Over the rainbow [PRS]

Loui frustar till och drar en hand genom det mörkblonda håret som nu ligger huller om buller på hjässan. Det vet han ju egentligen, att Zhíyuan inte bryr sig om sånt, han ska minnas det till nästa gång.
”Mhm.. du gjorde det väldigt svårt för mig.” Påpekar han med ett litet leende på läpparna. Ja, det är svårt att hålla tyst när den andre går ner på honom på det där sättet, men det är det helt klart värt. Det vore oerhört jobbigt om någon i huset mot förmodan hörde dem hålla på, särskilt när det handlar om pojkvännens mamma och bröder, men även Louis tvillingsyster. De ljusblå ögonen stryker sig över den andres ansikte innan en hand glider upp mot hans ena kind. Ett leende stryker sig över de fylliga läpparna och han lämnar en kyss på de där beroendeframkallande läpparna. Kinderna är rosiga där han ligger, och han andas fortfarande lite tyngre. Han kan aldrig tröttna på att höra att pojkvännen älskar honom, han kan inte förstå varför någon skulle göra det, men det känns så fruktansvärt bra. Loui hade inte trott att någon skulle gilla honom på det sättet, men så fel han haft.
”Jag vet.. och jag älskar dig, så himla mycket.” Svarar ravenclaweleven och sätter sig lite mer upp innan han knuffar ner Zhíyuan på sängen, och börjar lämna små kyssar över bröstkorgen på honom. Ja, han älskar verkligen den jämnåriga, han hade inte ens vetat att man kunde känna så starkt för någon, men det gör han och det är helt fantastiskt. Loui ser på honom en stund med stora ögon innan han börjar placera kyssarna längre och längre ner. Ja, nu är det Zhíyuans tur. Det tar inte lång tid för munnen att börja göra sitt jobb, så som den gjort många gånger innan. Varsamt och försiktigt i början, som sedan blir mer intensivt.

”Nej nej, men jag vill gärna,” försäkrar Madison medan de kristallblå ögonen stryker sig över dörrvalvet. Hon blir imponerad vart hon än går i det här huset, allt är så förbaskat fint och trevligt. Förundrat granskar hon vardagsrummet med stora ögon. Det är lite som första gången hon lagt ögonen på Hogwarts, helt chockad och fascinerad över varje lilla skrymsle. Artonåringen skrattar till när Yuxuan berättar att han varit rädd för att Zhíyuan skulle attackera professor Snape, det skulle han förtjäna faktiskt.
”Det skulle jag gärna ha sett… jag var lite sugen på att attackera honom själv också,” berättar gryffindoreleven och följer den andre med blicken när han sätter sig ner på en ut av de stora, vita sofforna. Madison sätter sig långsamt ner bredvid honom, vilket kanske blir lite för nära då deras ben möts, men hon ser till att flytta lite på sig så att hon inte gör honom obekväm.
”Jaså? På vilket sätt är de annorlunda?”

Hm ja, att tälta tillsammans skulle nog vara rätt trevligt faktiskt helt generellt, men speciellt om de kan som Zhíyuan säger det, stöka runt precis hur mycket de vill. Loui gnager sig i underläppen medan han blickar mot pojkvännen, det skulle vara roligt att prova någon gång. Det verkar som att de två har det gemensamt, att de inte kan förstå varför den andre älskar dem. Han har aldrig älskat någon så mycket som han älskar Zhíyuan, inte ens i närheten. Det är lite tråkigt att de inte funnit varandra tidigare, tänk vad mycket roligare skoltiden skulle ha varit med pojkvännen vid sin sida.. men bättre sent än aldrig, verkligen.
”Men det gör jag verkligen.” Svarar han med ett svagt leende.
Det här är någonting som Loui har gjort många gånger innan och har blivit ett proffs på, en av få saker som han verkligen känner att han har koll på, så det funkar rätt smidigt. Han går djupare, precis som den andre vill, och kör mer intensivt. När mannen han älskar fått komma så drar han sig långsamt bort och torkar sig om munnen. Gud vilken bra början på dagen. Loui glider ner bredvid slytherineleven i sängen och lämnar en lätt kyss på de vackra läpparna. Han är osäker på om den andre vill fortsätta vidare, eller om de ska sätta stopp. Ena handen stryker bort några mörka hårstrån från Zhíyuans panna medan ett leende växer sig över läpparna.
”Är du nöjd och belåten?” Undrar han och lägger huvudet på sniskan. Loui skulle bra gärna vara ännu närmre den andre, men samtidigt så är även det de nyss gjort också utmattande ibland.

