna. Skulle röka. Den hoppade fram. Jag fattade först inte att det var en boggart.’’
’’Var det därför du var så uppriven när du kom tillbaka?’’
’’Mm’’, mumlade Sirius, tryckte det som återstod av cigaretten mot broräcket för att släcka glöden och kastade sedan ner den från bron. Först nu mötte han James blick. ’’Jag skrek. Försökte resonera med honom. Eller rättare sagt, den.’’
’’Trodde du att din pappa var på skolans toalett?’’
’’Det var inte pappa’’, sa Sirius bistert. ’’Inte nu längre. Det var Regulus. Med ett svart ormmärke på armen.’’
’’Herregud.’’ Det var inte James den här gången, det var Remus. Sirius vände sig om, och för första gången på vad som kändes som väldigt länge möttes deras blickar. ’’Tror du att han funderar på att gå med?’’
’’Jag vet det’’, sa Sirius och vände sig bort igen. ’’Han är bara femton. Men sen.’’
’’Du kan stoppa honom. Vi kan hjälpa dig’’, sa James.
’’Jag bad honom tvätta sitt hår och han blev upprörd. Det här skulle bli svårt att tala honom ur om han väl bestämt sig.’’
’’Svårt betyder inte omöjligt’’, sa Remus. Han hade rest sig upp och ställt sig vid brons andra kant, på andra sidan om Sirius, och lutade sig ut han också. Peter reste sig också upp, och ställde sig på andra sidan om James.
’’Vi hjälper dig, Tramptass’’, sa han
’’Tack, Peter’’, sa Sirius . ’’Verkligen.’’
De fyra vännerna stod tysta ett tag, sen fortsatte Sirius; ’’Ni vet, om ett år och några månader slutar vi skolan. Jag vet att jag inte har jättekoll på honom nu, men jag märker i alla fall om han dyker upp med gigantiska blåtiror efter loven. Det kommer jag inte kunna göra sen.’’
’’Be någon annan hålla koll åt dig. Du kan be Hagrid. Eller McGonagall’’, sa James.
’’Ingen chans. Det skulle inte gå utan att berätta vad som händer där hemma.’’
’’Berätta för dem då’’, sa Remus.
’’Jag kan inte. Jag kan inte erkänna att jag rymde därifrån och lämnade honom ensam.’’
’’Se det inte så’’, sa Peter. ’’Du var tvungen.’’
’’Dessutom, både Hagrid och McGonagall hade pressat ur mig varenda detalj. För att inte tala om Dumbledore. Och jag är inte säker på att jag orkar berätta allting igen.’’
’’Vi kan göra det åt dig. Vi vet kanske inte allt, men vi vet en del.’’ Sirius mötte James blick. James tillade; ’’Du är inte ensam i det här, Sirius.’’ Han gav Sirius en lätt dunk i ryggen.
’’Tack, hörni. Ni är bäst.’’
Sirius vände sig om och sjönk ner på marken. Han lutade sig mot en pelare. James slog sig ned bredvid honom, och Peter och Remus satte sig likadant på andra sidan.
De satt i tystnad ett tag. Ugglor flög förbi. ’’Oohu’’, lät de. ’’Oohu.’’
Sirius tog upp ännu en cigarett. I samma ögonblick hördes det ett smattrande ljud mot taket på passagen. Det hade börjat regna.
’’Jag har funderat på det här med Lily’’, sa James.
’’Och när ska du bjuda ut henne igen?’’ frågade Peter med ett leende.
’’Jag funderar på att inte göra det.’’
’’James Potter sa vadå?’’ frågade Sirius med ett chockat ansiktsuttryck.
’’Jag har bett henne minst en miljon gånger. Är det inte hennes tur?’’
’’Jo. Egentligen. Men om enda sättet för dig att få en till dejt är att fråga henne trots att det är hennes tur, så är det värt det, eller hur?’’
’’Kanske. Antagligen.’’
Ett högt ljud fick de alla att hoppa till. Det var den stora klockan som slog sexton slag.
’’Skit. Jag har quidditchträning om en kvart’’, mumlade James. Han reste på sig och borstade av sina jeans. Han såg på sina vänner för att säga hejdå, och stannade plötsligt till. Hans blick vandrade från Sirius till Remus. Till sist fäste han ögonen på Peter, och tillade; ’’Någon som ska med? Slingersvans? Snälla häng med.’’
’’Men det regnar!’’ invände Peter.
’’Snälla’’, sa James igen. Peter ryckte på axlarna och reste sig upp. Han verkade inte ifrågasätta varför James bara frågat honom.
’’Vi ses sen.’’
’’Mm. Lycka till på träningen, Tagghorn.’’
’’Tack.’’ James lämnade bron, med Peter hack i häl.

