Prs tippest & JustAFriend

Båda. Okej. Fast den yngre var ju i skolan och hade nog inte tid att läsa långa sms så Elliot höll det kort. Att ringa var väl bättre. `Okej, jag finns alltid här. Du klarar allt´, skickade han iväg med ännu ett rött hjärta och ytterligare en sängbild. Och sedan dröjde det ett bra tag innan något hände. Orosnivån hade stigit rejält inom Elliot. Dels med Sebastian, men också Eric. Vad hade hänt. Varför hade han haft så bråttom iväg? Ett bra tag låg han där och jagade upp sig själv tills dess att hjärnan bara blev snurrig och han tvingades blunda en stund. Ett par minuter därefter sov han. När skulle den här ständiga tröttheten försvinna? Nåväl, det dröjde inte alls speciellt länge innan Elliot blev väckt igen. Återigen långt ifrån utvilad, men det gjorde ju inget. Sebastian liksom. Duh.
"Hej?".

Det enda som krävdes för att få allting att brista, hela fasaden, var Elliots röst på andra sidan luren. Tårarna började rinna ner för kinderna. Var han ena arg längre? Nej. De där ilskna känslorna hade bytts ut helt och hållet. För stunden, i alla fall.
”Hej”, hälsade han tillbaka, tyst, för att inte avslöja gråten allt för mycket. Men det var omöjligt. När man väl grät var det omöjligt att låta som att allting var okej. För allting var inte okej. Ingenting var okej.
Skulle han säga något mer, eller lämna plats för Elliot? Okej nej, femton minuters rast, detta samtalet kunde inte gå i slowmotion. Det var tvunget att gå snabbt. Rakt på sak, eller hur?
”Mina föräldrar vet om... mig”, fortsatte han med samma svaga röst. ”Och oss.” Ja, rakt på sak. Bomben droppades direkt.

Svag röst. Väldigt olik den vanliga Sebistian-rösten. Visserligen brukade den låta lite mjukare när han pratade med Elliot, men ändå. Det här var på ett annat sätt och det tog inte många sekunder innan han klurat ut att det var tårar som låg bakom det hela. Direkt kickade mamma-instinkten som Elliot bar på, in. Men han lyckades pressa undan den. Visst hade han helst bara velat krama om den yngre och ta bort allt ont, men nu förstod ju till och med Elliot att det inte var möjligt och att börja prata om gråten hade varit ganska respektlöst och han visste ju att Sebastian inte tyckte om att visa sig sådär och...äh, han valde helst enkelt att inte kommentera tårarna utan det andra istället. Bra där Elliot. Fler framsteg.
"Okej...", började Elliot tvekande. Personligen hade han förberett sig för betydligt värre saker men givetvis var det lite nervöst. Framförallt verkade det ju inte gått så speciellt bra, av gråten att döma. Eller så var det lättnad. Elliot hade ju med gråtit när han kommit ut. Fast det hade ju varit mer frivilligt...
"...och hur tog dem det?", fortsatte han mjukare. Försiktigt. Försökte vara någon form av stabil grund.

Vad skulle han ta sig till? Världen bara rasade runt omkring honom. Ingenting gick som det skulle. Han bara stod där, i mitten av all skit. Hur skulle han göra något åt det?
”Mamma sa bara-”, och där bröt rösten. Gav upp. Åh nej. Om Elliot mot all förmodan inte förstått att han grät tidigare förstod han det definitivt nu. ”...att jag är förvirrad.” Det sved att säga det. Han blev besviken. Så otroligt besviken på sin mamma. Han hade ändå... Han hade trott att hon skulle finnas där för honom, oavsett. Hon hade faktiskt varit en axel att luta sig på - funnits där när det enda han kunde göra var att gråta. Men nu, nu när tårarna var en produkt av en kille, och inte tjej, då jävlar skulle hon dra sig undan? Då var Seb helt plötsligt bara förvirrad?

Åh, varför var han tvungen att stanna i den här ruttna sjukhussängen?! Troligtvis var han för svag för att stå upp och allt det, men ändå! Det hela var typ så frustrerande som det liksom gick att bli. Sebastian gråtandes på andra sidan luren och Elliot för långt bort för att trösta. Visst funkade ord till viss del, men helt ärligt så var det väl helt omöjligt att återhämta sig helt utan någon som stöttade rent fysiskt med?
"Det är du inte", svarade Elliot mjukt. Vilket inte riktigt var sant för förvirring gick ju som en röd tråd genom de båda två. Men när det kom till det här - om de älskade varandra, då stod det faktiskt klart. Lite olikt Elliot egentligen att "erkänna" att någon tyckte om honom, men det kändes som att han liksom behövde bekräfta det om nu den yngre började tveka.
Att bli anklagad för att en var förvirrad när det kom till sånt var ju för övrigt typ den sämsta reaktionen någonsin. Nej, det kunde så klart bli mycket allvarligare, men att inte bli tagen på allvar var ju hemskt. "Hur fel det än är så tar det tid för en del att ta in...sånt här", fortsatte han och bet sig i läppen. Vilken oreda.

