Flowers in the dark [PRS]

Den där utzoomningen kanske inte passade särskilt bra. Mycket bättre om det händer när hon är ensam och inte bland folk.. men ja, vad kan hon göra åt det nu? Det sätter igång kugghjulen på henne, som kanske inte fungerat de senaste sju veckorna, sen hon fick reda på att hon är gravid. Blicken är fäst på Chuchu, och hon kan verkligen inte få bort den dumma stirrblicken. Hon har gått igenom samma process många gånger innan, när allt runt omkring henne för några sekunder bara stannar upp, och tankarna är helt i centrum. Grubblandet över det lilla knytet som växer inne i magen på henne har varit tidskrävande. En liten del av henne har velat behålla det, men samtidigt vet hon att hon inte skulle vara en bra mamma. Inte nu. En annan del av henne ville göra abort, att gå igenom all den där smärtan, allt illamående och obehag hade inte känts rätt.. jösses vad länge hon funderat på det där, och bestämt sig för adoption. Fortfarande gå igenom all den där smärtan, för att sedan ge bort det lilla barnet. Men det finns mycket positivt med det. Såklart. Hayley skakar på huvudet för sig själv, stryker frustrerat händerna genom de blonda lockarna. Hon kan inte börja fundera över det där igen, hon kommer bara bli hemskt kluven igen.
”Han har åtminstone bättre färgsinne än du,” påpekar hon halvt om halvt omedvetande. Hennes hjärna hade väl fått in konversationen trots att den varit fullt upptagen med något helt annat. Sen har hon själv noll koll på vad konversationen handlar om, men någonting om färger och kläder är det iallafall. Så långt är hon med. Artonåringen stryker håret bakom öronen, innan hon tvingar sig själv upp från stolen för att ställa fram maten på bordet. Fullkomligt borta, hjärnan vill verkligen inte fokusera. Det är väl normalt att känna sig yr när man inte ätit något på hela dagen, och att sedan vara gravid på det.. ja, ingen bra kombination direkt. Än en gång slår sig den lilla flickan ner på en av stolarna och börjar ta åt sig av maten när de andra börjat. Mat, hon behöver nog mat.

Hayley verkade verkligen ta varje chans hon kunde få när det kom till att förolämpa Zihao. Den yngre av de två Huaze bröderna hade redan hunnit stoppa i sig en hel del mat, så olyckligtvis hade han därmed en del uppmärksamhet att avvara. De svarta ögonen hade redan smalnat en hel del och man kunde riktigt se hur musklerna spände sig. Det var redan uppenbart vad för slags åtgärder han hade i åtanke, så Yaosu skyndade sig att gripa tag i en av de stadiga axlarna - som på gränsen till darrade.
”Vad sa jag om det där? Du ska inte äta upp Hayley”, väste han och skakade uppgivet på huvudet. Därefter vände han istället uppmärksamheten mot den yngre flickan, med ögonbrynen dragna samman. Hon verkade lite frånvarande, som om tankarna tagit över hela hennes sinne. Typ som det brukade vara för tjugoettåringen själv, om man nu skulle ta och jämföra det med något.
”Är du okej, Hayley? Vill du gå och lägga dig igen? Det är helt okej om du vill det..” Rösten var stadig men det gick tydligt att urskilja oron i den. Nu när han väl tänkte närmare på det såg hon nog ändå inte helt kry ut. Både eftersom hon verkade gå och grubbla över något krångligt, men även på grund av fysiska aspekter.
”Så hon får gå och lägga sig, men inte jag?” Frågade Zihao förnärmat. Han hade börjat äta av maten igen och hade redan lyckats snälla i sig en tredjedel av allt som fanns på bordet. Och nej, han skulle inte orka äta upp allt, det handlade mer om att han var ett komplett matvrak som åt väldigt snabbt. Troligen för att han var orolig och alla nerver stod i brand. Dock var det inte en godtagbar ursäkt när det kom till kritan. Nittonåringen betedde sig som ett småbarn, ännu mer än vad dennes äldre bror gjort tidigare under dagen.
”Du får också gå och lägga dig om du nu vill det, men inte i mitt rum”, svarade Yaosu efter en stunds tystnad. Ögonen var fortfarande fästa på Hayley och hade inte flyttat sig en millimeter. Återigen var det lite som om den där genomträngande blicken verkligen gått och bränt fast sig. Tänderna gnagde i underläppen, ögonbrynen rynkades ännu mer och kugghjulen inne i huvudet snurrade på i en väldans hast. Vad tänkte hon på?