Ja jo, det hade nog varit en hel del med elever som velat klippa till professor Snape, men så är det nästan hela tiden. Professorn är då inte Madisons favorit lärare, och han tvivlar på att särskilt många andra har honom som det. Hon försöker att fokusera innerligt på vad det är Yuxuan säger, för hon är verkligen intresserad i ämnet.. däremot suktar hon lite efter något annat, trots att hon vet hur jävla korkat och förbjudet det är. Artonåringen skakar på huvudet åt sig själv innan hon lutar sig fram så att hon kan se ner i boken. Jösses vilka illustrationer, de är väldigt detaljrika och fina.
”Vet man varför era förvandlingar är smärtsammare?” Undrar hon och låter blicken flacka mellan mannen bredvid henne och boken. Det är fascinerande, hur saker och ting kan skilja sig så mycket. Något mer som fascinerar henne är Yuxuans uppenbara intresse för ämnet. Det står klart för henne att Yuxuan är en väldigt kunnig person med en hel del information där bakom pannbenet, och hon vill väldigt gärna lära känna honom bättre. Madisons kinder är fortfarande rosiga där de sitter, men hon försöker att ignorera dem så bäst hon kan.

De svarta ögonen betraktade Loui stillsamt när han föll ner bredvid honom på den mjuka madrassen och han placerade försiktigt fingrarna under hakan på honom, när de fylliga läpparna väl pressades mot hans egna. Ett leende spred sig över ansiktet på Zhìyuan när de smala fingrarna strök bort några tester med hår från pannan på honom och han fångade nästan genast upp handen innan den hann dra sig undan.
”Är du nöjd och belåten?” Kontrade han och blickade in i de ljusblåa ögonen. Artonåringen skulle inte ha några problem att fortsätta, men samtidigt var han en smula andfådd efter det hela, vilket den jämnårige också verkade vara.
Den längre av dem stödde sig mot armbågen och studerade sjuttonåringen där han låg, med sina fylliga, underbara läppar och rufsiga, mörkblonda lockar. Det kanske var bättre om de steg upp och åt lite frukost? De kunde nog behöva det efter vad de sysslat med.
”Vill du gå upp och äta frukost? De andra har säkert redan stigit upp”, föreslog han och pillade lite med Louis mjuka lockar. ”Kan fixa en kanna med te och lite smörgåsar..eller vill du kanske duscha först?” Zhìyuan gäspade där han låg och studerade pojkvännen. Han var kanske, bara kanske en gnutta trött. Kroppen var fortfarande alldeles varm och han kände sig mer än avslappnad.
”Eller, eller vill du ligga kvar här och mysa?” Frågade han efter en stunds tystnad och slängde armarna om ravenclawaren, bara för att lämna en drös med små pussa över ansiktet på honom.

Då och då slängde Yuxuan en blick eller två mot Madisons håll, innan de svarta ögonen återigen fäste sig på sidan i boken. Kinderna var fortfarande röda, precis som öronen och tjugoåringen kunde inte hindra sig själv från att gnaga i den stackars underläppen. Han störde sig något enormt på sättet tankarna gick, men verkade ändå inte kunna hålla dem i styr. Det var något med henne, som han inte kunde sätta fingret på, som drev honom smått till vansinne. Kanske var det blandningen av ljudet av hennes röst, hennes doft och de där kristallblå ögonen som fick hjärnan att gå i spinn? Äsch, vem visste?
”För att vi genomgår en mer genomgående förvandling, vi ser ju ut mer eller mindre som vanliga vargar, vilket varulvarna härifrån inte gör. Eller visst, man skulle kunna förväxla en varulv härifrån med en varg, men kollar man lite närmare ser de betydligt mer mänskliga ut”, rabblade tjugoåringen på och slängde återigen en blick mot Madison. Var hennes kinder också röda eller såg han bara i syne? Nej, nej det gjorde han inte. Nåja, det var ju lite av en tröst, att han inte var ensam med det där.
”Det är också betydligt svårare att göra stormhattselixiret för till exempel mig och Zhìyuan, eftersom man behöver stormhatt från området där vi blev bitna..tycker att det är lite intressant..” Yuxuan tittade ner mot sina händer och ryckte lite på axlarna. Nu babblade han igen. Merlin vad uttråkad Madison måste ha varit i den stunden.
”Tråkar jag ut dig?”