Det här var uppenbarligen James desperata sätt att få oss ensamma, tänkte Sirius och tog ett till bloss. Han kollade försiktigt på Remus, som fäst blicken på himlen ovanför Sirius huvud.
’’Vi borde prata, vet du.’’
’’Mm. Jag vet’’, sa Remus. Han slöt ögonen på samma sätt som han gjort några minuter tidigare. Han såg trött ut.
’’Jag vill inte’’, sa Sirius ärligt.
’’Inte jag heller.’’
Sirius betraktade honom. När han hade ögonen slutna på det där sättet såg det nästan ut som om han satt försedd i en fridfull sömn.
Även den här cigaretten tog slut, och Sirius släckte den på samma sätt som han gjort med den förra och kastade den sedan över kanten. Remus öppnade ögonen, men nu hade Sirius tittat bort.
’’Jag gillar fortfarande tjejer’’, sa Sirius. ’’Du fattar.’’
Remus fattade inte alls. Om Sirius gillade tjejer, varför hade han kysst honom? Var det här Sirius sätt att bekräfta att Remus hade haft rätt om vad han sa till Lily – att Remus bara var ett test för att Sirius ville se hur han lyckades? Att han själv bara var en pjäs i det schackspel som var Sirius kärleksliv? Bara en annan bonde?
’’Okej’’, svarade han långsamt.
’’Det är bara du’’, fortsatte Sirius. ’’Inga andra killar. Och du är inte som med tjejerna. Inte som Marlene eller Sarah eller någon annan.’’
Remus kollade ner i sitt knä. Han märkte det inte själv, men ett leende hade spridit sig på hans läppar.
’’Samma här. Inga andra killar. Bara du.’’
’’Remus Lupin’’, sa Sirius allvarligt. Remus kollade motvilligt upp och deras blickar möttes. ’’Jag tror att jag är kär i dig. Jag tror att jag är vettlöst, villkorslöst och djupt kär i dig.’’

Sirius Black hade två sidor. Eller tre, rättare sagt. Det var den löjliga, galna, busiga sidan som han så ofta visade utåt. Den som flörtade med allt som andades och kunde charma precis vem som helst.

Sen var det den lite lugnare sidan. Den lojala, omtänksamma vännen som alltid fanns där. Som kom med kloka råd och kunde lyssna på en hela natten om man bad honom. Som skulle kämpa med sina vänner till sitt sista andetag och dö för dem om han behövde.

Och så sist, men inte minst, så fanns det den här. Den mystiska sidan. Den farliga sidan. Rebellen, kvinnotjusaren – och mantjusaren, uppenbarligen. Den djupa sidan, där Sirius kunde börja tala som en poet och använda ord som Remus aldrig någonsin hört förut. Där han plötsligt kunde börja ställa frågor som om Remus trodde på liv efter döden eller själsfränder. Sidan som hoppade upp när man som minst anade det, men ändå alltid fanns där lite helatiden.

