Prs tippest & JustAFriend

Samma läkare som varit där flera gånger tidigare under dagen kom in. Med blond hästsvans och allvarlig blick.
"Nu har vi fått tillbaks ytterligare några provsvar och det ser långt ifrån stabilt ut Elliot", började hon och drog fram ytterligare en stol, för att sedan slå sig ner. Sjuksköterskan stannade kvar hon med. Ett känslomässigt vrak behövde någon form utav stöttning.
"Vi kommer öka medicindosen och sätta i dropp igen. Sen så vore det bästa om du började äta en del själv. Inte allt, men dina organ har börjat stänga ner så det gäller att vi håller igång alla funktioner. Vad känner du när jag säger så?", fortsatte hon lite mjukare och mötte Elliots trötta blick.
"Jo, det...låter väl...som en bra plan kanske", svarade han tyst. Äta med slangen i? Ughhh. Och varför berättade hon inte exakt vad alla prover sa. Betydde det där att hjärta fortfarande riskerade att bara sluta slå? Usch och fy.
"Ja, vi har inte så många andra alternativ. Jag ber personal komma in med en näringsdryck till dig. Det kan vara en bra start". Hon reste sig upp och ställde tillbaka stolen. Vant kopplade hon i droppslangen med nålen i armen. Bråttom bråttom, många att behandla. "Se till att vila nu Elliot". Och med de orden lämnade hon rummet.
"Går det bra om jag går iväg eller vill du att jag ska stanna?", frågade sjuksköterskan efter ett par tysta minuter.
"Du kan gå", svarade Elliot lika tyst som innan. Kvinnan nickade bara lugnt och sedan var Elliot ensam igen. Och trött. Ensam och trött. Plus medicinernas biverkningar med yrsel och sömnighet. Äh, kortfattat så somnade Elliot. Snabbt.

Precis som bestämt gav sig Seb av till sjukhuset. Utan tandborste, pyjamas, tja, allt det där som behövdes för att hålla sig fräsch. Med det sagt är det väl förståeligt att Sebs lilla "jag-ska-rymma-hemifrån-fas" tog slut efter en natt på sjukhuset. Något annat som också inspelade i det beslutet var madrassens brutala oaktsamhet om ryggen. Herregud, den där grejen kunde ju egentligen inte ens kallas för madrass - det var fanimej en sten!
Nåväl, trots att Elliots sällskap var bättre än allt annat i hela världen så gick Seb hem efter nästa skoldag. Möttes såklart av en utskällning av föräldrarna men det var liksom det. Att bryta mot det så kallade utegångsförbudet fick alltså inga större konsekvenser. Det antecknade hjärnan snabbt ner för att komma ihåg nästa gång han funderade på att bryta mot sina föräldrars regler. Noll konsekvenser alltså - vad var ens poängen med att ha regler?
Jaja, poängen var i alla fall att Seb fortsatte att skita i utegångsförbudet. Gång på gång. Drog till sjukhuset i fler timmar än vad som var tillåtet, kom hem sent på kvällen, ja, det var typ det. Hans nyligen förbättrade relation till föräldrarna var med ens raserad och tillbaka till vad den hade varit innan Brandon hoppat av college. Ah, allt var i sin ordning. Inte skulle Seb komma där och vara en god son? Ha!

Och dessutom varade det inte allt för länge innan allt blev kaos. Eller tja, för Seb var det definitivt kaos, men om man satte det i ett större perspektiv och jämförde typ med världssvälten så var det ju bara korkat att kalla det kaos. Men Seb tänkte inte så för han var ju bara en tonåring med allt för mycket känslor som inte fick plats inom honom. Hursomhelst skulle Elliot helt plötsligt byta avdelning. Och av någon satans anledning fick Seb inte göra besök där och av någon annan satans anledning fick Elliot inte ha sin mobil där, vilket innebär att de två pojkarna hade noll kontakt med varandra.
Så Sebs liv återgick till att suga. Utan Elliot kändes allt grått och trist. Varför gick han ens upp på morgonen för? Han hade ju ingenting att göra. Ingen att kyssa. Ingen att slänga armarna runt. Ingen att prata med. Prata på riktigt, då. Om saker som faktiskt betydde något.
Med ens gick dagarna mycket långsammare. Inte ens när Brandon bestämde sig för att komma hem från Kuba blev det livligare. Nej, för Seb ignorerade honom, precis som han ignorerade sina föräldrar. Skulle han prata med snubben som skvallrat? Aldrig. Usch.
Det första han gjorde, i brist på annat, var att måla klart porträttet av Elliot. Det tog en vecka. Och efter att han spikat upp den på väggen (ovanför sängen) (ensam tavla i hela rummet) hade han återigen inget att göra. Så han började luffa runt på stan mer. Höll till i skolans bildsal. Festade på helgerna. Eller, kanske var det fel att säga att Seb festade - men han gick på fester och drack. Kände sig aldrig riktigt som en del av festen. Var bara där. Blev full. Oooooch så gick det runt. Skola, måla, luffa, "festa". Kul liv. Jättekul, verkligen.
Julen kom och gick. Sebs familj, plus Margots fästman, åkte till Mexiko och firade där. En solbränna började täcka Sebs hud och det var väl det mest händelserika som hände där. Efter en och en halv vecka bar det av hemåt, till kalla Albany, och då var rutinerna igång igen. Minus skola då, för den hade inte hunnit komma igång.

