Prs tippest & JustAFriend

Dörren var alltså inte låst. Helt ärligt kändes det varken bra eller dåligt. Eller så klart det inte var bra. Ett låst hade självklart varit bättre men...så mycket brydde han sig ändå inte. Visst kändes det inte toppenbra att någon(potentiellt homofob) kunde klampa in när som, men mer än så var det åtminstone inte för Elliot. Han var inte straight. Inte Sebastian heller. De tyckte om varandra. Ingen big deal liksom. Den där fasen som en del tycktes gå igenom där en skämdes över sin läggning, den hade Elliot typ hoppat över. Visst hade han inte varit självsäker hela tiden och definitivt varit rädd för hat och så, men själva grejen med att va bi, var inte så värst jobbigt. Däremot hade ju Sebastian ganska tydligt markerat att han inte var redo att kliva ut ur garderoben. Att allt behövde hemlighethållas. Och Elliot respekterade ju det, så klart. Men när han, då ett par veckor innan inläggningen, frågat om de skulle bli tillsammans, hade den yngre sagt något i stil med 'för nu'. Hur länge skulle de egentligen vänta. Föräldrarna visste om. Elliots var redan ute. De älskade varandra. Var det verkligen så farligt att hålla handen utanför stängda dörrar?
"För att hon fick veta om mig?", frågade han med ett höjt ögonbryn. Var det hans fel att Sebastian blev berövad på sin privata sfär? Det klart. Du förstör allt Elliot. Dessutom kväver du nog den andre snart. Det spelar ingen roll att du försöker hålla dig uppe. Du är gigantisk och Sebastian är bara för snäll för att be dig gå.
"Vill du att vi...inte ska göra något då?", fortsatte han tystare. Nu var det visserligen Sebastian som dragit ner Elliot över sig, men ändå. Han kanske kände sig tvingad. Men om den yngre inte ens villa kyssas eller kramas i rummet, vad skulle de då göra? Att gå in på någon skoltoalett för en ynka kram kändes mest fånigt. Ugh, dumma låsdrama.

Jo, dörrarna hade väl bytts ut på grund av Elliot. Men ville Seb verkligen säga det? Det... På något sätt skulle det kännas som att han svek sin mamma. Fick henne att se ut som ett jättestort rövhål. Trots att Seb var arg på henne kändes det aningen fel att göra så. Han ville ju inte att Elliot skulle tycka illa om henne. Nej, faktiskt inte. Att han själv däremot hatade henne spelade ingen roll. Det var okej. Men någon annan, utanför familjen? Det var annorlunda.
"Det tror jag inte", ljög han och blickade in i de gröna ögonen. Lät sina händer vandra upp till det kastanjebruna fågelboet. "Det har nog varit på tapeten sen innan... Det kostar ju ändå en del pengar så att göra det sådär impulsivt skulle nog inte... Nej, jag tror inte det bara." Great. Svammel. Seb, du suger. Och att motivera svaret med att det kostar pengar var ju bara korkat. Titta dig omkring, Seb. Allting där har kostat en del pengar, och det har inte varit så noggranna inköp! Jaja, skitsamma. Han kunde inte ta tillbaka sitt svammel ändå.
"Vad menar du med göra något?" frågade han därefter med en tveksam röst. Ligga? Hångla? Eh. Kommunikationen mellan de två pojkarna var tydligen fortfarande ganska dålig. För visst skulle Seb kunna hångla med Elliot trots att dörren var olåst, för som sagt, det skulle vara nice att trycka upp sin obryddhet i föräldrarnas ansikten, men att ligga, nja, det gick över gränsen kanske.