Remus reste på sig och flyttade sig till Sirius sida. Han satte sig ned igen, bredvid honom.
’’Sirius Black’’, sa han lika allvarligt, med sina bruna ögon fastlåsta i Sirius’s. ’’Jag tror att jag är vettlöst, villkorslöst och djupt kär i dig också.’’
Han ville så gärna kyssa Sirius just nu. Påminnas om känslan. Men de kunde inte. Inte nu. De kunde inte fortsätta så här, de var tvungna att lösa det på något sätt först.

Sirius blev varm i hela kroppen när Remus yttrade hans namn. För att inte tala om vad som kom sen; ’’Jag tror att jag är vettlöst, villkorslöst och djupt kär i dig också.’’ Han lutade sig fram och drog bort en hårtest ur Remus ansikte. Han kastade en blick på de perfekt formade läpparna. Han ville verkligen kyssa de just nu, men han visste att de var tvungna att komma på hur de skulle göra först.
’’Bra’’, sa han med ett leende. ’’Så, vad ska vi göra?’’
’’Jag vet inte’’, suckade Remus. ’’Allt känns så konstigt.’’
Sirius kollade ned och nickade motvilligt.
’’Du har rätt. Men – jag vill vara med dig.’’
’’Jag vill vara med dig med, Sirius. Det är inte det.’’
’’Vad är det då?’’
’’Lyssna –’’ Remus greppade hans hand och Sirius kollade upp igen så att deras blickar möttes. ’’Jag vet att man inte ska säga det här men –’’
’’Åh, låt mig gissa’’, sa Sirius med ett flin. ’’Det är inte jag, det är du?’’
Remus svalde.
’’Precis.’’
’’Jag tror inte på det’’, sa Sirius. ’’Jag tror att det är kombinationen. Du och jag tillsammans.’’
’’Kanske det.’’
De satt tysta ett tag. De bara höll varandra i handen. Regnet smattrade fortfarande mot taket.
’’Du vill inte ha ett förhållande med mig, Sirius.’’
’’Tänk om jag vill det då?’’
’’Du kanske vill det nu, men du vill inte sen. Du kommer att ångra dig.''
''Varför skulle jag?''
''Du kan aldrig bli lycklig med mig. Jag kan aldrig vara den som gör dig lycklig. Du förtjänar en person som gör det. Och jag vill inte förstöra någonting, jag vill inte blanda in känslor så att någon blir sårad –’’
’’Fattar du inte?’’ sa Sirius. ’’Det är redan försent.’’
Remus visste att han hade rätt.
’’För mig i alla fall’’, tillade Sirius. Han lade sin lediga hand över Remus’s och betraktade deras sammanflätade händer.
’’Mm. Mig också. Men det är så mycket annat. Peter, James…?’’
’’James? Han vet redan.’’
’’Va?’’
’’Jag berättade för honom om mina känslor för dig för några veckor sedan. Han…’’ Sirius fick syn på Remus förbryllade ansiktsuttryck. ’’Vad är det, Månis?’’
’’Jag berättade också för honom. Om mina känslor för dig. För några veckor sedan.’’
Sirius såg inte ut som om det riktigt kopplade i hjärnan.
’’Vänta… vad säger du?’’
’’Det betyder’’, började Remus. ’’Att han visste helatiden. Han visste att vi tyckte om varandra.’’
’’Det är inte möjligt’’, sa Sirius. ’’Han hade berättat för mig, han såg hur förkrossad jag var.’’
’’Tja, jag fick honom att svära på att inte säga någonting.’’
’’Jag med.’’
De utbytte en menande blick och brast ut i gapskratt.
’’Den jäveln!’’ sa Sirius. ’’Shit… det var därför han var så på mig om att jag borde berätta för dig! Åh hjälp. Vi måste sett ut som idioter i hans ögon.’’
’’Jag känner mig så dum just nu’’, sa Remus mellan skrattattackerna.
’’Nu vet vi i alla fall att vi kan lita på att han håller en hemlighet om det så gäller hans liv.’’
Skrattet tonade ut och övergick till en behaglig tystnad.
Sirius höll fortfarande hårt i Remus hand med båda sina. Han sa ingenting. Det var Remus som bröt tystnaden;
’’Jag vet inte vad som gör mest ont. Tanken på att vara med dig och riskera allt, eller tanken på att inte vara det.’’
’’Är jag värd risken?’’ sa Sirius med ett flin.
’’Det är klart du är. Det är inte det. Det är mer…’’
’’… vår vänskap?’’
’’Typ.’’
’’Remus, gamle vän, inser du inte att det redan är försent för att vara försiktig med vår vänskap?’’
Den mystiske rebell-Sirius var tillbaka. Han höll upp Remus hand och kysste den ömt innan han kollade upp och mötte hans blick. ’’Du har inte förlorat mig som vän. Du har bara vunnit mig som något annat också.’’
Hans ord lugnade Remus, som var varm efter att kyssen på hans hand skickat ut en miljon elektriska stötar i hans kropp.
’’Tramptass…’’
’’Lyssna’’, avbröt Sirius honom. ''Jag bryr mig inte om vad du säger, för jag vet att ingen annan skulle någonsin kunna göra mig lycklig på det sättet som du kan. Fan, Lupin. Jag är kär i dig. Jag vill kunna berätta det för dig varje dag. Jag vill kyssa dig utan att bry mig om någon ser oss. Varje jävla dag.’’
Remus kunde inte stå emot längre. Han hade böjt sig fram och kysst Sirius. Kyssen var kort men intensiv. Remus insåg hur mycket han också ville just det som Sirius sa. Och han insåg att det kunde hända, hur svårt det än skulle bli. Hur galen idén än var. Hur extremt oplanerat det hela än verkade just nu. Hur lite de än hade någon som helst aning om hur de skulle tackla alla problem som utan tvekan skulle hoppa upp på vägen.
''Jag säger inte att det här är det bästa alternativet'', sa Sirius tyst när de släppte varandra. ''Men jag säger att alla andra alternativ gör mig illamående.''
’’Jag säger inte att det är det bästa alternativet’’, sa Remus till svar. ’’Men jag säger att jag är på.’’

