Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia hade dragit på sig en somrig klänning med snörning kring nacken på ett smakfullt sätt. Det mörka håret hängde ner för hennes bara rygg och ramade in hennes söta ansikte.
"Ja.", svarade hon först och såg sig omkring i köket.
"Här finns kaffe.", skrattade Gian som förstod sin systers letande. Han klappade på kaffemaskinen. Och innan Cecilia skulle fråga om han kunde servera henne en kopp så tryckte han på knappen för att slå igång maskinen och hälla upp kaffe åt henne.
"Jag sov väldigt gott. Själv då? Är du taggad på att åka in till stan? Jag shoppar gärna.", sa hon ärligt och sträckte sig efter koppen som Gian räckte över till henne.
Cecilia tog en klunk.

Mara log och hällde upp kaffe.
"Jo jag sov bra." Hon såg sedan på sin bror och lade huvudet på sned.
"Alba... Jag vet att jag inte har med det att göra. Men så fort vi är hemma så går du till Vincent. Man ser att du har ont."
Alba gjorde en grimas och drack av kaffet. Såg sedan på sin syster.
"Jag lovar att jag ska gå till honom. Men nu är det inga problem." Han tog fram en liten pillerburk och skakade den.
"Den tar bort den större smärtan."

Cecilia såg genom fönstret och upptäckte det fina vädret. Solen sken och värmde.
"Bra, Alba.", höll Gian med och klappade honom på axeln.
Luca visade sig strax i köket han med. Han var klädd i skjorta med kostymbyxor. "Jag behöver stanna kvar här hemma. Valentino, du får stanna med mig." Valentino, som suttit vid bordet han med och tuggat på en smörgås, torkade bort smulorna kring munnen och nickade. "Jag har affärer som måste göras.", tillade Luca för att förklara ytterligare. "Men jag gör er sällskap till middagen senare, när vi träffar resten av vår släkt."
Cecilia såg åt Luca och nickade. Det var inte ovanligt att Luca höll sig sysselsatt. Luca, och hans andra bröder, verkade alla lika upptagna.
"Javisst.", svarade Gian förstående och Luca lämnade rummet strax därpå.
"Ska vi åka då?", frågade Cecilia då och såg på Mara.

Han log svagt och såg sedan ner i tidningen. Smärtan hade blivit värre under natten och han reste sig upp.
"Så vilka ska med?" Sa Alba och log mot Mara

"Jag såklart!" Hon såg på sin syster som nickade.
"Jag vill gärna med. Om det går bra för er?" Hob såg mot Luva.
"Men är det inte bättre att Alba är här? Vilar upp benet?" Sa hon med en försiktig stämma.

Gian skrattade. "Jag följer med. Alba, du får vänta in den här gången. Du måste ju ha koll på Valentino och se till att han sköter sig.", sa han skämtsamt och klappade honom på axeln igen. Valentino låtsades se förolämpad ut, men sprack strax därpå upp i ett flin och fnittrade.
"Det blir jag och tjejerna då.", fortsatte Gian, skrattande, och såg upp på Cecilia som rynkade pannan åt hans dåliga skämt. "Jag tänker inte låta er strosa omkring själva utan skydd.", tillade Gian när han fick syn på sin systers ogillande min. Cecilia teg.

"Tack." Lucia log mjukt och såg på sin bror. Allt för många gånger hade han pressat sig själv och han såg att ha ont nu.
"Men då går vi och gör oss iordning? Cecilia kommer du?"

Alba såg på sin bror och skrattade.
"Jag blir visst hemma. Men som hon sa. Jag har rätt ont." Han satte sig ner igen och såg på honom.

Cecilia satte ner kaffekoppen på köksbänken och gick efter Lucia. "Jag kommer." Hon skyndade ikapp sin kusin.
"Hur tar vi oss in till stan?", frågade hon. Hemma var hon van att bli skjutsad överallt. Gian fanns ju såklart. Men hade de en bil här? Hon hade inte kollat efter, men möjligheten fanns.

"Bil såklart?" Mara såg på sin kusin med ett leende.
"Det finns några bilar i garaget som vi kör med." Alba blickade på Luca.
"Så vad ska vi göra?" sa han och knackade fingret i bordet.

"Jag var inte säker på att vi hade någon bil här.", svarade Cecilia ärligt och ryckte på axlarna.
"Jag kör!", utbrast Gian när han hörde deras konversation och kommit ikapp de andra.
Cecilia kastade en blick åt hans håll.
"Okej. Lucia, var ska vi någonstans? Har du något favoritställe?"

"Håller utkik.", sa Valentino som hade ställt sig för att göra ännu en smörgås åt sig själv. "Njut. Det är Italien, det är typ semester." Han pausade då han placerade en ostskiva på smörgåsen koncentrerat, som om han satte ihop ett pussel.
"Hur känns benet?", frågade han när han vände sig om och satte sig ner vid bordet igen för att smaka på mackan.

Lucia och Mara hade satt sig i bilen och log mjukt mot varandra.
"Nja favorit är att ta i. Det är bara vackert att gå och strosa omkring. Men vi måste äta glass. Du anar inte hur god det kan bli med äkta glass från Italien."

Alba log och sträckte fram sin kopp.
"Är du snäll och fyller på?" Han gjorde en grimas igen.
"Benet är sådär. Foten är värre. Varför vet jag inte. Så om jag kan sitta så är jag nöjd." Han kliade sig på hakan.