Prs tippest & JustAFriend

Sebastian verkade inte helt övertygad och Elliot hoppades verkligen att det var för att det berodde på annat och inte för att han inte ville. Men att börja ställa en massa följdfrågor kändes bara besvärligt. Det räckte sådär. Den yngre hade ju bara för några minuter sedan förklarat att han inte alls skämdes över Elliot och allt det där. Jaja.
Elliot nickade försiktigt. Det var ju inte det lättaste med ömmande kropp och liggandes. "Hejdå", svarade han och såg hur Sebastian försvann iväg. Jahopp. Vad skulle han hitta på nu då? De tankarna behövde han som tur var inte tänka länge på för bara någon minut senare hade svävat in i drömmarnas värld och kroppen fick sömnen som den så envist bett om.

Seb rullade hem på sin lilla skateboard. Ja, det gick inte lika snabbt som det skulle gått med hans älskade cykel, men det fick duga. Det var ändå bättre och snabbare än att gå.
Och så småningom kom han hem. Beslöt sig snabbt för att ta fönstervägen. Det kändes säkrast, ifall hans föräldrar satt uppe och käkade frukost eller något. (Visserligen var det fortfarande väldigt tidigt, men better be safe than sorry, som man säger.)
Smidigt klättrade han in genom fönstret och drog snabbt av sig kläderna innan han slängde sig i sängen. Det var en timme kvar innan han skulle behöva göra sig i ordning, och kanske, nu när han visste att Elliot var okej, skulle han kunna få lite god sömn.

De följande timmarna var händelselösa. Elliot sov mest. Inte speciellt djupt, men fick åtminstone vila. Eric kom så småningom tillbaks och de yngre syskonen kom även de på besök. Sjukhuspersonal kom och gick och framåt sjutiden var det dags att ta en massa prover och efter det "frukost". Denna gången försökte Elliot streta emot, men det resulterade bara i att ännu fler personer kallades in och han blev fasthållen. Det kändes lite överdrivet egentligen men det kanske fungerade i avskräckande syfte med. Det gjorde nog faktiskt, för Elliot gav sig efter en stund. Det gick inte att fly. Han behövde "bara" lära sig att hantera allt.

Sömn blev det minsann. Inte tillräckligt mycket för att vakna upp och känna sig ordentligt utvilad, men det var väl bättre än ingenting. Däremot blev det jäkligt jobbigt att dra sig upp från sängen som blivit så otroligt bekväm helt plötsligt, så det var ett stort minus.
Nåväl, han drog på sig några jeans och en tröja innan han i all hast försökte göra något åt sitt hår. Det var ju långt ifrån den stylingen han hållit på med innan han träffat Elliot, men det var inte heller så fluffigt och vilt som det brukade vara när han sket i det helt och hållet. Borsta tänderna, parfym, frukost, check på allt. Och sedan tog han på sig sin jeansjacka (ja, den använde han fortfarande, trots att han hade underbart fina och varma vinterjackor i garderoben) och skor, beredd med skateboarden under armen. Men då blev han stoppad av sin mamma som prompt skulle köra honom till skolan. Okej, fine, men skateboarden fick också följa med. Att gå hem efter skolan var inget alternativ.
Väl i bilen höll han på att stoppa in hörlurarna i öronen as per usual, men han inte innan hans mamma drog undan dem för honom. Okej, så ingen Elliot eller musik? Nä hans föräldrar var ju verkligen sadister.
”Jag och pappa tänkte att du kunde åka till farmor och farfar efter skolan”, sa hon utan att förklara sig. Den blåa blicken fäst i backspegeln. Seb rynkade på pannan. Varför det, liksom?
”Jag ska ju till sjukhuset?” svarade han med en frågande ton i rösten och tittade på sin mamma som om hon vore helt dum i huvudet. (Vilket hon kanske var.)
”Du har varit där varje dag”, sa hon, lugnt. Som att hon inte brydde sig ett dugg om Elliot. Vilket hon kanske inte gjorde heller, för hon kände ju inte honom.
”Men det är klart att jag har varit det? Elliot är ju-” men längre än så hann han inte innan han blev hyschad av sin mamma. Oj då, han hade visst höjt rösten.
”Vi tycker inte att Elliot är bra för dig just nu”, fortsatte hans mamma. ”Och dessutom... Vi... Sebbie, du är så otroligt ung och vi tror att dina känslor förvirrar dig.” Sebs förvirrade blick försvann inte. Nej, den förvärrades. Vad snackade hon om?
”Det här är bara en fas”, fortsatte hon sedan. Osäkerheten tydlig i rösten. ”Vi vill inte att du slösar bort tid på de här känslorna som du tror du har.”
Vad. I. Hela. Helvete. Hade... Hade hans föräldrar fattat? Att Elliot inte bara var en vän? Och, dessutom, var de så jävla skeva också? Fan. Det var ju inte sant. Det kunde inte vara sant. Det var vidrigt.
Han svarade inte. Blev bara arg. Lät ilskan bubbla inom sig resten av bilresan. Och när de var framme vid skolan lämnade han bilen utan ett ord och smällde igen bildörren så hårt han kunde. Hur fan kunde hon säga så?

