Almost PRS

”Då var det väl mest tur att du inte gjorde det inatt”, konstaterade Yaosu med ett blekt leende. Ögonen var fästa på stekpannan som äggen stektes i. Bröt han ögonkontakten allt för länge skulle han med största sannolikhet tappa koncentrationen, vilket i sin tur skulle leda till att både maten och stekpannan skulle falla ner mot golvet. Det oljudet skippade han helt en morgon som denna, då öronen fortfarande var känsliga efter nattens gång.
Äggen lades slutligen upp på två tallrikar, med två ägg på vardera. Därefter ströddes lite salt över dem samtidigt som teet fylldes på i de två kopparna från kvällen innan. Låga knyck på staven senare hade både Hayley och tjugotvååringen varsin tallrik framför sig med stekta ägg. Åh, bara doften fick magen att kurra på den äldre av dem, som genast högg in. Han hade blivit ganska bra på att steka ägg och lyckades alltid hålla gulan helt intakt. Stekta ägg som inte hade en lös gula gick nämligen inte att äta, usch nej. Det var så hans mor brukade laga sina ägg och han hade aldrig uppskattat det.
”Precis, ingen är lika fin som dig”, höll Yaosu med och frustade till, för att genast skölja ner frukosten med lite te. Som vanligt hade han lyckats sätta i halsen och tja, han hade ingen lust att dö där och då. Speciellt inte nu när deras relation var på bättringsvägen, ett faktum som kändes helt fantastiskt. Alla skämt åsido tyckte han dock verkligen så, alltså att ingen var lika fin eller finare än Hayley. Och när han sade ingen så menade han verkligen ingen.
”Och hur ska jag sluta göra dig nervös?” Fortsatte Yaosu undrandes efter en liten stunds tystnad och fortsatte mumsa på sina ägg. ”Jag menar, du gör mig nervös också och helt ärligt tvivlar jag på att det finns något du kan göra för att inte göra det..göra mig nervös alltså”, förklarade han fortsättningsvis och vågade sig äntligen på en lite längre blick mot den yngre flickans håll. Håret hade blivit uppsatt till en stor bulle som såg otroligt mjuk ut. Han ville på riktigt gå fram till henne och börja klämma på den bara för att den såg så fyllig ut. Ja, konstigt ord att använda i det sammanhanget, men han kunde inte komma på något bättre sätt att beskriva den på.
”Har knappt använt internet men förstår att det är väldigt viktigt för mugglare..”, började tjugoåringen dröjande och tog ytterligare några klunkar av det varma teet. ”Så nu levde alltså typ som oss magiker? Fast utan magin då?” Helt fel ute kunde han inte vara, eller hur? För i den magiska världen använde de sig ju inte av elektronik eller internet eller sånt.

Precis, ingen är lika fin som Hayley. En del av henne önska att det faktiskt var sant, men hon är rätt nöjd med sitt utseende. Det finns inte riktigt någonting hon vill förändra, vilket gör henne väldigt lyckosam. Många har dåligt självförtroende när det kommer till deras utseende. Det är väl mer att hon inte orkar bry sig, hon är född som hon är och hon ser ingen anledning till att förändra det.
”Förutom du, såklart,” envisar sjuttonåringen med ett litet skratt. Det är ju sant, någonting som de som sagt inte kommer kunna komma överens om. Den tre år äldre är alltid så behaglig att kolla på, även när han ser likblek ut och har ringar runt ögonen. Yaosu är nog den stiligaste och finaste personen på skolan.. inte ens bara skolan, överallt. Men det är väl på det sättet som han ser henne på. Hon ruskar på huvudet, dags att fokusera på frukosten hon fått. Magen kurrar något förskräckligt.. det tråkiga är att äggen antagligen kommer att komma upp från magsäcken igen. Jo, hon är fortfarande illamående nästintill dagligen och på mornarna kräks hon rätt ofta. Lyckligtvis har hon inte gjort det än, och om hon har tur så slipper hon det den här morgonen. Hon har redan kräkts framför tjugoåringen, hon vill inte göra det igen. Inte så fräscht. Alls. Hayley tar upp tallriken med äggen och sin tekopp och ställer sig upp från madrassen. Därefter rör hon sig till sängen, och sätter sig ovanpå täcket. Inte särskilt nära Yaosu, men tillräckligt nära för att hon ska kunna kolla på honom utan att sträcka nacken.
