Prs tippest & JustAFriend

Sebastian protesterade inte om det där han sagt var en lögn. Givetvis lyckades Elliots övertänkarhjärna få in tusen tolkningar. Då var set nog en lögn. Eller så orkade den yngre bara inte prata mer om det där. Fast troligtvis så ville han bara inte säga att Elliot såg ut som en flodhäst. Fast...äh, tyst nu dumma tankar.
Handen på kinden var välkommen. Den fick allt att kännas lite bättre. Dock försvann den snart igen och då kröp sig osäkerheten sig återigen på.
Tabletter? Elliot tog för givet att det var någon huvudvärkstablett. Hand i pannan och ett allmänt trött intryck tydde väl på det. Att oro kring det joinade de andra känslorna...ja, vid det här laget var det lite som en självklarhet.
”Är du sjuk?”.

Han vände blicken i riktning mot Elliot. Sjuk? Nej, det var han ju faktiskt inte. Men vågade han berätta för den äldre att han var bakfull? Tvek på den. Stort tvek. Alkohol och Elliot var ju ingenting som gick hand i hand precis. Och med all förståelse från Sebs sida, såklart. Hans mamma var ju... Ja, vad ska man säga? Helt borta, typ.
Samtidigt ville han inte säga att han var sjuk heller. Kanske skulle Elliot dra därifrån då. Lät det ens sannolikt? Nej, egentligen inte. Men Seb vågade ändå inte riskera det. Han var tvungen att ha sina tre timmar med Elliot.
”Nej”, svarade han och kasade sig närmre den äldre igen. ”Det blev bara sent igår, så öh.. ja.” Det där var mer ett svar på varför han var så satans trött. Men han kunde inte säga något annat. Ville inte riskera att Elliot skulle gå bara för att han var sjuk, men ville inte heller skapa någon dålig stämning genom att dra upp alkoholen.

Återigen kändes det inte riktigt som att det gick att lita på det Sebastian sa. Självklart triggades därför övertänkarhjärnan igång ännu en gång. Var det något större som den yngre dolde? Ugh, varför alla dessa onödiga tankar? Fastna inte vid det Elliot. Bara släpp det, snälla. När Sebastian dessutom kasade närmare så bekräftade väl det att om det nu var något som doldes, så var det nog i alla fall inget som skulle lämna relationen i spillror. Tja, otrohet och sånt brukade väl döljas på typ exakt samma vis, men Elliot trodde inte att det var så det var. Ville inte tro det.
”Okej”, mumlade han till svar. Inte helt övertygat men försökte släppa det. Bra där, ifrågasätt inte.
Istället lade han de spinkiga armarna om den andre. Det mesta av vikten hade gått till magen. Tja, inte alla tio kilon såklart, men i förhållande till resten av kroppen så hade mycket gått dit. Det var ju för att skydda alla inre organ och så, men det betydde inte att Elliot uppskattade det. Nåväl, det skulle jämna ut sig. I ansiktet hade det lilla extra hullet bidragit till ett par söta dimples som kikade fram varje gång den äldre log. Tja, söt var väl inte ett ord som han själv skulle använda men det var ju inte heller fula.
”Jag vill stanna här för alltid”.

Inga ifrågasättningar. Tack gode gud, Seb hade inte orkat med det där. Han ville verkligen ta vara på deras ynka tre timmar tillsammans. Åh, varför kunde inte Elliot sagt det redan från början? Seb hade ju fått god tid på sig nu att förvänta sig mer än vad han egentligen skulle få.
"Jag med", svarade han efter att dröjt ett par sekunder. Ja, egentligen hade han tänkt svara 'men gör det då', men att uppmuntra Elliot att rymma från sjukhuset kändes inte okej. Nej, för det var ju uppenbarligen så att sjukhuset hjälpte den äldre. Mer än vad Seb någonsin skulle kunnat göra.
"Så du kommer inte tillbaks till skolan?" tillade han tyst, efter ett par sekunders tystnad. I och för sig var det väl en dum fråga, men Seb hoppades verkligen att Elliot skulle komma tillbaka. Skolan sög utan Elliot. Det var tomt och kallt och... Ugh. Allt fler luncher hade börjat spenderas i biblioteket. Och vissa hade spenderats med Fred och det gänget, men Seb kunde inte få klart för sig vilket som sög mest. Biblioteket, eller Fred?

