Prs tippest & JustAFriend

Vant skruvade Elliot av korken på juiceflaskan. Minst två gånger per dag drack han det. Tydligen en bra mängd och även om det i början varit jobbigt, så var det ju gott. Ovant visserligen, men sött och gott. Det där med att fylla magen med vatten var en vana som började försvinna. På två månader hade nya rutiner börjat rota sig och sådant där med vattnet hade personalen satt stopp för redan i början av sjukhusvistelsen.
Blev det dålig stämning nu? Kanske. Förhoppningsvis inte. Sist de två ätit tillsammans hade han ju inte löst det så där överdrivet smidigt. Ingen skrik eller gråt, men en lång kamp för att få i sig något annat än vatten. Nu gick det bättre Väldigt annorlunda från dag till dag och från stund till stund, men nu kändes det okej. Det var tvunget att gå okej, för annars skulle det dras in på tiden med Sebastian och det var inte ett alternativ. Elliot tog en normalstor klunk av apelsinjuicen innan han skruvade på korken och plockade upp mackan istället. Plasten runt om pillade han bort, med de lite mindre skelettliknande fingrarna.
"Har du målat något mer sen sist?", frågade han och tog en liten tugga av mackan. Ingen myrtugga, inget smörskapande, inga protester. Nej, även om det fortfarande fanns en lång lista med saker att jobba på så var framstegen slående. De gröna ögonen mötte de mörka.

Seb behövde inte göra något för att få Elliot att äta. Den äldre bara gjorde det. Vilket kanske egentligen inte var en så stor grej, men för Seb var det stort. Väldigt stort. Började Elliot bli frisk på riktigt? Det kändes... Wow. Nästan overkligt. Seb hade ju vant sig vid det ätstörda. Hade nästan intalat sig själv att nej, det skulle inte gå över. Men nu verkade det ju vara mycket möjligt. Och gud, vilken lättnad han kände över det. Saker var påväg upp igen. Livet började bli ljusare.
”Jag har målat klart den”, svarade han tyst och nickade bakåt mot det huvudsakligen blåa porträttet. ”Men sen... Inte så mycket.” Nej, det hade inte riktigt blivit något. Och så var han inte jättesugen på att dra upp sin smurf-graffiti bakom en affär i närheten av skolan. Elliot var fortfarande elevrådsordförande(-ish) och graffiti verkade inte vara något som den äldre gillade sådär supermycket.

Jo, porträttet hade han ju sett. Det var fint. Eller alltså, fint målat. Det var ju lite olika saker det där. Om motivet var fult, men målningen i sig var skickligt gjord, var då tavlan fin? Oklart. Men Elliot tyckte typ om den. Mest för att det var Sebastian som gjort den såklart. Motivet, det vill säga sig själv, sög ju. Jätteful. Och tunn. Ja, sådär på en tavla kunde även Elliots ätstörda ögon se hur läskigt tunn han hade varit. Att då hänga på en vägg var definitivt utanför komfortzonen. Sen så var det ju både Sebastians vägg och tavla så det var ju som det var. Inte en chans att det där ökade artonåringens status hos den yngres föräldrar.
”Mm, den är fin”, mumlade han och tog en till tugga av mackan. ”Kan inte du måla ett självporträtt eller bild på dina ögon eller så, som jag kan ha hos mig?”

Ett självporträtt? Seb tittade tveksamt på Elliot. Han förstod ju tanken och hjärtat blev lite varmare tack vare tanken på att Elliot ville ha en tavla på Seb, men... Nja, skulle han verkligen kunna göra ett självporträtt? Det kändes som en grej som stora, viktiga, briljanta konstnärer gjorde. Inte Sebastian Boyd.
”Det skulle kännas ganska ego och sitta ner och måla mig själv”, svarade han och lät ett leende växa fram på de tunna läpparna. ”Förstår du vad jag menar? Nästan bisarrt också, typ.” Och sedan vågade han väl inte riktigt måla en tavla till Elliot. Ja, för tänka sig om den äldre inte gillade den. Åh, vad pinsamt det hade varit.

Jo, det kanske stämde. Fast det var ju många som höll på med självporträtt. Övade på att hitta vinklar och detaljer. Dessutom var väl inte att sminka sig speciellt stor skillnad. Alltså det var väl bara att en målade på sig själv istället för på en duk. Det var absolut socialt accepterat. Och Elliot skulle ju inte heller sätta upp den isåfall. Inte för att den inte skulle vara fin, för det klart den skulle. Snarare för värdefull. Något som inte fick gå sönder. Något som inte fick förstöras av någon annans kommentarer. Nej, det där argumentet höll inte.
"Äh, det där är ju inte rättvist", svarade Elliot och lät ett leende växa fram även på hans läppar. "Jag kan inte måla och du postar typ inget på insta. Du fattar inte hur hemskt det är att inte se ditt ansikte".