”Då är jag också nöjd och belåten”, sade Zhìyuan och slöt ögonlocken när deras pannor kom i kontakt med varandra. Att vara såhär nära en person han älskade så mycket kändes lika fantastiskt varje gång och han skulle nog aldrig få nog av det. Nog aldrig få nog av det? Han skulle aldrig få nog av det. Loui var hans själsfrände och ingenting kunde ändra det faktumet.
De mörka ögonen betraktade pojkvännen stillsamt när denne drog en hand genom sina mörkblonda, rufsiga lockar. Han såg så till freds ut där han låg, som om han riktigt hörde hemma i den mjuka sängen bredvid slytherinaren. Och det gjorde han ju. Det hade nästan varit tortyr att inte kunna somna tätt intill varandra på det där sättet under skoltiden. En liten rysning for med ens genom kroppen på artonåringen. Usch, han skulle aldrig gå tillbaka dit. Nu hade folk nästan alltid kollat på honom med allt annat än vänlighet i blicken, men nu? Satte han sin fot innanför slottets portar skulle han nog bli bortjagad inom en sekund eller två.

Det verkade som om det var ett litet dilemma för Loui att bestämma sig för vad han skulle göra därnäst. Mysa eller duscha? I slutändan verkade det dock landa på en varm dusch, någonting som Zhìyuan inte hade någonting emot. Han luktade säkert fortfarande hund efter all den där täta, mörka pälsen så det var på tiden att han skrubbade rent sig själv.
”En dusch blir alldeles utmärkt, jag hakar gärna på”, svarade artonåringen och slängde sina egna ben över sängkanten. Fötterna kom i kontakt med en hög täcken och kuddar på golvet och han var tvungen att leta sig mellan alla små lyor för att nå fram till badrummet.
Efter att ha tänt lysena i det stora, kaklade rummet, var han snabb med att skutta in i duschen. Framför det stora fönstret längst bort stod ett mer eller mindre enormt badkar och toaletten befann sig bakom en egen liten dörr i ett hörn. Det var egentligen ett alldeles på tok för stort badrum för en person, men han klagade inte och hade aldrig gjort det.
”Jag stinker, eller hur?”

Hur det ens var möjligt visste tjugoåringen inte, men när Madison lutade sig framåt för att ta sig en närmare titt på sidan i boken, blev Yuxuans kinder med ens ännu hetare. Det kändes bokstavligen som om han skulle brinna upp och svetten hotade med att börja forsa vilken sekund som helst. Om han skulle jämföra det med något så kändes det ungefär likadant som när förvandlingen drog igång. Väldigt obehagligt.
”Visst är det? Funderar på att skriva en egen bok någon gång där jag går igenom hur förbannelsen skiljer sig åt världen över”, berättade den äldre och lutade sig framåt för att plocka upp koppen med te på soffbordet. Därefter tog han några klunkar av den heta vätskan, i ett tappert försök att lugna sig själv. Kroppen höll på med en hel drös grejer han inte uppskattade för fem öre och han visste inte vad han skulle göra för att bli av med dem.
Återigen möttes deras blickar och ett blekt leende spred sig över läpparna på tjugoåringen. Vad i helvete sysslade han med? Kanske skulle det vara bättre om han ursäktade sig själv och gick och gömde sig på sitt rum. Det var inte vad han egentligen hade i åtanke men fan, det där var helt förbjudna grejer. Så förbjudna att det riktigt skrek om det.
”Hm? Åh, vi importerar det..vi har ju en hel del kontakter kvar i Kina. Funderar ärligt talat på att flytta tillbaka när jag är färdig med mina studier”, förklarade Yuxuan och pillade smått med bokens sidor. ”Är det?” Undrade han därefter och rodnade för den hundrade gången. Det var ju trevligt att veta, att han var trevlig att lyssna på. I vanliga fall brukade han bara tråka ut folk.
”Vad är det som rör sig därinne som du inte kan få ut, om jag får fråga?”