Drömma var väl okej, men om en skulle tänka på verkligheten för en liten stund så skulle det dröja ett bra tag innan Elliot hade friheten att styra över sin tid på det sättet. Innan jul hade han fyllt arton. Blivit vuxen. Inte något som han berättat för Sebastian då det inte spelade så stor roll(plus att samvetet spelade ett och annat spratt. Vuxen+barn var ju olagligt trots att båda var med på det), men det var så det var. Ingen större skillnad. Däremot innebar det att han när som helst kunde skriva ut sig själv. Bli fri. Och oj, vad han övervägt det. Men någonstans därinne förstod han ju att det var fel. Väldigt fel. Friheten skulle inte bli frihet på riktigt, för han var ju inte frisk och ett liv djupt nergrävd i en ätstörning var fan inte ett liv. Han behövde bli frisk, eller åtminstone friskare innan han var redo att återfå till ett någorlunda normalt liv.
”Nej”, svarade han tyst. Åh, skolan var definitivt ett känsligt ämne. Han skulle tvingas läsa ikapp saker året därpå och...nej, det var tungt. Många tårar fällda över det. En känsla av totalt misslyckande. ”Eller kanske senare, att jag typ kommer några timmar i veckan. Men inte direkt i så fall”.

Seb nickade försiktigt. Det var alltså som han befarat. Elliot skulle inte komma tillbaka till skolan. Fan Seb. Hur kunde du ens få upp dina förväntningar så snabbt? Det var ju helt orimligt. I och för sig lät det bra med några timmar i veckan, men det verkade ju vara en bit in i framtiden. Och bara ett par timmar i veckan var inte som att den äldre skulle vara i skolan hela tiden, som han varit förut. Men... Åh. Varför var livet tvunget att vara så jäkla komplicerat? Kunde Elliot inte bara bli frisk direkt och komma tillbaka? Seb vek ner blicken i madrassen. Plötsligt kändes allting grått igen, trots att Elliot fortfarande var där.
"Okej", mumlade han och höll kvar blicken där nere. "Det är så ensamt utan dig."

Inte ett svar som Sebastian tycktes uppskatta. Det i sig var väl visserligen bra, men annars sög det ju. Sjukhuset sög. Ätstörningen sög. Elliot sög. Han drog sig undan en aning. Inte mycket alls, men armarna som tidigare kramat om den andre, drog istället tillbaks. Han ville kunna se Sebastian. Ha ögonkontakt. Prata. Händerna fann sin väg upp till den yngres kinder.
"Jag försöker bli frisk. Jag kan inte riktigt göra det för min egen skull, men jag gör det för mina syskon och dig. För att jag vill kunna vara med dig. För att jag älskar dig", svarade han tyst. Det var viktigt att Sebastian förstod. Förstod att det inte var lätt på långa vägar, men att Elliot verkligen verkligen försökte. Att det här inte var något han valt.
"Om jag åker hem nu så kommer jag falla tillbaks och då är det bara en tidsfråga när jag hamnar i ett rum med den där hjärtmonitorn igen. Och den här gången kanske strecket på skärmen liksom blir rakt för alltid. Jag vill inte dö Sebastian. Jag vill leva. Med dig", fortsatte han och lät tummarna stryka över de solkyssta kinderna. En del framsteg hade definitivt gjorts under veckorna på avdelningen. Även om inte så mycket syntes utåt, så hade mycket hänt med mindsetet. Elliot hade insett hur nära slutet han befunnit sig. Han ville bli frisk. Vistelsen på intensiven hade fått honom att inse att han inte ville leva sådär. Framför allt inte utsätta sina närstående för all oro. Elliot ville inte dö och bara det var ett viktigt statement att göra.

