Prs tippest & JustAFriend

Elliot såg sig storögt omkring. Två skrivbord... Sebastian slog sig ner vid det ena. Det andra stod en bit bort så det skulle bli konstigt om han satte sig där. Ännu konstiga om han stod kvar. Vad fanns det för alternativ? Sängen. Okej Elliot, sängen. Förstör inget nu.
Han satte sig försiktigt ner på sängskanten. Han kunde inte låta bli att studsa lite. Elliot hade inte sovit i en vanlig säng, förutom när han var liten då. Då hade han ju sovit i en barnsäng, men det räknades väl inte som en vanlig en? Det gjorde definitivt inte heller den han satt på nu. Inte för att han sovit i en sån heller men ändå. Säng.

"Jo, eller alltså vad vill du veta?", Elliot log. Visst visste han mycket om lärarna och rektorn men kanske inte så mycket intressant. Eller jo förresten, det hade ändå ganska skumma lärare.
"Mer än att rektorn älskar gräsmattor det vill säga", han flinade.

Seb tittade på Elliot när han försiktigt satte sig på hans säng. Allt som Elliot gjorde var försiktigt. Förutom den kvällen i bildsalen. Okej Seb, du får inte tänka på den kvällen. Du mår bara skit då.
”Mr. Cane är jävligt skum han”, sa Seb och skrattade kort. ”Eller alltså, väldigt poetisk och... Typ en hippie. Han måste du veta något skumt om?” Han mötte Elliots gröna ögon och vände blicken till skrivbordet bakom sig. Fan. Han hade ritat Elliots ögon och färglagt. Även fast han inte kunde göra Elliot någon rättvisa när han målade honom så kunde man klart och tydligt se att det var just Elliots ögon. Hastigt öppnade han lådan med alla sina andra teckningar och dumpade ner den också. Förhoppningsvis hade Elliot inte sett.

"Tell me more about it", Elliot himlade med ögonen och log. Sebastian vände sig om. Ibland fick Elliot känslan att Sebastian undvek Elliots blick. Elliot hoppades att han hade fel. Eller ibland hade ju Elliot undvikit Sebastians med men han hoppades att det inte var för att han inte ville ha med Elliot att göra.
"Nej men helt ärligt så är han ju jävligt skum men han visar ju det också. Han har liksom inte så många hemligheter. I alla fall inte som jag vet om. Han har en samling med porslinskatter på skrivbordet", Elliot ryckte på axlarna. Sebastian prasslade med några papper. Stoppade ner allt i en låda. Han kunde inte se vad som var på, han kunde bara skymta något grönt. Och Sebastians rygg. Mmmm.

En samling med porslinskatter? Skumt förvisso, men Seb hade hoppats på någonting smaskigare. Han snurrade runt med stolen igen och tittade på Elliot. I hans säng. Gud.
”Porslinskatter?” Seb skrattade till. Mr. Cane och hans jävla porslinskatter... Det var en konstig bild. ”Men rektorn då? Hon ser ju så jäkla pryd ut och sånt, hon måste ha någon sjuk fetisch!” Hur mycket förväntade han sig att Elliot egentligen skulle veta? I och för sig frågade han inte riktigt, hundra procent, på allvar. Men om Elliot faktiskt visste någon skum fetisch som rektorn satt på så skulle han ju definitivt inte tacka nej till att få höra.
”Och folk säger ju att hon är tänd på Adam”, tillade han sedan. Det var faktiskt ett rykte som cirkulerat runt i korridorerna ett tag. ”Är det sang, tro? Alltså, om det är det, så I don’t blame her; jag menar, titta på honom.” Förmodligen, förhoppningsvis, hade Seb sett mer av Adam än vad Elliot hade. Det vill säga spritt språngande naken. Men Elliot kändes inte som killen som låg med sportkillarna. Och Adam kändes jävligt straight, men once again, skenet kan bedra.

Värst vad Sebastian var intresserad, Elliot log för sig själv. Fetisch? Vilka sorters möten trodde han de hade egentligen? Men ändå gulligt. Allt Sebastian sa var gulligt. Inte alltid helt genomtänkt, men det gjorde inget.
"Asså, jag vet inte riktigt vad du tänker att vi brukar prata om på elevrådsmötena men jag kan garantera dig att rektorns fetischer inte är ett vanligt samtalsämne", Elliot log brett mot Sebastian.
"Tror dessutom hon är förlovad med någon polsk snubbe så det hoppas jag inte. Hon är dessutom 60+ så det skulle ju vara jävligt creepy i så fall", under mötena på rektorns kontor brukade Elliot ofta studera bilderna på anslagstavlan. Det var mest bilder på hennes katter men även några på den där polske karln och något barnbarn. Hon verkade ha gift sig betydligt fler än en gång.
"Men då kanske det inte var så pjåkigt ändå, det där med målandet", Elliot blinkade mot Sebastian och log retsamt. Men vänligt ofc, Elliot var fortfarande en snäll mes. Hur hade ens det där målandet gått till? Ville han ens veta? Troligtvis inte.
Helt ärligt hade sportkillarna aldrig riktigt varit Elliots typ. Vad nu det innebar. Vem var ens Elliots typ? Sebastian. Men mer? Elliot hade tidigare tyckt både killar och tjejer varit attraktiva. Eller inte alla såklart, men en del. Han hade dock alltid dragits mer åt det maskulina hållet. Men han antog att han var bi. Inte helt säker dock. Allt det andra hade ju liksom inte varit på riktigt. Det var inte som det här. Som Sebastian. Sebastian var Elliots typ. Punkt. Det behövde inte finnas någon mer att bli attraherad av. Han behövde inte bestämma 'vad han var'. Han var Elliot och Elliot tycker om Sebastian. Då var det konstaterat. Nice. Frågor på det? Vänner. Bara vänner. Juste. Fan.

