Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 ... 17 18 19 ... 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


Astral svalde. Han visste inte vad han skulle tro. Han stirrade till boken i sitt grepp för att se tillbaka på Melanie. "Jag..", började han och lade märke till att han andades häftigt, som om han var ansträngd. Astral drog efter andan. "Jag hittade information om mig. Jag svär, Melanie, trots att jag inte besitter språket.. det står om mig. I boken!"
Astral säg ner i boken igen. Kanske det fanns något där som kunde hjälpa hans frågor om föremålet som han blivit sänd att finna. Det magiska föremålet, det som, enligt Melanie, var dolt för människorna. Han blickade åt hennes håll för att sedan se tillbaka i boken och bläddra. "Jag ska se, kanske det finns något om föremålet. Ingham.. han..", började Astral och blev påmind igen om den information Ingham delat med honom. Han förbannade sin kung i tystnad och såg ner i boken för att bläddra till nästa sida. "..Han kan inte skickat mig på detta uppdrag för inget." Tydligen hade inte uppdraget försvunnit från hans tankar än. Astral kunde inte tro att han blev skickad på detta uppdrag bara för att misslyckas. Nej, smycket fanns där, någonstans. Bara inte framför hans ögon. Eller i slottet.
"Smycket..", viskade Astral och bläddrade blad igen. "..Här, jag är ganska säker..", sa han och lät fundersam. Han höje boken för Melanie att se. "..Här, jag tror smycket ser ut såhär, det var så Ingham beskrev det."
Framför henne höll han en ritning av smycket som fanns tecknad i boken.

2 maj, 2020 21:26

Lupple
Elev

Avatar


Melanie såg på honom, om honom? Vad hade han för plats i boken? Ett svagt minne började ta sig till ytan, något om en räddare. En som skulle rädda folket. Hon la huvudet på snedden och svalde hårt. Kunde det stämma? Samma stund Melanie tänkte yttra dessa ord så var det som om minnet, tanken dök ned långt under ytan igen och hon kunde inte nå det och kunde inte heller minnas vad det var som var viktigt.
"Jag vet inte varför du står med där." Viskade hon ansträngt, utmattat. "Kanske läser du det fel." Sa hon som ett hoppfullt förslag och försökte le mot honom. Det lät,kändes nästan otäckt om han skulle finnas nedskriven i deras bok och ha blivit nedskriven av hennes egna mamma. Det tog inte lång tid innan han började babbla om uppdraget igen och hon svalde hårt. "Jag tror inte din kung är den du tror."Viskade hon och försökte sätta sig upp mer ordentligt för att bevisa att hon var starkare men en gren landade på hennes bröstkorg och tryckte ned henne igen. Hon svalde hårt och stirrade ilsket på trädet tills hon tvingade sig att titta på boken, på det han visade.
Smycket. "Astral, jag ber dig att inte leta efter det. Vänd till sidan efter, titta på bilderna om hur det alltid blir när någon äger föremålet." Sa hon allvarligt och tittade på honom, försökte låta allt annat än utmattad, men vem lurade hon?

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

2 maj, 2020 21:57

Vidomina
Elev

Avatar


Astral var som slukad av bokens innehåll. Teckningarna, skriften. Han tyckte sig förstå, det handlade om smycket, och det var väl inte för ingenting som han just i den stunden skulle hitta det här? Läsa om smycket? Men Melanies ord fick honom att vakna hur hans tankar och han skulle just till att försvara sina handlingar då han upptäckte hennes matta blick och leende. Melanie var som en trasig fågelunge än. Han blev påmind om vad som var viktigt och bestämde sig för att inte tynga henne med med sina ord. "Jag hör vad du säger, Melanie.", sa han nu, med en lugnare ton. Astral lade ner boken med bladen mot marken för att kunna plocka upp sidorna där han lämnat de. Men just nu ville han fokusera på Melanie.
Han såg mot träden och fokuserade mot det träd som tryckt henne ner på den steniga ytan. "Skogen hjälper dig. Den är dig trogen.", sa han och visste inte om han försökte låta betryggande eller rolig. Han flyttade sig närmare henne för att se närmare på henne. "Vad kan jag göra för att du ska må bättre?", sa han lågt och drog av sig huvan så att det bruna håret visades. Han såg själv trött ut, men de såklart, efter att skyndat sig från slottet med soldater som jagat de, skulle väl vem som helst vara trött efteråt? "Det kanske är bäst att du sover. Rösten sa..", började han och visste inte om han skulle förklara för henne igen, rösten som berättat om var han skulle ta med henne. Den tredje dagen.. Tankarna stämde inte riktigt, så det kanske var bättre att han inte sa något alls. Istället avbröt han sig och log ett pressat leende. "Blunda. Känn vinden. Den är ljuvlig, va?" Astral svepte med blicken runt om de. Ännu inga spår efter andra varelser. Deras enda sällskap var skogen.