...... *AuroraAlexius är för tillfället inte vid medvetande, hon dog av söthets-överdos. Ett nytt kapitel kanske skulle återuppliva henne*

(Bäst, bättre än bäst ♥)

MÄNNISKA!! DU ÄGER SOM INGEN ANNAN!! Jag fattar verkligen inte hur du kan skriva så bra?!?!!? Sirius och Remus relation är så fin och allt bara passar ihop!
Jag har ändrat mig: WOLFSTAR ÄGER JU(iallafall här)!

Längtar efter nästa kapitel♥

Jag tror jag svimmar. Det här är så fruktansvärt bra och gulligt ♥ Älskade allt och längtar till nästa. ♥

Jippie
’Inget’’, sa James och kollade ned. ’’Vad händer i helgen?’’
’’Vi har läxor’’, mumlade Remus. ’’Massor.’’
’’Helvete.’’
’’Precis.’’
’’Då har vi planerat vad vi ska göra söndag kväll från klockan nio på kvällen och framåt’’ Haha xD Älskar sättet du får fram karaktärerna på!!!♥
Att alla liksom är på sitt lilla egna vis, med Remus som blundar när han tänker eller i allvarliga situationer!Bra att Peter kom in lite nu också, han uppfattas som om han inte var så jätte god vän till dom tre andra Marodörerna eftersom att han förådde Lily & James.♥♥♥♥♥♥♥ Du är bäst ♥♥♥♥♥♥

Men omg hur bra får man vara?, du är ju som nästa Rowling fast en Rowling som gör världens gulligaste shipp canon ♥♥

Längtar ihjäl mig till nästa kapitel

Denna fanfiction kommer med stor sannolik vara min död... Orkar verkligen inte med hur otroligt bra du skriver! Och allt Wolfstar, kan det bli bättre? Saknar verkligenverkligen ord för hur mycket jag älskar dig och ditt skrivande. ♥♥