Zhìyuan välkomnade det varma vattnet som regnade ner över dem, med ögonlocken slutna och ett leende lekandes på de rosiga läpparna. Tänk hur snabbt saker och ting kunde ändras. Bara för knappt tolv timmar sedan hade han sett alldeles förskräcklig ut, med huden alldeles grå och påsarna under ögonen svartare än natten. Läpparna hade inte haft någon färg och håret hade legat livlöst över huvudet på honom. Men nu, nu hade utseendet fått lite liv i sig igen - huden hade fått tillbaka sin färg, påsarna under ögonen hade minskat markant och läpparna var lätt röda. Efter duschen skulle förmodligen även håret återfå lite glans.
”Så du erkänner alltså att jag stinker?” Undrade slytherinaren och kunde inte undgå att skratta till. Sanningen var ju alltid sanningen. ”Tycker inte att du stinker, du doftar alltid gott..”
Artonåringen började schamponera håret ungefär samtidigt som pojkvännen, även om han använde sitt gamla vanliga schampo. Det doftade svagt av jordgubbar, precis duschtvål, medan balsamet hade en svag hint av vanilj till sig. Han masserade varsamt in de olika krämerna i håret och över kroppen, innan han i tur och ordning sköljde ur dem.
”Jag sov som en stock, blir alltid så förbaskat trött efter den där dumma förvandlingen”, sade han och tvålade in kroppen ännu en gång, så att han verkligen blev helt ren. ”Du då? Fick du sova gott?” Frågade han fortsättningsvis och övergick till att massera Louis hårbotten istället, innan ett par kyssar letade sig ner över halsen på honom. ”Du doftar så jävla gott, det är orättvist.”

Ett leende spred sig över läpparna på Yuxuan, som slog ihop boken han hade i knät. Istället lade han all sin uppmärksamhet på Madison och koppen med te, vilket kanske var en dum idé. Hjärnan lydde honom inte för fem öre och det var återigen nästan så pass att han hade lust att resa sig upp och fly sin kos. Men det gjorde han inte, utan istället vände han de mörka ögonen mot den yngre flickan. Merlin vilken tur att det var dagen efter fullmånen och inte den före, då hade han knappt ens vågat visa sig för henne på såhär nära håll. Nu hade han ju gjort det ändå, men förhoppningsvis hade hon redan hunnit glömma hur livlös och sliten han sett ut jämfört med där och då.
”Om jag någonsin får tid över till att faktiskt skriva den, lovar jag att du kommer vara en av de första som får läsa den”, lovade tjugoåringen med ett litet skratt och lät huvudet falla lätt på sned. Han undrade vad som rörde sig därbakom pannbenet på henne, vad det var hon egentligen satt och tänkte på. Det kanske lät fjantigt och dumt, men hon var den första personen som faktiskt fångat hans genuina intresse på väldigt, väldigt länge. Missförstå honom däremot inte, han var knappast en av de där oskyldiga pojkarna som inte vågat utforska livets alla under, även om det mest var fullmånarnas fel.
”Du får komma och hälsa på någon gång, om jag får komma och hälsa på dig i Frankrike”, sade Yuxuan och nickade lätt. Jo, han förstod den där saknaden av hemlandet, det var någonting han kände nästan varje dag som passerade. Dock hade han ingen aning om att Madison kom från Frankrike, så det var intressant att lära sig. ”Föddes du där?” Undrade han och pillade med tekoppen, medan ögonen flackade mellan Madison och drycken.
Därefter drog ögonbrynen ihop sig och tjugoåringen fäste återigen de mörka ögonen på gryffindoraren. Va? Vad var det hon egentligen hade sagt?
”Nu vill jag absolut veta!”