”Jag vet inte.. du kommer väl alltid göra det på ett eller ett annat sätt.” Ja, hur ska han sluta göra henne nervös? Hur ska hon göra för att sluta göra honom nervös? Det finns nog ingenting att göra. Kanske om de spenderar mer tid med varandra, så att de blir mer vana vid varandras sällskap. Det borde fungera. Däremot vet Hayley inte om hon skulle orkar vara nära honom så mycket mer än på lektionerna och under fullmånen.. kanske det räcker för att göra dem mer bekväma. Hon ställer tekoppen på fönsterbrädan och börjar ta några tuggor av äggen. Gud så gott. Hon hade inte ätit någon middag under gårdagen och tja.. nu är hon hungrig. Det är konstigt det där, oftast har hon ingen aptit alls, men ibland blir hon jättehungrig.
Det är väl rätt uppenbart att de inte har någon internet egentligen, hon vet inte riktigt varför hon påpekat det. Internet är fortfarande någonting som fascinerar henne. Alla olika elektroniker, Joshua håller fortfarande på att lära henne allt möjligt. Det är liksom större chans att hon börjar med något mugglarjobb än något som har med magin att göra, och om hon ska det behöver hon definitivt veta om allting.
”Jo.. lite som er magiker, men mer begränsat antar jag. Det enda man kunde göra där var att mjölka kor, gå till de små kyrkorna eller sitta och glo på ingenting. Oerhört tråkigt.”

Förutom du såklart. Yaosu kunde inte låta bli att spärra upp ögonen en smula, för att inte tala om biten med ägg som ramlade rakt ur munnen på honom och tillbaka ner på tallriken. Det var inte det svaret han hade förväntat sig att få och det hade ganska uppenbarligen tagit honom på sängen. Ironiskt nog. Kanske Hayley sagt sådär för att hon listat ut att det skulle driva den äldre till absolut vansinne, för han tvivlade starkt på att det verkligen var så hon tyckte. Såklart hon inte gjorde, nej, hon vad fortfarande arg på honom och med all rätt - i alla fall i tjugoåringens huvud. Det hade varit ett skämt, ingenting annat.
”Ha ha ha”, knorrade Yaosu och stoppade i sig tuggan med ägg som nyss fallit ner på tallriken. ”Jag vet allt att du bara försöker irritera mig, så det så!” Fortsatte han och ställde det nu tomma fatet åt sidan, på fönsterbrädan. Därefter bullade han upp kuddarna bakom sig, så att han kunde lita ryggen mot dem. Ögonen blev ännu större när den yngre flickan bestämde sig för att sätta sig i samma säng, även om hon satt en bit bort. Det var dock betydligt närmare än hon varit när hon suttit på madrassen på golvet.
”Du vet att jag inte har några kläder på mig va? Är du säker på att du vill sitta så nära..” mumlade han och flackade med blicken. Vad de där två sakerna hade att göra med varandra kunde han inte svara på, men det hade känts viktigt att påpeka. För vem visste, kanske sjuttonåringen hade glömt att den äldre mannen satt spritt språngande naken där under täcket. Det hade för övrigt varit den största anledningen till att han inte ville gå upp från sängen. Nu var benen förvisso som gelé, men bristen på kläder var fan ännu värre. Alltså typ hundratusentals gånger värre, det var mycket riktigt på den nivån.
”Precis, det är precis samma sak när det kommer till dig”, svarade Yaosu och nickade. ”Det är någonting med dig som får mitt hår att stå på ända samtidigt som jag typ vill dra dig intill mig och aldrig släppa taget.” Kinderna blev med ens rosiga och blicken började än en gång flacka. Varför insisterade han hela tiden på att slänga ur sig saker han inte borde säga? Hayley ville säkert inte ens höra sådana grejer, men ändå verkade han inte kunna sluta. Fingrarna pillade nervöst med påslakanet och de svarta ögonen vändes istället mot fönstret. Det skulle nog vara trevligt att ta en promenad innan lunchen, få lite sol på sig och andas lite frisk luft. Plus att det var ett utmärkt sätt att komma på alla möjliga andra tankar.
