Prs tippest & JustAFriend

Elliot hade verkligen haft förståelse om Sebastian inte velat komma över. Dels för att det var på ett sterilt sjukhus och dels för att självförtroendet hos den grönögde definitivt sviktade. Det där med att han inte skulle vilja att den yngre skulle må bra hade lagt sig och gnagt i bakhuvudet. Det var ju självklart inte sant för
Elliot älskade ju Sebastian, men även om den yngre räddat upp det efteråt så kände sig sjuttonåringen oerhört otillräcklig. Att han varken fick eller fysiskt kunde ta sig ur sängen gjorde inte saken lättare.
"Okej...men du är väl i skolan nu? Hur tar du dig hit? Och du kan väl inte bara dra utan att säga något till dina föräldrar, eller?", frågade Elliot. Det blev lätt sådär, alltför många frågetecken. Nåväl, han hade åtminstone lyckats lägga band på sig och bara fråga det nödvändigaste. Återigen var ju tankarna all over the place. Dessutom värkte kroppen något förfärligt. Ouch.

Det kändes som att den äldre bombade honom med frågor. Nu var verkligheten långt ifrån en frågebomb, men Seb kunde ju inte hjälpa att det kändes som en bomb. Nåväl, frågorna var minst sagt rimliga.
”Jag är i skolan, ja”, mumlade han och torkade bort de halvt torkade tårarna som tidigare runnit ner för kinderna. ”Och jag tänkte väl bara åka dit. Jag har min skateboard så...” Ja, meningen fick hänga kvar i luften. Fanns egentligen inget avslut på den.
Den sista frågan var svårare att svara på. Kunde han dra utan att säga något till sina föräldrar? Well, jo, tekniskt sett kunde han det. Men var det rätt? Det var en mycket svårare frågeställning. Å ena sidan skulle hans föräldrar nog bli oroliga, men å andra sidan förtjänade de fan oron.
”Jo, det kan jag”, svarade han och ryckte på axlarna. Fortfarande medveten om att Elliot inte kunde uppfatta kroppsspråket genom telefonen.

Jo, att ta sig till sjukhuset var väl inte speciellt svårt i sig. Elliot hade väl mer tänkt att den yngre skulle hem emellan. Hämta någon väska med övernattningssaker. Tandborste, tandkräm, pyjamas och kläder typ. Dock förstod han ju att det nog inte var läge för det. Att gå hem skulle ju innebära en stor risk för att bli upptäckt plus att det skulle ge mer betänketid vilket Sebastian tycktes undvika.
”Okej”, svarade Elliot utan att ifrågasätta. Det var egentligen svar på alla tre svar. Det kändes inte som att fler frågetecken skulle vara till någon hjälp alls.
”Men då kan komma hit när du slutat. Tror du att du klarar av att gå in på lektion?”, fortsatte han. Den yngre hade ju trots allt gråtit innan och av egen erfarenhet var lektioner efter gråt något av det värsta som fanns.

Ja, klarade han av att gå till nästa lektion? Skulle han klara av resten av skoldagen? Tveksamt, egentligen. Men det skulle var mycket svårare om han faktiskt brukade prata med folk under skoldagen. Ja, för då skulle han varit tvungen att hålla masken och låtsas som om ingenting hade hänt. Nu hade han inga riktiga vänner och hade därmed inte det kravet på sig. Han kunde gå runt och vara arg hela dagen. Det skulle väl inte vara en så stor skillnad från hur det brukade vara, eller?
"Jo men det tror jag", svarade han kort och drog handen genom håret. "Det är lugnt. Men då kommer jag till dig sen."

Ett typiskt Elliot-svar hade varit en miljard följdfrågor och `är du verkligen säker?´, men det var verkligen inte läge för sånt. Raster var långt ifrån oändliga och läget var ju redan ganska spänt. Ingen tid för en massa ifrågasättningar med andra ord.
"Det blir bra", Puss? Älskar dig?, hur avslutade en ett samtal med en nästan-pojkvän? Var det för vardagligt för ett `älskar dig´? På gränsen. Men en hel del avslut kunde också bli farligt likt att låta som gamla gifta par eller som andra(inte Elliot obviously) brukade låta när de pratade med sina mammor i telefon. "Hejdå", mer vågat en så blev det inte.

Seb hade förväntat sig mer än ett simpelt hejdå. Ett älskar dig hade nog varit att ta i, men fan, nej det hade det inte. Elliot hade ju varit borta så länge att de inte fått växla orden mellan varandra tillräckligt mycket på det senaste. Men okej. Om Elliot sa hejdå skulle väl Seb inte vara konstig och slänga till med ett puss, älskar dig. Trots att han egentligen ville.
"Hejdå", mumlade han till svar och klickade bort samtalet. Stoppade ner mobilen i jeansfickan innan han lämnade toalettbåset och gick fram till ett handfat. I spegeln framför honom kunde han se hur röda hans ögon blivit av gråten; förbannat också, att det skulle synas så tydligt. Han skvätte vatten i ansiktet och försökte göra något åt det vilda håret innan han harklade sig och lämnade toaletten.
Han hade haft rätt, tidigare. Hans nästa lektion hade redan börjat. Typiskt. Han slank in i efterhand och fick möta en sur blick av läraren. Grädden på moset var ju också att alla platser förutom de längst framme var upptagna. Great!

