Prs tippest & JustAFriend

Det gick ju faktiskt inte att veta. Vem som skvallrat och listat ut vad. Förr eller senare skulle det väl komma fram, men sånt gick ju inte att vänta på. Det kunde ju dröja hur lång tid som helst och livet behövde ju liksom fortsätta. Med det sagt så var ju inte problemet borta. Och de kunde inte bara ignorera röran de stod inför.
Elliot hann inte svara innan den yngre började ursäkta sig. Något som Elliot verkligen inte kunde förstå sig på. Sebastians föräldrar hade behandlat sonens känslor som skit och nu bad den yngre Elliot om ursäkt? Vart låg logiken i det?
”Nu vet inte vad du pratar om men det klart att det är viktigt, det är ju ditt liv det handlar om!”, svarade han efter någon enstaka tyst och förvirrad sekund.
”Och jag förstår att du inte vet vad du ska göra, men tror du inte att någon av dina syskon skulle lyssna? Du kan ju alltid prata med mig och jag ska försöka komma på något, men jag tänker att det kanske vore bra att du får stöd av någon som du kan träffa och som inte är hatad av dina föräldrar?”.

Men det var fortfarande inte lika viktigt som Elliots situation. Elliots situation, som tidigare varit livshotande. Det var den väl inte längre? Nej, i alla fall inte för tillfället. (Trodde han.) Samtidigt var det självklart att Elliot skulle försvara Seb. (Från han själv.)
”Det kommer inte funka”, svarade han tyst och uppgivet. Skakade på huvudet trots att han var väl medveten om att sådana gester inte uppfattades i ett telefonsamtal. ”Jag...” Han avbröt sig själv när han trodde sig höra toalettdörren öppnas. Men nej, falskt alarm. Bara lite halvt paranoida spöken som framkallade ljud. (Det där lät ju bara sjukt?)
”Jag vet inte om jag kan komma hem igen”, fortsatte han efter en tyst sekund. ”Vet inte... Hur ska jag kunna bo i ett hus där jag vet att jag inte är accepterad?”

Fast vadå inte funka? Såklart det inte skulle reda ut allt bara sådär, men utan att försöka gick det ju inte att veta. Hur kunde något annat än prat ses som den bästa lösningen. Det var sånt som Elliot inte kunde förstå sig på. Ganska naivt, men lite sanning låg det väl ändå däri. Dock följde han ju inte alltid sina egna råd, men men.
”Tror du inte att du skulle kunna låta alla smälta det och typ låsa dörren?”, svarade Elliot osäkert. Sebastian var inte redo att flytta hemifrån. Kom igen, han var sexton år och bortskämd(även om Elliot inte riktigt såg det på det sättet). Att rymma hemifrån gjorde ju många ungdomar någon gång, men att rymma från sina problem löste ju sällan situationen.
”Asså, dem beter sig som skit och jag fattar att du inte vill vara i närheten, men är det inte lite väl in the moment att bara dra?”, tillade han innan den yngre han flika in något. De hade inte råd att bli osams så alla missförstånd som gick att undvikas fick tja, undvikas. ”Vart skulle du ens ta vägen?”.

Elliot fick Seb att känna sig jätteliten. Och dum. Förmodligen var det långt ifrån den äldres mening, men det ändrade inte Sebs känslor. Han visste ju att Elliot hade rätt. Att dra skulle vara ogenomtänkt och dumt. Jättedumt. Dessutom, som den äldre så vänligt påpekade, var skulle han ens ta vägen? Seb hade ju inga vänner. Jo, Elliot och Kyle, men de var inte ens alternativ. För Elliot var ju på sjukhuset och Kyle hade blivit utsparkad. (Tur att han hade fler vänner än Seb. Annars hade han varit hemlös.) Emma kanske var ett alternativ. Om han förklarade sig och bad om ursäkt. Fast.. Tja, nej, det var nog inte ett alternativ ändå. Inte med tanke på Elliot.
”Det är inte in the moment”, förnekade han, trots att han mycket väl visste att han ljög. Men han ljög för att känna sig mindre barnslig. För att känna sig lite större igen. ”Jag har aldrig varit accepterad. Det här var bara sista droppen. Fan, jag har all anledning att dra, Elliot.”

Det där var väl dock inte riktigt sant, väl? Att på typ en timme bestämma sig för att rymma hemifrån var ju i stort sätt definitionen av in the moment. Sen så förstod ju Elliot det där med att inte vara accepterad. Det klart han inte ville va där då. Men samtidigt fanns även en hel del tankar som sa att Sebastian nog inte förstod vad det egentligen innebar att vara hemlös. Eller hemlös kanske inte var tanken, men att inte sova i en säng. Att flytta omkring. Inte ha någon som tvättade. Visste Sebastian ens hur en diskade eller satte på en diskmaskin? Hade han någonsin tältat? Familjen Boyd kändes verkligen inte som en tält-familj. Nej, snarare hotellbesökare med guldkort. Sen så var ju den yngres rum alltid städat och en behövde ju faktiskt inte kunna allt som sextonåring, det var inte Elliots poäng heller. Däremot kändes det kanske inte som att en flytt hemifrån var så lämpligt...
"Okej...men om det nu inte är spontant, då måste du ju ha en plan?", svarade han. Nej, den här idén kändes verkligen allt annat än välplanerad. "Jag vill ju bara att du ska må bra Sebastian".

