Prs tippest & JustAFriend

Jo, lugnt var väl ett lite skumt svar. Elliot för två månader sedan hade definitivt överanalyserat det. Jättemycket. Men även om den nuvarande Elliot inte på långa vägar var helt friskt, så var han mer klartänkt. Den yngre hade inte lagt någon större vikt vid vad han sagt och då fanns den ingen anledning för den äldre att göra det heller. Bara släpp det.
”Okej”, svarade han och följde med bort mot väggen. Att bli buren upp kändes inte toppen. Han må ha gainat vikt, men självsäkerhet ingick inte i det paketet. Även om han litade på Sebastian, så kändes det bara lite för mycket. Balansen hade han ju kvar, greppförmågan med. ”Eller så kan jag klättra och så kanske du kan hjälpa till att dra bara?”.

Jo, men Elliots förslag var väl en bättre idé. Seb la inte någon större vikt vid det. Han tänkte ju inte alls som Elliot. Tänkte inte på vikt eller hur tung man var och sånt där. Trodde Elliot verkligen att Seb brydde sig om det? För det gjorde han ju verkligen inte.
"Sure", svarade han med en hastig axelryckning innan han vant och smidigt klättrade upp på taket. Måtte Elliot kunna ta sig upp hyfsat snabbt med Sebs hjälp, för nu började han bli kall på riktigt.
Jaja, han böjde sig ner och sträckte fram händerna, fritt fram för Elliot att ta tag i när han börjat klättra upp. Och det fick han gärna göra snabbt, innan Seb frös ihjäl. (Men okej lilla gubben, överreagera du bara.)

Även om det inte var full insyn från alla håll, så skulle nog de två gossarna vara tacksamma för att det var just vinter. Nu var det ju förståeligt att Sebastian inte tänkte så, då han inte direkt följde ”kläder efter väder”-regeln, men ja. På sommarhalvåret var ju betydligt fler ute och gick på gatorna. Att klättra upp på någons tak iklädd endast kalsonger, ja lite misstänkt såg det allt ut. Kanske typ något otrohetsdrama eller eller fyllerus? Äh, ingen skulle nog förstå även om de fick reda på sanningen. Det spelade dessutom ingen roll. Ingen såg, så hela tankekedjan var bara hopplös.
Elliot klättrade en bit upp innan han greppade tag up den yngres händer. Sedan försökte han pressa sig upp med benen, men fick definitivt en del hjälp med. Så snart han var uppe över kanten lämnade han en snabb puss på den andres kind och mumlade ett litet ”tack” innan han, hyfsat smidigt ändå, klättrade in genom fönstret och började ta av och lägga ryggsäck och ytterkläder i samma vanliga hög intill väggen. Vanemänniska? Nähä.

Jovisst måste det sett minst sagt konstigt ut om någon på gatan eller någon av grannarna hade sett. Dock hade grannarna fått se mycket konstigt de senaste veckorna (en berusad Seb var långt ifrån smidig) så om de nu skulle sett detta skulle de väl knappt ens höja på ögonbrynen.
Pussen på kinden, när Elliot kommit upp, fick återigen ett leende att sprida sig över Sebs tunna läppar. Hur var det möjligt att bli så lycklig bara för att en viss människa dök upp? Allting - allt - hade varit grått de senaste månaderna. Men nu? Nu var allt som vanligt igen. Allting var i färg. Allting var uppiggande.
Han klev in genom fönstret bakom Elliot och stängde igen efter sig. Blickade bort mot det blåa porträttet och blev aningen nervös. Skulle Elliot ens märka att det var porträttet? Och om han gjorde det, vad skulle han då tycka?

Elliot vände sig inte ens om innan alla ytterkläder, ryggsäck och skor var av. Det var liksom mest strategiskt att göra så. För annars skulle han bli distraherad. Helt klart. Inte av rummet i sig, utan av den som rummet tillhörde. Och nej, det var ju verkligen inget fel med att bara kunna hålla blicken på en person. Det var ju en underbar känsla. Men det skulle dra ut hela entrégrejen och Elliot ville verkligen inte spilla tid. Jo, tidsgränsen låg allt och brände i bakhuvudet.
Strax därpå vände han sig dock om. Möttes av sig själv. Fast blå. Oj oj oj. Otroligt skickligt men alltså, som osäker ha sitt halvnakna porträtt på någon annans vägg...det var ovant. Lite obekvämt, men okej. Det var ju Sebastian liksom. Men Elliot kunde vara helt ärlig med att det inte var något han väntat sig. Han hade mer trott att canvasen skulle få stå gömd i något skåp eller så. Men men, så fel en kan ha.
”Du gjorde klart den?”, sa han och nickade imponerat mot tavlan på väggen. Även om det var en fråga så var det mer ställt som ett påstående, och vad det egentligen betydde var väl typ ”hur är det ens möjligt att måla sådär?! Du är så jävla grym!”, men ja Elliot var Elliot. Han tassade återigen fram till den yngre och slingrade armarna om honom med ett leende dansandes över läpparna. Lite skillnad från förut ändå. Då hade Elliot knappt fått se någonting av Sebastian. Fast just det, efter balen och det...ja, det hade kanske avdramatiserats liksom. Eller så hade den yngre fått lite välförkänd självkänsla. Och just det, då hade allt verkligen varit superhemligt. Hade det med ändrats? Nej, det vågade han inte hoppas på. Eller tro. Det fick ta sin tid.
”Vad tycker dina föräldrar om att du har mig på väggen?”, mumlade han.

