Iliya PRV Vidomina & Medi

Alice hajade till. Det där lät som en order. Att hon skulle till dem. Olyckligt såg hon ner och nickade bara tyst.
"En dag i taget." Viskade hon och såg sedan upp.
"Om ni säger att hon är trygg så ser jag inga problem att hon är hos er." mannen slog ner en klubba.
"Då är det sagt. men jag håller med Lunar. En portalsten skulle vara mer praktiskt. Då kan hon färdas snabbare genom landet så hon inte hamnar på villovägar och dyrbar tid inte går till spillo. Det finns en neutral portalsten som ni alla måste ge sin kraft till"Mannen såg oroad ut när han såg den unga flickan.
"Säg mig Estagan. Vad heter flickan i efternamn?"

Estagan pustade ut. Märkte inte att han andats så ytligt. Så många tankar hade hållit honom upp i varv. Det var alltså bestämt. Alice skulle med vampyrerna. Och Estagan skulle följa med henne.
Han var påväg in i djupa tankar, men vaknade upp då han hörde att en fråga ställts till honom. Han vände sig till ordförande. "Keytih, herr ordförande.", svarade Estagan honom.
Estagan lade portalstenen på minnet. De hade rätt, det skulle bli praktiskt så att resa mellan de olika rikena.

"Då är mötet avslutat. Vi fortsätter med middag och en lättare diskution." Mannen såg sedan sorgset på Alice.
"Din far var William Keytih?" Alice såg på mannen. Nickade sakta innan hon såg mot Estagan.
"Ja det var han." Hon suckade nästan liika tungt och mannen harklade sig.
"Estagan kan jag få tala med er i enrum?" Frågade han och vinkade till sig honom.
"Ni andra kan ta för er av maten." Sa han och gick till ett annat rum.
Alice såg mot Eruiel och gick fram till honom. Tårar rann ner och hon slog armarna om honom.
"Jag vill inte." viskade hon tyst.

Efter ordförandets avslutande ord blev det rörelse i rummet. Alla reste sig från sina platser för att gå till matsalen som var dukat åt de. Innan alla skulle skiljas åt, så skulle de äta middag. Också en av traditionerna. Ibland, beroende på vilken tid på dygnet kunde det vara frukost eller lunch också. Men det var ett sätt att se till att alla kom dit som vänner och sedan skiljdes som vänner. Och alltid hade det varit en trevlig stund.
Estagan gick efter ordförandet utan att säga något mer till Alice. Hon verkade ha sökt sig till Eruiel, och det var tryggt nog.
"Ja, herrn?", sa Estagan när han klivit in i rummet efter mannen.
Eruiel, som hade lyssnat och åskådat hela händelsen var själv omtumlad och processade vad det var som hade hänt. Och just för att hans egen far utsett Alice till Mirum.
Men han förstod också varför. Och blev därför lugn i det.
Han besvarade Alices kram och strök henne över håret. Sedan försiktigt backade han för att istället möta hennes blick. Försiktigt torkade han bort hennes tårar med tummarna.
"Det är inte vi som bestämmer vad som händer för oss, Alice. Men du har makten att bestämma vad du gör med tiden som du fått.", sa han i försök att trösta henne. "Kom, vi tar luft ute på balkongen, så kan du samla tankarna? Jag kan berätta för dig om våra andra stjärnor om du vill." Han visade med armen åt balkongen som vätte i motsatt riktning från samlingen.

Mannen vände sig om och gav honom ett svagt leende.
"Är väldigt tacksam att du tagit åt dig en lärling. Inte minst William Keytihs dotter. Men blev han inte dödad? Vad har sags om hennes föräldrars död?" han lade huvudet på sned.
"För jag har hört lite saker."
Hon kände hans tyrgga famn och den söta doften.
"Ja det må vara så. men jag är rädd. Att jag kommer göra saken värre." hon kände tummen och tog hans hand.
"Ja lite luft innan mat kanske är det jag behöver.." sa hon och såg över axeln.
"Den där Rion verkar arrogant." Sa hon tyst.