Elliot sträckte sig efter sin mobil och öppnade genast upp snapchat. Minst sagt en hel del snapar att öppna. Fast de spelade inte så stor roll. Han tog en bild på täcket och sängen. Skickade iväg den till Sebastian. Sedan la han tillbaks mobilen med skärmen uppåt, på hyllan bredvid sängen.
”När tror du jag får komma hem?”, frågade han och blickade upp mot sin storebror i stolen intill. Näringsblandningen var i magen och gjorde där sällskap med en riklig mängd ångest som bubblande omkring.
”Jag vet inte Elliot. Det lär nog ta ett tag.”, svarade Eric och strök tummen över den yngres tunna kind. Nej, det var ju svårt att veta. Men som sagt, det skulle nog komma att ta ett bra tag. Elliots hälsa var ju trots allt långt ifrån stabil. Men ingen av de två kunde tänka mycket mer på det för tätt därefter ringde Erics mobil och sedan gick allt förfärligt snabbt. Den äldres blick förändrades totalt när rösten på andra sidan luren hördes och genast blev det bråttom iväg. Ett snabbt ’måste hem, oroa dig inte’, slank ut och sedan var den fruktansvärt förvirrade Elliot ensam i rummet tillsammans med en hel drös med frågetecken.

Hörlurarna åkte rätt in i öronen på högsta volym. Seb var ilsken. Smällde onödigt hårt med skåpdörren och glodde ilsket tillbaks på de i korridoren som reagerade på smällen.
Men var han verkligen bara arg? Nej, såklart inte. Chockad också. Väldigt. Hade han varit så dålig på att dölja det han hade med Elliot? Och sedan var han ju definitivt väldigt ledsen. Att hans föräldrar hade diskuterat om hans kärleksliv, antagit massa grejer och bara förminskat hans känslor som om de inte var värda någonting. För att de inte passade in i deras perfekta lilla värld. Kanske var Seb bara till för att göra dem besvikna. För att förstöra. Med sin brist på akademisk färdighet, överflöd av konstnärlighet, inget intresse för ekonomi. Och nu, det senaste, var han bög också. (Eller bisexuell. Det var fortfarande oklart.)
Trots att huvudet var fullt av tankar lyckades han ändå komma fram till klassrummet och slå sig ner längst bak. Omringad av diverse sportkillar, som vanligt. Men han hälsade inte på dem. Nej, drog inte ens ut hörlurarna eller sänkte volymen. Istället drog han fram mobilen och gick in på snapchat. Snap från Elliot. Öppnade direkt, men det var bara en tråkig bild. Ingen text.
I sin tur tog han en bild på den blåa t-shirten och skrev ’Vet inte om jag kan komma efter skolan. Kan jag ringa dig sen?’ Skickat.