Nervositeten hann ändå byggas upp ett tag innan Elliot vände sig om. Tänk så skulle han inte ens fatta att det var den? Den var ju trots allt blå och eh... Ja.
Men han fattade. Elliot fattade. Och hans reaktion var väl inte solklar men den verkade inte vara jättenegativ i alla fall. Seb nickade bara som svar. Klart han hade gjort klart den. Han hade bara varit tvungen att dra tummarna ur och göra det.
Det kändes bra när Elliot kom närmre igen. Slingrade armarna kring honom. Ja, det verkade i alla fall inte som att den äldre var missnöjd med tavlan. Fast om han hade varit det hade han ju aldrig, aldrig, visat det för Seb. Men skitsamma. Det var på gränsen till överanalys och det ville hjärnan inte ha något med att göra.
”Det finns väl värre saker”, mumlade han till svar. Slingrade sina armar kring Elliot, drog honom närmare sig själv. Åh, han hade nästan glömt bort hur det känns. Hur det känns att vara nära Elliot. Snälla nån, låt inte dem vara isär så länge igen. Det var inte rättvist.
Och värre saker. Vad hade han egentligen menat med det? Övertänkarhjärnan kickade in trots högljudda protester. Menade han cigaretterna? Alkoholen? Seb visste inte ens själv. Hade han menat något speciellt? Och om han hade gjort det, skulle Elliot förstå vad han hade menat? Ughhh, huvudet började dunka till. Sluta tänk Seb. Du menade inget speciellt. Och även fast du hade gjort det spelade det ingen roll. Du var en tonåring, och det förstod väl Elliot också.

Återigen blev svaret bara en nickning. Inte för att han inte brydde sig, utan bara för det simpla faktum att det inte fanns mycket annat att säga. Eller jo, det klart det fanns, men Elliot hade verkligen noll lust att dra upp jobbiga saker just då. ’Värre saker’? Vad betydde liksom ens det? Värre än att deras son inte var straight? Och hur farligt var set i deras inskränkta lilla värld? Nej, det var ingen idé att börja rota i.
Elliot drog in doften av den andres kropp. Jodå, det var ungefär den samma som då. Var det något mer som förändrats sen sist då? Med Sebastian liksom. Mer än tröttheten och den eventuella självsäkerheten? Jo, kanske. Hade han växt något? Kanske. Svårt att säga. Men lite mer muskler fanns väl ändå där? Jo, det gjorde det väl? Äh, allt var svårt att säga för 1) länge sedan sist och 2) han såg ju inte(mitten av en kram duh).
Fast sedan orkade han inte tänka mer på det, eller hålla sig ifrån det läpparna skrikit om i bokstavligt talat månader. Han drog sig undan en bit innan läpparna pressades mot den andres. Herregud. Utan att själv lägga märke till det började han putta den yngre bort mot sängen.

Elliot verkade inte tänka mer på det. Se, dumt att överanalysera saker. Bara skärp dig, Seb. Det var lugnt nu. Ni hade inte träffats på flera månader och mu var det helt lugnt mellan er. Ta vara på det. Det var ju tyvärr långt ifrån alltid som det var så lugnt.
Kyssarna var oväntade ändå. Långt ifrån ovälkomna dock. Läpparna hade längtat efter den äldres så länge. Precis som att hela Seb hade saknat hela Elliot. Åh, hur hade han ens klarat de två månaderna utan Elliot? Äsch, det var väl egentligen inget att grubbla över. Nu var ju Elliot där. Nära, nära.
Och så blev han puttad i riktning mot sängen. Även det oväntat, men inte ovälkommet det heller. Istället backade han självmant dit och drog med sig Elliot ner över sig samtidigt som han själv la sig.
Han besvarade Elliots underbara, underbara kyssar innan han drog sig undan en liten bit för att snegla mot dörren. Den olåsta dörren. Men den gick inte att låsa heller. Hans mamma hade bytt ut alla dörrar på övervåningen och ersatt dem med dörrar utan lås (förutom toalettdörren då, duh), vilket definitivt gjorde det svårare att ha ett privatliv.

Okej, det där eskalerade snabbt. Inget negativt med det dock. Nej, bara bra. Men ovant. Två månader utan att kyssas var lång tid. Eller tja, tidigare hade han ju gått betydligt längre, men efter att Sebastian klivit in i Elliots liv hade saker och ting ändrats. Under deras många bråk hade det blivit pauser, men ja, det här var liksom en ny nivå.
Han satte sig i gränsle över den yngre. Ja, att ligga raklång över var han absolut inte bekväm med. Sebastian kunde ju för fan kvävas(självbilden var fortfarande vrickad). Knäna fick stötta upp och armarna likaså. Det gjorde att de inte kom lika nära, men då en av dem nu var utan tröja, blev det ju ändå hyfsat intimt.
Elliot märkte (obviously) av blicken mot dörren. Åh, fina minnen hah. ”Är den låst?”.

Den mörka blicken dröjde kvar vid dörren ett ytterligare par sekunder innan Seb tittade in i Elliota gröna ögon igen. Låst? Nej, det var den ju inte. Förändrade det saker? Skulle Elliot kliva av honom när han fick reda på det? För att vara helt rättvis var väl frågan snarare om Seb skulle be Elliot att kliva av. Ja, för det var ju främst Seb som brydde sig. Seb var den som var feg. Men ville han verkligen vara feg längre? Hans föräldrar visste redan. Och på ett sätt skulle det vara ganska härligt att bara trycka upp det i deras ansikten att han sket i vad de tyckte...
”Nej”, mumlade han till svar efter en fördröjd betänketid. ”Mamma har bytt ut dörrarna så... Det går inte.”