Just denna lördagsmorgonen var den sista lördagsmorgonen som Seb skulle få uppleva innan skolhelvetet drog igång igen. Jippie! Såklart hade han kvällen innan sett till att han skulle få njuta riktigt ordentligt av morgonen med en mysig liten bakfylla. Nåväl, han hade i alla fall dragit sig hemåt kvällen innan vilket innebar att han inte behövde göra det med en bultande huvudvärk. Det var mycket tacksamt.
Precis som vanligt, nu för tiden, spenderade han morgonen (eller ja, morgon och morgon, klockan var typ tolv) med att ligga i sängen, under täcket, nedanför Elliots huvudsakligen blåa porträtt, och tittandes på Netflix. Sorgligt? Neeeej, verkligen inte!

Ja, veckorna med Sebastians besök var definitivt okej. Den yngre var ju fan underbar. Mycket mer än okej, men hela sjukhusgrejen drog ner på helhetsbetyget en aning. Dock hade det inte varat speciellt länge, då Elliot efter ett tag inte längre fick bo kvar på intensiven. Han mådde ju fortfarande inte bra och läget var inte stabilt, men ja, det fanns ju inte direkt ett överflöd med sängplatser. Fick han komma hem då? Nej nej. Ny avdelning. I byggnaden bredvid. Avdelningen som skulle komma att bli hans hat-avdelning nummer ett. Verkligen. Usch och fy. Avdelningen för behandling av ätstörningar. Heldygnsvården. De kommande dagarna, som blev till veckor, som blev till månader, var hemska. Vilket nog var rätt så ironiskt egentligen. Ingen slog honom, han fick mat, dryck, en säng att sova i och människor runt sig som bara ville hans bästa. Uppväxten hade ju varit hemsk. Men nej, i Elliots ögon var det här värre. Kanske snarare i ätstörningens ögon, men ibland kunde dens och ens egna tankar vara svåra att åtskilja. Han blev tvingad att äta, dricka och sitta still och det var hemskt. Och det var inte ens den värsta biten. Han fick inte träffa familjen. Ha sin mobil. Träffa Sebastian. Det var en sluten avdelning. Lås på dörrarna. Som i ett dårhus. Tydligen ansågs han vara en fara för sig själv. Syskonen hade fått tillåtelse ett hälsa på ett par gånger, men annars var han fast. Fast med en massa andra ungdomar, mest tjejer, som alla bara ville ut och återgå till sjukdomarnas trygga famnar.
Nåväl, januari kom så småningom och även om det sett rysligt mörkt ut där ett tag, så kom ljusare dagar. Det var tungt, och medicinhögen byggdes på, men kroppen hade börjat lära sig det där med att äta igen. Den hade börjat ta upp näringen, som för övrigt tillslut börjat komma från riktig mat. Sonden var ute och de flesta måltiderna åts upp utan bråk och gråt. Hur hopplöst det än hade känts, så hade sjuttonåringen gjort framsteg. Vilket tillslut ledde till lite frihet. Permission. Gradvis skulle han få vara hemma, utanför sjukhuset. Prova på att äta, vara och leva utanför bubblan. Definitivt ovant. Väldigt läskigt. Men underbart. Ja, herregud.