Hade Hayley varit lite väl för elak? Jo, det verkar lite som det. Den där förolämpningen hade kommit från ingenstans, per automatik. Spydiga comebacks kommer och går som helst när det kommer till Zihao, spelar ingen roll att hon inte har någonting med samtalet att göra. Ajdå. Självklart är det förståeligt att hon biter tillbaka om den ett år äldre sagt något spydigt mot henne, eller någon hon verkligen bryr sig om, men när det gäller färgen på kläder? Herregud, det är lite väl löjligt. Hur som helst verkar det som att det svaret kommit från absolut ingenstans, medan hon själv var helt insjunken i andra funderingar. Hon låter det där vara, bestämmer sig för att inte kommentera ansiktsuttrycket över Zihaos ansikte, det skulle inte göra någonting gott överhuvudtaget. Jösses. Istället fortsätter hon att fundera över knytet i magen, alla val hon står emellan, och den fruktansvärda smärtan. Illamåendet är förvisso bättre än den varit innan, men det är det minsta av vad som kommer att inträffa. Aj, aj, aj. Hayley kommer inte tillbaka till nuet förrän hennes namn blir sagt. Det är väl i såna här stunder hon definitivt skulle behöva mindfulness, men har hon använt sig av det? Nope, självklart inte.
”Nej nej, det är okej,” utbrister hon och ruskar på huvudet, samtidigt som hon viftar med handen. Som att det inte är något att bekymra sig över. Gulligt av Yaosu att lägga märke till det, och fråga. Väldigt gulligt. ”Jag är bara väldigt, väldigt hungrig tror jag.” Med de orden börjar hon lassa på lite av den varma maten på sin tallrik. Trots att magen knorrar, både för henne och den andre som tar av hennes energi, åter hon inte riktigt som hon borde. Det är inte så att hon har något problem med maten som sin bästa vän har, utan det är alltid svårt att få i sig bra mängd. Hon orkar inte med så mycket som hon borde, blir mätt alldeles för snabbt. De kristallblå ögonen flackar mellan Yaosu, som inte riktigt verkar lämna henne med blicken, och ner mot magen. Hennes hjärna verkar ha legat i koma ett tag, och nu när den vaknat upp blir det alldeles för många tankar på en och samma gång. Dumma hjärna. Dumma Hayley.

”Är du helt säker?” Manade Yaosu på och lutade sig tillbaka mot stolsryggen. Precis som Zihao var han snabb när det kom till att äta och magen var ganska så full vid det laget. Han orkade i vilket fall inte stoppa i sig ännu mer, särskilt inte då han redan fått i sig mer än två hela portioner. Kanske det var en såndär Huaze grej? Att äta alldeles för snabbt alltså. Tjugoettåringen visste att det inte var någon bra egenskap, men det var samtidigt inget han kunde styra över r det väl kom till kritan. Var han hungrig så var han helt enkelt det och då tog de grundliga instinkterna över. Annars kunde han behärska sig, men det var utöver maten.
För tillfället verkade det finnas två individer som inte mådde särskilt bra. Nu insåg han att det Hayley sagt förmodligen stämde, men var det verkligen hela sanningen? Det verkade som om någonting gnagde inom henne och inte var det bara hunger inte. Ögonen flackade mellan Zihao och den yngre flickan ett slag. Nittonåringen hade blivit lite grå om nosen och axlarna hade sjunkit ihop en aning. Visst såg han fortfarande mordisk ut, men på samma gång sjuk. Kanske han faktiskt borde gå och lägga sig trots allt? I slutändan skulle det inte bidra till någon skillnad, däremot skulle det förhoppningsvis kännas bättre för stunden. Åh, nu började hjärnan överhetta igen och det var den inte redo för.
”Zihao, du borde nog gå från bordet”, konstaterade Yaosu efter att några minuter passerat. Han sköt ut stolen från bordet och kom upp på benen, som knakade till. Började han bli gammal? Det kändes i alla fall som det.
”Varför? Jag mår jättebra”, muttrade den yngre brodern och stirrade upp mot tjugoettåringen när denne började dra ut stolen åt honom.
”Du är bokstavligen grå i ansiktet.” Den äldre Huaze brodern tippade försiktigt på stolen tills drummeln som satt i den slutligen gav upp. ”Jag vill inte att du ska skrämma livet ur Chuchu heller, så marsch”, fortsatte han och började skjuta nittonåringen mot dörren till sovrummet.