16 maj, 2020 18:23

Lupple
Elev

Avatar


Melanie log svagt, någonstans visste hon att han faktiskt inte hade hört henne men hon uppskattade ändå att han nu fokuserade på henne. Försiktigt lät hon fingrarna leka över grenen som låg ovanpå henne och nickade. "Det är tvärtom, skogen belönar den som respekterar dem. " Viskade hon och såg på honom. "De är en stark kraft, läs om de gamla träden. De som vakar över oss nu." Uppmanade hon och såg upp på de mäktiga trädverken. "Så länge det finns ett frö så kommer de aldrig försvinna. "Viskade hon drömmande, uppriktigt. När han började prata om rösten igen så rynkade hon lite på pannan och svalde hårt. Det där med rösten lät fortfarande och skulle antagligen alltid vara oroväckande, kanske mest för att hon inte förstod vilken röst han hade hört. Melanie hade som plan att diskutera detta med honom när han uppmanande henne att slå ihop ögonen och hon gjorde faktiskt det och hon kände den ljuvliga vinden, den uppfriskande och unga vinden. Ett leende spred sig över hennes läppar och hon tänkte berätta, hon ville och behövde berätta att även han skulle sova men innan detta var möjligt så greppade något tag om henne. Det var som miljoner rötter som omslöt hela henne och tvingade ned henne i mörkret - djupare och djupare för varje sekund.
Det var mörkt, nej det var mörkare än den djupaste skogen och den omslöt hela henne. Tiden var oberäknelig, hon kunde ha svävat här i sekunder, minuter, timmar- dagar. Det var ofattbart. Tystnaden var ett faktum och det var en kuslig nästan overklig tystnad tills några få ljud hördes på sidorna och på andra ställen var det som bilder. Melanie hade ingen aning om hur lång tid det tog för henne att förstå att hon behövde koppla samman det specifika ljudet med den rätta bilden. Det var tröttsamt arbete och fler gånger misslyckades hon än lyckades men varje gång hon lyckades hitta rätt delar så förstod hon minnet. Vid varje förstått minne blev hon allt ivrigare på att förstå nästa eftersom hon själv förstod desto snabbare detta gick, desto snabbare skulle hon bli tillåten att vakna. Då skulle hon få se och prata med Astral igen och det var ytterligare en motivation om man bortsåg från den självklara motivationen- att minnas.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

16 maj, 2020 22:10

Vidomina
Elev

Avatar


Astral log nöjt och utmattat när Melanie slöt sina ögon för att falla i sömn. Han undersökte henne med en forskande blick innan han bestämde sig för att hon var okej, att inget ont skulle hända henne nu.
Han var själv trött och kände sig trög i huvudet, tankarna kopplade långsamt och han kvävde en gäspning. Men nyfiken var tillräckligt stor för att övertyga Astral själv att plocka upp boken igen. Han ville se nästa blad. Melanie hade pratat om sidorna. Det var spännande att läsa om smycket. Att han läst sitt namn. ..Eller hade han det? Hade tröttheten fått honom att önsketänka? Var det bara en dröm eller inbillning? Astral ögnade sidorna, granskade den detaljerande bilden av smycket. Det var mycket vackrare än han trott, än det Ingham beskrivit. Han blev återigen påmind om uppdraget och förbannade Ingham och samma kung de nyss stött på. Varför var inte smycket där? Och varför ville inte Melanie att Astral skulle hitta det? Hennes ord om att det inte tillhörde människan.. att det inte var deras.. Han skakade på huvudet och bläddrade blad i boken. Det var ingen idé att jaga upp sig. Astral ögnade texten och, mycket riktigt, stod det om varför det passade att ha smycket i sitt förvar, såsom Melanie sagt att det skulle stå.
Texten var skriven i krokiga bokstäver och texter, vilket gjordet det svårt att tyda. Men av den kunskap Astral hade som språk, och han behärskade flera, kunde han förstå att detta var en varningens ord. Smycket var inte för att behålla, det var inte någons ägodel. Astral muttrade och beslöt sig för att inte läsa vidare. Han stängde igen boken, men försiktigt, för att inte väcka Melanie. Han lade ner den på marken och såg mot henne håll. Hon sov än. Det gladde honom.
Astral svalde och drog på sig huvan igen. Han såg mot vattnet och månskenet innan han lade sig på gräset bredvid Melanie för att försöka sova. Han blickade upp mot den stjärnklädda himlen och drog in en friska luften i ett andetag. Han andades ut och slöt ögonen långsamt. Försökte slappna av. Han tröttheten skölja över honom och snart drömde han sig bort i sömns.