Tråkigt. Kunde inte Elliot kolla igenom hennes dator? Papper? Telefon? Okej, Seb förihelvete. Det är bara du som vill gräva upp skit om rektorn. Bara. Du.
”Åldern är bara en siffra”, sa han skämtsamt och blinkade tillbaka. Elliots leende var förmodligen det finaste Seb någonsin sett. Bortsett från Elliots ögon. Det var svårt att rangordna hans favoritsaker med Elliot. Allt var liksom riktigt bra, hur skulle han välja några favoriter? Seb, Seb, vänner. Vänner har inga favoritdelar på varandra. I alla fall inte på utseendet. Skärp dig.
”Det finns ju definitivt sämre sätt man kan spendera tiden med”, sa ha och ryckte lite på axlarna. Lite skämtsamt nonchalant på något vis. För det fanns inte mycket sämre att göra. Okej, jo det fanns det. Men det fanns få situationer som var stelare än det där.
”Grejen med dem är att de vet att de har kroppar som gudar”, fortsatte han sedan och la benen i kors. ”Och de är så jävla stolta. Måste visa magmusklerna, måste prata om sina biceps, diskutera vilken diet som är den bästa, hur mycket de tar i bänkpress.” Han skakade lätt på huvudet och himlade med ögonen när han la armarna i kors. Nu hade han både ben och armar i kors. Det var en vanlig sittposition för Seb. Bekvämt och bra.
”De pratade seriöst med mig om sånt där... ser det ut som att jag någonsin gått in på ett gym?” han bröt upp armarna och gjorde en gest över sin tunna, otroligt svaga, kropp.

Herregud. Dör så söt. Och blinkningen. Wow. Dessutom det där med åldern, menade han verkligen rektorn eller fanns det någon bakomliggande tanke. Nej Elliot, bara rektorn. Det är lite skillnad med ett års skillnad och typ 45. Dessutom vänner. Ni är vänner.
Sebastian satt så avslappnat där på stolen medans det såg ut som att Elliot typ satt på nålar. Slappna av Elliot, inget kommer att hända. Tyvärr. Eller alltså, äh det var inget. Elliot la fötterna i kors på golvet.
Sebastians bröstkorg. Fan Elliot. Dregla inte. Stäng munnen. Sluta stirra. Sluta stirra! Elliot stirrade definitivt längre än vad Sebastian troligtvis väntade sig.
"Tja, nu ska jag inte va sån va men, ja kanske inte stammis nej", han log och blinkade ännu en gång till Sebastian.
"Men alltså, då är vi två", Elliot viftade lite med ena armen. Han hade aldrig varit på ett gym. Av flera anledningar. Men det syntes. Tydligt. Nu var det ju dessutom extra påtagligt i och med att han typ var smal som en pinne.

Fastnade Elliot med blicken? På Sebs bröstkorg? Wow. Eller så var det bara för att han var så jävla smal. Förmodligen. I och för sig hade Elliot inte mycket mer kött på kroppen än han själv. Seb, sluta titta på Elliots kropp. Vänner gör inte det. Sluta. Inte. Okej.
”Men ja, deras kroppar är ju finare att rita av än min egen”, sa han och ryckte lite på axlarna med ett skämtsamt leende. ”Fan. Det där lät säkert fel.” Han flinade lite lätt och vickade försiktigt på skrivbordsstolen. Det lät förmodligen mer än fel. Jävligt dumt, äckligt, fel. Och Elliot skulle bara tycka att Seb var skum och försöka hitta på ett sätt att lämna.
Elliot såg dessutom inte bekväm ut. Visst såg han halvt avslappnad ut, men det var bara den graden avslappnad man hade när man typ hälsade på sin farmor efter att inte ha sett henne på ett halvår. Då man förberedde sig för en utskällning, typ.

Finare än hans egen? Eh, nej? Visst var de muskulösa och visst kunde de vara stolta, men bättre än Sebastian kunde det ju inte bli. Förstod inte Sebastian det?
"Det tycker inte jag", Fan Elliot, sådant tänker man bara. Inte säga hög till personen det handlar om. Nu skulle det säkert bli ännu stelare. Vad var det ens med Elliot idag? Okapabel till att hålla igång en konversation. Fan.
"Fan, det där lät ännu mer fel. Men du fattar vad jag menar", han skrattade nervöst. Visste han ens själv vad han menat? Oklart. Visste Sebastian vad han menat? Ännu mer oklart. Troligen inte. Men Elliot ville ju liksom bara berätta att han inte tyckte Sebastian skulle säga så om sig själv. Det fanns ju ingen finare.

Sebs blick, som dragit sig ner till hans numera ihopknäppta händer, flög genast upp mot Elliot. Vad menade han? För han kunde väl inte... Han kunde ju inte mena att Sebs kropp var finare än sportkillarnas. Nej, verkligen inte. Vänner pratade väl inte ens så heller. Seb missförstod hela grejen. Tyvärr.
”Öh, ja”, mumlade han och skrattade nervöst. För nervöst. Fan, Seb. Han tog sig en sista titt på Elliots lockiga hår innan han återigen vände ner blicken till sina fingrar. Fan, det blev stelt. Var det hans eget fel? Förmodligen. Fan fan fan.
”Vill du se något på Netflix eller något?” frågade han några sekunder senare, innan han gav Elliot chansen att kommentera det allt för nervösa skrattet.