Faktumet att Yuxuan inte var den enda som rodnade gjorde allting en gnutta lättare. Nu var Madisons kinder inte lika illa som hans egna, men det var i alla fall tydligt att hon satt där och rodnade. Varför det gjorde saker och ting bättre visste han inte riktigt, utan det bidrog väl mest till att han inte kände sig ensam i det hela, och det var ju någonting positivt.
”Absolut, det är säkert inte så många andra som kommer vilja läsa den..de flesta är inte vidare intresserade av varulvar, även om jag själv tycker att de är fascinerande”, mumlade tjugoåringen med en liten axelryckning. ”Eller jag hade nog tyckt att de var det om jag inte var en själv, för det är ju inte direkt en dans på rosor”, fortsatte han och suckade för sig själv. Personligen så skämdes han över vad han var - över faktumet att han inte var helt mänsklig. Han tvätt avskydde den sidan av sig själv om sanningen skulle fram, kände sig till och med äcklad av den.
”Varför skulle jag inte stå ut med dig? Eller i och för sig..du stannade och glodde på mig igår, så du kanske har rätt i det där.” Yuxuan skrattade till och skakade på huvudet. Han skulle nog aldrig släppa det där, hur hon stannar kvar i rummet och sedan hållit en lång konversation med honom som om ingenting hänt. Underliga kvinna, han kunde verkligen inte förstå hur eller vad hon tänkt i den stunden, om hon ens gjort det. Kanske det varit helt tomt därbakom pannbenet? Tjugoåringen ruskade på huvudet och återvände därmed till verkligheten. Fan vad han hade gått och hakat upp sig på det där.
”Då förstår jag att du saknar det, du måste säkert ha en hel drös med härliga minnen därifrån”, sade den äldre av dem och drog försiktigt på munnen. ”Precis, jag föddes i Kina och bodde där tills jag var tio jag också. Mina farföräldrar äger en gård uppe i bergen där jag växte upp”, berättade han därefter och tog några fler klunkar av det varma teet, som började ta slut vid det laget.

”Ursäkta?” Yuxuan höjde på ett av de mörka ögonbrynen och knuffade Madison tillbaka, någonting han aldrig skulle ha gjort om hjärnan inte varit en enda stor röra. Han betedde sig liksom inte på det där sättet, det var snarare Zhìyuans grej. Kanske deras själar hade bytt kroppar med varandra efter fullmånen? Nej, då hade han ju omöjligt varit attraherad av den yngre kvinnan på det sätt han nu var.
Fan, bara faktumet att deras armar rört vid varandra gjorde tjugoåringen alldeles het inombords och svetten började sakta men säkert bilda små pärlor uppe i pannan på honom. Det här skulle inte sluta bra, det skulle bara resultera i att han gjorde bort sig. Självkontrollen låg uppenbarligen på en negativ nivå. Men det var inte bara det som gjorde allting svårt, utan allting som rörde sig runtomkring också. Dofterna, ljudet av hennes röst, de kristallblå ögonen..allting satte huvudet i spinn.
”Förlåt”, stönade Yuxuan plötsligt och begravde ansiktet i händerna. ”Jag..vad fan har du använt för duschkräm eller schampo eller vad i helskotta det nu är? Din doft driver mig bokstavligen till vansinne.”

Snön dalade ner mot marken utanför de stora fönsterna och en brasa sprakade i eldstaden inne i vardagsrummet. Det var sent på kvällen innan julafton och Yuxuan satt i en av de vita, stora sofforna och läste i en av de tjocka böckerna han tagit med sig ner från rummet. Ögonlocken började bli tunga och han var tvungen att gäspa lite då och då för att få i sig tillräckligt med syre. Den senaste veckan hade tagit mycket på krafterna och tjugoåringen var helt slut efter allting som hänt. Okej, nu överdrev han lite, för så mycket hade inte inte hunnit hända, utan det var mest alla interaktioner han haft med Madison som varit krävande. Inte för att hon var jobbig, tvärtom faktiskt, utan för att han ville ha henne så förbaskat mycket. Och det hade han velat ha sedan han först lagt ögonen på henne, utan att riktigt förstå varför. Visst, hon var förskräckligt vacker och doftade mer eller mindre som en gudinna, men det var inte bara det som drev honom till vansinne. Åh, varför satt han och tänkte på det där nu?