Det var väl inte så Seb menat egentligen. Han förstod att Elliot inte var frisk. Han förstod såklart att Elliot inte bara kunde lämna sjukhuset sådär. Det var klart att han förstod det - men han hade ju hoppats att det bara skulle vara enklare. Att Elliot helt plötsligt skulle bli fullkomligt frisk och kommit tillbaka till skolan och allting. Det var önsketänkande - det var Seb väl medveten om. Trots det kunde han inte sluta hoppas.
Han vågade blicka upp på Elliot igen när han hade tystnat. Så Elliot ville inte bli frisk för sin egen skull? Utan det var för sina syskons och Sebs skull? Huh. Det var ju... Lite vrickat. Eller? Seb, du har aldrig varit i samma sits som Elliot. Döm inte.
"Okej", mumlade han, ännu en gång. Slöt ögonen. Försökte ta in allting den äldre sagt. Åh, skulle allting alltid vara så komplicerat? Varför inte bara göra saker lätta ibland? Som ett undantag, liksom.
"Jag älskar dig med", fortsatte han sedan. Slog försiktigt upp ögonen och mötte den äldres gröna. Drog sig närmre honom ännu en gång, nära nära, och gosade in huvudet vid den äldres bröstkorg.

Ja, varför var allt så komplicerat egentligen? Samtidigt som det inte var någons fel så var det väl också på sätt och vis visst det. I teorin åtminstone. Bara äta, kommunicera tydligt med varandra och försöka göra det bästa av situationen. Men livet fungerade inte så. Det var betydligt mer komplicerat. Och på tal om komplicerat kom Elliot då även på att han hade en juice och en macka i ryggsäcken. En macka med smör och ost, som behövde vara uppäten innan han återvände till sjukhuset. Visst gick det att fuska och så, men vid det här laget hade han kommit till insikten att det inte var värt det. Det skulle visa sig på vågen och då skulle han definitivt inte få spendera mer tid med Sebastian. Så det var bäst att göra det, hur svårt det än var. Att skjuta på det och spara ångestmomentet till slutet av det lilla besöket kändes lockande, men som en ytterst dålig idé. Att lämna varandra i den sinnesstämningen var ju bara dumt. Så istället drog sig Elliot undan, efter att ha legat och pillat bland den yngres lockar en stund.
"Jag måste äta mellanmål", mumlade han och gick bort till ryggsäcken. Högst upp låg den lilla juiceflaskan och den inplastade smörgåsen. Att äta inför någon annan var hemskt, men återigen nödvändigt. Han tassade tillbaks och satt sig i skräddare i sängen, bredvid Sebastian.

Sådär kunde Seb ligga i all evighet. Eller tja, för att vara mer realistisk, tre timmar. Med Elliots fingrar bland de stökiga lockarna. Närheten. Doften. Kärleken som flödade mellan de två. Men trots att Seb velat ligga kvar så, han ville inte flytta den minsta millimetern, så drog Elliot sig undan efter en stund. Seb, som efter ett tag slutit ögonen, slog upp dem igen. Tittade på vad den äldre gjorde. Först trodde han nästan att Elliot skulle gå. Hjärtat började direkt slå snabbare. Hjärnan började direkt överanalysera. Vad hade han gjort för fel? Var han för tråkig?
Läget var däremot inte så illa. Elliot plockade bara upp något ur väskan. Detta något visade sig vara mellanmål. Åh. Seb satte sig upp och bet sig löst i kinden. Hur skulle det gå? Han tvekade inte på att Elliot gjort framsteg med ätandet - men herregud, sist Seb försökte få Elliot till att äta... Det var läskigt. Faktiskt, det var han tvungen att erkänna. Inte läskigt på det viset att han var rädd för att Elliot skulle skada honom, men läskigt på det viset att man fick se hur Elliots hjärna skadade Elliot.
”Jaha”, mumlade han, aningen avvaktade. Det skulle inte bli dålig stämning nu, väl? Snälla nån.