”Att sitta och glo på ingenting låter ganska trevligt..det där med att mjölka kor och kyrkor kan jag däremot inte säga någonting om.” Tjugoåringen skrattade och förde koppen med te mot läpparna, bara för att ta några klunkar. ”Så du vet hur man mjölkar kor alltså?” Frågade han nyfiket och vågade slutligen vända tillbaka de mörka ögonen mot den yngre flickan. ”Och är du religös eller gick du bara till kyrkan för att du var tvungen?”

Vänta va? Hade Yaosu tagit det där som ett skämt? Hayley är mycket medveten om att hon kanske inte borde ge honom komplimanger på det sättet, inte än. Det ger väl honom lite hopp om att de är närmare än vad de egentligen är, och tja.. det får henne själv att tro det också. En del av henne vill så gärna bara glömma bort allting och börja om på nytt här och nu. Men hon kommer inte kunna förlåta sig själv om hon gör det. Han har trots allt brutit hennes tillit, gjort henne mer sårad än någon annan gjort.
”Jag skämta inte med dig,” säger hon trevandes med ett blekt litet leende på läpparna. Trots att hon inte vill tycka på det viset så finner hon den tre år äldre otroligt fin, finare än någon annan, däribland henne. Bara för att hon ger honom komplimanger så betyder inte det att hon förlåtit eller glömt bort. Inte alls, hon är fortfarande otroligt sårad.. men av någon anledning vill hon verkligen försöka förstå honom, för sin egna skull. Inte för att de ska kunna bli i ett förhållande igen, utan för att hon ska kunna gå vidare och kunna gå i korridorerna utan att bli upprörd över att se hans ansikte. De behöver inte direkt bli vänner, bara tillräckligt okej så att hon kan klara av det. När han sedan tar upp att han är naken där under skjuts ögonbrynen upp i pannan och ögonen blir lite större.
”Nej, det tänkte jag inte på innan du sa det. Vill du att jag ska flytta på mig?” Kanske det inte är så bekvämt för honom att ligga där under naken medan Hayley sitter framför honom, men för henne kvittar det. Det är inte som att någonting skulle hända.. hon är rätt oberörd när det kommer till sånt, men alla är inte det. Sjuttonåringen fortsätter att äta äggen, då hon stannat upp efter det han sa. Väldigt gott. När hon ätit lite till tar hon tekoppen istället och tar några klunkar. Te på morgonen är nog det allra bästa. Gott, minst sagt. Blicken som glidit mellan maten och Yaosu stannar tillslut på honom. Kinderna blir lätt rosiga, lyckligt nog kan hon gömma dem bakom koppen. Åtminstone lite av dem. Dra dig intill mig och aldrig släppa taget. Det där hade Hayley inte förberett sig för. Hon hade kunnat förvänta sig det för en månad sedan, men nu blir hon både otroligt glad och lite rädd.
”Men nu behöver du släppa taget,” viskar Hayley och gnager sig i underläppen. Hon behöver också släppa taget, åtminstone för närvarande. Hayley har ingen aning om hon kommer komma över det den andre gjort, och om hon inte gör det är det bra om de båda två förbereder sig själva för det. Hon återgår att äta äggen, som strax tar slut. Aw, hon hade kunnat äta mer.
”Absolut, det kan vara ganska trevligt. Men inte när det är det enda man kan göra flera timmar om dagen.” Hayley rycker på axlarna. Hon hade väl kunnat leka med de andra barnen, men de gillade inte henne. Plus så ville inte föräldrarna att de två barnen skulle leka med alla andra, av anledningar hon själv inte förstår. ”Jag är definitivt inte religiös, men amish-folket är väldigt religösa, det är liksom svårt att tro på någon gud när män kan göra sådär mot barn utan konsekvenser.”

”Det borde ha varit ett skämt”, påpekade Yaosu tyst och kliade sig i nacken. Det hade varit bättre när han fortfarande haft mat på tallriken, då hade han liksom kunnat gömma sig bakom den och tuggat alldeles för länge för att jaga bort tystnaden. Men nu hade han inte några ägg kvar att mumsa på, så den där tystnaden blev mer uppenbar. Dock stod han fast vid det där, det borde ha varit ett skämt. Efter att han sårat Hayley på det där sättet borde hon tyckt att han var ett riktigt äckel rakt igenom, inklusive utseendet. Visserligen kunde han inte förneka att hjärtat blev extra varmt när hon sagt de där orden, däremot betydde det inte att det var..tja, rätt.