"Jag kände hennes föräldrar väl. De skulle vilja att hon var hos mig.", sa Estagan och kände tröttheten skölja över honom. Han behövde vila. "De blev mördade.", suckade han. "De gick bakom Sir Williams rygg.", sa kan en aning kryptiskt, men hoppades på att mannen skulle ta hinten.
"Att vara rädd visar bara på att det här är viktigt för dig. Och du är inte ensam, Alice. Vi Alla är med dig.", sa Eruiel samtidigt som han ledde henne ut mot den stora balkongen. Den var stor nog att rymma bord och stolar. Men där ekade ett tomrum. Bara räcket höll de omringat. Balkongen sträckte sig om en halvcirkel.
"Rion? Hm. Ja, kanske. Vampyrerna kan vara lite knepiga, men låt dig inte skrämmas av de. De verkar väldigt kloka och jag har hört mycket gott om deras drottning. Du är i trygga händer, Alice. Och Estagan kommer ju med dig. Och sedan.. ja, du kommer ju till oss också någon gång." Eruiel försökte se det positiva i situationen. Han pausade. "Rion är lite stöddig, men du ska se att han säkert har fler lager.", sa Eruiel och skrattade lite då.

Mannen suckade och skakade sakta på huvudet.
"Arma tös." sa han men nickade.
"vet hon om vem som gjorde det? Eller har du vanrit vänlig och dragit en lögn för att lindra smärtan?" Sa han och lade armarna bakom ryggen.
"För vad jag minns hade ni problem med mörkret ungefär samtidigt när hennes far dog." Han tittade upp på honom.
"Stämmer det?"
Hon gav honom ett svagt leende och såg sedan ut över platsen.
"Du har rätt men jag kan inte säga hur rädd jag egentligen är." sa hon och skakde på huvudet.
"Estagan har så mycket att göra. Han kan inte släppa allt och gå med mig hela tiden. Även om jag vill det."

"Jag har inte berättat för Alice vem som mördade hennes föräldrar.", svarade Estagan och tittade trött på mannen. "Ja, det var ett problem. Som ännu finns kvar idag. Men vi har det under kontroll. Det är vampyrerna som fått smaka på mörkrets vrede, precis som vi gjorde för så många år sedan." Han sänkte blicken då. "Herr ordförande, jag skulle vilja gå till Alice nu, om ni ursäktar? Hon har en lång resa framför sig och jag vill vara med henne och stötta henne.", förklarade Estagan.

"Estagan är rädd om dig, Alice. Han ser efter dig. Och skyddar dig. Vi alla gör det. Seså, oroa dig inte. Tänk istället.. vad mycket du ska lära dig." Eruiel pausade. "Vill du gå in till de andra? Det skulle kanske kännas bättre om du får i dig någon mat?"

"Berätta när tiden är inne. Hon borde få reda på vilka som står på hennes sida. Vilka hon ska akta sig för." Han nickade och nickade mot dörren.
"Gå ni och ät av den goda maten." Mannen log mjukt.
"Och våga släpp taget."

Hon kunde inte låta bli att le.
"Ja han är vänlig. Som jag sa." Viskade hon och nickade.
"Jag är fortfrande hungrig. Blev inte mätt på det jag tog och skulle inte säga nej till mat." sa hon och klev in genom dörren. Hon kunde höra skratt från matsalen och Lunar stack ut huvudetet.
"Åh Alice och prins Eruiel. Kom och gör oss sällskap. R" Han log faderligt mot henne.

Estagan svarade mannen inte. Utan nickade bara instämmande och gick sedan ut genom dörren för att gå och göra de andra sällskap vid bordet.


Eruiel följde efter Alice in till palatset. Han hörde deras sorl av samtal och skratt. Det var värmande. Eruiel kände hungern och såg fram emot att äta han med.
"Godkväll, Lunar. Ja, vi gör dig sällskap." Alven gick in och slog sig ner vid bordet bredvid varulven. Eruiel blev strax därpå serverad en tallrik med flera olika sorters mat.
"Berätta mer om ditt hem, Lunar. Jag har aldrig varit hos er varulvar.", sa Eruiel med nyfikenhet och såg mot varulven.