Den äldsta Huaze brodern drog en hand över ansiktet med en djup suck och skakade på huvudet. Fan, han var så grymt besviken på sig själv. Dumma varg instinkter, de förstörde verkligen livet för honom.
”Skärp dig själv”, muttrade han för sig själv och slog sig själv löst i huvudet. Varför var allt han kunde tänka på Madison? Särskilt när han egentligen behövde ägna sig åt sina studier.
Ögonen gled återigen ner mot sidorna i boken och han stirrade på dem ett bra tag innan han tillslut slog igen hela skiten. Det var inte värt att sitta och plåga sig själv när det ändå inte ledde någonvart.

Med ytterligare en suck kom Yuxuan upp på benen och rörde sig in mot köket för att göra iordning en kopp med te. När vattnet väl kokade hällde han sedan över det i en stor kopp och slängde i en tepåse. Det fick duga. Han slöt händerna om den varma koppen och började röra sig tillbaka in mot vardagsrummet, där han ännu en gång slog sig ner i en av de mjuka sofforna. Där förde han den heta vätskan mot läpparna och tog några försiktiga klunkar. Merlin vad gott och avslappnade, speciellt nu när han ändå inte kunde sova.
Tjugoåringen drog upp benen under sig och ställde tillbaka koppen på soffbordet. Om det var något han verkligen inte orkade med, så var det vad som rörde sig därbakom pannbenet på honom. För där fanns för stunden bara en grej och det var Madison Delavigne och hennes stora, kristallblå ögon. Bara tanken av henne fick håren på armarna att resa sig och hjärtat att ta ett litet skutt. Helvete.

Hjärtat sjönk nästan raka vägen ner i tårna på Yuxuan när Madison plötsligt slog sig ner bredvid honom och petade lite på honom med tårna. Det fick kinderna att hetta till och han var nära på att pipa till, men lyckades turligt nog hindra sig själv. Merlin, hon hade minst sagt överraskat honom, med tanke på hur förlorad han varit i sina egna tankar.
”Är du fortfarande vaken? Klockan börjar ju närma sig midnatt”, sade tjugoåringen och höjde lite på ena ögonbrynet, innan han själv plockade upp sin egen kopp med te och tog några försiktiga klunkar. Det var fortfarande väldigt hett och brände på tungan, men gud vad gott och värmare det var. Med tanke på hur mycket det snöade ute och hur kallt det var, kändes det väldigt behagligt att få i sig något hett i magen.
”Taggad? Inte direkt”, erkände den äldre med ett blekt leende och ställde tillbaka koppen på bordet, medan de mörka ögonen fäste sig på lågorna inne i eldstaden. ”Jag har aldrig varit speciellt mycket för att fira jul, har alltid föredragit att plugga och hålla mig för mig själv..men på senare år har jag uppskattat det mer och mer, tycker ändå att det kan vara ganska mysigt när det väl kommer till kritan”, förklarade han fortsättningsvis och vände blicken mot Madison istället, där den förblev. Hjärtat tog ett litet skutt och han kände klart och tydligt hur rodnaden över kinderna blev djupare, precis som den blivit varje gång de umgåtts under den senaste veckan. Yuxuan hade fått betydligt mindre plugg avklarat än vad han planerat, då han aktivt valt att umgås med den yngre kvinnan istället. De hade gått en del på Londons gator, fikat på ett och annat mysigt café och spelat sällskapsspel framför brasan många kvällar. Sen hade artonåringen pysslat en hel del med sitt, men de hade ändå spenderat en hel del tid med varandra.