Lunchen åts på avdelningen men sen var det dags. Första stegen i den vanliga världen på månader. Eller tja, det där var inte riktigt sant, men första stegen utan behandlare med sig. Första gången han hade möjlighet att hoppa från broar eller leta upp rakblad, utan att bli stoppad. Men Elliot planerade inte att göra något av det. Nej, det fanns bara en enda sak på att-göra-listan. Träffa Sebastian.
Så ja, personalen släppte av honom i det som tydligen var familjen Parkers nya bostad? (Det var en helt annan historia som Elliot fortfarande inte fått veta speciellt mycket om. Tydligen hade mamman blivit upphämtad och syskonen bodde nu i den här, betydligt finare, villan i väntan på något? Äh, Eric sa att han inte skulle bry sig, så Elliot gjorde sig yttersta för att lyssna). Där var han med syskonen ett litet tag, innan han begav sig av till Sebastian. Det låg inte speciellt långt bort, så det gick bra att gå. Benen var svaga, men det gick ändå med nöd och näppe. Vore det inte bra att ringa först? Det kanske inte ens var någon hemma? Jo, kanske hade det varit en bra plan, men Elliot hade fortfarande inte fått sin mobil tillbaka och om ingen var hemma så, tja, då var det ju bara att gå tillbaks?

Väl framme insåg han att dörrvägen inte var ett alternativ. Han var definitivt inte välkommen av föräldrarna. Nej, fönstret fick det bli. En liten sten ute på asfalten plockades upp innan han smög in i trädgården(ja, musklerna i Elliots kropp var cirkus minimala. Han skulle inte klara att ta sig upp på taket själv. Inte en chans, tyvärr. Elliot fick leva på hoppet att Sebastian skulle komma och hjälpa honom upp.
Samma halsduk som då, för ett par månader sedan. På ett sätt kändes det så bekant, men ändå hade så mycket förändrats. Det kändes som en evighet bort.
Utseendemässigt hade rätt så stora förändringar skett med den tidigare elevrådsordföranden(en annan täckte in för honom under sjukskrivningen). Ungefär tio kilo tyngre. Fortfarande inte normalviktig, men inte längre ett skelett. Han såg nästan hälsosam ut. Störst skillnad var nog ändå i ansiktet. Alla de tydliga dragen var givetvis de samma. Lika gröna ögon och lika lockigt hår men allt var liksom mer...levande. Inte så mörka cirklar under ögonen och kinderna var inte lika tunna. Håret var int glanslöst och ögonen såg inte längre ut att tillhöra någon som inte sovit på år. Det var en levande person som smög in i familjen Boys trädgård den tidiga lördagseftermiddagen. Väl nedanför fönstret kastade han den lilla stenen på rutan. Träff. Yes! Nu var det det bara att hålla alla tummar och tår att den yngre var hemma. Snälla snälla snälla.

Om Elliots utseende förändrats till det bättre (genom att han ser mer hälsosam ut and such) under de två senaste månaderna hade Sebs definitivt förvärrats. Eller så var det bara den tillfälliga bakfyllan som ställde till det för honom. Ja, så var det nog. Håret var ju i ett enda trassel som han inte skulle orka reda ut på ett bra tag. Och mörka, nästan svarta ringar under de mörka ögonen hade han också. Finnar och lite sånt hade också börjat poppa upp mycket mer frekvent över kinderna. Wow, vackert. Som tur var så syntes ansiktets skavanker inte lika tydligt med solbrännan han fått med sig från Mexiko. Det var väl det enda han var tacksam över med den resan. (Bortskämd much?)
Helt plötsligt ryckte han till av att något slog mot rutan. Bara något litet, för det lät inte allt för högt. Det var liksom inte en fågel som flugit rätt in och knäckt nacken eller något. (Ja, det hade hänt en gång förut. Ärrad för livet.) Seb rynkade på pannan och, trots att det dunkande huvudet sa åt honom att ligga kvar i sängen och dega, så reste han sig upp. Den kyliga luften i sovrummet slog obarmhärtigt hårt mot tonåringens nakna kropp. (Inte helt naken. Underkläder var, som tur var får man ändå säga, på.) Han kvävde en gäspning och tog sig för pannan, som om att det skulle hämma huvudvärken. Med långsamma steg gick han fram till fönstret. Blickade ut i några sekunder, tittade upp mot himlen. Kanske hade det bara varit typ en gren eller något som dinglat ner och råkat slå till?
Men nej. Det var inte en pinne. Seb blickade ner från himlen och såg ner på gräset där blicken möttes av... Elliot? Nej, var det verkligen det? Senast han hade sätt sin pojkvän-ish hade han verkligen inte sett ut sådär. Inte så... Hälsosam. Herregud. Sebs rynkade panna slätades ut och ett leende växte fram i samma takt som tårarna hotade med att falla ner för kinderna. Hände det där på riktigt?
Han slog upp fönstret, för tillfället omedveten om hur huvudet dunkade och hur kallt det var. Nej, allt fokus gick till Elliot. Hade pulsen gått upp också? Jo, det måste den.
"Du har inte rymt va?" frågade han först, innan han klättrade ut. Svaret spelade ingen roll. Om Elliot hade rymt skulle Seb, själviskt nog, hjälpa honom att hålla sig undan från sjukhuset. Snabbt var han nere på marken. Tog de sista stegen fram till Elliot och slog omedelbart sina tunna armar runt honom. Herregud, vad han hade saknat honom.