Sjukhus var verkligen så otroligt tråkiga. En steril plats där ingen egentligen ville vara. En plats alla önskade inte hade behövt finnas. Stressade och sjuka personer överallt. Doften av handsprit och renhet. Dock hände det dock konstant saker så kanske var tråkig fel ord men, äh, de som låg inne hade väl sällan så mycket att göra. Förutom att kämpa för att bli friska men det var ju både ofrivilligt och rätt så långtråkigt. Typ tråkigare än att stirra på färg som torkade. Detta gjorde ju dessutom ont. Elliot somnade till många gånger under de kommande timmarna. Sondmatningen vid lunch blev rätt så dramatisk, då Elliot stretade emot något förfärligt, men tillslut var även det avklarat och det fanns inget annat att göra. Han kunde inte gå, inte resa sig, inte göra någonting. Kraften fanns inte där. Hur kunde det ens bli såhär.
Pling. Sms från Erik. Elliot öppnade direkt. "Det har hänt en del saker här hemma, så jag kommer inte i kväll heller. Oroa dig inte, det är ingen fara men förklarar senare. Kram". Och vad fan skulle det där betyda? Kände Eric ens Elliot? Inte oroa sig??? "Är alla okej? Vad har hänt?", skickade han tillbaks. Alla är okej, snälla fokusera på att bli frisk nu. Jag ringer imorgon". Fan fan fan. Stress.

Och lektionen gick vidare. Sekunderna tickade förbi alldeles för långsamt och Sebs hjärna var verkligen någon annanstans än i klassrummet. Han tänkte på allt annat än det som han egentligen borde tänkt på; saker som Elliot och hans familj tog istället över hela huvudet. Fast alla hade väl dagar då de inte kunde fokusera på skolan överhuvudtaget, right? (Fast Seb, det är ju självklart. Problemet med dig är att du aldrig har något fokus på skolan.)
Men lektionen ringde så småningom ut, och det gjorde lektionen efter det också, och lunchen kröp snabbt förbi. Seb satt ensam i biblioteket och åt. Biblioteket var definitivt ett nytt ställe att käka på, men det fungerade definitivt. Det var väldigt tomt. I vanliga fall brukade han inte ha några problem med att sitta ensam i matsalen och äta, för det brukade i alla fall komma några som satte sig vid honom, men... Nej, han var inte på det humöret bara.

Det spelade ingen roll hur många gånger Elliot ringde. Eric svarade inte. Visst förstod han till viss del varför. Han skulle ju garanterat försöka reda ut allt och lägga sig i. Det var väl klart att storbrodern försökte göra allt i sin makt för att Elliot skulle kunna vila upp sig. Saken var ju bara den att vetskapen om att något okänt var fel bara jagade upp Elliot ännu mer. Stressen trappades upp rejält och katastroftankarna började ta mer och mer plats. Till slut nådde det nivån då han tvingades trycka på den röda knappen. Och trots att han kände att han inte förtjänade hjälpen, så var det ändå ett stort steg. Innan andningen övergick till hyperventilation och kallsvetten bara var som små pärlor i pannan, så kom personal in. Stöd. Han fick en lugnande tablett och någon att prata med och efter ett par minuter kändes allt okej igen. Inte bra, inte hemskt. Okej. Kanske var det okej att inte klara allt själv hela tiden. Kanske var det okej att be om hjälp. Kanske var det till och med modigt att våga erkänna att en behövde en stöttande hand.

Att äta lunch ensam i biblioteket fick verkligen Seb att känna sig som en loser. Visserligen var han väl egentligen definitionen av en loser hela tiden under skoldagen, men han brukade aldrig riktigt känna sig som en. Notice the difference? Slutsatsen var i alla fall att det var värre att känna sig som något än att faktiskt vara det.
Men jaja, lunchen passerade också förbi så småningom. Under flera tillfällen tog han upp mobilen och tänkte skicka iväg någon snap till Elliot men ångrade sig varje gång. Lite oklart varför, men det höll väl ihop med att han för tillfället kände sig som en loser. Det väckte tankar inom honom som började ifrågasätta. Sig själv. framförallt. Men också Elliot. Han kunde inte förstå varför någon som Elliot egentligen skulle tycka om någon som Seb - de var ju helt olika varandra, och Elliot var definitivt bättre. Främst kunde han inte heller förstå hur Elliot gång på gång bara accepterade hur Seb betedde sig som ett jävla rövhål. Det... Det var totalt oförståeligt.

Dagens två sista lektioner passerade skonsamt förbi (då Seb lyckades knipa åt sig platser längst bak i klassrummen) och därefter vandrade han vidare till sitt skåp. Kanske skulle det vara smart att ta med sig lite skolarbete. Fast nej, det gjorde han ju aldrig annars. Varför ändra på den vanan nu? Istället roffade han bara åt sig sin skateboard innan han smällde igen skåpet och lämnade skolbyggnaden.