Elbastian +10 [PRS]

Knappt hörbart, men ändå hörbart. Elliot påminde nästan om mamma Boyd just då. Eller tja, ganska ofta. Kontrollfreak. Fast det kändes fel att kalla Elliot freak. Men kontroll, tja, det var ju något den äldre verkligen ville ha. Och kommentaren som han fällde då påminde något extremt om mamma Boyd. Ja, hon hade nog sagt samma sak. Om han fortfarande varit omyndig hade hon definitivt blivit mer upprörd, men nu när han slagit sig fri hade hon taggat ner på kontrollen en aning.
”Det är bara hår”, svarade han och följde efter Elliot. Inte irriterad, bara kanske en smula... kränkt? för att håret verkade vara så viktigt. Tyckte Elliot inte om honom nu mer? Utan lockarna?

Liknelsen med mamma Boyd hade Elliot inte uppskattat. Inte på långa vägar. Om Sebastian hade dragit den jämförelsen högt någon gång så hade det verkligen kunnat såra rejält. Nu lät ju detta som att Mrs Boyd var en hemsk kvinna, vilket hon inte var, men det var få åsikter som de två delade. Pappa Boyd hade dock varit tusen gånger värre.
Sant. Bara hår. Reaktionen hade kanske varit lite överdriven men det skulle ändå dröja ett par veckor tills håret växte ut och det hade helt enkelt blivit en liten chock. Elliot drog upp ett paket kyckling ur frysdisken med en stor Kampanjpris-skylt över sig. Han letade efter bäst-före datum. Mest som distraktion egentligen. Fast snart insåg han att det han höll på med var barnsligt. Get over it, liksom.
”Förlåt, jag blev bara förvånad, okej?”, mumlade han och höjde tillslut blicken för att möta de mörka ögonen. Inte rättvist. Inte okej. ”Du är snygg oavsett”, fortsatte han sanningsenligt och behöll ögonkontakten för att förtydliga att det han sa var sant. För tonläget hade inte varit jätteseriöst. Men det hade ju varit genomtänkt för att inte göra en scen av det hela.

Men kom igen, Elliot. Seb ville nästan rycka bort kycklingen från hans händer, bara för att få ögonkontakt. Som tur var så var impulskontrollen dock bättre än så. Elliot tittade dessutom upp kort därpå, så att ställa till med en liten scen hade varit fullständigt onödigt.
”Du är jättesmörig”, mumlade han med ett flin och rufsade lätt igenom Elliots lockar. Trots ursäkten och komplimangen kändes det dock ändå som att det ändå inte var riktigt okej. Lite som att Elliot tänkte sig att han bara skulle behöva ”hålla ut” i några veckor innan lockarna var tillbaka igen. Var Seb verkligen snygg oavsett, då? Fast okej Seb, det är bevisat att du är sämst på att läsa tankar. Trots det verkar det vara din favorithobby?
”Dessutom blir detta billigare ju. Mindre schampo, och sen kan jag ju snagga mig hemma istället för hos frisören”, fortsatte han, och försökte lirka ut Elliots riktiga åsikt. Ondskefull, Seb.

Jättesmörig? Hmm, kanske det. Men what to do, liksom. Elliot behövde rädda upp situationen. Inte bli tjurig som en fyraåring och framför allt inte väcka några dumma tankar hos den yngre. Som att håret spelade mer rollän resten. Vilket det absolut gjorde. Men det lite längre håret hade definitivt varit en bonus.
”Jo...”, svarade han tveksamt. Hade Sebastian alltså planerat att fortsätta ha snaggat hår? Blöh. Orden om att sambon var snygg oavsett var sanna, men som sagt, den tidigare frisyren hade varit en bonus. ”men jag tyckte ju om ditt hår”, fortsatte han och lade ner kycklingen i korgen. Det blev för kallt att hålla i så länge utan vantar.
”Och så är det orättvist för då är det bara du som kan rufsa runt”, sade han med ett snett leende och skakade på huvudet som en hund efter ett bad. Mm, det där var ju också sant. Den yngre brukade ju pilla runt bland Elliots lockar minst lika ofta som tvärtom. Detta var inte rättvist.

Lirkandet fungerade inte riktigt. Elliot var bra på att uttrycka sig försiktigt. Duh, Seb. Hela Elliot är bra på att vara försiktig. Det är du som fastnar i fällor när du uttrycker dig dumt. Jaja, det verkade inte finnas någon möjlighet att få Elliot att erkänna någon annan åsikt. Seb fick bara ha en känsla av att han tyckte att det snaggade håret var fult. Eller så kunde han bara lita på Elliot. Att håret som det var nu inte var fult, men att lockarna definitivt var att föredra. Men det var svårt att tänka så positivt. Elliots ursprungliga reaktion var fortfarande kvar i huvudet och den sved. Nej, just då hade han känt sig ful. Och visst tyckte han väl inte att han såg jättebra ut i det snaggade håret men han brukade ju inte känna sig fin annars heller men Elliot brukade ju alltid tycka att han var fin. Blä, övertänkande. Desperat efter bekräftelse också, typ.
”Jag kan sluta pilla med ditt hår om du känner så”, svarade han. Inte bittert, bara nästan. Det var lite svårt att skaka av sig känslan han fått av Elliots reaktion. Lättkränkt grabb du är Seb! Pinsamt. Han drog på sig mössan igen. Strunt samma om det blev kallt sen.

