What the shadows tell us [PRS]

”Jo, visst är det mörkt. Men är det inte precis det vi är ute efter? Lite spänning. Något som skakar om den här tråkiga staden." Ellis flinade och lutade sig framåt för att sno åt sig en cigarett ur Wesleys paket. Han försökte hålla fasaden – det fräcka leendet, den nonchalanta hållningen – men inombords vred sig känslor han fortfarande inte kunde sätta ord på. Var han kär? I Wesley? Kunde det verkligen vara så? Han försökte känna efter, försökte förstå vad som pågick inuti honom. Men trots att Wesley nu satt precis framför honom, kändes hans känslor fortfarande helt obegripliga. Ellis suckade tyst och plockade fram en ny tändsticka som han använde för att tända cigaretten. Förde den sedan till läpparna, drog in ett bloss och släppte långsamt ut röken innan han såg ner på symbolerna på pappret igen.
"Nej, jag tror inte det är ett djur. Jag tror snarare att det handlar om... typ, att ge något betydelsefullt. Ett löfte, kanske? Eller något annat. Jag har inte lyckats klurat ut det ännu.”.
Visst, tanken på att slå tillbaka mot rektorn lockade. Särskilt efter alla bestraffningar han utsatt dem för. Alla sömnlösa nätter då Ellis legat vaken medan såren på ryggen bultade av smärta... Han lyfte upp pappret från sängen, vek det prydligt och lade det på nattduksbordet intill tändsticksasken. Ett nytt bloss fyllde lungorna medan han lät blicken söka sig ut genom fönstret, och först då lade han märke till de vita snöflingorna som föll utanför.
"Ja, texten beskriver platsen vi befann oss på. Jag tror inte man kan utföra ritualen någon annanstans”, svarade han på Wesleys fråga och kastade ett snabbt öga mot honom. Morgonljusets sken fick hans vän att nästan se ännu vackrare ut. Förbannade Wes. Måste han vara så förbannat... ja, allt?


Ett brett leende spred sig över Samuels ansikte när han klev ut från Audreys rum och försiktigt stängde dörren bakom sig. Han hade fortfarande svårt att förstå varifrån modet hade kommit – som gjort att han vågat kyssa henne sådär. Men synen av Audrey, sittandes på soffan med ett mjukt leende på läpparna, hade gjort det omöjligt att låta bli. Och till hans stora lättnad – och förtjusning – hade Audrey besvarat kyssen. Minnet av hur hennes händer långsamt greppat hans tröja för att dra honom närmare fick hans hjärta att bulta hårt i bröstet. Men glädjen skingrades plötsligt när en välbekant röst bröt tystnaden i den annars tomma korridoren.
"Samuel?"
Rösten fick honom att stelna till, som om han just blivit påkommen med att göra något olagligt.. Samuel vände sig långsamt om, och såg Edmund stå där. Audreys tvillingbror stirrade på honom och såg minst lika förvånad ut som han själv kände sig.
"Edmund?" Samuel hörde hur osäker hans egen röst lät, nästan skärrad. Han såg hur Edmunds ögon vandrade från hans ansikte till dörren bakom honom – den dörr han just stängt, den som ledde in till Audreys rum. Skulle han bli arg? Irriterad?
"Jo, mycket trevligt", svarade Samuel generat och kände plötsligt att han ville förklara sig.
"Vi satt uppe och pratade...”, började han och gestikulerade mot dörren. "Och, uh... vi råkade somna."
Verkade inte Edmund lite sliten? Ögonen såg trötta ut, och var han inte lite blekare än vanligt?
”Vad gör du själv här?” frågade han, men så fort orden lämnat hans mun ångrade han sig. En dum fråga. Audrey och Edmund var nästan alltid tillsammans. Om den ena var här, så var den andra aldrig långt borta – det visste alla.

Wesley höjer på ögonbrynen när han hör det Ellis säger. Lite spänning. Jodå, han själv har börjat bli rätt uttråkad i sin vardag. En privilegierad sak att bli kanske i hans position, men fortfarande sant. Han tar ett bloss och låter blicken vandra till ut genom fönstret.
”Jo.. det har du såklart rätt i,” svarar han med ett litet flin och stryker en hand genom sina mörka lockar. Vad skulle de ens göra om de fick de här krafterna? Det är någonting han tänkt mycket på, han har ju varit väldigt exalterad över den här ritualen och haft förhoppningar om att det skulle funka. Men är det värt att göra det igen? Att ge något betydelsefullt, ett löfte? Vad skulle Wesley kunna lova för något? Vad skulle han kunna offra? Det behöver ju troligen vara något relativt värdefullt för att det faktiskt ska fungera.
”Jag föredrar det över att behöva slakta ett djur. Hm.. jag är på om vi kan lista ut det här. Vet inte hur bra hjälp jag kan vara däremot,” säger han fundersamt och ser när han viker ihop texten igen. Han är ändå imponerad över att Ellis lyckats tyda några av de här symbolerna, det är betydligt mer än vad Wesley själv skulle kunna göra. Han rynkar på ögonbrynen av det hans vän säger, man kan inte utföra ritualen någon annanstans, och tar ett bloss av cigaretten.
”Då får man kanske försöka få ut det ur Cecilia, någonting som kan hjälpa till att hitta. Som du sa, jag tvivlar på att hon skulle följa med ut för att köra det igen.” Säger han och skakar lite på huvudet. Nej, och det är ju förståeligt. Han minns hur de hade blivit nerslagna, knuffade ner på marken när de gjort den där ritualen. Någonting hade ju hänt, men än så länge verkar ingen ha blivit påverkad av det.