Även om de senaste två månaderna varit en stor jävla nitlott, så hade Elliot slutligen tagit hem storvinsten. Sebastian var hemma och fjärilarna i magen, som varit utom synhåll länge nu, gjorde comeback samma sekund som den yngre dök upp i fönstret. Den yngre såg definitivt inte pigg ut, men det kvittade. Alltså, såklart brydde han sig men så länge den andre mådde okej, så fanns det annat att fokusera på. Typ som hur det kändes att bli indragen i världens mest efter längtade kram. Ahhh, Elliots hjärta gick på högvarv. Nu, med näring och energi i kroppen kändes det ännu bättre än vad han mindes. Även om det varit betydligt bättre än nät han blivit inlagd, så hade vikten och hälsan varit krisartad redan vid bildsalen. Det hade gjort att tiden dem spenderat med varandra, aldrig varit...ja, hela Elliot hade liksom aldrig varit där. Det klart det funnits ljusare stunder, men nu, när hjärnan fick det bränsle den behövde, så blev allt lättare. Tankarna kunde tänkas. Känslorna kunde kännas. Allt var bara bättre helt enkelt. Även om musklerna som sagt inte fanns där, så vad inte Elliots armar sytrådssmala längre. Han besvarade kramen. Varmt, tryggt. Åh, hur mycket gick det ens att sakna någon? Ett stort, varmt leende spreds över hela Elliots ansikte. Ett par tårar slingrade sig plötsligt nerför kinderna. Huh? Aja, det var i alla fall inga ledsna tårar. Nej, det var tårar av ren och skär glädje. Och lättnad, såklart.
"Jag har saknat dig så mycket, du förstår inte ens...", mumlade han in mot den längres öra. Han svarade inte ens på frågan. De få timmarna "i frihet" ville han faktiskt inte spendera tänkandes på att de snart skulle ta slut.

Seb registrerade inte ens att Elliot inte svarade på hans fråga. Som sagt hade det inte spelat någon roll. Inte just då, i alla fall. Den besvarade kramen spred en otrolig värme genom hela kroppen. Inte bara rent fysiskt, då Seb trots allt bara hade kalsonger på sig i Albanys kyliga vinter, men det var som att hjärtat tinade upp. Som om han frusit ner det för att det inte skulle skadas medan Elliot var ifrån honom. Klyschigt? Jo, det var det väl. Men det fick det vara. Det spelade inte någon roll det heller.
"Jag älskar dig", mumlade han tillbaks som svar. För det förklarade väl att han hade saknat Elliot också? Jo, förhoppningsvis förstod Elliot det för Sebs hjärna tänkte inte riktigt klart. "Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig." Överanvänd inte de tre orden, hade han sagt. Men nu var det inte att överanvända. Han hade inte använt det på typ... Två månader? Herregud, det där var ju sinnessjukt. Hur hade han klarat sig utan Elliot i två månader?
Han lossade sitt grepp kring den äldre och backade undan någon millimeter. Bara för att titta på honom. För att se de gröna ögonen, fräknarna, ansiktet som var mycket mer Elliot än det varit på väldigt länge. Var det möjligt att Seb blev ännu mer kär i den äldre än vad han varit innan? Det borde varit omöjligt, men hur skulle han annars förklara känslorna inom sig?
"Du är så...", mumlade han med tårarna farligt nära att lämna ögonen. Men längre än så hann han inte säga innan han blev tvungen att komma närmre igen. Tvungen att slå armarna kring sin pojkvän (-ish) och trycka sina tunna läppar mot hans, fylligare.