16 maj, 2020 23:34

Lupple
Elev

Avatar


Melanie visste inte hur länge mörkret hade omslutit henne, hur länge hon hade försökt para ihop ljud och bild för att få ett komplett minne. Det hon däremot visste var att någon försökte dra upp henne medan några andra sjöng. Hon nådde ytan, hon var i ljuset- hon var vaken. Att hon vaknade märktes av en djup inandning och tårar. Hon försökte resa sig och försökte springa iväg men träden, vattnet- naturen lät henne inte. Exakt vad som hade hänt den där dagen när hon sövdes visste Melanie nu om, det var som om det hade skett igår.
Det hade börjat tidigare med otäcka angrepp på deras folk när de var bland människorna, men det första som skedde var att handeln mellan dem och de andra bröts av. Men när attackerna började så kallade hennes mor folket tillbaka. Kort därefter, när de flesta hade hunnit tillbaka så låstes dem in i den inre staden av någon osynlig och väldigt mäktig kraft. Det var så dem började dö i det stängda området. Hon mindes också en del av sitt språk, hon mindes när hon började lära sig att läsa och skriva men det var inte helt korrekt ännu. Hon mindes några av trädens namn och visste att det var hemligt, precis som hennes äkta namn- namnet på hennes språk. Hon sökte med blicken efter Astral och sträckte fram handen och kramade om hans. "Astral." Viskade hon leendes. Hon var betydligt piggare än sist men inte helt färdig ännu med tanke på att de flesta grenarna var i närheten av henne och någon ung rot lindade sig kring hennes handled. Det slog henne, att nästan alla kommit dit- de som inte kommit dit? Åh herregud hennes folk, en del av hennes folk kanske hade överlevt.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

17 maj, 2020 14:05

Vidomina
Elev

Avatar


Astral hade snabbt fallit till sömns när han slutit ögonlocken. Han andades tungt så att bröstkorgen vidgades vid inandning.
Han drömde sig bort, om flykten från slottet, om Melanie, Iona, soldaterna. Han fann sig i en känsla av obehag och rynkade pannan samtidigt som han fäktade med handen framför sig, inte helt medveten om att han sov eller drömde.
Men så kände han Melanies grepp om hans hand och spärrae upp ögonen med andan i halsen. Han flämtade och vred på huvudet för att se på henne. För en tiondels sekund trodde han att han skulle se ansiktet på en av soldaterna, men kände en lättnad när hennes blick mötte hans.
"Melanie.." Han upptäckte grenarna om hennes vrister och armar. "Vad gör de med dig? Har du ont?" Han lät orolig och satte sig långsamt upp för att gå närmare. Hon verkade piggare på rösten, på blicken. Det var svårt att tro att hon hade ont eller upplevde smärta. Stilla granskade han henne och svalde osäkert. Hur skulle han kunna hjälpa henne? Så fylldes han av en känsla av att de inte längre var ensamma. Han försökte se i ögonvrån, för att inte röra sig för mycket. Men han såg ingen. Då vred han istället på huvudet för att se sig om, inte heller då fick Astral syn på någon. "Konstigt..", mumlade han och vred blicken till Melanie. "Det känns som att vi inte längre är ensamma.", viskade han till Melanie. Han var inte rädd eller orolig, men om de var tvungen att fly så behövde de en plan.