Det var i och för sig sant. Seb var långt ifrån den mest aktiva personen på instagram. Den senaste bilden han lagt upp var liksom syskonbilden för några månader sedan. Därefter ekade det tomt. Det andra däremot, gällande om Elliot kunde måla eller ej, hade Seb ingen aning. Han hade aldrig fått se den äldres målarskills. Därför var det helt omöjligt för honom att veta vare sig Elliot talade sanning eller inte. Och med tanke på att Elliot hade en viss tendens att klanka ner på sig själv misstänkte Seb att den äldre kunde måla. Kanske inte lika bra som Seb (lät det där ego?) men definitivt bra. Mer än okej.
”Äh, så hemskt kan det inte vara”, sa han, fortfarande med leendet klistrat över läpparna. Hjärtat blev dessutom lite varmare av Elliots kommentar. Tyckte han på riktigt att det var hemskt? Åh, fy. Det var fint sagt. Även om det kanske inte var helt sant. Det spelade faktiskt ingen roll just då.
”Du får väl helt enkelt bara komma ihåg mitt ansikte. Memorera, typ”, tillade han sedan, efter att ha lutat sig fram för att lämna en mjuk puss på Elliots kind.

Jo, det var faktiskt precis så hemskt enligt Elliot. Tja, kanske inte i vanliga fall. Alltså då var det ju inte kul att vara ifrån den yngre men de skulle ju ändå ses typ dagen därpå. Det hade varit annorlunda de senaste veckorna. Typ nio-tio veckor utan att ens skymta Sebastians ansikte. Även om Elliot nu inte kunde förstå hur någon kunde sakna honom, så hade i alla fall Sebastian tavlan, om längtan skulle uppstå. Det var annorlunda. Och det var väl klart att han visste hur pojkvännen(ish) såg ut. Däremot var bilderna i huvudet aldrig så bra som ett verkligt foto. På månader kunde mycket förändras. Både i minnet och i verkligheten.
Elliot tog en klunk juice och svalde. Därefter fångade han upp den yngres huvud innan han hunnit dra sig undan. Blickade in i de mörka ögonen.
"Det där var inte snällt", mumlade han och blängde skämtsamt. "Tycker jag kan få ett foto eller nåt åtminstone".

Seb kunde inte hålla tillbaka skrattet när Elliot började med sitt blängande. Hur skulle han klara sig utan Elliot igen? Åh, tänk inte på det Seb. Tänk inte på det. Slösa inte bort er knappa tid med massa tankar.
”Ett foto?” han höjde på ena ögonbrynet. Han kunde inte förstå hur Elliot kunde vilja ha ett foto på Seb. Eller jo, på grund av saknaden, men... Äh, det var väl ganska logiskt ändå. ”Jag har bara skolfotot, och det är ju inte sådär jättefint om man säger så.” Han pillade lite tankspritt med den äldres lockar i ett par utdragna sekunder innan han drog tillbaka handen och lät armen falla tillbaka längs sidan.
”Såvida du inte får ha din mobil nu?” Ja, det var väl önsketänk det också. Men man fick väl hoppas. Vad var annars poängen?

"Äh, ingen är väl nöjd med sina skolfoton. Fast du är ju jättefin oavsett så det spelar ingen roll".
Åh. Det bästa skrattet i världen. Gick det inte att spela in det på någon bandspelare eller nåt? Den kanske var tillåten in och då hade Elliot kunnat lyssna på det när livet kändes tungt, och på så sätt kanske finna motivationen. Fast ett foto hade också funkat. Alltså, skolfoton var ju sällan sådär väldigt smickrande men de funka. Om det var Sebastian på bilden så funkade det alltid. Han skakade lite på huvudet.
"Nej, mobilen är omhändertagen tills vidare", mumlade han och drog sig undan, efter att ha vilat blicken i den andres ögon en stund. Egentligen ville han ju stanna nära nära för alltid. Men det där med mobilen blev en påminnelse om att den här permissionen var viktig. Om det funkade bra, kunde han eventuellt vänta sig mer frihet och mer besök hos världens bästa sextonåring. Han tog en ny tugga av mackan och svalde tillsammans med en klunk juice.
"Men om jag sköter det här bra...". Han nickade mot mellanmålet. "...så kanske jag får hälsa på dig mer och kanske så småningom får tillbaks den".
"Jag kanske kan låna telefon på avdelningen nästa gång, dock. Så att jag kan förvarna lite menar jag".

En svag rodnad spred sig över Sebs kinder. Ja, ibland var det svårt att ta emot komplimanger. Särskilt när man var medveten om att de var kryddade. För Seb var väl medveten om att han inte alltid var jättefin. Och om han fick vara självkritisk, som han så ofta gärna var, skulle han säga att han aldrig var jättefin. Men oh well.
Okej. Ingen mobil. Återigen blev han besviken. Tja, inte lika besviken som förut, men ändå. Besviken som besviken. Det sög ändå.
”Det fixar du”, mumlade han och blickade in i de gröna ögonen. Ja, Elliot skulle klara det. Han var stark. Mycket starkare än vad Seb någonsin skulle bli. Och kanske skulle det dröja ett tag, vilket såklart sög, men han skulle klara det. Seb tvekade inte på det.
”Och om du vill ha en bild på mig så...” började han och reste sig från sängen. Gick fram till ett av skrivborden och började rota bland lådorna i hurtsen. Hittade så småningom det han letade efter; en polaroidkamera. Ja, det hade varit en födelsedagspresent som han använt en gång och sedan lämnat i lådan. Bortskämd, huh?
”Men du får ta en bild på mig. Tänker inte ta en selfie när du tittar på”, fortsatte han sedan och räckte över kameran till Elliot.