”Du då? Är du taggad inför imorgon?” Undrade tjugoåringen efter en stunds tystnad och gnagde sig själv i underläppen. Nu blev kroppen sådär varm och obehaglig igen, precis som innan förvandlingen. Han hade känt hur den stod och knackade på dörren flera gånger under de senaste dagarna, trots att det inte ens borde ha varit möjligt. Ögonen hade till och med blivit gulaktiga en kväll, vilket han inte insett förrän han tvättar ansiktet precis innan läggdags. Det var uppenbarligen någonting med kroppen som inte riktigt stod rätt till, även om han inte kunde sätta fingret på vad det var. Däremot visste han ju mer än väl vad, eller snarare vem, det var som orsakade det hela - personen som satt bredvid honom i soffan och smuttade på sitt te som ingenting. Bara något så simpelt som hennes doft fick Yuxuan att vilja slita ut sitt eget hår.
”Du vet..jag har faktiskt köpt någonting till dig”, mumlade den äldre och drog en hand genom det mörka håret, som blivit smått vått av all svett. Fan vad han svettades, rent utsagt. Och inte nog med det kändes det som om benen skulle hoppa rakt ur led vilken sekund som helst. Det var en ytterst obehagligt känsla.
”Det är ingenting stort, men jag hade inte förväntat mig att jag skulle köpa någonting alls, om jag ska vara helt ärlig”, fortsatte han med ett kraxande skratt och vek undan med blicken.

Samtidigt som det nästan kändes jobbigt att sitta så pass nära Madison, var det också behagligt. Hjärtat blev alldeles varmt och magen slog små volter, vilket kanske inte var sådär jättebra egentligen, men det kändes ändå bra. Det var en ny känsla helt enkelt och han hade aldrig känt på liknande sätt innan. Förr eller senare skulle han väl tappa förståendet, men det fick bli ett problem han tog itu med senare.
”Var du ute på balkongen? I det här vädret?” Frågade Yuxuan smått chokat och höjde med ens på båda ögonbrynen. ”Då förstår jag verkligen att du behövde en kopp te, och kanske en varm brasa också”, konstaterade han därefter och ryste till. Usch nej, han skulle aldrig klara av att sitta ute i kylan så som hon gjort, trots att han var på god väg att svettas ihjäl i den stunden. Svetten letade sig gång på gång nerför sidan av pannan och han torkade irriterat bort den som på beställning. Dumma kropp, den gjorde verkligen inte saker och ting lätt för honom inte, särskilt inte nu när han kände hur benen riktigt väntade på att få brytas och omformas, och detta trots att fullmånen var flera veckor bort.
”Varför tror du? Jag försökte plugga, men det gick inge vidare”, svarade tjugoåringen och höll upp boken han nyss försökt begrava sig i. ”Och inte heller kan jag sova för hjärnan går på högvarv och jag kan inte stänga av den”, fortsatte han buttert och putade med underläppen. Ögonen gled mellan den yngre kvinnan och den sprakande brasan. Han visste inte riktigt vad han skulle fästa dem, för att sitta och glo enbart på Madison var inte ett alternativ, även om han bra gärna hade lust att göra det.
Ett leende gled över läpparna när den yngre sedan babblade på om att hon gärna ville spendera morgondagen med honom men att hon inte riktigt kunde relatera till det där med studerandet. Merlin vad söt hon var, så grymt söt att det nästan fick ögonen att vattnas. Nej, han fick verkligen inte tänka sådär. Hon var utom räckhåll, punkt slut. Det spelade ingen roll hur mycket han suktade efter henne, hon förtjänade någon tusen gånger bättre, någon som var mer stabil och inte led av en förbannelse. Plus att de hade bara känt varandra i en vecka!
”Jag tror aldrig att jag kommer tröttna på ditt babblande, det är väldigt roande”, erkände Yuxuan utan att tänka sig för, varpå han släppte ut ett stön och begravde ansiktet i händerna. Vad hade han precis sagt?