Är hon helt säker? Hur ska Hayley veta det? Okej är hon väl ändå? Ja, det är inte som att hon för närvarande mår hemskt dåligt, verkligen inte. Alla tankar är bara utmattande, mycket att fundera över när det kommer till graviditeten, och hjärnan har valt en dålig tidpunkt att börja fundera över allt det där. Kunde det inte inträffa när hon är ensam, när hon själv har tid och kan fokusera på det? Det verkar inte riktigt som det.
”Jodå..” Svarar hon trevandes. Helt säker kan hon inte vara, kanske det känns lite bättre om hon äter, kanske det kommer bli värre eller vara detsamma. Vad är det för svar egentligen? Inte särskilt bra iallafall, men det var det som kom ut. Lite väl irriterad på sig själv ruskar hon på huvudet och riktar uppmärksamheten mot maten. Äta, mycket viktigt. Mat. Bra grejer. Maten gör henne lite lugnare. Varmare. Nom, nom, nom. Hon är dålig på att både äta och hålla i en konversation, så just nu lyssnar hon bara på vad det är som sägs mittemot henne. Yaosu har rätt, den mellersta Huaze brodern ser inte helt kry ut. Mycket värre än hon själv, från vad hon själv tror det vill säga. Maten glider ner ner till magen, värmen får henne att känna sig lite bättre, det får henne också på andra tankar. När tallriken sedan blir tom på innehåll riktar hon uppmärksamheten mot de två Huaze bröderna som rör sig mot sovrummet. Det är nog lika bra det, han behöver nog vila.
”Kom, vi sätter igång med disken.” Mumlar Joshua, som nu ställt sig upp från matbordet, utan att ha fått i sig någonting alls i princip. Det är ett samtalsämne som de gått igenom väldigt många gånger, och där och då känns det inte som rätt tillfälle att ta upp det igen. Men det får inte oron att försvinna, utan mer fördubblas. Vännen vill uppenbarligen bli klar med disken snabbt, så att han kan hjälpa Zihao lite grann. Gulligt av honom. Tänk om man hade någon som brydde sig på det viset. Åh, inte ännu fler drömmar.

Dörren gled igen bakom dem med ett litet klickande läte och den yngre brodern kollapsade på sängen några sekunder senare. Han var verkligen alldeles grå om nosen och svetten glittrade i pannan på honom. Stackarn, det kunde verkligen inte vara lätt att tvingas genomgå samma tortyr om och om igen.
”Hur är det med dig?” Frågade Yaosu försiktigt och började bädda ner Zihao bland högen med täcken och kuddar.
”Åh, du vet..skit”, svarade nittonåringen och gjorde en grimas. ”Men det känns ändå bättre när jag vet att jag inte är den enda som är ett missfoster”, fortsatte han och drog på munnen, där han låg och kurade i sin lilla lya.
”Du är inte ett missfoster, Zihao”, protesterade den äldre och skakade på huvudet. ”Om du ska tänka på det vistet skulle alla i den här lägenheten finna sig under den kategorin”, mumlade han därefter och placerade handen över den andres panna. Brännhet, som om blodet verkligen kokade i ådrorna på honom. Det kunde verkligen inte vara bekvämt, tvärtom.
När benen började knäckas och det blev svårare och svårare för Zihao att hålla skriken inom sig, lämnade Yaosu rummet. Han drog tyst igen dörren efter sig och stirrade upp mot taket i några sekunder. Visst kunde den yngre brodern vara jävligt dryg och jobbig, men det var aldrig lätt att se honom så sårbar och ynklig..och det skulle nog aldrig bli det heller.
Efter att ha stått där och rett ut alla tankar, rörde han sig tillbaka mot köket för att hjälpa till med disken. Först sa han ingenting, utan bar under tystnad ut kastrullen med buljong till diskbänken, där han sedan tömde innehållet i diskhon. De andra hade redan börjat plocka undan alla tallrikar och skålar, så det fanns inte så värst mycket kvar som behövde plockas in i diskmaskinen.
”Joshua, jag och Hayley tar hand om resten av disken..gå till Zihao och håll honom sällskap”, sade Yaosu slutligen och slängde en blick mot styvbrodern. Därefter föll de mörka ögonen på Hayley, som på beställning. Hon hade i alla fall fått i sig lite mat och verkade må aningen bättre än hon gjort innan måltiden.
”Mår du bättre nu?” Frågade han och återgick till att skrapa av matresterna ner i soporna.