Ännu en gång fäste ögonen sig på fönstret och betraktade den stillsamma bilden utanför. Om bara några dagar skulle eleverna från de andra skolorna anlända, vilket var någonting som gjorde honom både nervös men samtidigt exalterad. Det var alltid kul att lära sig om nya kulturer och träffa nytt folk. Nu tyckte tjugoåringen att nytt folk var läskigt, men men. Allt det positiva övervägde hans lätta fall av socialfobi.
”Nej, nej”, skyndade Yaosu sig att säga. Ögonbrynen hade dragits samman och han gjorde en liten grimas medan han ruskade på huvudet. ”Jag vet inte ens varför jag sa det där, min hjärna är bara allmänt mosig efter nattens gång”, förklarade han fortsättningsvis och hade god lust att slå sig själv hårt i huvudet med en pinne. Ibland var han verkligen korkad, mer korkad än han någonsin kunnat föreställa sig att han ens hade potential att vara. Lite titt som tätt stängde hjärnan halvt av sig och lämnade honom ensam med alla dåliga delar, delarna som manade honom att bete sig illa eller säga saker han inte ens tänkt igenom. Dumma hjärna.
”Jag vet”, försäkrade den äldre efter att grimasen slutligen runnit av. De svarta ögonen gled från fönstret, bort mot sjuttonåringen och sedan ner mot händerna. ”Det är inte så att jag kommer terrorisera dig, Hayley..så du behöver absolut inte vara orolig. Jag lovar och svär på att aldrig komma nära dig igen, okej?” Rabblade han vidare och kände hur axlarna sjönk ihop. Först hade han haft små förhoppningar om att de kanske skulle kunna bli ”en grej” igen, men nu insåg han så sakteliga att det aldrig skulle hända. Hon ville inte ha honom nära på det sättet och det var, till hundra procent, okej. Mer än hundra procent, snarare tusen. Inte för att matematik ens funkade på det sättet, utan det var mer av en hyperbol.
”Flera timmar om dagen? Nej, då förstår jag fullständigt”, svarade Yaosu och pillade frenetiskt med påslakanet, gjorde små hål i tyget som sedan blev större och större desto mer han petade. ”Och förstår precis..jag hade inte heller trott på någon gud överhuvudtaget om jag bevittnat och upplevt samma saker som dig. Inte för att jag någonsin trott på någon gud, men jag förstår hur du resonerar”, fortsatte han och ryste till. Usch, hemska tanke det där - det som pågick i den där byn.

Borde det ha varit ett skämt? Kanske det.. Hayley borde inte vara så förstående. Det är uppenbart att Yaosu känner att det inte är rätt, att hon inte borde slänga komplimanger på honom sådär. Inte efter det han gjort mot henne. Fan, kanske hon är för snabb med det där. Hon har ingen aning om hur hon borde agera, för även om hon väldigt gärna vill prata med honom som att det där aldrig hänt. Men hon skulle aldrig förlåta sig själv om hon gick tillbaka till honom så snabbt. Hur som helst får orden henne att tystna. Kanske hon bara borde hålla käften, så att hon inte säger någonting hon ångrar. Istället sitter hon bara och stirrar ner i sitt te. Okej, hon ska inte gå för snabbt fram, hon kommer ångra sig. Hon kan fortfarande inte kolla på honom utan att bli ledsen. Hon litar fortfarande inte på honom. Sluta vara snäll. Inte okej. Hon borde redan ha stuckit från kontoret för länge sedan. Yaosu borde ha varit tyst, en liten stund hade hon kunnat glömma varför hon är så sårad. Nu när hon tänker på det borde hon sticka. Hon har kollat på honom, hon har lyssnat på honom. Det är liksom tillräckligt för att hon ska kunna gå på lektionerna.
”Jag menar inte att någonting aldrig kommer hända mellan oss igen,” börjar hon och tar några klunkar av det varma teet. Fan vad hon är nervös. Det är inte som att hon kommer kunna släppa honom heller, inte på ett bra tag. Kanske inte någonsin. ”Jag vill bara.. jag vet inte, kunna lita på dig igen..” Sjuttonåringen drar benen över sängkanten och ställer sig upp från sängen. Hon vill så gärna stanna där, prata med honom om allt och inget. Som sagt, han borde inte ha sagt sådär. Det hade bara påmint henne om att ha mer självrespekt. Hon kan mycket väl se hur axlarna på honom sjunker. Hon vill inte att han inte har några förhoppningar kvar, för hon vill så gärna fortsätta med honom. När hon fått tillbaka tilliten.