Blink blink blink. Elliot tittade runt på alla maskiner runt omkring honom. Var de verkligen nödvändiga? På ett sätt kändes det inte så. Tankarna om att han inte var tillräckligt sjuk eller värdig för hjälp fanns absolut kvar. Däremot började chocken lägga sig en gnutta och logiken hoppa in. Hur alla varit så oroliga. Även om det kändes bisarrt så verkade det ju faktiskt som att döden inte varit långt bort. Kanske skulle informationen så småningom gå in helt. Kanske.
Snap från Sebastian. Elliot öppnade nästan direkt.
T-shirt. Det var okej. Bättre än golv men sämre än ansikte. Texten var däremot inte lika bra. Eller det där om att ringa var ju det, men inte det andra.
”Okej, är allt som det ska?”, skickade han iväg med ett rött hjärta och bild på den blå patientklädseln och ett spöklikt utstickande nyckelben.

Snabbt svar. Det var tacksamt. Ja, verkligen. Seb skulle inte klarat av att vänta i en väldans massa minuter eller timmar på ett svar från den äldre. Inte med alla känslor som bubblade och rörde omkring där inne i kroppen.
Var allting som det skulle? Nej. Långt ifrån. Saker hade inte varit som de skulle på ett bra tag. Men särskilt inte nu. Precis när Elliot-situationen typ löst sig hade en ny situation bubblat upp. Världen hade återigen vänts upp och ner. Skulle han någonsin få andas?
’Ja, allt är bra’ skickade han iväg med en likadan bild som förut. För han ville inte göra Elliot upprörd. Men i samma stund som han skickade iväg bilden började han tänka lite mer på det där. Hur skulle han själv känt sig om det kommit fram att Elliot ljugit om hur han mådde? Det hade den äldre väl också gjort ett par gånger. Och det sög. Så det var därför som han skickade iväg en till bild, en kort sekund därefter, och skrev: ’Nej förresten. Det är åt helvete.’

Elliot hann inte ens lägga ner mobilen innan den yngre hade svarat. Det var bra. Då slapp en massa oro bubbla upp till någonting onödigt stort. Och så var det ju alltid trevligt med kontakt liksom. Åtminstone när det gällde Sebastian.
Den första snapen lugnade inte. Det kändes inte sant. Elliot tänkte skriva ett sånt där typiskt elliotigt ’är du säker?’-svar, men hann inte innan den andra snapen kom och bekräftade misstanken. Genast drog katastroftankarna igång. Vad hade hänt? Var Sebastian okej? Jo rent fysiskt var han väl det, då det nog var en skolkorridor i bakgrunden. Men annars? Tusen frågor men Elliot tog sig samman(progress!).
”Vill du prata om det eller ’bara’ ha mentalt stöd?”, skickade han iväg med ytterligare ett rött hjärta och en likadan bild som innan. Bra där Elliot, inte för mycket frågor.

’Vet inte. Båda’, skickade han iväg som svar innan han la ner mobilen på bänken och anteckningsblocket drogs fram istället. Anteckna, Seb? Öh, nej, självklart inte. Rita, Seb? Ja, alltid. Oklart vad han ritade dock. Inget speciellt. Bara... Linjer. Osammanhängande. Skeva. Kaosartade. Som Sebs huvud.
Minutrarna tickade förbi och lektionen tog äntligen slut efter ett tag. Inte för att han varit tvungen att anstränga huvudet överhuvudtaget, nej, hörlurarna hade varit i hela tiden, men bara känslan av att sitta i ett klassrum sög. Snabbt efter att klockan ringde ut var Seb ute ur klassrummet.
Femton minuters rast innan nästa lektion. Då kunde han klämma in ett telefonsamtal till Elliot, right? Jo, femton minuter skulle väl räcka. Annars gjorde det väl inte så jättemycket om han kom sent till lektionen.
Hastigt begav han sig till närmaste toalett och stängde in sig i ett bås. Drog snabbt fram telefonen och ringde upp Elliot.