Det funkade inte med att ljuga för att känna sig större igen. Nej, för det verkade som att Elliot såg rätt igenom det. Hur var det möjligt? Var det så lätt att avläsa Seb, även genom ett telefonsamtal? Det där var ju orimligt. Pinsamt också. Att den äldre bara kunde se igenom hans lögner utan några som helst svårigheter.
”Fast så kan du inte säga”, svarade han. Jag vill bara att du ska må bra? Det var ju med all förmodan sant, men det kändes verkligen inte som det. Nej, vare sig Elliot var medveten om det eller inte så fick han Seb att känna sig jätteliten. Och naiv. Och korkad.
”Om du vill att jag ska må bra håller du inte på så här”, fortsatte han sedan för att förklara sitt uttalande. ”Då skulle du inte försöka få mig att stanna i ett hem som suger och som jag inte trivs i. Du skulle hjälpt mig sticka därifrån.” Fast det där var väl bara korkat? Jo, ja, det var det ju. Det var klart som fan att Elliot inte kunde hjälpa honom sticka. Han var sängliggande, Seb. Och trots att den äldre kunde hjälpt honom så skulle det vara bra att istället försöka prata lite vett i den yngre. Men slog de tankarna Seb? Nej, verkligen inte.

Mm, blanda in lite skuldkänslor med... Hur hade den yngre tänkt? Troligtvis inte så mycket alls. Visserligen fanns det inte mycket andrum till att tänka under ett telefonsamtal, men ändå. Det var ju liksom Elliot han pratade med. Dessutom en sjuk, väldigt sjuk Elliot. En Elliot som för att tillfriskna nog skulle behöva lägga mer kraft på det än vad någon av dem förstod. Plus att han samtidigt var samma, omtänksamma person som innan. Sebastians svar byggde snabbt upp en stor klump i Elliots mage.
"Det där är inte rättvist", svarade han tyst tyst utan att själv tro på det. Nästan chockat. Med största sannolikhet var det inte den yngres mening, men de där orden hade träffat en ruskigt öm punkt. Han kände sig som världens värsta vän/pojkvän/whatever. Och återigen var det kanske inte direkt ett rimligt sätt att döma sig själv på, speciellt inte när en varit i princip döende, men Elliot var Elliot. Det gick inte att tänka helt klart och att bli osams nu var helt klart dålig tajming.

”Du är inte heller rättvis”, kontrade han med. Utan någon som helst paus för att tänka. Hur kunde hans känslor skifta så snabbt? Från arg till ledsen till arg igen, till ursäktande och sedan arg igen. Var det så när det kändes som att hela livet föll ihop? Började all logik också falla ihop? Rimligtvis, ja. Men en gnutta av logiken fann honom igen och han insåg att jo, han hade varit onödigt hård mot den äldre.
”Eller... jag vet inte”, fortsatte han hastigt. ”Jag fattar att du vill att jag ska må bra, men... Det går inte hemma. Inte längre. Oavsett om jag pratar med någon eller inte.” Han pausade och stirrade ner på toalettlocket. Hade hans lektion börjat? Det var mycket möjligt, men det spelade ingen roll.
”Fan vad jag bara vill bo med dig.”

Fast det där hade ju Elliot redan bankat in i skallen. Att han var orättvis och dålig på alla sätt(jösses, överdriven much?). Nåväl, innan han hann svara fortsatte Sebastian med ord som ännu en gång skapade förvirring. Så han förstod men ville ändå inte försöka göra allt bättre? Äsch, det var nog bara att ge upp med att försöka förstå allt mer djupgående. Det dröjde en långdragen sekund innan han svarade.
”Sängen verkar ganska obekväm, men du skulle kunna sova här tills vi kommer på någon mer hållbar lösning”, föreslog Elliot osäkert lite högre än innan. Eric skulle sova hemma från och med den kommande natten. Att bo tillsammans med Sebastian hade verkligen varit en dröm. Sjukhusrummet var ju bara en väldigt tillfällig och omysig grej, nu tänkte Elliot mer på framtiden. Ett hus med trädgård. Stor säng, tavlor och plantor. Så småningom barn. Kanske flera om Sebastian gick med på det. Åhhh, dessvärre var det ju just bara en dröm. De var ju per definition fortfarande barn själva och det fanns verkligen inga pengar till ett boende. Och efter att befunnit sig på gränsen mellan liv och död kanske det inte heller var så rimligt att lägga ansvaret på en sextonåring att ta hand om sin potentiellt döende pojkvän. Visserligen verkade ju läget hyfsat stabilt men alltså, de gick ju fortfarande i skolan. Det...nej, det var omöjligt. Tyvärr.

Sova på sjukhuset? Tja, det innebar ju tekniskt sett att Seb skulle bo tillsammans med Elliot, men det var inte vad han hade tänkt sig. Men det han hade tänkt sig var så otroligt naivt och så otroligt långt in i framtiden. Ja, vad hade han tänkt sig? Lägenhet i mitten av New York typ. Konstant omringat av liv, och ljud, och allt det där. Men Elliot tänkte sjukhus. Vilket var rimligare än vad Seb hade tänkt sig. Kan han snälla sluta tänka in i framtiden istället för att försöka lösa det han faktiskt gick igenom i stunden? Herregud. Återigen var det tur att Elliot hade tillräckligt med vett i skallen för de båda.
”Ja”, svarade han tyst. Sjukhussängen var egentligen inte lockande, men närheten till Elliot var det verkligen. Och dessutom, vad hade han för andra alternativ? Emma? Ha, nej, knappast!