Edmund finner det nästan komiskt att se hur Samuel långsamt vänder sig om emot honom. De bägge två verkar bli oerhört förvånade över att de stött på varandra här i flickornas elevhem. Han själv är särskilt förvånad då det är rätt uppenbart att hans vän försökt smyga ut ur Audreys rum utan att bli upptäckt. Han hade definitivt inte förväntat sig att Samuel skulle ha stannat kvar där under natten, så han har ett uppenbart förvånat ansiktsuttryck. Om han inte varit så förbaskat trött så skulle han nog faktiskt skratta rätt mycket åt det hela. Men han är fortfarande blek och är aningen mörk runt ögonen. Han har vanligen en väldig stadig och rak hållning på kroppen, men just nu ser han mest bara sliten ut. Även om han nu mår rätt förjävligt så kan han inte undgå att le åt allting Samuel säger, som att han känner ett behov av att förklara vad som hänt och varför han stannat där över natten.
”Ni råkade somna?” Upprepar han med ett litet leende och stryker en hand genom sitt ljusa hår. Det låter gulligt, att de två somnat i varandras sällskap. ”Du behöver inte förklara dig.. jag har ingenting med det att göra, bra att ni hade det trevligt,” säger han och gäspar tyst. Vad gör han här själv? Edmund höjer lite på ögonbrynen och skakar lite på huvudet.
”Jag hade hoppats på att prata med Audrey lite innan skolan bara.. är hon vaken?”

"Bra!" sa Ellis med ett nöjt leende. "Då ger vi oss av natten efter att vi lyckats pressa ur Cecilia var platsen ligger." Hans ögon gnistrade av förväntan. Det var inte bara spänningen inför att utföra ritualen igen som fick honom att se så upprymd ut – det var också tanken på att han skulle få göra det med Wes. Bara de två, tillsammans.
Men det fanns ett problem. Hur skulle han kunna smyga ut utan att lärarna upptäckte att han var borta från sitt rum, särskilt när han hade utegångsförbud? Ellis strök tankfullt en hand genom sitt blonda hår och såg fundersam ut.
"Tror du att Edmund skulle gå med på att låtsas vara jag medan vi är borta?” frågade han efter en stunds tystnad. "Om en lärare knackar på måste jag kunna bevisa att jag fortfarande är i rummet. Annars kommer de att förlänga utegångsförbudet" Ellis misstänkte att det inte skulle bli helt enkelt att övertyga deras vän. Han var inte den typen som gärna bröt mot skolans regler. Han var vanligtvis ansvarsfull, nästan irriterande korrekt ibland. Men de senaste dagarna… ja, de hade varit annorlunda. Edmund hade både smugit ut i skogen den där natten OCH vandrat omkring dyngrak i korridorerna. Så ja, kanske fanns det ändå en liten chans...



Samuel kunde nästan känna hur värmen steg upp över hans kinder när han såg det lilla leendet som smög sig fram på Edmunds läppar. Han nickade långsamt. Jo, nog hade de haft trevligt. Åtminstone efter att de lämnat bion. Han kunde inte låta bli att undra om Audrey skulle säga något till sin bror om vad som hade hänt. Hon hade lovat att hålla det hemligt, och självklart ville han lita på henne. Men det här var Edmund. Hade de två någonsin haft hemligheter för varandra?
"Ja, vi... hon... har varit vaken ett tag," svarade Samuel. Hans blick flackade lätt mellan dörren och Edmund innan han harklade sig och tog ett steg åt sidan. "Jag borde gå, så jag hinner byta om innan frukosten." Han försökte sig på ett leende. Och då hörde han det igen. En viskning, låg och mörk, som ekade i hans huvud.
"Han fanns inte där för henne."
Samuels leende dog bort i samma ögonblick som orden tog form. Rösten var dämpad men på något sätt ändå klar, som om den trängde igenom en tjock barriär av glas. Hans ögon fastnade på Edmund, som inte verkade ha hört något alls.
"Han fanns inte där för henne," upprepade rösten, med en obehaglig efterklang. "Var var han, när hon behövde honom som mest?"
Samuel svalde hårt och en rynka djupnade mellan hans ögonbryn när han mötte Edmunds blick igen. Fingrarna kramade hårdare om kappan han fortfarande höll i sin hand.
"Vi… ehm… vi ses senare,” mumlade han och bröt ögonkontakten. Och innan Edmund hann svara, började Samuel gå. Hans steg ekade lätt när han försvann nerför korridoren och han kunde nästan känna Edmunds ögon mot sin ryggtavla.