Kunde Elliot verkligen tro på det där? Tveksamt. Som bekant, var ingen av de två speciellt begåvade när det kom till lögner. Svamlet kunde ju bero på annat men...äh, det spelade kanske ingen roll. Bortförklaringen med pengarna höll oavsett inte. Inte när en bodde i ett slott(wow, överdrivft?)! Men om det var en lögn så vad det väl en vit lögn. För ja, skuldkänslorna växte trots att den grönögde inte fått det bekräftat att det var hans "fel". Han bestämde sig hur som helst för att inte kommentera, utan nickade istället bara lite innan han böjde sig ner för att lämna en liten puss på Sebastians kind. Varför var han ens tvungen att ta upp det där, både kropp och själ skrek efter närhet.
"Jag vet inte...kyssas, kramas, öh, ligga kanske? Bara va antar jag", mumlade han till svar. Helt säker på vad han menat var han definitivt inte. Trots att det var hans egna ord. Suck. Men att va var väl ändå en bra sammanfattning. Det var den viktigaste delen. Om Sebastian ens ville ha Elliot i sitt rum när det inte var helt "säkert". För övrigt behövde nog Elliot(kanske behövde Seb dras med(fast Elliot var i betydligt större behov av det)) gå på någon kurs eller så för att bli mer bekväm med att prata om sånt. Ja, för var det verkligen rimligt att rodna och bli obekväm så fort sex och sånt kom på tal? Alltså, det var ju typ trettonårsvarning på det.

Så att ligga hade visst varit ett alternativ för Elliot. Var det verkligen inte det för Seb? Inte i sovrummet i alla fall. Badrummet, eller gymmet i källaren... Fast nej, Seb. Skärp dig. Det går inte. Dessutom hade den dunkande huvudvärken börjat göra sig påmind igen. Nej, att ligga var inte ett alternativ för Seb.
”Fan vad söt du är”, mumlade han apropå den äldres rodnad. Det var omöjligt att inte lyfta huvudet ett par centimeter för att trycka läpparna mot Elliots. Hur var det möjligt för en sjuttonåring att vara så söt? Det lät orimligt egentligen.
”Kyssas och kramas låter bra”, fortsatte han sedan, fortfarande med den mörka blicken fäst i de gröna ögonen. ”Och så kan vi kolla på en film eller nåt.” Han nickade bort mot teven, som trots allt fortfarande stod igång.

Var söt något han eftersträva? Nja. Men det var väl okej. Det var väl åtminstone något positivt. Ibland var det bra att höra sånt om sig själv. Troligen syftade det dock till rodnaden och den var Elliot kanske inte överdrivet stolt över. Jaja, det var Sebastian så då var det lugnt. Han blängde dock skämtsamt på den yngre, som en liten markering bara.
”Jag menade ju mer i framtiden och så, men visst”, mumlade han. Ja, att ligga nu var väl kanske inte den bästa idén. Alltså, inte det i sig, men tidpunkten var kanske inte optimal. Kramar och kyssar gick ju inte att tacka nej till oavsett.
Efter att ha pressat läpparna mot den andres ännu en gång la han sig ner bredvid. ”Jag måste dra om typ tre timmar”, fortsatte han tyst och blickade upp på den andre. Jo, utskriven var han ju inte.

Jaha. Nej okej, det var lite skämmigt. Elliot hade syftat på framtiden. Herregud Seb. Vad tänker du med egentligen? Dock verkade Elliots uttalande inte syfta på kyssar och kramar, eftersom den äldre pressade sina läppar mot Sebs kort därefter.
Men sedan försvann närkontakten. Eller nej, det gjorde den ju inte, men Elliot bestämde sig för att lägga sig bredvid Seb istället. Det blev tomt. Nästan som att kroppen skrek efter den äldres närhet igen. De hade ju varit utan varandra så länge... Var det verkligen hälsosamt att inte ta igen den förlorade kroppskontakten?
"Varför det?" frågade han och tittade på Elliot där bredvid. Sebs panna var rynkad och ansiktsuttrycket klart förvirrat. Tre timmar? Redan? Uh. Seb hade förväntat sig en heldag med Elliot. Naivt nog hade han väl tänkt sig att Elliot inte skulle tillbaka till sjukhuset. Och vid detta tillfället hade han fortfarande inte insett det.

Det sög. Att han behövde åka tillbaks till sjukhuset, alltså. Det här var så så mycket bättre. Men även om det just i den stunden kändes som att det vore det bästa att lämna avdelningen för gott, så förstod Elliot ändå någonstans därinne att det inte stämde. Han var inte redo för det ansvaret ännu. Nej. Senast igår hade han gråtit vid middagen och han var helt enkelt inte frisk på långa vägar, även om kroppen börjat återhämta sig.
”Jag-, alltså jag är bara här på permission. Typ testar på vanliga livet. Om det här går bra så kommer jag få komma ut från avdelningen mer och mer tills dess att jag får flytta ut helt”, förklarade han försiktigt. Sebastian hade väl förstått att allt inte skulle bli som innan, bara sådär?
”Jag vet att jag är tjock och så men jag är fortfarande inte frisk”, lade han till, tystare än innan och blicken vandrade ner från de mörka ögonen till täcket.