Asså TACK SÅ OTROLIGT JÄVLA JÄTTEMYCKET ♥
Är ''dessvärre'' frisk nu och kan inte skriva oavbrutet under hela min vakna tid, men jag ska göra mitt bästa för att komma med iallafall ett kapitel om dagen

Kapitel 28
Bokkastning och kyssar
Mars 1977


De satt i tystnad ett tag. Höll i varandras händer. Utbytte små blickar och leenden utan att säga någonting. I deras tankar var det desto högre volym.
Sirius kände att han övertalat Remus till det här. Och nu var det hans uppdrag att lösa alla problemen. Han hade inga problem med det ansvaret, men han hade inte heller någon aning om vilket ände han skulle börja i.
’’Shit’’, mumlade han. ’’Var ska vi börja?’’
’’Peter’’, sa Remus. ’’Vi måste berätta för Peter. Officiellt. Sen kommer det andra naturligt, eller?’’
’’Hur då? Vi behöver en plan.’’
’’Hörde jag nyss Sirius Black föreslå att vi skulle göra en plan?’’ flämtade Remus sarkastiskt.
Sirius skrattade.
’’Bli inte för van vid det.’’
’’Mitt förslag på plan är följande’’, sa Remus. ’’Att vi skiter fullständigt i att göra någon plan och tar det som det kommer. Vi kommer ändå aldrig kunna bedöma framtida situationer innan de har hänt. Vi löser det när de kommer.’’
’’Hörde jag nyss Remus Lupin föreslå att vi ska improvisera och ta det som det kommer?’’
’’Bli inte för van vid det’’, log Remus.
Sirius strök bort ännu en hårtest som fallit ner i ansiktet på honom.
’’Jag gillar den idén. Så hur ska vi berätta för Peter?’’
’’Jag är inte säker på att han kommer ta det bra.’’
’’Åh snälla. Om James är glad för vår skull är Peter också det.’’
’’Du har en poäng. När ska vi berätta?’’
’’Idag’’, sa Sirius.
’’Okej. Hur?’’
’’Vi tar det som det kommer!’’
Sirius reste på sig, sträckte ut en hand åt Remus och drog upp honom. Han fyrade av ett charmigt leende som fick Remus att smälta inombords och började sedan gå tillbaka mot Gryffindortornet.