Det verkar som att Ellis verkligen vill gå ut i skogen och prova om ritualen. Wesley vet inte riktigt vad han tycker om det hela, men han är rätt säker på att hans vän kommer gå ut i den mörka skogen vare sig han följer med eller inte. Och kanske det är bäst om han följer med? Troligen. Då kan de vara två om de går vilse, två att försöka leta sig runt i mörkret. Nu är han inte så taggad på det hela, att gå ut medan det är ett täcke av snö på marken, samtidigt så är han nyfiken på om det kommer fungera eller inte.
”Absolut, det blir bra,” svarar han och tar ett djupt bloss, medan blicken vilar upp mot taket. Han kan inte undgå att undra varför Ellis är så sugen på att det hela ska fungera.. krafter vore såklart väldigt häftigt att ha, men han är lite osäker på om det kommer gå snett eller inte.
Hans väns fråga gör honom förvånad, minst sagt. Skulle Edmund låtsas vara Ellis? Han höjer på ögonbrynen och låter blicken glida mot sin vän, det hade han inte förväntat sig.
”Hur tänker du då? Ni är inte så lika..” Påpekar han och låter blicken glida mot fönstret igen. Han tvivlar på att Edmund skulle vilja ta den platsen, att bryta mot reglerna. Nu har han visserligen gjort det ett par gånger under helgens gång, men ja. Sen så är han förvånad över att Ellis ens föreslår det, för om nu lärarna får reda på att Edmund ljugit och tagit Ellis plats, så kommer nog han också bli bestraffad. Kanske lite mindre än vad Wesley och Ellis skulle bli, med tanke på att han inte har gjort något problematiskt tidigare.. men ändå.
”Du kan ju försöka övertala honom,” lägger han till och nickar lite. Kanske det skulle gå? Nu vet inte Wesley riktigt vad han själv tycker, Edmund verkar generellt gå igenom någonting med tanke på att han blivit dyngrak och gått runt i skolans korridorer ensam. En sansad Edmund skulle aldrig göra det, kanske han skulle få för sig att säga ja till det förslaget.

I början hade Samuel verkat aningen generad, och osäker på vad han ska säga. Men sen skiftar det. Hans ansiktsuttryck skiftar, Edmund kan se det klart och tydligt. Hans leende försvinner abrupt, och han kan se hur en rynka glider mellan hans ögonbryn. Blicken Samuel ger honom känns plötsligt helt annorlunda, som att han är arg på honom, dömmer honom, eller bara helt generellt vill bort från honom. Det får Edmund själv att rynka på ögonbrynen, helt förvirrad över vad det är som pågår.
”Mår du okej?” Undrar han förvirrat, men han får inget svar på det. Han ser hur hans vän börjar gå därifrån, och hans blick följer efter honom. Vad hade nyss hänt? Vad var det som pågick där inne i hjärnan på honom? Vad hade Edmund gjort för att han skulle reagera på det viset? Alla tankar ger honom huvudvärk och han drar händerna över ansiktet. Han har verkligen ingen aning, men han bestämmer sig för att försöka att inte överanalysera det hela. Han ser efter Samuel, innan han fortsätter framåt till dörren som den andre nyss kommit ut ur, och knackar på. Hon kan höra hans tvillingsysters röst som säger att han kan komma in, och han går snabbt in till hennes rum och möter hennes blick.
”Åh.. jag trodde det var någon annan,” säger Audrey med ett litet leende, som att hon hoppats att någon annan skulle komma in i hennes rum, och Edmund förstår direkt vem det är hon syftat på.
”Förlåt att jag gjorde dig besviken. Samuel, eller hur?” Säger han med ett lätt skratt och sjunker ner i hennes soffa med en djup suck. Hon höjer på ögonbrynen och nickar långsamt.
Frukosten är om ungefär en timme, men de två syskonen börjar berätta om sina kvällar. Självklart finns det en hel del som Audrey inte berättar, om bilderna som Samuel fått, vad de pratat om. När någon ber henne hålla en hemlighet, ja, då håller hon den. Däremot blir hon oerhört förvånad, och orolig när hennes bror berättar om hans kväll, om hur han snott två vinflaskor från henne. Men också aningen road och nyfiken när hon får höra om Henry, och sedan Ellis.