Tack Elliot för att du förklarade vad permission betydde. Annars hade Seb framstått som trög för han hade verkligen ingen aning. (Som sagt var den yngre långt ifrån den skarpaste kniven i lådan. Men det spelar ingen roll. Han var bra på andra sätt.)
Permission sög ju. Självklart lät det rimligt med att testa på och så, men fan. Seb hade... Ja, han hade ju trott att allting var som vanligt igen. Fast bättre, såklart. Förmodligen speglade denna besvikelsen sig i de mörka ögonen. Så starka känslor var svåra att undanhålla. Besvikelsen försvann dock snabbt när Elliots röst dämpades och han fortsatte. Tjock? Pannan rynkades återigen och förvirringen var tillbaks. Var Elliot allvarlig?
"Vad pratar du om?" frågade han med det förvirrade uttrycket klistrat över ansiktet. Att sätta sig in i den äldres tankesätt visade sig fortfarande vara fullständigt omöjligt. "Du får inte säga så. Du är inte tjock." Det förvirrade ansiktsuttrycket försvann gradvis och ansiktet mjuknade istället. Samtidigt var allvaret kvar i ögonen. Hur kunde Elliot säga så om sig själv?

Det osade besvikelse från den andre. Åh, varför sa du inte det direkt Elliot? Kanske var inte Sebastian besviken på Elliot, utan mer på hela situationen, men som bekant hade den äldre en tendens att skylla allt på sig själv. Dock var det väl egentligen en positiv sak? Alltså att Sebastian ville spendera tid med honom. Fast okej Elliot, ni är typ tillsammans, hur lång tid ska det ta att begripa att du är älskad?
Okej, det där hade inte varit populärt att säga. Visst var det inte stående ovationer han väntat sig heller, men set hade liksom mest slunkit ut. Det var ju en rätt så mild sak i jämförelse med tankarna som styrde och ställde innanför pannbenet.
”Du behöver inte ljuga, det är okej...eller nej, men jag ska inte ner dit igen”, svarade han i samma tysta stämma. Mötte blygt den andres blick. Nej, intensiven hade han inga planer på att återvända till. Hur svårt det än var, skulle han försöka fortsätta äta. Sen att läkarna, precis som pojkvännen(-ish) verkade tycka annorlunda kring hur stor han egentligen var, ja det skulle nog dröja ett bra tag innan Elliot skulle förstå fullt ut.

Åh, men när skulle Elliot förstå? Han var ju helt verklighetsfrånvänd. Det var definitivt frustrerande men Seb orkade inte med en diskussion. Gud nej. De hade bara tre timmar med varandra och den knappa tiden skulle inte diskuteras bort.
”Vad bra”, svarade han kort. Han skulle inte till intensiven igen. Skulle inte vara döende igen. Kunde Seb lita på det? Förhoppningsvis. Elliot såg i alla fall ut att vara en bra bit ifrån intensiven nu.
Han lät placera handen på Elliots kind. Hur lång tid skulle det vara innan de fick träffas igen? Läskig tanke. Tänk inte på det.
Handen på kinden fick inte stanna länge. Nej, huvudvärken nådde tillslut en gräns där den inte gick att ignorera längre. Han drog tillbaks sin hand och slog den för pannan. Stängde ögonen för några sekunder innan han satte sig upp. Vände sig mot nattduksbordet och drog ut lådan med huvudvärkstabletterna. Ja, de hade behövts tidigare, och för enkelhetens skull fick de ligga kvar. Han tog en tablett och svalde den med vatten från vattenflaskan i samma låda. Herregud, snälla fungera snabbt...
Han föll tillbaks på rygg med en ljudlig suck. Var han tvungen att vara bakfull när han träffade Elliot för första gången på flera månader? Var det någon slags karma? Fan.