De stod utanför dörren och stirrade bara på den. Den skrämde dem nästan. Eller rättare sagt, vad som fanns på andra sidan skrämde dem nästan.
’’Nu’’, sa Sirius.
Ingenting hände. Varken han eller Remus rörde sig ur fläcken.
’’Okej’’, fortsatte Sirius. ’’På tre.’’
’’Vänta, vi måste ha en plan…!’’
’’Tre!’’ sa Sirius och tryckte ner handtaget. Dörren flög upp. Remus tog ett fastare grepp om hans hand och de gick in i rummet.
’’Hallå, hörni’’, sa James. ’’Var har ni varit? Vi kom tillbaka från träningen för en kvart sedan.’’
Han fick inget svar. Hans blick rörde sig med ens från Remus till Sirius, och till deras händer som var hårt sammanflätade.
’’WOHOO!’’ skrek han högt, hoppade framåt och omfamnade de båda med en sådan fart att de nästan flög in i väggen bakom de. ’’JAG ÄLSKAR ER! JAG VISSTE DET! JAG VISSTE ATT NI SKULLE LÖSA DET!’’
Hans hår var dyblött av regnet, och Sirius fick det i munnen. Han spottade irriterat bort det.
’’Lugna ner dig, Tagghorn’’, sa han, men han log stort själv och hans ögon lyste.
Peter hade rest sig upp från sin säng.
’’Jag hänger inte med’’, sa han. ’’Vad händer? Har jag missat något?’’ Remus och Sirius utbytte en blick. Peter fick syn på deras händer. ’’Vänta… är ni…?’’ De svarade inte. ’’Men…’’
’’Åh, kom igen, Slingersvans’’, sa James, som fortfarande log stort. ’’De är jättegulliga tillsammans, erkänn det.’’
Peter kollade förbluffat på honom.
’’Visste du också?’’
James kollade snabbt på Sirius och Remus.
’’Visste alla utom jag?’’ fortsatte Peter. ’’Varför?’’
’’Det är inget som hållit på länge’’, sa Remus snabbt. ’’Jag lovar, Peter. James har inte heller vetat länge. Vi har inte berättat för att vi inte visste vad vi skulle göra.’’
Peter svarade inte.
’’Snälla, säg någonting’’, bad Sirius.
’’Alla visste utom jag’’, konstaterade Peter.
’’Förlåt, det var inte meningen att exkludera dig…’’
’’Inte, Måntand? Men det var det ni gjorde.’’
Han marscherade förbi sina vänner och lämnade rummet.
Remus släppte Sirius hand och satte sig på sin säng med en duns. James såg oroligt på sina vänner. Sirius lutade sig mot väggen bakom honom.
’’Jag hade också varit arg’’, sa Sirius. ’’Skitförbannad. Om det var ni tre som hade hållit hemligheten från mig.’’
’’Men det var inte meningen’’, sa James. ’’Det var inte det att ni bestämde er för att specifikt stöta ut just honom.’’
’’Nej, men som han sa, även om vi inte menade det så var det det vi gjorde’’, suckade Remus. ’’Helvete.’’
’’Mina tankar precis’’, sa Sirius.
’’Killar, han kommer inte vara arg för det här länge’’, sa James. ’’Jag lovar.’’
’’Vi får väl hoppas’’, sa Remus bistert.
’’Jag kan gå och prata med honom nu om ni vill.’’ James inväntade inte svar utan gick mot dörren igen. ’’Ska vi ses för middag vid Stora salen klockan sex?’’
’’Visst. Klockan sex. Om en halvtimme. Tack, James.’’
James nickade, log och lämnade rummet.

Sirius vände sig mot Remus.
’’Tja, om det där var det svåraste momentet så har vi ju det jobbiga över. Det här kommer bli en lätt match, eller hur?’’
’’Jag önskar att jag kunde säga ja, Tramptass.’’
’’Snälla. Vi kan låtsas.’’
Han gick bort till Remus säng och satte sig bredvid honom. Han begravde sitt ansikte i händerna och lät höra en suck.
’’Okej’’, sa Remus lågt.
Sirius kollade upp.
’’Fan, det här känns så konstigt. Så fel men så rätt’’, sa han. De satte sig i skräddarställning på sängen, vända mot varandra.
’’Jag vet.’’
Sirius verkade knappt höra honom nu. Han hade greppat hans hand och sammanflätat den med sin egen. Han blundade och kysste den.
’’Vi har inte tänkt igenom det här, Sirius’’, sa Remus lugnt. Sirius höll kvar hans hand några centimeter från sitt ansikte, och Remus kände hans varma andetag.
’’Jag behöver inte tänka igenom det här’’, sa Sirius enkelt.
’’Åh, för den har man inte hört förut…’’
’’Var inte sån.’’
’’Okej, jag ska inte vara en skithög’’, sa Remus irriterat.
’’Åh, för den har man inte hört förut…’’ skämtade Sirius. Remus suckade, men Sirius skymtade ett leende.
’’Jo. Du vet också att jag med allra största säkerhet kommer fortsätta att vara en skithög imorgon också’’, sa Remus. ’’Och dagen efter det. Precis som att jag vet att du ofta brukar ångra dig även om du säger att du inte behöver tänka igenom det.’’
’’Orättvist.’’
’’Livet är orättvist.’’
Först nu släppte Sirius Remus hand. Det kändes tomt.
’’Tror du inte att jag har tänkt igenom det här, Remus?’’
’’Inte tillräckligt.’’
’’Du har låga tankar om mig.’’
’’Jag har tankar baserade på äkta event.’’
’’Okej. Den kan du få rätt för’’, sa Sirius och log. ’’Remus, jag är en känslomänniska. Du är en tankemänniska.’’
’’Jag känner visst. Helatiden.’’
’’Och jag tänker. Helatiden. Bara inte på samma sätt som du. Jag kanske inte har gjort någon
för/nackdelslista, men jag vet att det här är rätt.’’
Remus vek bort från hans blick och vände ner huvudet.
’’Månis, lyssna –’’
Sirius tog hans hand igen. Remus kollade upp.
’’Känner du något?’’ fortsatte han och kollade på deras händer. Och visst kände Remus något. En värme som spred sig i hela kroppen och en stark vilja att aldrig låta Sirius släppa taget. Sirius iakttog händerna en stund innan han böjde sig fram och kysste Remus på munnen. Mjukt, försiktigt. Lika härligt som tidigare. ’’Känner du något?’’ upprepade han.
’’Ja’’, viskade Remus.
’’Känns det fel?’’
’’Nej.’’
’’Då så.’’ Han log. Remus betraktade honom, och funderade på om det ens var möjligt att vara så omänskligt snygg. Så perfekt.