17 maj, 2020 17:43

Lupple
Elev

Avatar


Melanie log stort när han vaknade och ville egentligen krama om honom, det kändes som om de känt varandra länge. Som om han var en gammal vän. Hans oro fick hennes att fnittra till. "Oroa dig inte, det gör inte ont. " Försäkrade hon och höljde upp handen för att visa att det inte var ett hårt grepp, ett skadligt grepp. "De vill inte att jag ska lämna. De kommer inte släppa iväg mig fören jag är helt tillfrisknad. "Förklarade hon lugnande. Hon märkte inte direkt hans oro, eller hans uppmärksamhet på omgivningen hon var i full färd att reda ut minnena som kommit tillbaka. "Jag tror jag kan hitta mitt folk."Viskade hon hoppfullt. "Alla kom inte tillbaka hem när vi blev inlåsta. De kan fortfarande leva Astral." Viskade hon och hennes hopp syntes på hela hennes ansikte, ja hela hennes kropp. " Vi måste hitta dem." Fortsatte hon förklara, lite mer envist nästa befallande. Hon tänkte fortsätta prata om detta, fortsätta förklara för honom när hans ord nådde hennes medvetande. Inte längre ensamma? Försiktigt svepte hon med blicken i omgivningen och svalde hårt. Hon kunde inte se eller höra någon i närheten. Dock var hon inte helt återhämtad så det kunde absolut vara en faktor. " Ingen kan hitta hit. "Viskade hon och såg på honom. "Om du inte kan läsa tecknen så kan du inte komma hit." Förklarade hon viskande och hoppet brann inom henne. Åh kanske hade det resterande av hennes folk hittat henne. Hon försökte resa sig, försökte slita sig loss men visste att det egentligen bara skulle göra saken värre. Grenarna slingrad sig hårdare och hon suckade uppgivet och slutade kämpa och började istället att söka med blicken igen. Kanske kunde hon se något, hon hoppades det.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

17 maj, 2020 18:19

Vidomina
Elev

Avatar


När hon berättade att hon inte var skadad så pustade han lättat ut och placerade försiktigt sin grova hand över hennes. Han såg mot henne och log matt. "De ser efter sin prinsessa. Det såklart.", mumlade han och svalde. När hon försökte se sig om efter denne fridstörare skrattade han litet. Han hade jagat upp henne i onödan. "Det är inte en farlig närvaro. Jag tror faktiskt..", han kvävde ett skratt igen bakom sin ena hand. "..Jag tror att jag också känner magin, magins närvaro."
Men hennes ord om hennes folk fick hans leende att försvinna. Han visste inte vad han skulle tro. Var hon säker på sina ord? Men hennes desperation i rösten övertygade honom. Det var ett nytt sätt att höra henne tala. Han förstod att han inte hade makt att säga emot. Men för att försäkra sig att hon inte verkade borta i tankar samlade han ändå mod till sig för att försäkra sig om att hon visste vad hon talade om. "Är du säker? Att de finns? Är de här nu, hos oss, med oss?" Han viskade, som om han inte ville att någon annan skulle höra, trots att de bara var de där.
När hon sedan försökte slita sig loss lade han försiktigt händerna över hennes axlar för att hålla henne nere. "Såja, ansträng dig inte för mycket. Du är stark, men du måste bli helt tillfrisknad."
Astral släppte tag om henne och lutade sig tillbaka i gräset igen.

17 maj, 2020 18:52

Lupple
Elev

Avatar


Hans skratt var, i hennes mening något ovanligt. Ja nästan främmande men hon uppskattade skrattet - det var härligt att höra. "Skogens livsenergi." Rättade hon mjukt. "Det är inte magi, det är en ömsesidig relation." Viskade hon leendes men nog var det oroväckande att han kände av den. Han var ju bara en människa, Melanie studerade honom noggrant. Kanske var det så att han var något mer? Det var i alla fall betryggande att skogen visade sig för honom, det måste betyda att han hade ett rent hjärta. "Astral jag sa ju, alla var inte inne. De som var utanför överlevde. " Viskade hon ansträngt och utan att riktigt notera det själv greppade hon tag om en mindre sten, med slät yta och kramade den i sin hand. " Det måste ha överlevt. "Viskade hon med tårfyllda ögon. "De gömmer sig Astral." Fortsatte hon och såg på honom. "För all den där tiden sedan, när det skedde. Någon attackerade oss, någon stängde oss inne och dödade dem alla. "Viskade hon och svalde. "Om några överlevde så skulle de mycket väl behövt bryta kontakten med skogen för att dölja sig. " Sa hon som förklaring och svalde hårt, det måste vara en av de smärtsammaste procedurerna någonsin. Hans händer på hennes axlar fick Melanie att acceptera att stanna på ett bättre sätt än tidigare. "Snälla hjälp mig att hitta dem. Det kanske finns svar där, som vem skulle vilja döda alla skogsfolk? " Viskade hon och svalde hårt. "Vissa säger att vi är äldre än alverna, andra säger att vi och alverna var samma folk tills brytningen skedde. Några säger att vi härstammar från dem medan andra anser oss vara något helt annat. Astral vi var ett respekterat folk, ett mäktigt folk. "Viskade hon och svalde. "Vi var ett gott folk, jag måste ta reda på vem som utsatte oss för detta." Viskade hon allvarligt och såg på honom med bedjande ögon.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

17 maj, 2020 19:16

1 2 3 ... 17 18 19 ... 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.