Nej, det visste han väl. Det var väl en av få grejer Seb var säker på. Han var inte förvirrad. Eller jo, gällande många saker, men inte gällande sina känslor för Elliot.
”Jag vet”, hann han inflika innan den äldre fortsatte. Allting sög. Tårarna som rann ner för kinderna sög. Skoltoaletten som stank piss sög. Elliot sög. Om inte Elliot poppat upp i Sebs liv hade han aldrig gillat killar och då hade han inte blivit så förnedrad av sina föräldrar. (Fast det där var inte rättvist. Särskilt inte med tanke på att du visst gillat killar innan Elliot.)
”De har redan tagit in det”, svarade han med hes röst. ”Och de kommer inte acceptera det. Det passar inte in i familjen. Jag passar inte in.” Det där var fullständig sanning. Seb passade inte in, och hade aldrig gjort det heller. Skulle aldrig göra det. Bara om han kastade bort allting som gjorde honom till honom och då skulle han bara vara en Boyd. En arrogant, dömande, kall Boyd.
”Vad fan ska jag göra?”

"Hey, andas Sebastian", försökte Elliot samtidigt som han försökte klura ut ett svar. Den yngre verkade ju väldigt upprörd vilket verkligen var förståeligt. Men att stressa upp sig för saker som inte gick att påverka var ju sällan särskilt effektivt. Att de tankarna kom från Elliot var ju bara ironiskt egentligen. Fast det var väl så som det var med mycket, det vill säga att det var tusen gången lättare i teorin än i praktiken. Det var ju ofta en visste vad en "borde" göra, men ändå kom känslor, livet och annat skit och stökade.
"Tror du...att du skulle kunna prata med dem?", fortsatte Elliot långsamt utan en allt för lång tystnad. Även om det nog var det bästa att göra så hade han ju även full förståelse att det inte heller var speciellt enkelt.
"...eller Margot. Eller Brandon. Du, om det nu inte var Brandon som skvallra så verkade han ju accepterande", fortsatte Elliot.

Andas, andas, andas. Det gjorde han ju. Skulle han andas högre? Var det det den äldre ville? (Herregud Seb, what is up med dina känslor? Arg till ledsen till arg igen. Och på den personen som verkligen inte förtjänar det.)
”Men vafan Elliot”, muttrade han uppgivet efter den äldres svar. Prata med dem? Jo fine, det var ett rimligt råd, men Seb hade dumt nog förväntat sig att en magisk lösning på det hela skulle komma från den äldre. Men det fanns ingen magisk lösning. Det... Verkligheten sög och innehöll tyvärr ingen magi. Så är det bara.
Men sedan gick han igenom Elliots ord en gång till. Om det nu inte var Brandon som skvallra. Det hade Seb inte ens tänkt på. Hans bror hade vetat. Han visste. Det var klart som fan att Brandon inte kunde hålla käften. Killen behövde ju prata hela tiden. Och nu ville han väl stiga i graderna hos föräldrarna och om det var på Sebs bekostnad spelade ingen roll. Fan, hur kunde han varit så dum? Det var klart att det vaf Brandon. Fan!
”Herregud”, mumlade han vidare efter någon sekunds tystnad. ”Fan! Brandon... Han måste..” Men sedan höll inte rösten mer och Seb tystnade.

Hade det varit ett dåligt svar? Kanske. Men det fanns ju verkligen inga lätta lösningar. Inga genvägar. Oavsett vilken väg som valdes, så skulle det komma att skava rejält. Det sög, men det var tyvärr även så som verkligheten såg ut. Elliot hade inte haft det lätt och Sebastians problem var väl ändå ett ilandsproblem och...fast nej. Nej, det var inte sant. Det var orättvist. Det den yngre nu gick igenom var långt långt ifrån okej eller rättvist. Det var inget tjafs om en ny mobil eller dator, det här handlade ju om vem han var. Att personer runtomkring inte tog hans känslor eller vem han var på allvar. Det var inte ytligt.
"Du vet inte om det var han. De kan ha listat ut det själva. Lucas förstod ju utan att jag sagt något", svarade Elliot. Åh, hade han gjort det ännu mer förvirrad och komplicerat nu. Han ville ju verkligen inte bli den som typ fick bära ansvaret för att familjen Boyds söner slutat prata med varandra eller så. Det var ju inte ens säkert att Brandon var skyldig. Även om både Elliot och Sebastian nog trott att de hållit en bra fasad, så tydde ju en hel del på att det nog fanns en del brister.

Det var förstås sant. Men skulle Sebs föräldrar verkligen kunna lista ut det själva? Tja, de var ju långt ifrån dumma. Mycket smartare än Seb själv. Kanske hade Elliot rätt. Kanske hade Brandon inte sagt något. Ja, hur hade det ens kunnat komma upp?
”Ja”, mumlade han osäkert när rösten återhämtat sig igen. Det hade den äldre verkligen rätt i. Tack Elliot, för att du är så lugn, samlad och klok. Det underlättade verkligen för någon som var typ raka motsatsen för det mesta.
”Men jag vet ändå inte vad jag ska göra”, fortsatte han sedan. ”Vet inte vad jag kan säga till någon. Vi har aldrig pratat om... sånt.” Sånt representerade det mesta. Inte bara kärlek och sex, men allting som riskerade att bli minsta lilla obekvämt. Varför hade det blivit så?
Och sedan kom han på sig själv. I full gång med att tycka synd om sig själv när Elliot låg i en sjukhussäng. Han letade efter stöd från Elliot. Var han helt dum i huvudet? Seb, det ska vara tvärtom. Du ska ge stöd till Elliot, inte få. För i helvete!
”Förlåt”, hann han också inflika. ”Jag vet att det här inte ens... Det är inte ens viktigt. Förlåt.”