”Du kommer att ta sönder påslakanet.. om du nu inte redan gjort det.” Hon gnager sig hårt i underläppen medan hon ställer sig upp från sängen. Hon hade nog stannat där längre om den äldre inte påmint henne som sagt. Hon har nog inte uppskattat någons sällskap lika mycket som Yaosus, men de båda två behöver fundera på egenhand. Hon vill så gärna stanna, men nej, det går inte.
”Tack för lånet,” hon drar av sig den alldeles för stora tröjan och lägger på sängen. Därefter drar hon på sig klänningen igen. ”Förhoppningsvis kanske vi kan bygga upp något igen snart.. jag vill gärna det.”

Hösten hade kommit med stormsteg i samband med att de nya eleverna anlänt. Någon månad hade passerat sedan Hayley och Yaosu sist spenderat tid med varandra, även om de setts på lektionerna. Det hade känts bra när hon kommit tillbaka till klassrummet, betydligt bättre än det känts under hennes frånvaro. Då hade det nästan varit lite jobbigt att ställa sig framför resten av eleverna och babbla på om allting från pixignomer till gastar. Nu kändes det däremot bra igen och lektionerna var alltid någonting han såg framemot.
Många av de nya eleverna läste också försvar mot svartkonster och satt därmed ofta med under lektionerna. De verkade ha vissa problem med att hänga med, men tjugoåringen försökte se till att prata extra tydligt och ibland även långsamt. Tänk om han själv fått den hjälpen när han haft det svårt med språket, Merlin vad mycket lättare allting hade varit då. Istället för att ha suttit som ett frågetecken halva den första terminen hade han kanske faktiskt lärt sig någonting.
Yaosu sneglade på sig själv i den nya spegeln som satt upphängd på väggen. Den här skulle han inte slå sönder och inte heller skulle hans hand bli alldeles uppskuren och eländig. Nej tack, helst av allt ville han glömma att han någonsin låtit temperamentet styra på det sättet - ja, han var förskräckligt rädd för att råka bli en Zihao nummer två, det räckte gott och väl med en.
Händerna drogs genom de mörka lockarna några gånger innan han försökte få luggen att lägga sig rätt. Det brukade alltid vara en halloweenfest runt den här tiden på året, men i år skulle det bli helt annorlunda. Ja, det var fortfarande en fest, däremot på betydligt större skala. Hela slottet var pyntat med alla möjliga dekorationer, inklusive en hel hög med pumpor som lyste upp nästan varje korridor. Allting kändes väldigt livligt och stämningen var minst sagt god.
Det var väldigt passande att det var just halloween, då kunde han skylla de mörka cirklarna under ögonen på högtiden och låtsas som om de vassa tänderna inte var riktiga. Sorgligt nog var de det, men en kväll som denna skulle ingen tänka på den möjligheten två gånger. Plus att alla elever skulle vara upptagna med att dansa och äta och dricka. Personligen skulle han dock knappt få någon tid att vara i den stora festen, bland alla andra. Nej, tjugoåringen hade fått i uppgift att patrullera alla korridorer och se till att inga elever satt och drack sig fulla i något hörn. Att smuggla in sprit var långt ifrån det svåraste, till och med riktigt korkade elever kunde lyckas om de verkligen ville.

Med alla dekorationer uppsatta i korridorerna har skolan på något sätt blivit ännu mysigare än den brukar vara, hon trodde inte att det var möjligt. Däremot hoppar Hayley fortfarande till ibland när hon glider in i en annan korridor och en dödskalle stirrar tillbaka på henne. Förut hade det bara varit spökena som dök upp lite nu och då och skrämt livet ur henne. Det är faktiskt väldigt jobbigt, varje hörn hon vänder förbereder hon sig på det värsta. Korridorerna har även blivit fullare, alla elever som kommit för tävlingen gör det nästan jobbigt att röra på sig. Hon klagar däremot inte, i och med att det är så många som väntar på att få gå in i stora salen är det mindre sannolikt att någon lägger märke till henne. Lärarna är väl mycket medvetna om att hon är en av många som smugglar med sig sprit lite nu och då, särskilt under stora fester som denna. Men hon ska inte spetsa bålen, absolut inte. Det är bara för henne, Joshua och Aeron. Det enda hon tänker göra inne i stora salen var att plocka på sig en massa snacks. Anledningen till att det bara är hon som gör det är för att hon förlorat på sten sax påse. En sån där vuxengrej för att avgöra allt mellan himmel och jord. Tyvärr kommer hon inte så långt.