Det ligger en tystnad över de två vännerna. I ett läge som denna känns det inte riktigt rätt att gå över allting som inträffat under det senaste dygnet, diskutera varje litet missteg Hayley gjort och skratta åt det. Nej, tystnaden är för tjock för att vara mysig. Sådär som de brukar ha det. Joshua står nog och lyssnar på varje litet steg som tas, och försöker mentalt att vara någon hjälp åt pojkvännen. Det är en fin kontakt de två fått med varandra, beundransvärd. Dock lämnar han henne inte, kanske för att han inte vill störa de två bröderna, men också för att han märkt av auran som lagt sig hos vännen.. hur bekymrad hon är, på något sätt är det en tröst. Att han stannar med henne där och då, men hon själv vet att hon aldrig skulle vara en tillräckligt bra vän för att förtjäna hans sällskap. Tyvärr. De är förvisso bästa vänner, men hon kommer nog aldrig tycka att hon förtjänar en sådan vänskap. Jösses, vartifrån alla tankar kommer har hon ingen aning om, men det verkar som att kugghjulen satt igång och inte verkar vilja sluta. Nej, nu ska hon allt fundera över avd hon ska göra med graviditeten, all den smärta hon kommer genomgå och sedan huruvida hon förtjänar sin vän. Inga roliga tankar sådär.
”Okej, tack.” Hör hon Joshua säga, och känner hur han försiktigt kramar om hennes arm. Som att det ska försäkra henne om att det kommer bli okej, oberoende på vad det är som försiggår i huvudet på henne. Hayley är väldigt tacksam över det, men där och då kan hon verkligen inte tro på det själv. Fokuset ligger fortfarande på disken, och tja, hon gör ett prima jobb på det. Med tanke på vems lägenhet det är hon vistas i är det väl bra det. Annars skulle det inte direkt leda till någonting bra. Tillslut, efter en stunds tystnad nickar hon som svar och låter blicken glida upp mot Yaosu.
”Jodå, jag mår mycket bättre än honom iallafall,” Definitivt. Där och då ångrar hon att hon bitit tillbaka tidigare, inte varit så snäll. Nu är hon inte särskilt förtjust i Zihao, men han förtjänar inte den smärta som öser genom honom.

”Han klarar sig”, svarade Yaosu och sköljde av diverse behållare innan han ställde in dem i diskmaskinen. ”Det är hemskt, ja, men det finns inget att göra åt saken”, fortsatte han och drog igen diskmaskinen. Efter att därefter ha tryckt på några knappar drog den igång med diskningen. Tjugoettåringen lutade sig mot en av köksbänkarna och sneglade återigen upp mot taket. Armarna hade han lagt i kors över bröstet och axlarna var lätt hopsjunkna. Tankarna dansade omkring inne i den redan överfulla skallen. Varför hade Joshua frågat om Isaac innan? Vad han visste hade de ingen direkt relation till varandra, så varför skulle han bry sig? Ögonbrynen drogs samman och tänderna gnagde frånvarande i underläppen. Han hade ställt frågan efter att ha delat en blick med den yngre flickan, eller hur? Åh, kunde det möjligen vara på det viset? Alltså att Isaac var pappa till fostret?
”Det var Isaac, eller hur?” Undrade den äldre och sänkte blicken. ”Eller det är Isaac”, rättade han och fiskade upp en våt disktrasa som han hastigt drog över diskbänken. Det kändes extra konstigt att det var någon han faktiskt kände. Nu hade han inte träffat broderns vänner ofta, men de hade hälsat på i Kina flertalet gånger och tillslut hade han lärt känna dem allihopa, inkluderat Isaac.
Yaosu kramade ur disktrasan och placerade den över kranen. Varför kände han sig så konstig? Tinningarna pulserade och käkarna var spända. Nej, han var inte arg, det hade han ingen rätt att vara..däremot hade han bra gärna lust att klippa till Isaac i ansiktet. Det var väldigt sällan sådana känslor ens fick chansen flykta genom honom. Men som sagt, han hade ingen rätt att känna så överhuvudtaget. Han tog några djupa andetag och rörde signora mot vardagsrummet, där kroppen slog mot de mjuka kuddarna i soffan. Usch, i den stunden kände han sig så otroligt dum att det knappt var sant. Vad höll han ens på med? Händerna drogs längsmed ansiktet och en suck rymde honom. Ingen rätt, du har ingen rätt.