Sirius reste på sig och började gå mot sin egen säng, men Remus flög upp från sängen, tog tag i hans hand och höll kvar honom. Sirius vände sig om och Remus drog in honom i en lång kyss. Sirius, förvånad men glad, kysste tillbaka. Flera sekunder gick, innan Remus släppte honom och backade ett steg.
’’Förlåt’’, sa han. ’’Jag borde inte ha…’’
’’Är du galen? Sluta inte’’, sa Sirius, tog ett steg framåt och kysste honom igen. Hans händer flög upp i Remus hår. Remus älskade det. En kyss blev flera, och de blev mer och mer passionerade. Remus höll om hans rygg på samma sätt som under deras första kyss. Det var som om allt omkring dem stängdes av.
’’Aj!’’
Sirius och Remus särade snabbt på sig. Sirius gned sitt ömmande huvud och stirrade surt på James, som kommit in i rummet utan att någon märkt det.
’’Merlins skägg! Ni kunde inte vänta fem minuter innan ni började grovhångla i vårt gemensamma sovrum?’’
’’Ledsen, Tagghorn’’, flinade Remus. Sirius, däremot, såg mest arg ut.
’’Var du tvungen att kasta en bok i huvudet på mig bara för det?’’ sa han irriterat.
’’Du överlever’’, suckade James. ’’Tur för er att ni är så gulliga. Annars hade jag antagligen hissat er i luften upp och ner båda två. Om ni nu skulle kunna vara så vänliga och lägga ned era fysiska aktiviteter i några ögonblick så kommer jag med goda nyheter.’’
’’Pratade du med Peter?’’ frågade Remus.
’’Ja. Han är okej. Det kommer lösa sig. Bara… försök inkludera honom extra mycket i helgen, typ. Fråga om hans dag vid middagen och sånt. Ni vet. Kompensera.’’
Sirius nickade.
’’Tack för att du pratade med honom, Tagghorn.’’
’’Inga problem. Nu, om ni ursäktar, så har jag en snygg tjej att bjuda ut, så… återgå till vad ni nu höll på med. Vi ses vid middagen.’’
’’Mm. Hejdå.’’
James lämnade rummet.
’’Hur gick det med huvudet?’’ frågade Remus.
’’Det är okej’’, mumlade Sirius. När han kollade upp och mötte Remus blick spred sig ett leende på hans läppar. Det övergick i skratt.
’’Hans ansiktsuttryck…’’ sa Remus som också börjat skratta.
’’Vi får akta oss i fortsättningen’’, sa Sirius och närmade sig några steg. ’’Nästa gång kan det vara du som blir träffad i huvudet av en bok.’’
Han lade sina armar runt Remus hals, och ännu en gång möttes deras läppar.
’’Jag ser fram emot att kunna göra det här varje dag’’, mumlade Sirius.
’’Jag också, Tramptass.’’