Någon tar ett hårt grepp om hennes arm och drar henne med sig. Det tar inte lång tid för henne att förstå vilka det är som drar henne längre och längre bort från folkmassan. Två sextonåringar från Slytherin. Jackson och Hunter. Flertal gånger försöker hon att dra sig ifrån greppet, men uppenbarligen är hon inte lika stark som hon trott. De två pratar oavbrutet med varandra, men hon själv har zoomat ut helt. Det är väl inte konstigt att tankarna glider tillbaka till minnena från byn, alla hårda grepp, väsande röster? Det är väl inte konstigt att hon genast börjar tro att händelserna ska upprepa sig?
”Vad fan håller ni på med?” Får sjuttonåringen tillslut ur sig, lägligt nog när de kommit in i en tom korridor utan några tavlor uppsatta. Fan, fan, fan. När de sedan trycker henne mot väggen får hon kalla kårar längs ryggen. Alla bilder från när hon var liten dyker upp framför ögonen på henne och hon känner sig i princip förlamad. Bröstkorgen hävs upp och ner, upp och ner, alldeles för snabbt.
”Många har undrat över en sak, om skolans huvudslampa blivit gravid,” Jackson flinar medan Hunter håller i henne. Så ryktena har spridit sig, flickorna i sovsalen hade inte beslutat att vara snälla och hålla det för sig själva. Än en gång har Hayley haft för höga förväntningar på mänskligheten. ”Vi bestämde att det var dags att klargöra det hela..”Paniken som skjutit genom henne är bedövande. Smärtan som glider in från ingenstans är ännu mer bedövande.
”Uppenbarligen hade Jess rätt,” väser Hunter som fått för sig att dra upp tröjan på henne och trycka handen på magen. Den är inte riktigt stor, men man kan definitivt känna den. ”Jävla hora.” Greppen lossnar, lägligt nog blir de klara med henne samtidigt som blodet börjar rinna. Hayley har nog inte känt sådan kraftig smärta innan. Det får henne att glida ner mot golvet, helt handlingsförlamad. De två sextonåringarna bara glor på varandra ett slag, och innan de skyndar sig därifrån ser Jackson till att spotta på henne. Jo, hon är väl en jävla hora.

Stegen ekade medan Yaosu rörde sig genom den tomma korridoren. Armarna var korslagda över bröstet på honom och han var noga med att snegla in i varje liten vrå benen förde honom förbi. Hittills hade han beslagtagit en flaska med något okänt innehåll, men ingenting utöver det. De flesta eleverna befann sig väl nere i den stora salen vid det laget, och inte i någon kall korridor. Däremot kunde ingen lova och svära på att precis alla var det och eftersom tjugoåringen inte uppskattade alltför stora folkmassor, hade han till och med erbjudit att vandra omkring genom slottet. Det var så otroligt mycket lugnare än att befinna sig nere bland allt stök, någonting som hans öron inte riktigt klarade av för stunden. Inte för att han kunde göra bättre, utan de var bara allmänt känsliga för ljus överhuvudtaget.
När han kom till en sträcka utan små vrår, vände han de mörka ögonen mot fönsterna. De satt i långa rader på vänster sida, blickade ut över svartsjön som glimrade i månens ljus. Det var väldigt vackert, en såndär perfekt höstkväll. Yaosu drog på munnen för sig själv och svängde runt en krök, för att sedan fortsätta genom en betydligt sämre upplyst korridor. Pynt fanns det fortfarande överallt, men det var bara ett fåtal pumpor som lyste upp den långa gången.