Nej, det finns väl inte så mycket att göra åt saken. Kanske det finns diverse hjälpmedel som gör hela proceduren aningen lättare och mindre smärtsamt, men hur ska någon av dem kunna få tag på det? Joshua skulle nog kunna lura ut sig något, något som hjälper lite grann åtminstone, men allt man behöver för att åstadkomma det? Nja, för några fattiga artonåringar är det lite svårt. Hur som helst har Hayley mycket svårt att vara stolt över allt hon sagt till Zihao för närvarande. Ja, hon har sina anledningar, som är någorlunda rimliga.. men att genomgå den smärtan, nej hon skulle inte önska det på sina värsta fiender. De här tankarna kommer hon nog glömma bort helt och hållet under morgondagen, att hon ångrar sig, men där och då gör hon verkligen det. Hon hade lite lust att gå in dit och be om ursäkt, men i en stund som denna skulle det inte göra någonting bättre direkt. Nittonåringen har tillräckligt att tänka på. Vilket hon själv också får bara några sekunder senare. Disken är klar, men istället för att bli lugn blir hon den direkta motsatsen. De två vännerna hade visst inte varit så diskreta. Blicken fäster sig på fötterna som fortfarande är iklädda de varma strumpbyxorna, och tänderna börjar illvilligt att gnaga i underläppen. Blicken hon gett Joshua hade väl avslöjat det hela. Isaac. Ja, det är Isaac. Isaac som förtjänar att redan veta om det lilla fostret. Det är förståeligt att Joshua vet, han hade varit den första hon berättat för. Det hade tärt så mycket på henne, och vännen är den bästa att prata med. Sen hade hon tänkt berätta för Isaac, men hon träffade aldrig honom, hon hade inte någon chans att berätta. Så hennes föräldrar fick veta det innan. Och Ms Lewis, som tagit hand om henne extra mycket. Gett henne den bästa vården. Men att Isaacs bästa kompis storebror vet innan honom? Av någon anledning går gränsen där, och skuldkänslorna börjar verkligen bubbla upp inom henne. Fan.
Hayley tar ett djupt, ostadigt andetag innan hon sluter ögonlocken en kort stund. Av någon anledning känns det konstigt, konstigt att prata om det med Yaosu. Inte för att han är hennes chef, vilket är en rätt rimlig anledning, utan pågrund av något helt annat. Var det skuldkänslor gentemot honom också? Varför då?
”Kan du inte berätta det för Zihao? Vill väldigt gärna berätta det för Isaac själv innan det.” Får hon tillslut fram efter en lång stunds tystnad.

Han borde inte ha sagt någonting och det visste han mer än väl, men orden hade liksom sluppit ut från ingenstans. Ända sedan barndomen hade Yaosu varit observant av sig, lagt märke till alla små detaljer ingen annan verkade kunna urskilja hur mycket de än ansträngde sig. Ibland var det en bra egenskap, dock inte kanske just i den stunden. Berätta för sin yngre bror skulle han självfallet inte göra, det var som sagt inte hans sak att lägga näsan i blöt i. Sedan var det inte heller så att Hayley berättat för honom, fair and square, utan han hade listat ut det på egen hand. Att de två artonåringarna inte varit värst diskreta var förvisso deras problem, men äsch då.
”Klart att jag inte kommer att berätta för Zihao”, svarade tjugoettåringen, vars knogar blivit lätt vita vid det laget. Åh, han ville fortfarande klippa till Isaac i ansiktet. Broderns vän hade aldrig varit särskilt betänksam eller försiktig, däremot kändes det lite som om gränsen hade blivit nådd. Morr, bokstavligt talat morr. De svarta ögonen var fästa tomt framför sig och tänderna fortsatte tugga sönder den stackars underläppen. Det var nog ytterst konstigt för en annan att se honom sådär - oförklarligt arg. Oftast brukade man bara kunna se det om man specifikt visste vad för tecken att leta efter, men nu? Vem som helst hade nog kunnat klura ut att han aktivt satt och försökte hålla sig själv i styr.
”Det är inte min ensak”, fortsatte Yaosu efter en lång stunds tystnad och kom upp på fötter igen. ”Och det borde väl vara självklart?” Mumlade han därefter för sig själv och drog händerna genom håret, medan stegen förde honom bort mot den ståtliga spiraltrappan. “För Hayley är en av dina anställda och ni borde inte ha mer än en professionell relation till varandra. Så att du ens blir arg, det pekar bara mot hur korkad du är.” Hela vägen fram till ett av de två gästrummen fortsatte det där mumlandet, fram tills dess att dörren gled igen bakom tjugoettåringen. Helvete, det gick inte längre att ignorera känslorna. Att det tagit en föreställning av den yngre flickan tillsammans med Isaac fick honom inte direkt att känna sig bättre. Fy fan vad svartsjuk han var, svartsjuk och arg på samma gång - ingen bra blandning.