Lyckligtvis kom tjugoåringen på andra tankar när Madison berättade att hon inte var vidare taggad inför morgondagen. Eller han hade kommit på andra tankar om det var allt hon nämnt, och inte fortsatt med det där att hon såg framemot att ge honom någonting. Helvete. När hon sedan gjorde ett försök till att kittla honom, fångade han genast upp handen på henne. Det där hade inte gjort saken bättre för fem öre. Rodnaden som strök sig över ansiktet hade bleknat en smula men hjärtat slog som bara den inne i bröstkorgen och ögonen brände till. Förmodligen hade de väll gått och bytt färg igen, trots att det borde ha varit tvärt omöjligt.
”Mhm, det är ingenting stort men det är i alla fall någonting”, mumlade den äldre och strök med tummen över Madisons hand. Huden var mjuk och len, precis som han föreställt sig att den skulle vara. Dunk, dunk, dunk. Hjärtat skulle nog flyga ut vilken sekund som helst.
”Jag ser framemot att se vad det är..” fortsatte han tyst och sänkte blicken, bara för att därefter plötsligt släppa greppet han fattat om handen och komma upp på benen. ”Fan, du driver mig till vansinne, vet du det?” Stönade han och rufsade händerna genom håret, med ett morrande läte.

Ja, det är nog rätt konstigt att Madison suttit på balkongen medan det snöar som bara den. Särskilt i bara nattlinne och en kofta, riktigt korkat egentligen. Men i hennes ögon så är det Yuxuans fel, det var ju honom hon hade fastnat och tänkt på så att hon helt glömt bort att hon frusit.
”Mhm, har ingen aning om varför..” Mumlar hon och skakar på huvudet åt sig själv. Om hon säger att hon hade haft fullt upp med att tänka på honom så skulle det kanske förstöra det de byggt upp.. och det vill hon verkligen inte. Även om hon bra gärna skulle vilja göra saker med honom som vänner vanligtvis kanske inte gör hela tiden, så är han en vän.. och hon suger på att skaffa nya vänner. Hon tittar ner på sin kopp med te medan hon pillar med en av de långa lockarna. Efter en stunds tystnad så vänder hon blicken mot den andre och lägger huvudet på sned.
”Varför är din hjärna på högvarv?” Undrar hon och gnager sig i underläppen. Läpparna spricker upp i ett leende när den två år äldre mannen berättar att han nog aldrig kommer att tröttna på hennes babblande. Jaså? Det är väldigt gulligt av honom att säga så, även om hon är osäker på om det kommer vara sant i längden.
”Hm.. då blir du nog den första, det uppskattar jag.” Madison tar upp sin kopp och tar ytterligare några klunkar. Hon är nöjd med sitt val att gå ner och ta en kopp te, det hade ju lett deras nuvarande mysiga lilla stund. När Yuxuan sedan släpper ut sig ett stön och begraver ansiktet i händerna så rynkar hon på ögonbrynen innan hon ställer ner koppen och tar en av den andres händer i sin. ”Varför blev du generad över det där? Jag tycker det är väldigt gulligt.”

Kanske det hade varit ett dåligt val av Madison att försöka kittla honom.. Yuxuan fångar snabbt upp hennes hand och den där rodnaden som han haft över kinderna verkar försvinna. Åh fan, nu har hon gjort bort sig igen, som hon alltid brukar göra. Han verkar däremot inte så arg eftersom att han stryker tummen över hennes hand, vilket känns fruktansvärt bra. Allt med Yuxuan känns bra, bara att vara i hans närvaro gör allting bättre. Tyvärr verkar det vara någonting fel med den fina lilla stunden, då den andre snart kommer upp på benen, morrar och säger att hon driver honom till vansinne. Madisons kristallblå ögon blir dubbelt så stora och hon ställer sig långsamt upp från sin plats på soffan. Hon vet inte riktigt vad det var som triggade den andre.. Under tystnad går hon fram till den andre och kupar försiktigt händerna om hans kinder, hon hoppas innerligt att det inte gör det hela värre. Yuxuan rätt mycket längre än hon själv, men det det funkar iallafall.
”Så jag irritera dig lite iallafall?” Undrar Madison med ett litet skratt och låter ena handen glida ner över armen på den andre och fånga upp hans ena hand. ”Vad händer Yuxuan? Gjorde jag något idiotiskt?”