Det där spända höll i sig ett bra tag. Vilket sög på många sätt. Båda betedde sig ju rätt barnsligt. Men det var ändå svårt att skaka av sig. Det där med nya frisyrer var väl en vanesak. Och tillslut skulle ju håret växa ut igen. Och förhoppningsvis skulle Sebastian ändrat sig och därmed inte snagga igen.
Efter en stund blev de iallafall klara och snart därpå stod de bägge på tunnelbanan. Jupp, stod. Det var rätt smockat med folk trots att det inte var klassisk rusningstid.
Elliot ställde ned kassen med mat som han bar på och låste därefter upp dörren. Tog av sig skorna och bar in maten till köket. När sambon förmodligen hade gjort samma sak tassade Elliot fram till honom. Slog armarna om honom och lutade huvudet mot bröstkorgen. Förhoppningsvis var det okej trots det där andra.

Dålig stämning, ja verkligen. Men ibland gick det bara inte att rå för sina känslor. Det bara blev som det blev trots att Seb egentligen inte ville ta illa upp. Fast det var väl klart att man tog illa upp om det kändes som att ens partner tyckte en var ful. Särskilt om man hade ett mycket skört ego, som en viss Sebastian Boyd faktiskt hade.
Men så kom de äntligen hem. Fast äntligen och äntligen... Hemma i lägenheten hade han ju egentligen ingen bra anledning att ha mössan på sig. I affärer var det ju inte ovanligt att skymta folk med mössor på, men i hemmet kändes det ju fånigt. Trots detta behöll han mössan på. Fånig fick han väl vara. Han kände inte för att visa upp håret.
Elliots kram var inte något han hade förväntat sig. Inte något han direkt ville ha heller, om han skulle vara helt ärlig. Inte just då, i alla fall. Men att putta bort sambon var inget alternativ. Nej, nej, arg var han ju inte. Bara lite sårad. Halvhjärtat besvarade han kramen. Undvek impulsen att rufsa runt i den äldres fågelbo. Nej, för det hade sambon sagt att det inte var rättvist.

Egentligen hade väl Elliot ingen rätt att bli sur för det där. Och därmed var det väl inte konstigt att den yngre kändes sig osäker. Var lite avståndstagande. Ändå kändes det allt annat en bra inom Elliot. För den där kramen var inte helhjärtad från den yngres sida, och halvhjärtade kramar var aldrig roliga.
Han drog sig undan. Kanske var det på sin plats att be om ursäkt igen. Men det fanns en risk att det kunde uppfattas som konstlat. Vilket det inte var. Dock, fanns det där småsura kvar i den äldre. Nej, det var nog bäst att hålla tyst för att undvika något onödigt missförstånd. Det bästa sättet att säga förlåt var ju ändå att visa det. Att liksom hålla tyst, men verkligen visa hur mycket en älskade den andre. Fast närhet verkade ju vara ett nej för tillfället, och då fick det respekteras. Usch vad krångligt allt blev. Suck. Han började packa upp påsarna med mat istället.

Elliot uppfattade det där halvhjärtade och drog sig undan utan att Seb ens behövde säga något. Härligt. Han tittade på när sambon började packa upp varorna, och eftersom det egentligen inte var en uppgift som krävde två par händer så lät han bli med att hjälpa till. Herregud, liksom. Istället för att hjälpa till hoppade han upp och satte sig på diskbänken. La inte ens märke till att Elliot tagit disken som han egentligen skulle ta nu när de kommit hem. Äsch, massa saker fyllde upp huvudet för tillfället. Till exempel att sambon tyckte att han var ful. Eller i alla fall håret. Det som störde honom, däremot, var att han inte erkände det. Och egentligen behövde ju Elliot inte erkänna vad han faktiskt tyckte för Seb förstod det, men han ville bara höra det. Av någon anledning. Det skulle nog bara såra ännu mer att få höra det svart på vitt. Men lite självplågeri hörde väl livet till. Att bli sårad skulle man ju bli någon gång, så varför inte ordna det själv så att han kan bli sårad på en gång?
”Kan du säga ärligt vad du tycker om håret?” frågade han och tittade allvarligt på Elliot. Snälla, helt ärlig?

Det här med att den yngre sällan hjälpte till om det inte var hans tur, gick Elliot på nerverna ibland. Samtidigt var det skönt att ha kontroll. Att själv kunna bestämma var allting skulle stå. Även om någon(*host*) nog skulle flytta på det snart ändå. Mm, sålänge sambon agerade sällskap kvittade det faktiskt. Ja, det var tillräckligt hjälpsamt. Fast just nu var det lite jobbigt i och med den tryckta stämningen. Elliot var redo att släppa det där med frisyren. Den skavde mindre och mindre varefter minutrarna passerade. När Sebastians fråga kom var den äldre i full gång med att lägga ned alla bestick i sina rätta lådor.
”Jag tyckte inte om det först, då var jag mest sur för att du inte sagt till innan...men nu har jag vant mig vid det och...det är okej. Jag tycker om det längre mer men det här ser inte dåligt ut heller”, förklarade han ärligt. Ja, ta av mössan nu, Seb. De gröna ögonen mötte den andres allvarliga blick.