De tre magiska orden. Ja, för magiska var de verkligen. De gjorde magi. Världen bästa sorts magi. Ett varmt litet skratt undslapp Elliot. "Jag älskar dig med. Mest av allt".
Nu betedde de sig sådär som de irriterande kärleksparen igen. Men det var okej. Ja, nu hade faktiskt igen någon rätt alls att klaga. De hade varit ifrån varandra en halv evighet och de var så fruktansvärt kära. Det var okej att vilja vara så nära det bara gick. Att förklara hur en kände om och om igen. Okej. Det var okej. Det kändes okej. Mer okej än någonting känts på väldigt väldigt länge.
'Du är så'? Givetvis börja Elliots hjärna fylla i slutet av meningen själv. Stor? Tjock? Som tur var blev tankarna avbrutna nästan genast och de perfekta läpparna. Hur hade han klarat sig utan dem så pass länge? Nu kändes det oförståeligt. Kanske sanningen dock var att han inte hade gjort det. Ja, veckorna på avdelningen hade ju inte varit de mest uppiggande direkt. Nåväl. Han besvarade mjukt kyssen, innan hade drog sig undan en aning. Panna mot panna. Armarna kring den andres bara överkropp. Ja, just det. Elliot hade ju jacka och halsduk, och frös. Nej, här kunde de ju inte stå hela dagen.
"Vi kanske ska gå in? Vill ju inte att du ska få köldskador", mumlade han och blickade in i de mörka ögonen han saknat så mycket(som allt annat med den yngre).

Det var klart att Seb inte menade tjock eller något. Eller, ja, självklart för Seb, men inte för Elliot. Vilket var mycket förståeligt. Men innan han blivit tvungen att komma så supermegaultranära den äldre igen hade han mer tänkt säga något i stil med fin. Vacker, kanske. Inte för att det spelade någon roll längre. För nu var Elliot nära och han såg inte ut som den Elliot Seb träffat senast. Och det var positivt. Inte för att den tidigare Elliot-en varit dålig, men att se den äldre mer hälsosam var... Ja, det var det bästa i hela världen. (Okej, nu var tydligen det mesta det bästa i världen.)
Trots att Seb gärna skulle stått kvar och kysst Elliot i all evighet nickade han när den äldre, som vanligt, fick lite vett i sig och undrade om de inte skulle gå in. För när Seb tog sig tid att tänka efter lite så märkte han att jo, de kalla vindarna bet sig verkligen fast.
"Vill du ha hjälp?" frågade han tyst och tittade bort mot taket. Visserligen hade Elliot klarat av att klättra upp där när han (i alla fall såg ut att vara) var i mycket sämre skick än nu, men man vet aldrig. Efter två månader tappar man kanske knycken.

Elliot nickade. Jo, utan hjälp var det nog omöjligt faktiskt. Det var lite konstigt det där. För två månader sedan hade varit i ett sämre skick. Mycket sämre. De inre organen hade börjat stänga av och han hade varit ruskigt svag. Nu såg han bättre ut och mycket var också bättre. Men inte allt. Ätstörningar var ju trots allt psykiska sjukdomar. De satt i huvudet. Vikt och sånt var bara biverkningar. Till de biverkningarna hörde också förtvining av muskler till. Visst stack inte benen ut lika mycket, med det var tack vare en mer hälsosam mängd fett. Någon styrka fanns inte där. Elliot blickade upp mot fönstret. "Ja...jag- alltså, jag är jättesvag".

Jättesvag. Seb nickade. Det, som allt annat, spelade ingen roll. Och om inte annat var det ju förståeligt. Nu var det mesta med Elliot förståeligt. Mest kanske för att Sebs bakfulla huvud inte orkade överanalysera saker som han brukade göra. Nej, så någon analysering skulle det inte bli. Vilket kanske bara var positivt för Seb och Elliots relation. Hade inte det mesta gått fel bara för att någon av dem tänkt för mycket och gjort en höna av en fjäder?
"Det är lugnt", svarade han och gick närmre väggen. Okej Seb, bra att det var lugnt med dig att Elliot var svag. Seriöst, det var dumt att säga. Vadå, skulle det inte vara lugnt? Åhhh, nu började han ändå tänka för mycket. Huvudet sa genast ifrån.
"Jag kan nog lyfta dig en bit", sa han tyst och tittade på Elliot. Nej, hela vägen upp kunde han inte, trots gymmet, men en liten bit så att den äldre skulle kunna kravla sig upp.