Ljudet av röster fick tjugoåringen att rycka till lite, trots att de fortfarande var långt borta. Skulle han vara helt ärlig hade han inte förväntat sig att någon skulle röra sig så pass långt bort från festen, men uppenbarligen hade han haft fel. Förmodligen var det därför som han fått i uppgift att gå genom i princip varenda korridor, för vem visste vad eleverna kunde ha för sig? Han litade inte på dem och tydligen gjorde rektorn inte det heller. Däremot kom han snart på helt andra tankar när han lyckades uppfatta ordet hora. Det ekade inte högt eller så, men på något jävla sätt hade öronen snappat upp just det ordet.
Yaosu ökade på stegen bara för att snart därefter nästan springa på två slytherinare. De viskade upphetsat med varandra, trots att båda såg ut att vara lite bleka om nosen, och skyndade sig hastigt förbi den äldre som stirrade efter dem ett slag. Egentligen borde han ha greppat tag i dem där och då och skällt ut dem, men det kunde han göra någon annan gång. All uppmärksamhet var istället riktad mot att se vem de trakasserat den här gången.
Stegen kom till ett abrupt stopp och ögonen blev stora som två tefat. Det var som om allting frös och tjugoåringen kunde inte röra en endaste muskel under några sekunder. Blicken var fäst på scenen framför honom, på allt blod som spred sig över golvet runt Hayley. Några sekunder tickade långsamt förbi innan han lyckades slita sig tillbaka till verkligheten och skyndade fram till den yngre flickan, där han gled ner på huk.
”Vad hände? Gjorde de dig illa?” Frågade Yaosu med en darrning på rösten och synade sjuttonåringen uppifrån och ner. ”Det spelar ingen roll..vi måste se till att få dig till madam Pomfrey”, konstaterade han därefter och lyfte försiktigt upp Hayley i sin famn, så skyndsamt han förmådde. Hon hade förlorat mycket blod, så mycket blod. Det var en riktigt obehaglig syn men i den stunden kunde han inte stanna upp och fundera över den. Nej, hennes liv var betydligt viktigare och tack vare all träning han gått igenom som botar-elev, kunde han hyfsat enkelt blockera allting som pågick omkring. Det var däremot redan givet att han skulle bryta ihop så snart han fått henne till sjukhusflygeln.
”Allting kommer bli okej, jag lovar”, viskade tjugoåringen, vars vita skjorta hade blivit alldeles fläckad av allt blod. “Du kommer bli okej.”

Det tar en stund för Hayley att inse vad det är som händer, varför det är så mycket blod överallt. Så. Mycket. Blod. Det måste ha varit all ångest och rädsla som strömt genom henne som fått kroppen att reagera på det viset. Fått kroppen att få ett missfall. Andetagen är fortfarande snabba, oregelbundna och kroppen darrar likt förskräckligt. Hon har absolut ingen aning om vad hon ska ta sig till. Om killarna ens haft lite vett hade de tagit med henne, men självklart lämnar de henne att blöda i en väldigt ohälsosam mängd. Jävla idioter. Armarna är knipna om magen på henne, det är som en förskräcklig kramp och smärtan går genom hela kroppen. Det är inte förrän hon får syn på en gestalt i änden av korridoren som tårarna försiktigt pressar mot murarna. Det tar inte lång tid för dem att lyckas rinna ner över kinderna. Ännu värre blir det när hon får syn på vem det är som skyndar fram till henne, och rösten hon kommit att älska så mycket. På riktigt, under lektionerna kunde hon förlora all fokus och bara lyssna på vad det är Yaosu säger. Precis som hon kan kolla på honom i evigheter utan att bli uttråkad. Och nu är han riddaren i nöden. Jösses vilken tur hon har. Eller ja, uppenbarligen har hon inte tur alls, men det är åtminstone positivt att det är just han som hitta henne.
”De betedde sig bara som idioter alltid gör,” mumlar hon som svar med ett blekt leende över läpparna när den tre år äldre bär upp henne i hans famn. Det känns betryggande där. Hon är fortfarande livrädd och ärrad över det de två sextonåringarna gjort, men det känns en smutta bättre att vara i säkerhet igen. De blåa, glansiga ögonen synar den andres ansikte. Alltid lika fin som vanligt, trots att han är i panik.
”Du är så fin, vet du det?” Det har ingenting med vad som händer att göra, men det kändes ändå värdefullt att säga. Kanske det kan få Yaosu på lite andra tankar. Hayley lutar huvudet mot hans bröstkorg och sluter ögonlocken ett slag. Tyvärr blir det längre än hon hoppats på.